Över takåsarna i Gamla Stan
Tunnelbanetåget gled sakta över Tranebergsbron på väg in mot stan och hösten hade tagit ett stadigt grepp om huvudstaden. Jag såg mig omkring bland mina medresenärer som satt djupt försjunkna i sina mobiltelefoner och läste mail, webbtidningar, Facebook eller något annat som slukade hela deras uppmärksamhet. Snett mittemot mig satt en man i 60-årsåldern som löste ett korsord i en vanlig papperstidning, inte något nät-korsord i mobiltelefonen utan ett gammalt hederligt korsord. Det såg fridfullt ut när han med pennan då och då skrev ner svaren som han klurat ut. Korsord kanske är det rätta för att dämpa stress och oro.
Jag klev av i Gamla Stan där tiggarna satt på golvet inlindade i filtar och skramlade med sina muggar som innehöll några få mynt. De senaste åren har dessa stackars människor ökat kraftigt i antal och finns nu överallt på stan, oftast vid tunnelbanestationer. Det sägs att det är romer från Rumänien som plötsligt kommit hit och de tycks sova på nätterna i gamla bilar. Så tragiskt!
Det är en härlig känsla att vandra på de slitna gatstenarna längs de smala gränderna och att blicka upp mot fasaderna vars vackra mjuka färger skapar en skön harmoni. Gränderna har sällan en rak sträckning, utan böjer sig mjukt vilket gör vandringen intressant. Det är den medeltida sträckningen som fortfarande råder i de inre delarna av Gamla Stan. Ännu var uteserveringarna öppna, Brittsommaren under vecka 41 brukar vara avslutningen på fika/matsäsongen ute på trottoarer och torg.
Samling vid pumpen hade Anders sagt när vi pratade i telefon och på utsatt tid stod jag där vid Stortorgets gamla pump från 1778 som plaskar skönt stillsamt. Pumpens arkitekt är Eric Palmstedt och förr i tiden räknades pumpen som Stockholms mittpunkt. Eric Palmstedt har även ritat pumpen på Tyska brunnsplan och är också arkitekten till Börshuset/Nobelmuseet och Arvfurstens palats på Gustav Adolf torg. År 1857 flyttades Stortorgets pump till Brunkebergstorg, men kom åter tillbaka till sin plats i Gamla Stan året innan min födelse, alltså 1953.
Det var 17 år sedan vi sågs senast, men vi hade inga problem att känna igen varandra. Anders som jobbar som fastighetsskötare/reparatör i staden mellan broarna, hade erbjudit sig att visa mig några mycket speciella platser varifrån jag kunde ta bilder. Eftersom jag ständigt fotograferar min stad så gäller det att ibland hitta ovanliga foto-platser. Nu gällde det att komma så högt upp som möjligt för att fånga takåsarnas underbara kaos och Stockholms vatten runt Gamla Stan.
Gamla Stans självklara samlingsplats och viktigaste torg är Stortorget där bland annat börshuset ligger. Fån 1776 var börsen inrymt här men 1998 gick flyttlasset ut till Frihamnen. Då flyttade Noblestiftelsen och Svenska Akademien in i det vackra huset på Stortorget. Närheten till Stockholms slott och Storkyrkan gör den här delen av Gamla Stan till en självklar plats att besöka för turister. De två hus som utmärker sig som riktigt gamla här på torget, är de höga vackra byggnaderna med nr 18 och 20. Anders öppnade dörren upp till vinden och plötsligt befann jag mig bakom de två så kända trappgavlarna högt över torget och jag tog de första bilderna från ovan i den här stadsdelen. Det var verkligen en mäktig känsla att ha de berömda fasadgavlarna framför mig. Min guide berättade att en av de stora stenkulorna som fungerar som ornament på en av gavlarna, hade vid ett tillfälle ramlat ner på uteserveringen vid caféet som ligger nedanför. Som tur var så blev ingen skadad.
Vi fortsatte vår vandring med att öppna dörrarna till några innergårdar åt Anticimex som skulle placera ut råttgift. Råttproblemen finns i alla städer och Gamla Stan har mängder av caféer och restauranger där säkert inte alla soprum håller högsta rått-säkerhet. Ett råttpar kan ge upphov till 1000 nya individer på ett år och skulle man inte bekämpa förökningen, så vågar man inte ens tänka på vilka problem som skulle uppstå. Storleken på råttorna i Gamla Stan verkar öka hela tiden och beskrivs ibland som ´´stora som taxar´´. Men det är väl som med fiskarna som sportfiskarna tappat tillbaka i vattnet, eller som de aldrig riktigt lyckades få upp. Armarna räcker inte till. En råtta kan dock bli 25 cm lång, om man inte räknar med svansen.
Anders som sköter om många fastigheter i Gamla Stan berättade att det finns hiss i endast tre av Stadsholmens fastigheter och vid Lilla Nygatan 12 tog vi hissen upp till takterrassen. Den västra delen av Gamla Stan är inte lika intressant som den övriga delen, kanske för att den inte är lika gammal. Här går Lilla och Stora Nygatan i syd-nordlig riktning och är några av få räta, raka gator som inte är medeltida utan anlagda på 1630-talet. Husen här är byggda på uppfylld mark som har börjat röra sig, med sättningar i husen som följd. Jag tar några bilder upp mot söders höjder innan vi återvänder ner till den grönskande avlånga gården mellan husen. Växterna har jag varit med om att plantera en gång på 70-talet då vi drev vårt familjeföretag. Häggträdet mot Schönfedts gränd sträcker sig högt upp och måste ständigt beskäras för att inte växa in mot husväggen. Nu ska Vivaldi, företaget som efterträdde oss på Stadsholmen, göra om gården och det är verkligen på tiden. De buskar som vi en gång planterade var bland annat måbär och ungersk syren. Inte några växter man planterar så ofta idag. Allt förändras. Trender kommer och går.
Vi vandrar upp till Själagårdsgatan 19 där Nicolai polisstation låg mellan åren 1890-1972. De slitna stentrappstegen leder oss högt upp i huset och sista biten klättrar vi i trätrappor upp till vinden. Där uppe finns ett rum som får utnyttjas av hyresgästerna och det är inte vilket rum som helst. Utsikten från det lilla rummet måste vara en av Stockholms vackraste! Jag blev mållös och med ett leende såg jag mig runt åt alla väderstreck. Stockholm är ju så fantastiskt vackert. Från fönstret mot öster såg jag hela inloppet från skärgården. Skeppsholmen och Kastellholmen nedanför såg den här första oktoberdagen ut som en färgsprakande hösttavla.
Lönnarna visade sina allra vackraste färger och af Chapman såg stoltare och vitare ut än någonsin där hon låg invid kajen. När jag hämtat mig från hänförelsen började jag fotografera och turen var på min sida idag, ljuset var vackert och molnen från skärgården blev en fin fond. För att fånga några riktigt speciella vyer, klättrade jag ut genom det lilla fönstret och kom ut på en smal avsats. Benen kändes lite darriga när jag sakta förflyttade mig. Nedanför mig låg små gårdar mellan husen. Åt väster kunde jag zooma in Tyska kyrkans och Storkyrkans torn. Härifrån kunde jag uppmärksamma detaljer i tornen som från marken är omöjliga att se. Det kändes som om jag ville stanna i det här takrummet och skulle jag bo i den här fastigheten skulle jag med all säkerhet ofta vistas uppe i detta örnnäste ovanför takåsarna. Rummets träräcke vid trappan härstammar från den judiska synagoga som fanns i fastigheten fram till 1890. Från synagoga till polisstation!
I grannfastigheten nr 17:s gatulokal har Eddie Granh sin butik och loppmarknad. Härifrån anordnar han även vandringar i de närmaste kvarteren där han berättar om ´´Kungar och klubb-kungar i Gamla Stan´´. Eddie är något av nutida legend här i Stockholms medeltidsgränder och har funnits i Gamla Stan sedan 50-talet. På 60-talet drev han några jazzklubbar inrymt i olika medeltida källare. Förutom Klubb Kamelen som låg i den lokal där butiken nu finns, drev han under några år Frid & Fröjd på Skottgränd 9, som går från Österlånggatan ut mot Skeppsbron. Där fick han vid några tillfällen besök av Olle Adolphson med sin gitarr.
Nu då Eddy är 75 år gammal, pratade han om att åter vilja öppna en klubb i sin källare och att klubben då skulle heta Frid & Fröjd. Eddie är en mycket behaglig och vänlig person som går sin egen väg i livet och lever lite efter sina egna goda regler och lagar. Han berättar gärna om tiden då har var en av klubbkungarna i den här delen av stan och hur polisen i grannhuset ofta bötfällde honom för olika regelbrott när det gällde tillstånd för hans klubbar. Polisstationen låg vid den tiden på Själagårdsgatan 19, med Eddies klubb på ena sidan och klubben Bobadilla (Svartmangatan 27) på andra sidan. Bobadilla drevs av Eddies kompis Roy Walter-Auer.
- Polisen ville ha bort mig och Roy från Gamla Stan, sa Eddie. Men det var polisen som lämnade stadsdelen 1972 och jag är ju fortfarande kvar!
Den augustikvällen då jag följde med under hans klubb-vandring i gränderna, är en stund som jag alltid kommer att minnas, trots att jag inte fanns med i hans klubbvärld på 60- och 70-talet. Men det var verkligen intressant att höra honom berätta när popen slog igenom på 60-talet och till slut tog över publiken från jazzklubbarna. Han hade med sig en stor papperskasse där han hade många gamla underbara svartvita bilder, från tiden då han var ung och drev sina klubbar.
Lyssna här på radioprogrammet om ´´Prinsen av Gamla Stan´´
I programmet kan man bland annat höra vad Eddie och hans vänner tycker om Slussens renovering.
Anders och jag avslutade vår takvandring genom att gå upp på vinden vid Trädgårdsgatan 1, eftersom jag ville fota det vackra valnötsträdet som står på Finska kyrkans gård. Nu hade han glömt nyckeln upp till allra högsta punkten, men jag böjde mig ut genom ett fönster och fick några bilder på trädet och med Stockholms slott i bakgrunden. Innan vi skiljdes åt, satt vi en stund på hans kontor på Prästgatan och pratade om livet. Han fick min bok som tack för hjälpen och vi bestämde att jag kunde komma tillbaka om jag ville ta fler bilder, och visst vill jag det!
Fina foton och fin text. MEN vad läskigt med blomlådan och skålarna utanför fönstren på Tyska Brunnsplan!
Jo jag vet, det såg lite skumt ut Lena!
