Site Meter

Vigelandsparken - människans liv från vaggan till graven.

 
Vigelandsparken är världens största skulpturpark där en konstnär stått för alla verk.  
Konst skapas för att få oss att reagera på ett eller annat sätt. Konstnären vill berätta något för oss och jag tror att just skulpturer får oss att bli extra uppmärksamma, eftersom de många gånger nästan känns lite levande. Jag tycker om när konst rör om och skapar debatt och får oss att tänka ett steg längre, än när man betraktar en tavla med endast ett vackert landskap eller en staty med en ståtlig kung på en häst. Att man ibland blir illa berörd av något verk ingår väl i vissa konstnärers hela tanke och det har jag inga problem med. Men när man betraktar över 200 skulpturer och blir illa berörd av nästan alla, då känns besöket meningslöst. Det här gav mig ingenting, mer än att jag skriver detta blogginlägg... 
 

Det man ser när man kommer in genom grindarna (det är gratis att besöka parken) är en stor sluttning upp mot själva huvuddelen av skulpturparken. Man passerar en bro med tätt stående skulpturer på varje sida. Redan här blev både jag och min dotter smått chockade av den ondska som syntes i nästan varje uttryck på skulpturerna, vuxna människor med stränga blickar riktade mot barn och närhet mellan man och kvinna såg mer våldsamt ut, än kärleksfullt. Det finns mycket symbolik i alla dessa verk, men det här inlägget skulle blir alldeles för omfattande om jag gav mig in på det. 
Det var synd att den stora fontänen halvvägs upp, var avstängd i år, jag tror att det skulle varit effektfullt med brusande vatten från den stora skål som männen bar upp.
 
 
Stora turistgrupper med guider flockades kring skulpturerna och jag vet inte om jag ens vill försöka analysera varför mängder av turister, hade så väldigt roligt här. När vi själva blev smått nedstämda av allt detta, så hördes deras skratt hela tiden över parken. Högst uppe på kullen stod den höga monoliten och runt om, mängder av människor huggna i granit. Om ondska rådde nere vid bron så fanns här mer ångest och flera tvivelaktiga ´´ormgropar´´ av barn och vuxna som fick mig att må ganska dåligt.  
 
 
 Den 17 meter höga monoliten är skapad ur ett enda granitblock - imponerande!  Här kryper och krälar 121 människor.  Monoliten stod färdig 1943, samma år som Gustav Vigeland dog.
 
Det här blev en av mina ´´favoriter´´- en varg som äter på ett barn och ett annat barn står på vargens rygg och hånskrattar elakt. Symboliserar vad?
 
 Till döden skiljer oss åt.
 
 
Jag vet att allt detta skapades i en helt annan tid, att Gustav Vigeland växte upp när livet i en familj tydligen handlade väldigt mycket om disciplin och att han även upplevde två världskrig. Detta är väl en spegling av första halvan av 1900-talet då, och jag är verkligen glad att jag inte tillhörde de som växte upp just då. Idag skulle det nog bli stora problem att ställa ut sådan här konst  i en offentlig park. Jag vet inte, jag kanske är ovanligt känslig, men för mig handlar detta om ondska, förtryck, förnedring och ångest. Det är inte så här jag vill bli berörd av konst. Men döm själva. Vad ser ni i dessa bilder? Det finns några av dem som kanske ses som kärleksfulla, men uttrycken i ansiktena visar något helt annat - tycker jag. 

Lite fakta om parken och om Gustav Vigeland: Temat i parken är att visa olika faser i människans liv från barndom till ålderdom, från vaggan till graven. Figurerna (skulpturerna) ska visa alla möjliga känslor, även om jag här saknar kärlek och glädje som för mig är de viktigaste ingredienserna på vår väg i livet. Det är möjligt att Gustav Vigeland visar sin syn på kärlek bland dessa krälande människor, men jag förstår det inte.  
Gustav föddes 1869 och dog 1943 i Oslo och är mest känd för skulpturerna i Vigelandsparken.  
Mellan 1924 och 1943 var Vigeland sysselsatt med anläggningen i Frognerparken som utgörs av 212 skulpturer i brons, granit och smidesjärn, vilka tillsammans består av ungefär 600 figurer på temat människans livscykel. Granitpelaren Monolitten består av 121 stenfigurer. Wikipedia 
 
 
 
Jag gick inte ens igång på rosorna i parken!
 
Min dotter är bra på att nosa upp detaljer och medan alla samlades runt de krälande granitfigurerna så gick hon runt och tog bilder på de vackra smidesgrindarna. Helt plötsligt så blev Gustavs konst vackert!? Var det alldeles omöjligt att hamra ut lite glädje och kärlek ur granitblocken? Måste det till metall? Hur som helst, det här var det enda som vi tyckte om i Vigelandsparken. Efter det här besöket drog vi vidare till en plats där unga kreativa människor ställde ut sin konst och där rivningshusens fasader var täckta av graffiti och det var enda gången i mitt liv som jag blev glad åt graffiti (ok, en gång i London också!)
 
 Något mer som jag tyckte om - ett valv mellan de stora träden och en stig som leder bort. Bort från Vigelandsparkens skulpturer... 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0