Hoppet
Min morfars skonert Hoppet. På den nedre bilden ligger Hoppet vid Kornhamnstorg i Gamla Stan här i Stockholm.
Det berättas av besättningen på Hoppet att det smugglades linolja från Finland till Sverige och faten gömdes i barlasten som bestod av sten.
Vid ett tillfälle höll Hoppet på att bli torpederad under första världskriget. De mötte en tysk konvoj vid Landsort som gjorde sig beredda att gå upp mot Hoppet. Då satte kapten Söderholm fulla segel och hann över tremilsgränsen som räddade besättning och fartyg. Enligt en av besättningen, Gustav Boström, Frötuna, skulle kapten Söderholm ha pekat finger åt tyskarna.
Data om skeppet
Byggt 1878 i Gävle av ek och furu.
Längd 35,3 meter
Bredd 7,5 meter
Djupgående 3,9 meter
Segelyta ca. 500 kvm.
Lastförmåga 425 ton
Besättning 8 man
Tyvärr hann jag aldrig träffa min morfar som dog 1944 och det är en stor sorg eftersom jag skulle ha tyckt mycket om att höra hans berättelser från hans resor på alla haven.
Det känns som en evighet sedan jag var här senast.
Det var nog ett hårt liv. Det är lätt för oss nutidsmänniskor att underskatta. Men vilket vackert skepp och intressant familjbakgrund! Inte att undra på du att känner så starkt för Roslagens skärgårdstrakter.
Jag har ingen som helst ankyntning men blir ändå hänförd.
Ramona K
Jag rekommenderar lite vinterlitteratur: Vi, de drunknade av Carsten Jensen
Om danskstaden Marstal, dess människor och dess sjöfartshistoria. Men även en beskrivning om makt, krig och män. Den tillfredställde de sidor hos mig som; älskar böcker om segling, att "försvinna" i en text och att få kunskap genom läsning. Rekommenderas varmt!
Jag känner med besättningen; jag har seglat på skolskepp, och i nutid, med bekväma kläder och varma flytvästar (ja, vi använde dem som ett sorts koftor) så kunde det ändå vara kallt och jävligt. Att tvingas bärgar segel under en snöstormig natt... brrRRrrrrr!
Vacker farkost med ett vacker namn.
Sorgesamt är det att du inte fick chans att träffa din morfar.
Min morfar var en så kallad rallare och speleman, ända tills han blev religös. Då hängde han fiolen på väggen och spelade aldrig mer på den, det räknades väl som synd att känna glädje i musiken. Även han dog långt innan jag var född. Önskar precis som du att jag fått chans lära känna honom. Finns i alla fall en del musik nertecknad efter honom. Just nu sitter jag i hans gamla hus..... torpet du vet!! Här föddes nio barn och fattigt var det......
Inser att du är ju en riktig Rospigg med saltstänk i blodet! :-)
Själv är jag ju från den södra delen av skärgården...en ö i Nynäshamn. Inte långt från Landsort.
Härligt inlägg!
Christina W: Välkommen tillbaka!
Ramona K: Jo Roslagen kommer jag aldrig att lämna helt.
Carina: Tack för tipset.
Parkettodlaren: Sjömanslivet var en aning tuffare då än nu.
billan: Fint att ni har kvar torpet tycker jag.
Londongirl: Jag är och förblir en Rospigg.
Det är spännande med båtar!!! Våra förfäder hade sjöben.
