Dagens trädgårdsbok - Vi och våra blommor
Boken innehåller 80 tavlor.
Den här Lindman kunde lika gärna vara poet med sitt vackra och målande sätt att berätta. Eftersom jag tycker att det är intressant med språket i trädgårdsböcker från början av 1900-talet så visar jag en del stycken ur boken här nedan.
I den här boken beskriver han trädgården under ett år och att läsa när våren kommit är riktigt fint och lite märkligt ibland, eller vad sägs om detta:
Tulpanen har en viss stelhet i sitt utseende, men detta ursäktar man gärna, emedan blomman till både material och färg har ett visst förnämt och manligt drag, som vinner bifall hos alla och som står i avgjord kontrast mot det mjukare och ledigare behaget hos narcisserna och hyacinterna.
Kejsarkronor.
Stycket ´´Jordmån och bevattning, belysning och värme´´ är också spännande...som när han räknar upp de olika jordslagen: lövjorden, gödselmyllan, lera, sanden, grästorvsmylla, ljungjord och dyjord.
Han beskriver också i detalj konsten att vattna sina växter på rätt sätt.
I stycket om ´´Blommande buskar och träd´´ beskriver han något förvånande flera olika japanska körsbärsträd vilka jag trodde blev populära mycket senare här i Sverige. Om syrenerna: Syrenerna äro gunstlingar i alla trädgårdar och parkanläggningar i norra och mellersta Europa och icke minst här i Norden. De behöva ej tigga till sig en plats, ty från slottsparken till backstugans lilla lövsal äro de självskrivna. Doften är stark men mild och uppfriskande (där förstår jag inte hur han menar?) Blomsterdyrkaren sänker hela sitt ansikte ned i de svällande klasarna och dricker sig ej snart otörstig av en doft så ljuv och frisk som denna.Rhododendron nämns här som alprosor och det är de småväxta sorterna som beskrivs men så står det ´´De egentliga Rhododendronarterna äro mera storväxta, ända upp till 1 meter höga småträd med stora blommor.
Schersminens namn har ju alltid skapat problem om vilken växt man menar av schersmin eller jasmin som ju inte har något med varandra att göra. Här skriver Lindman ´´Schersminerna (eller falska jasminerna) äro storväxta buskar....´´
Liljor var tydligen mycket populära under den här tiden då ett långt stycke tillägnas släktet. Perenner i övrigt får inte mycket plats och här nämns löjtnantshjärtat som blomsterlyra. Bokens största kapitel handlar om rosor och här skriver Lindman: Rosorna äro blomstervärldens fullkomligaste representanter och sinnebilder. Blommor, tänkta som de vackraste, de behagligaste, de ljuvast doftande, bliva föreställning alltid rosor och en ros är i varje form den skönaste, den oöverträffade blomman. Finns sådana beskrivningar i dagens trädgårdsböcker?
Här nämns klätterroserna Crimson rambler, Blush rambler, Aimée Vibert, Leuchtstern, Carmin och Lady Gay?? (den ska vara ena föräldern till vår hemska ros The Fairy som vi idag kan köpa på Plantagen i storpack!).
Kring en större byggnad, framför allt om den är slottslik, äro vi nu så vana att se en blomstergård, att vi om den saknades skulle finna stället ödsligt och förfallet. Tyvärr måste man tillstå, att i många fall ej allt göres, som kan och bör göras. Det är väl sant, att klimatet i en stor del av Sverige är så föga gynnsamt, att en stor trädgård, vare sig en blomster- eller fruktträdgård, kostar mycket pengar. Men alltför ofta ligger felet hos trädgårdsmästaren, då han är hantverkaren eller affärsmannen, men ej den konstnär, som behövdes.
På sista sidan avslutas boken så här:
Vår bok slutar nu. Ärade läsare, har du följt författaren till sista sidan, så mottag hans önskan, att blommorna måtte rikligen ersätta dig denna möda. Dock, om vi äro rätta blomstervänner, så vänta vi ju intet slut på mödan, förrän vi lärt oss kuva de små tyrannerna och gjort dem till våra vänner. Låt oss därför hålla vårt krut torrt och krukjorden lagom fuktig!
Är bilderna också ur boken?
Miranda: Ja..jag håller på att kolla om det är författaren själv så målat dem.
Lindman var ju också konstnär, han målade en hel del av planscherna till sin Bilder ur Norden flora. Dessutom var han ju akademiker; professor i botanik på Naturhistoriska riksmuseet. Är det inte charmerande med en professor som uttrycker sig så lyriskt om tingen? Idag får man nog leta länge efter en akademiker som har en sådan inställning till sitt ämnesområde. Utvecklingen kan ibland synas gå åt fel håll...
Läs mer på Wikipedia om honom: AxelMagnusLindman" rel="nofollow">http://sv.wikipedia.org/wiki/CarlAxelMagnusLindman
Tack för boktipset. Jag har nu beställt den på antikvariat!
Lars: Ja då har med all säkerhet målat tavlorna i boken. Jag skulle gärna vilja ha Nordens flora.
Det gamla vanliga...
En man som hade velat bli konstnär eller musiker, men avråddes...
Fast i det här fallet verkade det ju bli ganska lyckat. En duktig vetenskapsman som dessutom fick möjlighet att i yrket utöva sitt måleri. Kanske var det kombinationen konstnärssjäl/vetenskapsman som kom till uttryck då Lindman uttryckte sig så poetiskt i sin bok.
Jag håller med dig Lars, när du säger att man nuförtiden hör få akademiker uttrycka sig i poetiska ordalag. Så har det väl i och för sig varit länge, men det verkar bli värre och värre. Ett sätt att skilja agnarna från vetet. Vi är bäst på det här, och det ska också höras!
Ett av undantagen var Peter Nilson, som tyvärr dog alldeles för ung. Nilson" rel="nofollow">http://sv.wikipedia.org/wiki/PeterNilson
Hans ord är i sanning poesi.
Hm... Våra Wikipedialänkar vill inte funka!
Miranda: Måste leta fram Peter Nilsons böcker igen...
Gör det, Mäster!
För er som inte har Peter Nilson undangömda rekommenderar jag:
Stjärnvägar (1991)
Rymdljus (1992)
Solvindar (1993)
Hem till jorden (1994)
Rymdväktaren (1995)
Nyaga (1996)
Den gamla byn (1997). Illustrerad av Björn Gidstam
Ljuden från kosmos (2000, Postum)
Och skulle inte detta räcka, så kan man ju alltid harva igenom Uppsala General Catalogue of Galaxies (1973)...
Hopps... Kom just på att jag ju är akademiker själv... Kanske man i stället ska prata om vetenskapsmän/forskare...
Miranda: Känns skönt att inte vara akademiker....jag kan prata om vad jag vill...!
Det kan jag också! Vad jag menade (och Lars också, tror jag) var att vetenskapsmän och forskare ofta talar ett språk som är så obegripligt att vi vanliga dödliga inte förstår. Och att det är just det som är meningen.
Miranda: Jag förstod det....trots att jag inte är akademiker...!
Oj ... det är så himla inspirerande att gå in här och läsa dina inlägg. Det här var fantastisk intressant. Och mitt hjärta klappade alldeles extra när jag bläddrade ner och såg bilden med kejsarkronorna. Vilken oerhört vacker bild med de lysande (och ändå inte alltför lysande) kejsarkronorna mot den "lite bleka" men ändå otroligt vackra bakgrunden. Sådana vyer har jag upplevt ofta under dimmiga dagar i trädgårdarna i England. Dimman lägger ett soft lite gråtonat filter över trädgårdarna och i förgrunden kan man se färgrika blomster som ger en ljuvlig kontrast och skapar fantastiska tavlor.
Nu blev jag fantastiskt inspirerad till att ta fram mina akvarellfärger. Tack för den inspirationen!
Anita
