I den där boken...recension av Vädermannen
Jag har antytt att jag har en del kritik mot boken och det handlar egentligen bara om första halvan. Det räcker med att säga att jag inte är intresserad av Uffes erotiska (pornografiska) stycken i den här boken.
Någon recensent skrev att boken var ojämn och att sista delen av boken var tråkig och meningslös. Så olika kan man se på en berättelse. För min del blev boken intressant någonstans då hans dotter som han inte sett på 17 år dök upp och då hennes drömmar om en vingård i Frankrike blev den röda tråden. Men som vanligt är det mest intressant att få ta del av författarens tankar om livet, om kärleken och var han ska bosätta sig.
Hans kritik mot vårt sätt att leva i dagens Sverige fortsätter och även kritiken mot det vi ser på TV, som Allsång på Skansen och Melodifestivalen. Som vanligt söker han ett liv som tydligen bara finns i hans drömmar men i boken verkade han hitta hem till slut och den tillvaron han får i slutet av boken låter ganska fantastisk. Som sagt, första delen kan man glömma....även om naturskildringarna som vanligt är fantastiska och få författare kan beskriva vårens ankomst som U.L. Men i stort sett så tyckte jag om boken även om det inte är någon av hans viktigaste eller bästa.
Ett utdrag från sid. 50: Regnet upphörde rätt så plötsligt och sen klarnade himlen men det var kallt och blött, men när vi öppnade dörren bara för att se på allt vått där ute så doftade det helt underbart från allt som duschats i timmar, gräset, löven, blommorna, själva sommaren, midsommaren, och det var ljust och nu vände det och jag gick upp till övervåningen och hämtade duntäcken från sovrummet och sen gick vi ut och satte oss på västaltanen i det magiska ljuset och svepte in oss i täckena och hade med oss en flaska chardonnay och det droppade från ladans eternittak ner på våra nackar och svalorna flög i skymningen som aldrig ville bli mörker och då och då lystrade vi: var det dom som kom nu?
"dotter som han inte sett på 17 år dök upp" - Det säger en hel del om mannen, pappan U. L. Varför såg han inte till att de träffades under dessa 17 år? Han var inte förbjuden att umgås med den dottern heller.
U.L. är en äldre man som har svårt att se sin egen ålder och som jagar ungdom - det bekräftar han genom förhållanden med kvinnor som åldersmässigt kunde vara hans döttrar.
Patetiskt och tragiskt.
Han kommer inte undan sina skrynkler ändå. Om han inte är som så många kändisar nu: tar till operation och drar skinnet över ansiktet (och glömmer hals och armar).
Världen är mer och mer galen.
Inkan: Vad två vuxna människor gör med sina liv har jag själv aldrig en åsikt om. Om de inte gör varandra illa på något sätt, men om par med stor ålderskillnad lever ett bra liv så förstår jag inte varför det skulle vara patetiskt. Jag har själv haft ett förhållande med en yngre kvinna. Tyvärr hade vi inte samma drömmar om framtiden. Patetiskt eller inte men det var ett vackert förhållande. Ska tillägga att jag varken jagar ungdomen eller yngre kvinnor utan jag försöka hitta någon slags lycka, det är det viktigaste.
Och boken är en roman Inkan, om dottern dyker upp efter 17 år så är det personen i boken som har ett problem inte författaren.
Ha det gott!
Hoppsan! Det var tydligen en öm tå i vägen- Men det var inte kritik riktat till dig trädgårdsmästaren!!
Det är min åsikt om författaren!
UL är själv känd för att ha åsikter och hymlar inte med dem. Tvärtom, UL satt själv i en intervju att erkände något generad att han var rädd för jämnåriga kvinnor - eftersom de var så kloka! Inför dem kunde han inte vara den store, kloke och starke... eftersom de skulle se igenom allt.
Man behöver inte ens vara utbildad psykolog för att förstå vad det handlar om.
Jag hoppas du hittar din LYCKA! Inte enbart "någon slags lycka". Du är inte den ende som hoppas så. Vi är ganska många. That's life
Nu var det ju inte så han sa i den där intervjun Inkan.
