Vecka 8, 2021 - Here comes the sun
Omsluten av trolsk och drömlik dimma vaknade staden stillsammare än vanligt den här måndagsmorgonen och vi vandrade sakta längs stränderna ute på Djurgården. Dimma har alltid fascinerat mig, allt blir så stilla och den bildar ett filter mot det jag inte vill se. Som Nacka strand och Kvarnholmen på andra sidan vattnet, som försvann helt den här morgonen. Det är en utsikt som annars känns alltför modern när jag vandrar bland de vackra gamla byggnaderna på Djurgården.
Vid Bonniers Nedre Manilla, beskars fruktträden och i Isbladsviken på Blockhusudden gled svanar och änder sakta och ljudlöst omkring på det lugna vattnet. Vilken fantastisk start på veckan!
Lexus och jag besökte ´´Wudden´´, innan jag lämnade honom till hans matte på ¨Udden´´!
För att förtydliga mig så åkte Lexus och jag till Prins Eugens Waldemarsudde för att hälsa på trädgårdsmästare Marina Rydberg, innan jag lämnade Lexus till hans matte Cecilia på Blockhusudden, båda dessa vackra platser är belägna på Kungliga Djurgården.
Ibland när jag besöker Wudden för att njuta av en av Stockholms vackraste trädgårdar och den fantastiska utsikten, brukar jag gå bort till de vackra gamla växthusen och knacka på en fönstruta för att uppmärksamma Marina att hon har besök av den gamla trädgårdsvandraren och hans kompis Lexus.
Det känns alltid lite högtidligt att kliva in i de där växthusen, känna alla underbara dofter och se Marina, Christer eller kanske någon annan jobba med sina växter. Det ena växthuset, det med skorsten är från 1901, alltså innan Prins Eugens nya hem på hans Djurgårdsudde stod färdigt. Slottet/Villan ritat av Ferdinand Boberg, var klart för inflyttning 1905.
Vi hade som vanligt en trevlig pratstund och i år när jag kommer att vandra oftare på Djurgården än vad jag gjorde förra året, ses vi med all säkerhet flera gånger.
I lagom vandringstempo travade jag upp på Tranebergsbron och tog mig över till Kungsholmen. Det var dags för ännu en vandring runt min närmaste innerstads-ö. Humöret var gott, trots att min vandrande vän Lexus inte var med idag. Snöfritt, god musik i öronen, tio plusgrader och kaffe i termos. Mitt första mål var den vackra gröna bryggan vid Karlbergssjön, där jag tänkte njuta av min första kopp kaffe. Men redan på håll såg jag att bryggan var upptagen och jag placerar mig på en bänk en bit ifrån för att vänta ut inkräktarna. Jag insåg dock snart att jag hade att göra med andra bryggälskare, som inte visade några som helst tecken på att bryta upp, så jag fick motvilligt vandra vidare.
Nästa brygga finns mittemot Karlbergs slott och den fick duga idag när jag njöt av det goda kaffet i min färgglada mugg. Kaffepaus nummer två tog jag borta vid kajen intill Stadshuset. Tema för dagen var alltså årets första vandringsfika.
I parken utan namn på Hantverkargatan 3 fotade jag täta mattor av vintergäck invid det svarta smidesstaketet. Den lilla parken ligger mellan Kungliga Myntet och Stadshuset och är troligen Stockholms innerstads enda park som inte heter någonting. Är det inte hög tid att hitta på ett lämpligt namn? Jag tog även några bilder på snödroppar i en förträdgård vid Fridhemsgatan, innan jag vandrade tillbaka hem över Tranebergsbron.
Igår gick jag runt Lilla Essingen och blev oerhört stressad av ljudet från Essingeledens ständiga trafikbrus. Tankar började gro igen att bo i en stuga långt ute i skogen…se här!
Just nu är det en risk att vandra runt stadens stora öar Djurgården, Södermalm och Kungsholmen, på grund av att det är alldeles för mycket folk längs strandpromenaderna, speciellt under helgerna. På Lilla Essingen är det däremot inte så många som vandrar, utan mest boende på ön som rastar sina hundar längs stränderna. Men för mig som är en extremt ljudkänslig person, blir det trots allt nästan outhärdligt att vistas där. Essingeledens höga ljudnivå är konstant, dygnet runt!
Så idag tog jag mig ut till Kärsön för att få vara ifred i tystnad och till en början var det precis så som jag tänkt mig. Plötsligt började jag möta allt fler människor. Det verkade som om fler än jag hade fått idén att fly stan. Irriterande många helgvandrare störde min flykt från stan idag och jag höll mig långt från stigen vid varje möte.
Dags att ändra taktik framöver nu när det blir allt ljusare på morgnarna. Jag får helt enkelt ställa klockan igen och masa mig upp tidigt för att kunna röra bekvämt mig och möta våren i Stockholms gröna rum och längs stadens alla stränder.
Jag lyssnar sällan på poddar, men nu har fastnat i den utmärkta podden ´´The Beatles – album för album´´. Det är oerhört intressant att höra hur alla album kom till och kommentarer från olika gäster i podden. Idag lyssnade jag på albumet ´´Help´´ som är en av mina favoriter, gäster var Efva Attling och Janne Borgh.
Stockholms gator låg öde när jag parkerade bilen vid Tegnérlunden den här tidiga morgonen. Centralbadets trädgård och Adolf Fredriks kyrkogårds mattor av vintergäck var målet, platser som jag inte besökt på länge eftersom jag i smittans tid inte vistas inne i stan. Men den här tidiga söndagsmorgonen kunde jag bekvämt ta mig fram längs gatorna. Eftersom solen inte hunnit lysa över vintergäcken, hade de inte slagit ut ordentligt vid mitt tidiga besök, så det blev den knoppiga varianten den här gången.
Då har vi avverkat februari och i morgon går vi äntligen in i den första vårmånaden. Det som blommar i Stockholm nu är snödroppar, vintergäck och trollhassel, men jag såg att någon hade fotat blommande krokus i en kolonilott vid Vitabergsparken. Jag håller mig borta ifrån jakten att hinna först vad gäller vårblommor som slagit ut, det blir för stressigt.
Vecka 7, 2021 - Ostkustens anonyma pärlor
Den här magiska februarimorgonen ute på Blockhusudden fick mig nästan att börja vår-vissla under Lexus och min vandring. Udden visade sig från sin allra bästa sida med stillhet, tystnad och känslan av att befinna sig långt från en bullrig och stressig storstad. Sol från klarblå himmel och i Isbladsviken utanför Villa Parkudden hade mängder av svanar samlats på öppet vatten bland isflaken.
Det var något alldeles speciellt med ljuset den här morgonen, som gjorde mig hoppfull. Inget virus i världen kan stoppa den underbara känslan av att våren närmar sig. Solen går nu allt högre och värmde en aning när vi dröjde lite på stegen längst där ute på Djurgården, innan vi tog bilen hem till mig i Bromma.
Förra sommaren besökte jag vackra Öregrund (se här) som med 1600 invånare i norra Roslagen nog är en ganska anonym ort för många. Grannstaden Östhammar med sina 4500 invånare är troligen ännu mer anonym, men båda orterna är två vackra pärlor längs ostkusten, med gammal fin småstadskänsla.
Efter fem år på Öland är min bror och hans fru tillbaka i Roslagen och har nu bosatt sig i Östhammar, vilket gör att vi kan ses lite oftare. Idag åkte jag den två timmar långa resan norrut laddad med munskydd och handsprit, för att besöka dem. Det var ett och ett halvt år sedan vi sågs och även om vi ofta pratar i telefon så blir det mycket mer kvalitet att träffas i verkligheten. Efter en snabb husesyn i deras nya fina hem, vandrade vi längs den frusna havsviken in mot staden. Jag ska erkänna att jag inte upplevt Östhammar tidigare, utan bara åkt igenom på väg mot den mer ´´turistiga´´ grannen Öregrund.
Jag blev mycket positivt överraskad av broderns nya hemstad. Förutom alla mysiga små gator, kantade av äldre trähus med vackra trädgårdar och en trevlig småstadsatmosfär, så var det lugnet och tystnaden som jag uppskattade speciellt den här dagen. Här hade det kommit mer snö än hemma i Stockholm. Gator och parkvägar var rena och vita och jag såg ingen skitig snö eller modd.
Eftersom jag älskar gamla caféer och konditorier, visade min bror mig mysiga Adas kaffestuga med 50-talsstil, dit vi absolut måste gå när Covid lugnat ner sig. Det blev en riktigt trevlig vandring och jag är helt övertygad att dom kommer att trivas alldeles utmärkt i den här idyllen. Jag kommer tillbaka när det börjar grönska i trädgårdarna!
På vägen hem stannade jag vid Hargs bruk, där vita bruksbyggnader från 1800-talet smälte samman med snön. De som känner mig vet att jag inte direkt älskar snö, men jag är ändå glad att både Östhammar och Harg visade sig i riktig vinterskrud vid mitt besök, eftersom det nu är plusgrader med smältande snö i väderprognosen.
Jag tycker mycket om gamla bruksmiljöer och jag gick en stund med min kamera. Bruket har anor från 1600-talet, brändes ned av ryssarna 1719, men började åter byggas upp från 1730. 1921 tystnade vallonsmidet och stångjärnshammaren för gott.
Vaknade tidigt, gjorde kaffe och låg kvar i sängen och lyssnade på P1:s Naturmorgon. En koltrast sjöng utanför fönstret i två härliga plusgrader. Jag ser verkligen fram mot nästa vecka då vi någon dag kan få tvåsiffriga plusgrader. Vintertröttheten börjar bli riktigt bevärande, nu vill jag se barmark och öppet vatten och höra fåglar sjunga vårsånger. Jag vill hänga undan de tjockaste kläderna längst in i garderoben och slippa tvinga på Lexus vinterjackan när vi ska vandra.
Under snön är vintergäcken och snödropparna redo och ivriga att få börja blomma. Även om jag varje vår fotograferar liknande bilder av de första blommorna, så längtar jag åter efter att få rikta kameralinsen mot dem. På Naturmorgon hörde jag att de redan blommar i Lund.
Det regnade hela eftermiddagen och snön försvinner snabbt nu! Nu går vi in i februaris sista vecka och det ska bli skönt att sen kliva in i mars månad!
Brommanästet blommar igen, då jag fick vackra krukväxter av min vänliga dotter!
Vecka 6, 2021 - Det räcker nu!
Vita vidder, iskalla dagar och tjocka lager av kläder. Nej nu räcker det med tvåsiffriga minusgrader, is och snö, jag längtar efter plusgrader, takdropp, snöslask, vintergäck och snödroppar! Det var nog meningen att jag skulle levt mitt liv någonstans runt Medelhavet. Mitt nyårslöfte att leva i nuet har jag gett upp, just nu vill jag vrida fram tiden åtminstone en månad. Att leva efter Carpe Diem från april till oktober gör jag gärna, då fångar jag varje sekund!
Isoleringen fortsätter och det finns inte så mycket att berätta i den här gröna bloggen just nu, jag väntar otåligt på att naturen ska vakna, med spirande grönska och fågelkonserter. Lexus är hos mig måndagar-onsdagar och våra vandringar blir lite kortare nu i den istidsliknande kylan, men vi ser fram mot långa härliga vårvandringar med doft av vår, färdkost i ryggsäcken och solsken i blick.
Om jag någon gång skulle få för mig att rangordna mina favoritplatser i Stockholmsområdet, så skulle Tyresö slottmed sin underbara slottspark komma högt på den listan. Givetvis skulle det inte gå att bestämma en ordning på de platser jag tycker bäst om, men jag skulle trots allt kunna välja ut tio olika ställen där jag trivs bäst. Jag kanske gör en sådan lista framöver, i alfabetisk ordning för att slippa rangordningen.
Kylan fortsätter med tvåsiffriga minusgrader varje dag och i Tyresö slottspark var det termobyxor, tjockaste jackan och mössa som fortfarande gällde. Jag kände mig som Neil Armstrong på månen när jag vandrade runt i den engelska parken. Om jag längtar efter våren och sommaren då lätta skor och tunna kläder gör det trevligare att vandra? Jo vars!
Till och med en kall och snöig vinter älskar jag den här parken med sina slingrande stigar i den naturliknande trädgården, även om jag såklart längtar efter vitsippornas, gullvivornas och midsommarblomstrens tid. När den engelska parken blev populär i Europa under den senare delen av 1700-talet, var det ett mycket stort steg från de strikta barockparkerna som prydde parkerna vid många större slott.
Nu var det ´´tillbaka till naturen´´ som gällde och i många slottsparker skalades barockens ordning och symmetri bort, till förmån för ´´anlagd´´ natur. Visst kan barockparker vara vackra på sitt sätt, men att vandra på stigar under vackra höga lövträd med vild vacker markflora, slår allt annat! I Drottningholms slottspark finns båda delar, en fantastisk barockpark och en härlig engelsk park med dammar.
På borggården vid Tyresö slott stod utecaféets möbler fortfarande ute, vackert dekorerade med snö och likaså ute på Notholmen och jag undrade om jag i år kommer att kunna sitta på något av dessa caféer och njuta av kaffe och en räkmacka, eller om jag ska fortsätta att gå omvägar när jag ser människor…
Av en vänlig Facebook-kompis som jobbar i Uppsala linneanska trädgårdar, fick jag programmet för 2021 som en riktig broschyr i brevlådan. Inte någon opersonlig länk på internet! Det kändes mycket fint och jag hoppas verkligen att jag kan få uppleva något av allt intressant och härligt som finns i programmet.
Vad sägs om:
6 mars – En galantofil (snödroppsnörd) kärlekshistoria, fördrag med trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson.
29 april – Mellan krokus och sippor, visning i botaniska trädgården.
6 maj – Sköna magnolia, visning!
27 maj – Mellan hägg och syren, visning av trädgården i försommarskrud.
3 juni – Trädgårdshistorisk vandring.
Vecka 5, 2021 - Snöklädda skulpturer
En gnistrande vacker vinterdag inledde februari. Lexus och jag började som vanligt med en vandring runt Blockhusudden. Vid Djurgårdsbrunnskanalen, leddes en häst över Lilla Sjötullsbron och jag tycker alltid att det är lika tavel-vackert med hästar på den lilla fina bron. Hela Stockholm ligger fortfarande inbäddat i ett fluffigt lätt och rent snötäcke och jag hoppas att prognosen stämmer, att kylan fortsätter – en liten stund till.
Här hemma i Bromma har nu isen lagt sig på Ulvsundasjön och folk med långfärdsskridskor har tagit plats på den nyss isbelagda sjön, några befann sig alldeles i närheten av en liten isbrytare som bröt en farledsränna. Jag hörde senare att en person hade hamnat i vattnet när hon/han försökte ta sig över rännan, som tur var slutade allt lyckligt. Själv har jag har mycket stor respekt för isar och ger mig inte ut förrän det är bottenfruset…
Lexus skapar som vanligt harmoni i Brommanästet!
Nu börjar det verkligen märkas att det blir ljusare på morgnar och eftermiddagar, vilket är en välkommen lycka i denna bekymmersamma tid. Våren siktas där framme - trots allt. Snö föll hela dagen och Lexus hoppade som en hare i den djupa snön på kvällen, nu har det kommit ungefär 25-30 cm sammanlagt i huvudstaden.
Såg tillbaka på vecka 5 förra året när det var ständiga plusgrader i Stockholm och det blommade i parker och trädgårdar. Den här vintern är såklart mer normal och gynnar balansen i naturen. Antalet mördarsniglar lär bli färre i år.
Vi vandrade i allén med snöklädda träd längs den vackra Djurgårdsbrunnskanalen ut mot Blockhusudden. Svag is hade lagt sig på vissa platser och en ensam svanförälder tillsammans med sina tonåringar rörde sig försiktigt mellan öppet vatten och is. Jag tänkte att det inte kan vara lätt att vara svan på den här breddgraden.
Minns de svarta svanarna på Skiathos som höll till vid en stor sandstrand, de kommer aldrig någonsin att komma i kontakt med hav eller sjöar som frusit till is. Jag lämnade Lexus hos matte Cecilia på udden och återvände hem genom staden.
På svenska botaniska föreningens hemsida kan man nu rösta vilken som ska bli Sveriges nationalblomma. Där finns 30 olika blommor att välja mellan och vad jag förstår så ligger Linnea (Linnea borealis) bra till. Visst är den vacker och har såklart koppling till vår blomsterkung Linné, som visserligen på senare tid blivit kritiserad för sina rasistiska åsikter under hans levnadstid på 1700-talet. Jag vet inte om det skulle vara anledningen till att inte rösta på Linnean, men borde inte en nationalblomma vara vanligare i vår natur. Hur ofta ser man Linnea?
Vitsippan hade jag givetvis röstat på, men av någon anledning fanns den inte med här. Alla blommor är vackra på sitt sätt, men av de 30 kandidaterna blir valet enkelt för mig. Midsommarblomster har alltid varit en favorit i den svenska floran. Tänk en lite fuktig äng tillsammans med hundkäx!
Jag vandrade en stund på Mariaberget på Söder och tankarna gick tillbaka till den tid då vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice skötte snöröjningen inne på gårdarna som tillhörde Stadsholmen och mindes stressen och det tunga arbetet med handskottning. I stället för snöskyffel hade jag idag min kamera med mig och tog lite bilder i de gamla fina södermiljöerna.
Såg ut över stan och bort mot Djurgården från Monteliusvägen, samtidigt som jag hörde på radion att en tredje våg av Coronaviruset är mycket trolig inom de närmaste veckorna, nu när sportlovet snart börjar. Allt handlar om hur vi beter oss. Tänk att det ska vara så svårt att se allvaret i det som nu sker! Kanske ändå att vi skulle ha förbud och krav i stället för rekommendationer här i Sverige. De flesta människor är försiktiga och noggranna, medan andra inte bryr sig alls.
Kan vi inte ALLA kämpa för att vi ska bli av med detta elände, så att vi får leva mer vanligt snart?
Jag gick upp på Södra järnvägsbron/Centralbron, som går mellan Södermalm och Gamla Stan och jag ville så gärna gå in till ´´Gamlingen´´ för att fota snöbilder i medeltidsgränderna. Men jag vågade inte eftersom jag inte vet hur mycket folk som rörde sig där inne.
Det är idag 43 dagar kvar till vårdagjämningen och det är verkligen inte lätt att följa mitt nyårslöfte att hela tiden tänka Carpe Diem. Helst vill jag fånga in våren redan nu!
En positiv nyhet idag var att jag plötsligt hamnat i fas 2 inför vaccineringen mot Covid-19. Tidigare var det 70 år och äldre som tillhörde den gruppen, men nu har åldern sänkts till 65 år, vilket gör att jag borde få vaccinera mig inom inte alltför lång tid. Men när jag läste vad Leif G.W. skrev här om dagen, att vaccineringen går så långsamt att det kommer att ta flera år innan ens fas 2 blivit färdigvaccinerad, då blir jag tveksam.
Alltid när jag anländer till Drottningholms slottspark, sneglar jag upp mot Drottningholmsmalmen som ligger mittemot slottet på andra sidan stora vägen. Det har varit ett helt outforskat område för mig, men ett besök har alltid lockat. Varje gång har dock Drottningholms vackra slottspark lockat ännu mer och jag har skjutit på besöket.
Idag bestämde jag mig dock för att låta slottsparken vara ifred och i stället endast besöka Malmen, som området också kallas. Bilen parkerade jag vid slottsparken, innan jag vandrade backen upp mot det område som en gång Gustav III planerade att anlägga som ett industri- och hantverkssamhälle. Det blev inget av med de planerna, utan i stället byggdes här bostadshus under 1700- och 1800-talet. Det är endast gatan Långa raden som blev bebyggt enligt den stadsplan som Gustav III bestämt. I det här området har en stor del av de boende någon koppling till Drottningholms slott, så jag antar att många av de här vackra husen är någon form av tjänstebostäder.
De hus med ´´snickarglädje´´ som flera av mina foton visar, tillkom i slutet av 1800-talet och i området byggdes även ett antal modernare villor efter andra världskriget. Här fanns ända in på 1900-talet caféer, lanthandel, skola och restauranger. Många hus och trädgårdar är mycket vackra och jag kommer absolut att återvända hit i vår/försommar. Under den kyliga men härliga vandringen i solskenet, har jag nu fått lära mig mer om Drottningholmsmalmen.
I det här området finns också Stiftelsen Silviahemmet med demensvård och utbildning.
När jag på väg tillbaka till bilen och passerade Café Karamellan i slottsparken, såg jag ett par som satt vid uteserveringen och fikade i minus 8 grader! Så underbart! Hade det varit servering vid borden så hade jag också placerat mig där med en stor kopp kaffe.
För att fortsätta gårdagens besök i Drottningholm, åkte jag idag ut i det vackra vädret till Kina slott och började med att gå längs Kantongatan, där det finns många vackra hus kvar från mitten och slutet av 1700-talet. Området byggdes som ett brukssamhälle på initiativ av drottning Lovisa Ulrika och kung Adolf Fredrik.
På Wikipedia läser jag - På Kanton etablerade sig en manufaktur för eleganta produkter som finsmide, spetsknyppling och sidenväveri. För produktion av siden lät Lovisa Ulrika plantera mullbärsträd till silkesmaskarnas uppfödning. Sidenvävare från Frankrike kallades till Sverige för att väva, men tillverkningen fungerade inte särskilt bra i det svenska klimatet och lades ned efter tio år.
Redan i slutet av 1700-talet hade allt hantverk avvecklats och husen kom därefter att bli bostäder. Det sägs att Kantongatan inspirerade Elsa Beskow när böckerna om tant Brun, tant grön och tant Gredelin skulle illustreras. Idag är husen moderniserade och bebos av privatpersoner. Byggnaderna som ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk är byggnadsminnen och ingår i Unescos världsarv.
Det blev även ett kort besök vid Kinaslott som gjorde sig extra fint i snön idag. Fantastiska skidspår har ordnats runt om Drottningholms stora slottspark och jag blev riktigt sugen att sprinta runt några varv, men jag har ju ingen skidutrustning. Jag åkte hem till värmen och drack kaffe i stället.
Jag läser ännu en gång boken Trädgården vid Prins Eugens Waldemarsudde, skriven av min trädgårdskompis och trädgårdsmästare på Wudden, Marina Rydberg. Foto Per Ranung.
Boken släpptes 2014 och är en detaljerad och mycket läsvärd bok om trädgården på en av Stockholms vackraste platser. Visst kastade jag mig över boken när den kom, men en sådan här intressant fackbok kan jag läsa många gånger. Marina blev glad när jag skrev till henne och berömde henne för boken – ännu en gång!
Nu börjar jag bli riktigt trött på snö och kyla. Jag vill ha plusgrader och se snödroppar och vintergäck. Slippa klä mig som inför en Arktis-vandring och varje dag skrapa fram en isig bil.
