• Jag bläddrade lite i Östermalmsnytt där man under rubriken ´´Det våras för Djurgården´´ berättar om vad som händer på Stockholms vackraste ö i sommar, och det blir en hel del nyheter. Det handlar alltså inte om det sargade hockeylaget eller det vilsna fotbollslaget.
  
  Det är på den västra delen av Djurgården, där alla attraktioner, museer och restauranger ligger, som alla nyheter kommer att finnas. På Djurgårdens östra del råder stillheten. Det är dit jag flyr när staden känns för bråkig. Men jag gillar båda sidor av Djurgården - fest och vila på samma sköna ö!
  
  Faktaruta i tidningen:
  ´´Visste du att Djurgården hade cirka 7,5 miljoner betalande besökare på öns anläggningar enligt Djurgårdsförvaltningen som även uppskattar minst lika många besökare som använder ön för till exempel motion eller picknickar.´´ 
  Det stod inget om hur många som brukar vandra runt ön på onsdagsmorgnar när sommarvärmen är lagom skön och en fika på Blockhusudden väntar!
  
  Nu ser jag fram mot en rolig och skön Djurgårdsvår och sommar!Gröna Lund som öppnar den 27 april fyller 130 år och har som nyhet världens högsta slänggunga. Eclipse som attraktionen heter är ett 121 meter högt torn varifrån man slungas runt i gungor i 70 km/tim...om nu bygglovet går igenom! Jag ska nog inte åka! Webbsida

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Föreningen Malmöpojkarna i Stockholm

Grundat 1934

anförtroddes 1949 av Kungliga Djurgårdsförvaltningen omvårdnaden av denna bokskogslund.

Den är en av de nordligaste i landet.

Förnyelse skedde under 1950- och 60-talen genom inplantering av ungträd från skånska bokskogar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lusthusportens park, som ligger öster om Nordiska museet vid Djurgårdsbron, skapades efter idéer av Kung Gustaf VI Adolf och stadsträdgårdsmästare Holger Blom, invigdes 1968. För växtvalet samarbetade de med landskapsarkitekten Walter Bauer. Holger Blom skriver några år efter det att parken invigdes - Fullt ärligt tillskriver jag konungen största förtjänsen härför. 

 

Holger blom skriver vidare:

Så kom då efter flera års grubbel inom vederbörande förvaltningar parkens nydaning till stånd bekostad med hälften vardera Djurgårdsförvaltningen och Stockholms Stad. På samma gång beslöts också anläggandet av promenadvägarna runt Södra Djurgården, stränder och gångbron över Djurgårdskanalen vid Lilla Sjötullen, till vilket allt staden bekostade medlen.

 

På den här marken förvarades vilda djur på 1500-talet och fram till 1700-talet, för de kungliga jakterna. För 400 år sedan började markerna på Djurgården användas till att hålla djur inhägnade för jakt och med tiden även för djurhetsning. Det var kung Johan III:e som på 1580-talet lät inhägna ett mindre område ungefär där idag Galärparken och Nordiska museet ligger. De djur som då fanns inhägnade var främst dovhjortar och kronhjortar.  I slutet av 1600-talet, under Karl XI:s tid som kung, började större områden att hägnas in med en 3 meter hög gärdesgård och över 2 mil stängsel löpte runt norra och södra Djurgården. En av öppningarna i stängslet fanns ute på Blockhusudden och kallades Blockhusporten, precis som caféet heter idag, där längst ute på östra Djurgården.

 

Kungar och adelsmän som en gång i tiden jagade på Djurgården, hade inte riktigt samma syn på djur och jakt som människor i allmänhet har idag. Dåtidens jakt på inhägnade djur och synen på djurhetsning, då olika djur hetsades att döda varandra som ett folknöje, känns idag främmande och obehagligt här i Sverige, även om tjurfäktning i Spanien och andra djurhetsningar runt om i världen fortfarande existerar.

 

Det som idag kallas Lejonslätten öster om Nordiska museet, har fått sitt namn från 1700-talet då bland annat lejon och björnar hetsades här, till publikens stora glädje. Det började med att Drottning Kristina en gång på 1600-talet fick ett lejon i krigsbyte från Prag och det lejonet brukade sedan hetsas mot björnar. Det fanns sedan lejon på den här platsen ända fram till 1792. Då avlivades Djurgårdens sista lejon. Jaktparken med hjortar, älgar och renar, som hade sin storhetstid fram till mitten av 1700-talet flyttade en bit in på 1800-talet till Hjorthagen. 

 

 Här fanns också det klassiska värdshuset Blå Porten som låg där idag Villa Lusthusporten ligger. Värdshuset brann 1869  och just intill byggdes i stället Värdshuset Godthem 1874. Dagens restaurang Blå Porten ligger nu i stället vid Liljevalchs konsthall närmare Gröna Lund.

 

Den blå porten som i dag står stolt och med lysande blå färg just öster om Djurgårdsbron, sattes från början upp (1849) ungefär hundra meter söder om dagens plats, efter att ha gjutits i Brevens bruk i Närke, men flyttades över viken till Nobelparken 1882 och 1921 vidare till Frescati, innan den 1967 kom åter hit till Djurgården där den nu lyser starkt i blått och guld vid Djurgårdsbron. Vid portens första plats fanns då tillhörande den 2 mil långa gärdsgård, som sattes upp som inhägnad för djuren, men även eftersom man var tvungen att betala en avgift för att besöka Djurgården. Grindavgiften avskaffades 1862 för gående och för åkande 1877. 

 

Den vackra öppna parken omsluts idag av stora lummiga träd och buskar, vilket gör den till en lugn skyddad plats där man kan vila på parkbänkar eller på gräsmattan med en fin sjöutsikt bort mot Kaknästornet. Längs kanterna av den stora gräsytan finns mängder av sommarblommor, där varje plantering har ett färgtema, rött, rosa, gult, vitt och blå-lila. I mitten av juni varje år planteras över 10 000 sommarblommor och när de senare på sommaren har växt till sig är det mycket effektfullt och vackert i Lusthusportens rabatter.

För ungefär 10 år sedan planterades även blomsterlökar i dessa planteringar med mängder av tulpaner, men även penséer. Men eftersom det blev för mycket förstört under skolavslutningarna, så fick Djurgårdsförvaltningen upphöra med den vackra vårprakten.

 

2017 firade parken 50-års jubileum -  se här!

 

6 juni 2015 

 

 

 

 

Jag vet att det är en helvetes massa dagar kvar av den här vintern, men idag fick jag en liten föraning om hur det känns när allt detta vita börjar smälta och det droppar från taken. Det blev läge att snöra på sig vandrarkängorna igen och min vandring på Djurgården idag gick genom underbar slask och sörja och jag kvittrade i takt med fåglarna. Solen värmde väl inte direkt men det kom ljus från den och det var några plusgrader i skuggan. För en gång skull så frös jag inte denna vinter.

På Rosendal såg det ut som om vintern kom väldigt överraskande och man undrar om det blev avdukat på borden?

Rosendal öppnar först den 15 februari så man får vänta med att fika här tills dess. Och hur är det nu med Rosendal? Jag har några vänner som säger att det förfaller. Caféet är sämre än tidigare mm. Jag är nog inte lika kritisk. Den upphöjda örtagården med den blåmålade betongmuren är ett misstag men annars så tycker jag så mycket om den här platsen. Morotskakan är god också...

Vid Waldemarsudde, eller Wudden som trädgårdsmästare Marina säger, hittade jag såklart ingen snödroppe vid husväggen...vad trodde jag egentligen?

Men vid Wudden är det alltid vackert och jag håller fast vid att det är en av Stockholms vackraste platser. Snön ligger såklart djup och tung nu och det är många månader kvar innan det börjar hända något i den vackra trädgården.

Men någon Marina träffade jag inte på som vanligt och jag börjar undra om hon verkligen jobbar här?

På Facebook och i P4 Radio Stockholm, där hon är trädgårdsexperrt, har hon berättat att hon jobbar här och jag får väl tro på hennes ord...

 

 

Vad funderar Auguste Rodins ´´Tänkaren´´ på en sådan här dag tro? Det finns ett foto där jag sitter bredvid honom med samma pose och försöker tänka även jag.

Tidigt den här lediga onsdagen tog jag buss 69 från Fridhemsplan och landade vid Djurgårdsbron. Jag blev lite senare än tänkt eftersom jag inte hittade just den bussens hållplats vid Fridhemsplan, utan irrade runt och frågade och ingen visste. Men så till slut...

Egentligen borde man väl ligga på någon strand en sådan här het dag i juli, men jag blir bara rastlös då, så den här vandringen kändes som ett bättre val.
Torkan är mycket svår i Stockholm och det kändes som att Djurgården drabbats extra hårt. Det verkar inte bli något regn alls den här sommaren i Stockholm. Eftersom jag som vanligt startade min vandring tidigt på morgonen så är det folktomt sånär som på någon extra pigg joggare - inte så många som vandrar med hund här faktiskt. Jag hade kaffe med i termos men helt otippat, så glömde jag ta med något att äta och undrade vad som var öppet den här tiden på Djurgården. Jag hade t.o.m. glömt att ta med vatten.

Djurgårdsrondellen går i lila/vitt och gräs i år och det verkar som hela Stockholms innerstads sommarplanteringar går i blått/lila/vitt. Jag får kolla upp det senare.


Strandvägen till höger och till vänster ligger Djurgårdsbrons sjöcafé som har öppet mellan 10-24 varje dag och där man inte bara kan fika och äta utan också hyra cyklar och kanoter.


Vid Wasamuséet krattade parkarbetare gångarna. Gräset intill slipper de klippa den här sommaren...


Isbrytarcafé - det är väl dit man ska gå om man vill bryta isen då kanske.


Wasahamnen är gästhamn för fritidsbåtar och i bakgrunden ser man Katarina kyrka uppe på Södermalm.


I Djurgårdsstaden kämpar stockrosorna i torkan efter husväggarna och det är skillnad mot förra året.



Även uppe vid Prins Eugens Waldemarsudde märktes torkan men trots det har trädgårdsmästare Marina och hennes medarbetare fått den här vackra platsen att blomma fint ändå.


Och Auguste Rodins Tänkaren grubblar vidare...



Det finns gott om bryggor längs Djurgårdens stränder och det går utmärkt att bada här...men vissa bryggor är privata.


Små stränder finns det också gott om.


Café Ekorren vid Biskopsudden öppnar först 10 men jag tiggde lite vatten av kocken. Här kan man äta goda våfflor annars, även om det är en ganska märklig personal här. Som ibland glömmer vad deras uppgift är.

Längst ute på Manilla holme där till höger tog jag min första kaffepaus i skuggan innan jag vandrar vidare ut mot Blockhusudden. Det här är Djurgården för mig, många tänker nog mer på Grönan och Skansen när man nämner Djurgården, eller något obskyrt fotbollslag...!
Den delen av Djurgården där jag började min vandring idag, med Wasamuseet, Grönan och Skansen är såklart roligare om man har barn eller om man vill ha lite party. Det är bra att det finns flera olika alternativ här ute.

Men på något sätt skulle jag vilja att alla som bor i Stockholm någon gång i livet ställde klockan tidigt och gick runt den här fantastiska ön. Jag lovar, det är något helt annat än att gå på led här efter lunch en söndag. Det här är en magisk plats. Man har saltsjösidan med båttrafiken och hela inloppet till Stockholm och när man kommer in på norra sidan längs Djurgårdsbrunnskanalen blir allt tyst och stilla och stegen går långsammare, för mig i varje fall. Det är verkligen en varierande vandring, den här milen. Idag höll jag mig längs stränderna och gjorde ingen uppstickare till Rosendal,  som annars alltid annars lockar.

Föresten borde även turister ställa klockan och vandra runt här. Först därefter bör man bedöma Stockholm.

Här vid Täcka udden, det gamla Wallenbergnästet, som nu är Investors näste var det lite som i en annan värld. Runt den här stora tomten låg alla gräsytor helt gula och träd och buskar kippade verkligen för att inte stryka med i hettan. Men inne på Investors gård var allt grönt och frodigt, även alla gräsmattor!

En av få högsommarblommor som inte verkar bry sig om torkan är såpnejlikan.

Vid det gamla tullhuset på Blockhusudden blommade en del rosor efter väggen.

Café Blockhusporten längs ute vid Blockhusudden tillhör mina favvocaféer. Inte så mycket för vad som finns att äta där utanför att det har ett av Stockholm allra bästa lägen. Man hör verkligen hur vågorna sköljer in just nedanför där man sitter.
Men jag hoppas verkligen att de som driver caféet snart ska förstå att man inte kan stänga ett sådant här ställe kl 17.00 och ha stängt på måndagar. Öppet mellan 10-17 alltså. Men fantastiskt snällt att jag blev serverad en halvtimma innan öppningsdags. Tack för det, för att jag var mycket hungrig.

Byggnaden man ser är det omtalade Villa Parkudden som var tänkt som bostad åt prinsessan Madeleine och hennes ex. som lyckades slarva bort ett sånt här snyggt läge, ett av Stockholms bästa faktiskt, med utsikt över hela Stockholms inlopp från skärgården. 

Om man vill sitta vid bord så finns några sådan här uppställda här ute på Blockhusudden.

Renfanan är en annan högsommarblommar som inte bryr sig om torka.

Vid Lilla Sjötullsbron som går över Djurgårdsbrunnskanalen längst ut mot öster har man smyckat bron med olika hängpelargoner som gjorde mig glad i varje fall. Riktigt kul med lite färg mitt i den här ganska tunga grönska som råder nu i juli.

Djurgårdsbrunnsbron.


En bänk som behöver lite omvårdnad.

Idag gjorde Djurgården skäl för namnet. Jag mötte kungens får som var på väg ner för att bada i Djurgårdsbrunnskanalen. Det jobb som border collien gjorde för att hålla ihop de här virriga fåren, blev jag djupt imponerad av. Så otroligt fint han/hon höll samman fåren. Jag pratade en stund med ´´herden´´ och jag berömde hunden som verkar förstå vad jag sa och kom och satte sig tätt intill mig och såg upp mot mig.
Fåren kom på plats och ´´herden´´ sa lugnt till de tre bordercollierna att - gå och bada! Blixtsnabbt kastade de sig i vattnet och tycktes njuta av svalkan. Fåren kom från sitt bete vid Ståthållarängen invid Rosendal.

Vid ett tillfälle under vandringen bytte jag till mitt andra objektiv med vilket jag kan komma lite närmare och då kände jag för första gången att man blev påmind av den stora staden.
Snabbt av med det objektivet och tillbaka till den lugna idyllen här längs Djurgårdsbrunnskanalen.
Det är väldigt tyst här ute också och som jag brukar säga - skulle inte Djurgården...och Långholmen finnas i den här staden så skulle det inte vara så svårt att flytta här ifrån.

Vid Lusthusporten har man varje år sommarblomsplanteringar i olika färger. Det satt människor runt den blå-lila planteringen. Den röda praktsalvian Salvia splendens är verkligen min hatblomma nummer ett. Den ilskna giftiga röda färgen får mig att rygga och må illa faktiskt.

Dags att ta Djurgårdsfärgan mot Slussen.

De flesta åkte mot Djurgården nu när klockan var halv tolv och på Grönan åktes det karuseller. Jag tittade på ett plakat vilka artister som ska uppträda på Grönan i år och jag har bestämt mig att inte se Ulf Lundell där nästa helg. Jag kan omöjligt stå inpackade bland karuseller och lyssna på musik. Jag har sett Santana en gång i tiden på Grönan...det räckte. Märkligt att han inte kör sin vanliga Skansenkonsert som han alltid brukar...men det finns väl en förklaring. Men jag såg något ännu märkligare. Sophie Zelmani ska uppträda på Grönan. Hur ska hon nå ut med den stilla, vackra, späda musiken - på Grönan?

Slussen. Den här vandringen idag var en av de bästa jag gjort. Ofta när man vandrar i Stockholm måste man tänka på vart man riktar kameran för att inte få med något oönskat och fult, någon hemsk byggnade eller så. Här på Djurgården kan man rikta kameran åt vilken håll man vill. Allt är vackert.

Jag gjorde den här vandringen på Långfredagen i våras också och jag törs inte tänka på hur jag mådde då.
Idag var stegen lätta, trots hettan och visst känns det lite i knäna ikväll, men det är inga problem alls. Jag är glad att jag kan ta mig runt alla Stockholms öar men nu lär det väl dröja tills i höst då det lockar att gå runt Södermalm och Kungsholmen då träden klär sig i höstdräkt.

Jag tog tunnelbanan till Östermalmstorg och åt lunch med dottern i Humlegården och det var rikitgt skönt att sitta där i skuggan.
Sedan hem och jag somnade på balkongen, innan jag ´´satte mig framför datorn´´ och valde ut dessa bilder av 319 som fanns i kameran då jag kom hem.

Jag besökte Lusthusporten på Djurgården i morse och det fanns varken människor eller gäss där den här gången.







Rondellen vid Djurgårdsbron har i år planterats med växter i alla regnbågens färger....
Jag tycker att den var snyggare förra året då hela Stockholms offentliga planteringar gick i gult/orange. Se här.

Fortsatt trevlig helg....i morgon jobbar jag men sen drar jag till Närke.

Dagens låt

 

 

 

 

De här vitsippsbackarna finns inne på Skansens område ner mot Rosendalsvägen.



Rosendals café





Fågelbärsträdets blommor (Prunus avium). Jag vet inte många japanska pryndnadskörsbärsträd som slår det vanliga fågelbärsträdet i skönhet.

Ibland skulle jag nog vilja ha en hundkompis med mig på vandringarna....som den här som släpar timmer bredvid matte. Det var få människor ute den här tiden, de flesta hade hundar eller stavar och så en och annan man med kamera.


.

Tidig morgon på Djurgåden. Jag ställde bilen vid Djurgårdsbron och gick efter kajen bort mot Grönan. Det var bara några hundmänniskor ute och i Wasahamnen började båtfolket röra på sig. Några utesovare låg på bänkar och sov gott i morgonsolen. Bilderna på rosorna är från en gård i Djurgårdsstaden som vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice hade skötsel på en gång i tiden. Vid Waldemarsudde gick jag ner till strandkanten och satt där och tittade på båttrafiken, Viking Lines Gabriella gled sakta in mot hamnen.

Nu började Djurgården vakna allt mer och det var dags att lämna ön. Uppe vid Waldemarsuddes byggnad stod en ung kvinna med brukklänning som fotograferades av sin mamma, med den vackra utsiken i bakgrunden. Hoppas att de inte fick med skulpturen ´´Tänkaren´´ i bild bara - han ser inte ut att vara lika lycklig som den unga bruden. Jag lyckönskade henne när jag gick förbi.
Borta vid Wasamuseet började det strömma till folk och vid Junibacken ringlade köerna in till Astrid Lindgrens sagopalats.

Man får inte vara rädd för närhet och trängsel om man ska ligga i Wasahamnen.


Rosorna vid Waldemarsudde var vackra men i övrigt såg trädgården inte så kul ut - vad händer trädgårdsmästare Marina?


Funderar om jag skulle skaffa en kajak.....


Statyn heter ´´Paret´´ av Liss Eriksson och restes här 1974.


Caféerna hade inte öppnat. Vid restaurang Carl Michael hade man förgyllt uteserveringen med en plasthäck föreställande - ja, vem vet!