Ängsö slottspark
De flesta slott som är belägna på landsbygden ligger långt från tätbebyggelse och nästan alltid med fantastiskt vackra omgivningar, då markerna fått vara ifred från nybyggnation. Så även här på Ängsö. När jag kom in på borggården såg jag att stora delar av parken närmast slottet var en arbetsplats, då det nu anläggs bland annat parterrer så som det såg ut här på 1750-talet. På informationsskylten läser jag – Återställandet av Ängsö slottspark är ett samarbetsprojekt mellan Westmannastiftelsen och Länsstyrelsen i Västmanland.
Det här värmer i hjärtat, när slottsparker återställs så som de en gång sett ut, vilket inte är så vanligt här i vårt land. Jag frågade en trädgårdsarbetare när det skulle vara färdigt och han trodde någon gång under nästa sommar, inte nu i höst som det står på en informationstavla. Det hade tydligen blivit något problem bland de inblandade i projektet. Så ett återbesök nästa sommar måste det nog bli.
Läge: 2,5 mil öster om Västerås.
Känsla: Just nu när alla dessa gamla lindar har hamlats hårt så känns det mer som ett slagfält än en slottspark.
När man väl bekantat sig med slottsparken och caféet inne i slottes så känns det bra.
Skötsel: Mycket bra. Även inne i slottet ser det snyggt ut och det märks att det finns ett intresse här.
Växter: Hårt hamlade iindar i mängder. Lavendel och en fin ljus ros mot slottsväggen.
Historia: Ängsö slott byggdes av riksrådet Bengt Fadersson på 1480-talet. Slottet tillkom i syfte att vara ett befäst slott. Nuvarande slottsbyggnad är nästan kubisk och byggd av sten och tegel i fyra våningar. Den är helt medeltida vad avser de nedre delarna. På 1630-talet ombyggdes och tillbyggdes slottet. Åren 1740-41 byggdes den översta våningen samt mansardtaket, som kröns av en lanternin. Detta skedde efter Carl Hårlemans ritningar. Man har bevarat flera rumsinredningar från denna tid. Se mer här.
Café: Ja. En gammaldags servering inne i slottes kök där man beställer det man ska ha och sedan väljer något av de vackra rummen eller tar med sig kaffet ut på gården.
Ägare: Stiftelsen för naturskydd och friluftsliv i Västerås
Huvudgården drivs och slottet förvaltas emellertid av den siste fidekommissariens äldste son Carl-Magnus Piper (1937-) och hans hustru Catharina Marika Olivecrona (1943-).
Öppettider:1/5 - 30/8 Lördagar och söndagar kl 12-171/7 - 15/8 Alla dagar kl 12-17
Hemsida: Ängsö slott
Ängsö slott och slottspark har jag länge tänkt besöka och nu fick jag äntligen tillfälle att vandra runt på den här vackra platsen. Första intrycket blev som sagt slagfältet av hårt hamlade lindar och där några bokstavligen faller ihop av ålder och ett hårt liv med alltför våldsam beskärning genom alla hundratals år som de stått här.
Men om vi bortser från det här renoveringsarbetet med parkens alla lindar så finns ett stort lugn här. Slottet ser lite märkligt ut på håll då man tycker att det saknar flyglar eller att det helt enkelt inte är färdigbyggt och har fel proportioner.
Men det är trots allt en vacker byggnad och har ju en fristående flygel som från vägen ser ut att hänga ihop med slottet.
Vad gäller parken i övrigt så är det stora öppna ytor och med en enorm grusplan framför slottet....i största laget! Det finns inte så mycket trädgårdsväxter här mer än vackra planteringar framme vid slottet där lavendel och en vacker ljusrosa ros pryder planteringarna.
Det var avspänt och skönt att dricka kaffe vid uteserveringen just vid slottets ingång.
Intill slottet ligger Ängsö kyrka med det Piperska gravkoret som tycks ha nödlandat intill kyrkan och ser helt fel ut på platsen.
Spöken på Ängsö slott (från Wikipedia)
Ett av spökena som släpar sig fram sägs vara den puckelryggige hovnarren Anders Luxemburg som går igen. Han var en av de sista som såg Karl XII i livet. Karl XII:s likfärd från Norge till Stockholm stannade till vid Målhammar intill Sagån. Anders Luxemburg tog med sig Karl XII:s häst Brandklipparen och tog tjänst vid Engsö slott. En natt år 1740 stod hästen i stallet och blev upprörd av något [Spöke?], så när stallfolket öppnade stallporten slets sig Brandklipparen loss av skräck och sprang rätt in i muren och dog.
Andra spöken visar sig också på Engsö slott, bl.a. kan man se en kvinnlig skepnad som drar med fötterna genom Kungarummet och in i stora balsalen klockan 8 på kvällen. Man tror att det är Brita Bååt som går igen. Enligt legenden var hon en mycket elak person. Brita Bååt överlevde två män som hon drev till en förtidig död. En julaftonskväll bad Brita kammarpigan att väcka henne tidigt så att hon skulle hinna till julottan. När hon vaknade såg hon ut genom fönstret och märkte att det lyste i Ängsö kyrka som ligger intill slottet. Hon trodde att kammarpigan hade glömt att väcka henne, och skyndade sig till kyrkan i tron att julottan hade börjat. När hon öppnade dörren till kyrkan mötte hon en massa benrangel som höll mässa i kyrkan. Två vålnader (förmodligen hennes döda män) anföll henne. Den ene slängde med värjan som träffade Brita Bååts slöja och den andre slängde en stor sten som missade henne. Chocken gjorde att hon svimmade och tre dagar senare var hon död. Värjan finns fortfarande i kyrkan och den stora stenen är inmurad i kyrkogårdsmuren.
Det tredje spöket som finns på Engsö slott är ett hundspöke. Det ger sig tillkänna genom ett raspande ljud i stora matsalens golv – det är hundspöket Cottilion som går igen. Hunden brukar ses när hon springer från stora matsalen in i salongen. Hundspöket är Eva Sophia von Fersens (1757-1816) hund Cottilion. Sophia von Fersen var änka efter Adolf Ludvig Piper och bodde på Löfstad slott i Östergötland. Vid ett av hennes besök till Engsö slott dog Cottilion "vid sin härskarinnas fötter" som det står på franska på hundens gravsten.
Erik Dahlbergs målning från 1600-talet
Postat av: Lars Forslin
Trist när man misshandlar gamla fina träd på detta vis. Man har sett det förr och lär väl få se det igen, trots att all trädexpertis förkastar tillvägagångssättet, då de stora sårytorna öppnar upp för infektioner och röta i träden. Lindar och andra träd kan mycket väl hamlas, men detta är inte hamling utan stympning, och borde vara i lag förbjudet särskilt i sådana här kulturhistoriska miljöer.
När man hamlar ett träd så gör man det med ca 3 års mellanrum, inte mycket mer. Då hinner skotten inte bli grövre än 3-4 cm och det blir alltså inga stora sårytor. De som blir kan läka ihop. Anledningen till att man gör sådana här drastiska ingrepp är alltså att man har försummat hamlingen under många år och träden har växt sig för höga för anläggningens proportioner. Man har varit snål tidigare helt enkelt.
På Drottningholms slott gör de något som kallas kandelaberbeskärning och då klipper man alla skott en bit ut på trädgrenarna som då så småningom bildar ett slags knutor av kallusvävnad. Det är mycket arbetsintensivt förstås, men träden fungerar ganska bra och är ett alternativ om man inte vill ha träden så stora.
2010-03-24 @ 11:31:25
Coolt inlägg!
