Stugan i Roslagen
Bilderna underst är från 60-talet då bröderna ägde huset.
Nu säljs även min mors stuga i samma by och det känna märkligt att se annonsen med huset och bilder av alla rummen. Där har jag tillbringat många somrar och man är van att se sin mor där hela somrarna. Nu orkar hon inte längre och hon blir allt ensammare där ute så det är dags för någon annan att ta över.
Förstår om det känns lite vemodigt.
Pallas: Jo...men med tiden blir det nog något bra av det här också.
Fina bilder... och ibland måste man gå vidare....
Du vidrör ett tema, som man sällan talar om - livsresans olika slag av uppbrott. Alla är vi i behov av trygghet och välkända referenser, ett slags grundtillit i tillvaron.
När så ett uppbrott nalkas eller är ett faktum står vi ofta oförberedda på all den smärta som hör till. Vi tror vi har koll på läget men i allvarsstunden blir vi överraskade av de krafter som väller fram och ryms i förbundenheten. Under gångna hösten splittrades mitt eget barndomshem i Göteborg, ett Göteborg jag lämnat och var färdig med för trettio år sedan, trodde jag. Sorgeprocessen ( i mitt fall också dödsfall) tar sin tid men jag tror att man inte skall blunda för djupet i processen, även om det inte handlar om livets slut. Det handlar ändå, tror jag, om ens egen identitet.
Ovanstående inlägg var postat av Thomas H.
Vilken vacker liten idyll du hade där....Förstår om det känns tråkigt att "lämna" byn för dig o din släkt...Kanske finner du så ett annat projekt någongång!
Trolda - God eftermiddag!
Uppbrott och avslut är tungt och man kan nog aldrig förberda sig. Olika sorters sorg sitter kvar olika länge...
Någon torpare blir jag aldrig mer...när jag är för länge på landsbygden blir längtan till staden stark. Den enda plats utanför staden som jag kan tänka mig att bo på är Gotland.
Hej Jag förstår att Du trivdes där även om småfåglarnas sång stördes av Ywonne Ryding.
:)
I dag hittade vi de här märkliga frösamlingarna i trädgården! Visst ser de spännande ut!
Apropå livets olika skeden så är det inte alltid man själv bestämmer då en period avslutas, men då man får bestämma det känns det naturligtvis enklare.
Och har man något att sörja så har man ju verkligen haft något värdefullt!
*nickar medlidande* "under sköna sommarkvällar hörde man Yvonnes allt annat än ljuva stämma över bygden ......." jag kan tänka mig...
