Grundsund som blev Saltön
Känslan var en helt annan i här i Grundsund som verkade vara en ort där folk bor och lever sina liv. Det bor 500 människor permanent här men siffran femdubblas under sommaren.
Antagligen har de med de fetaste bankkontona lagt beslag på de bästa husen här också men på något sätt märkte jag av mer liv här och jag såg inte bara turister.
Den lilla kanalen mellan öarna här gjorde den här platsen till det vackraste jag sett på västkusten. Vandrade bort längs kajen och drack kaffe vid Pelles rökeri. Här i byn har TV-serien Saltön spelats in och jag förstår varför man hämtar miljöerna här. Här stannade jag resten av dagen.
Själ? Nja.....
Åh, så idylliskt! Jättefint.
Jag tycker förresten att du ska åka till Dalarö och trädgårdsspana, och ta en tur till Näsuddens handelsträgård på Smådalarö. :)
Anneli: Jag har sökt jobb där en gång i tiden. Dalarö är mycket vackert men Grundsund vinner i den matchen.
Det är lite jobbigt att jämföra västkustens platser med våra vackra platser i Stockholmsområdet. På västra sidan är allting snobbigare och alla hus är i perfekt skick. Hemma finns just det där lite levande förfallet som jag trivs med, även hos de feta bankkontonas folk. Men det kan vara så att det hårda vädret från havet här kräver att man har bra skötsel av sina hus.
"Det finns ingen rot där inne som skriker" (citat av Katarina Frostensson) antyder varför en känsla av tomhet och själlöshet i de bländvita sommarorterna.
Thomas H: Just så!
Jag har jobbat där!
Dalarö är så charmigt just för att det är lite skabbigt och ruffigt. Och på våren är det så underbart att se alla flerhundraåriga gräsmattor fulla med krokus och vårlökar.
Anneli: Då har vi kunnat blivit jobbarkompisar...
Tyvärr så skulle jag inte kunna jobba för denna fru Bonnier.
Jo. Bohusläning i förskingringen...
Visst som uppvuxen i norra Bohuslän smet vi alltid all världens väg när turisterna kom på sommaren och längtade, längtade, längtade till september när vi kunde återta vårt land och vårt hav.
Jag har alltid fnyst, eller ryst, vid anblicken av de pittoreska små vita husen som står alldeles döda och tomma på vintern och sen har jag åkt hem till min egen gård och tittat på de ruffiga vindskivorna.
Finns det något vackrare än en vit, Bohuslänsk gård, som vilar i disskymningen i sin egen självklarhet? Perfekt i sina proportioner och med kaprifolen smygande, nej, lystet krälande uppför stuprännorna. Sinnligt! Jag försökte ta med en av mina doftande telningar hit till sthlm, men den ville inte. Den trivs inte, den saknar saltvinden, tångjorden, lerjorden - som jag.
Miranda: Visst har man sin hembygd närmast sitt hjärta och det är dit man längtar även om man inte vill bosätta sig där igen. Själv är jag född i Roslagens famn.
Tack för en fin beskrivning av minnen och längtan!
Jag förstår dig. Jag hade inte kunnat bli långvarig där. Platsen är underbar, chefen är... inte så underbar. Men jag hade en väldigt bra arbetsledare som var från Rosendals trädgård och hon lärde mig mycket.
