Skansen bestod av 10 kvadratmeter och här bodde fyra man: En matros, en lättmatros och två jungmän. De övriga fyra i besättningen, kapten, styrman, konstapel och kocken bodde längst akterut.

Kojerna i skansen var 195 cm långa och 60 cm breda. Man sov på halmmadrasser, vilka fartyget höll med. Fartyget höll även med filtar och kudde. Besättningen fick själva klä madrasserna med tyg, några lakan användes inte.

Förutom att vara sovplats för fyra besättningsmän var skansen dessutom det utrymme som användes till matplats för dessa fyra, och även till övrigt umgänge i den mån tid och orkfanns till det. Här förvarades även sjömanskistorna som innehöll sjömännens tillhörigheter. Där fanns kläder, vissa egna verktyg och en plats för psalmbok, brev och värdesaker. Kistan låstes inte då det var att misstro de övriga ombord.

Det var nog ganska mörkt i skansen, ljus fick man från ett litet fönster på babordssidan och från ett skylight, samt från en fotogenlampa som hängde i taket.

Ett stort problem förr var vägglösen som kunde innebära en stor plåga för de som drabbades. Problemet var inte mindre ombord på Hoppet. Den så välbehövliga sömnen och nattron stördes ofta av lössens framfart. Det fanns helt säkert många metoder att bekämpa vägglössen, ombord på Hoppet bekämpade man lössen med hjälp av kokande vatten och blåslampa.

I kabyssen, som av naturliga skäl inte var alltför stor - 3,2 m2 golvyta - lagades maten åt båtens åtta besättningsmän. Ovanför spisen fanns en lucka in till skansen. Genom luckan skickade kocken in maten till männen i skansen. Man använde fartygets muggar och tallrikar medan var och en av mannarna hade sina egna matbestick. Kocken hade flera sysslor förutom att laga mat; han skulle servera i mässen där den övriga besättningen åt, han hade hand om städning och bäddning akterut och han hämtade ved till spisen. Oftast var det skeppets yngste man som var kock. Matsedeln för en dag kunde se ut så här:

06.00 Kaffe och knalle

07.30 Frukost med stekt sill och potatis

12.30 Middag med bruna bönor och salt fläsk, risgrynsvälling

15.00 Kaffe med knalle

18.30 Plättar gjorda på middagens risgrynsvälling

Arbetet ombord

Det fanns självfallet en mängd olika sysslor för besättningsmännen ombord. Vanliga underhållsarbeten var t ex skötsel av löpande rigg och lagning av seglen. Rengöring ochmålning var andra förekommande underhållsarbeten. Det hände även att däcket måste drevas. Det allra farligaste arbetet ombord var att arbeta i riggen. Seglen skulle sättas eller beslås högt ovanför däck och några skyddsanordningar var det inte tal om. Det var ett arbete som måste göras oavsett väder, vilket kunde vara nog så hårt ibland med snö och hagel och kyla, för att inte tala om vind. För att komma upp i masten fick man klättra i de tvärgående ribborna som var fastsatta i vanten. Det fanns inte mycket att hålla fast sig i uppe i masten, sjömännen fick helt enkelt hålla i sig i vad som fanns till hands. Fötterna balanserade man på perten - en lina som var fastsatt under rån.. En regel bland sjömännen lydde: "En hand för dig själv och en för rederiet".

Under tiden fram till första världskriget fraktade Hoppet ofta trä från hamnar i Norrland till Pool i England. Från England tillbaka till Sverige fraktades porslinslera till Gustavsbergs fabriker på Värmdö.

Efter första världskriget, under mellankrigstiden, seglade Hoppet oftast till Danmark. Lasterna bestod i regel av trä från Norrland samt kalksten från Gotland. Men det hände fortfarande att Hoppet seglade över Nordsjön till England.

Hoppet tog en last på 425 ton, i regel virke. Det tog runt 10 dagar att lasta och lossa hennes virkeslast. Detta innebär ganska långa hamntider och det i sin tur innebar att man under en säsong hann med 8-9 resor.

På vintern hindrades sjöfarten av isen, då låg Hoppet vanligtvis upplagt vid Högmarsö. Vintern användes istället till att utföra nödvändiga reparationer på skeppet.

Hoppet av Länna var ett skonertskepp som ingick i Elfvings rederi på Högmarsö i Roslagen. Min morfar Carl Bernhard Söderholm var delägare i varvet och var den sista kaptenen på Hoppet. Carl Bernhard var känd som en säker och djärv skeppare. Tid var pengar även på den här tiden i början av 1900-talet och då gällde det att få restiden så kort som möjligt. Att sätta mycket segel i hårt väder var en risk för både besättning och fartyg.Vid ett tillfälle 1928 under en resa från Kalix mot hemmahamnen på Högmarsö så blåste det upp till snöstorm och Hoppet gick på grund utanför Kapellskär. I det hårda vädret skulle seglen bärgas och beslås och besättningen jobbade skift hela natten med att länspumpa fartyget. Dagen efter bärgades Hoppet till hemmahamnen för att repareras.

Det berättas av besättningen på Hoppet att det smugglades linolja från Finland till Sverige och faten gömdes i barlasten som bestod av sten.

Vid ett tillfälle höll Hoppet på att bli torpederad under första världskriget. De mötte en tysk konvoj vid Landsort som gjorde sig beredda att gå upp mot Hoppet. Då satte kapten Söderholm fulla segel och hann över tremilsgränsen som räddade besättning och fartyg. Enligt en av besättningen, Gustav Boström, Frötuna, skulle kapten Söderholm ha pekat finger åt tyskarna.

Det är morfar Carl Bernhard som har den snygga mustachen.

Carl Bernhard går till sjöss

Månljuset hade fyllt rummet med dunkla skuggor. Han var van vid dem och han välkomnade dem. När vinden kom från rätt riktning, och när månen stod stor och rund i rätt position, kunde skuggorna göra skepnader av hans syskon som liksom lekte kurragömma i ljusets skiftningar. I förtrolighet och samhörighet svepte de över bräderna över golvet och lockade honom till en lek han inte kunde delta i. I en vrå satt hans mor och log varmt mot sina barn. Han önskade att hon kunde komma och sätta sig på hans sängkant, dra filten om honom och låta en värmande hand stanna kvar vid hans arm. Hennes värme skulle vara allt han behövt känna för att släppa det sista stinget av oro och tveksamhet inför det som stod framför honom. Men varken hans mor eller syskon tillhörde hans värld längre och han ägde inte tillträde till deras.

Han ändrade skärpan i sin blick, lät den ta sig förbi skuggorna och såg sin fars hustru sova tätt intill sin dotter, hans halvsyster. Hennes arm beskyddande om den lilla kroppen, som för att försöka hindra att någon kom och tog henne ifrån sig. Han syster hade fötts en regnig eftermiddag i juli. Himlen hade varit svart och hot om åska låg tung i luften. Carl-Bernhard hade sett upp mot himlen och förväntat sig att se blixtrarna vina över valvet. I sitt inre hade han sett framför sig hur blixtrarna uppkom av den kamp som utspelades mellan himmelens vita änglar och dödens svarta om det syskon som styvmodern höll på att föda inne i stugan. Dödens änglar hade segrat stort tidigare och Carl- Bernhard hade inte vågat tro annat än att de skulle vinna den här gången också. Anna hade hunnit fylla året nu.

Den första tiden hade han knappt sett åt henne, efter att ha förlorat alla sina syskon visste han nu bättre än att fästa sig vid de små. Förutom för far så hade alla tagits ifrån honom, han hade överlevt fyra syskon och sin egen mor och ändå var han bara tretton år. Han hade fått stänga av någonting inom sig den dag för sex år sedan då mor tyst och stilla glidit över från medvetslöshet och in i döden. Sin sorg och rädsla var han tvungen att omvandla till kraft för kamp för överlevnad, så mycket hade han förstått då. När han var yngre hade han legat under sömnlösa nätter och undrat om alla människor han höll av skulle tas ifrån honom, om det var en förbannelse som vilade över honom. Andra nätter kunde han fundera om varför just han varit den som överlevt, om han var utvald på något sätt, om det fanns en uppgift som bara var till för honom. Nu tänkte han inga sådana tankar längre, han hade insett att livets villkor inte kunde styras av andra krafter än de man har själv. Sakta hade han börjat våga ty sig till sin styvmor och sin halvsyster och kanske var det just Annas livsglada joller och starka nypor som öppnat hjärtat igen och fått honom att börja tro på att människor kan få stanna kvar trots att han höll av dem.

Johanna hade lagt fram hans packning, hon hade ägnat timmar till att laga, förstärka och stoppa klädesplagg och strumpor och nu låg de, som nästan nya, på stolen intill spisen. Det fanns fortfarande en svag doft av nybakat i rummet. Carl-Bernard hade sett Johanna gå fram till det stora skåpet, hur hon lät händerna leta sig längs in mot skåpets bakre väggar och där hittat det hon sökt. Hon drog fram en duk som bar hans mors ingraverade initialer, CWS. De hade varit en bröllopsgåva från hennes mor och Catharina hade varit så rädd om den att den alltid legat prydligt i hopvikt längs in i skåpet. Med varsamma händer hade Johanna burit duken till spisen, vecklat ut den, greppat ett ångande bröd och omsorgsfullt lindat in den i duken. När hon lagt den överst på hans packning hade hon sett på honom och i blicken blev allt sagt som de aldrig tidigare pratat om. Med ens kunde han se att hon förstod honom, att hon förmodligen förstått honom hela tiden. Hon såg hans sorg och saknad efter modern, hon såg hans längtan efter en far som kunde finnas i hans närhet och hans rädslor inför det nya livet. Men i hennes lugnande blick kunde han också se att hon hade tilltro till honom, att hon visste att han skulle klara sig bra i livet och han såg att hon tyckte om honom.

Solen var på väg upp över horisonten och snart skulle fåglarna börja sjunga sina morgonserenader. I takt med att solen höjde sig kunde Carl-Bernhard känna hur känslor av förväntan motade bort all osäkerhet och rädsla. När den första koltrasten ropade ut sitt morgonmeddelande hade glädjen och förväntningarna ökat så i styrka att han nästan kunde ta på den stämning som fanns i luften han andades in och ner i lungorna. I eftermiddag skulle han stå på ett fartygsdäck och se Blidö sakta försvinna i horisonten, framför sig skulle han ha äventyret. Han skulle arbeta hårt och efter några år skulle han ha sparat till sig ett litet kapital. Då skulle han återvända till sin barndoms ö och där finna sig en snäll kvinna att gifta sig och bilda familj med.

Ellinor Falkebo Mars 2005