Surkörsbärsträdet ´Fanal´i förgrunden




Exochorda racemosa från Parco Sempione i Milano 12 april 2010

 

 

I slutet av maj i år besökte jag Malaga och redan från bussfönstret på väg från flygplatsen till hotellet, såg jag de blåblommande träden längs gatorna. Jag hade inte sett jakarandaträd i blom tidigare och skulle jag ha kommit en vecka senare då blomningen var över så skulle jag nog inte lagt märke till de här träden. Nu blev det den häftigaste trädblomningen som jag någonsin upplevt.
Hela den här staden var fylld av dessa blåblommande skönheter och jag kunde inte se mig mätt på dem. Hur ofta ser man träd som blommar i blått?

Trädets ursprung är Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay men används ofta i Sydeuropa och på Kanarieöarna.

Trädslaget är hårt och används till finare snickeriarbeten och till stränginstrument. På 70-talet var det även vanligt med bokhyllor av jakaranda.

Bladen liknar mimosans, därav artnamnet. Trädet har ett vågrätt växtsätt och passar bra som skuggträd i städer med varmt klimat.

Jakarandaträd kan i gynnsamma lägen bli 50 meter högt och kan ibland blomma en andra gång på hösten. Det är delvis städsegrönt men fäller bladen på våren innan blomningen.

Jakaranda används ibland som krukväxt här hemma. Bilden längst ner är tagen på Madeira annars är alla bilder från Malaga.

Skånegården på Skansen

Buxbom är häckarnas Rolls Royce. I de flesta slottsparker och historiska trädgårdar är buxbom en självklarhet antingen som häckar eller som formklippta bollar eller formklippta på annat vis. Buxbom härstammar från Östasien och Indien och odlades tidigt i klosterträdgårdar. Sempervirens betyder alltid grön och buxbom är verkligen alltid grön vilket är ett stort värde hos oss i Sverige där de lövfällande buskarna står kala i ett halvår.

• ´Arborescens´ - trädbuxbom, tål torka och blir 2-3 meter hög. Zon 3.
• ´Faulkner´ - 1-1,5 meter hög. Zon 3.
• ´Rotundifolia´ - bredbladig buxbom, 1-2 meter hög. Zon 3.
• ´Suffroticosa´ - kantbuxbom, 0,5 meter. Zon 2.
• ´Vrams Gunnarstorp´ - småbladig med blågröna blad.

Snöbollsbusken kan bli upp till 4 meter hög och får bolliknande vita blommor i juni och som i slutet av blomningen skiftar i rosa. Det blir inga bär på snöbollsbusken då den är steril.
Det här är en tålig buske med ganska oregelbunden form som trivs både i sol och i halvskuggiga lägen upp till zon 7.

Jag gillar den här busken även om den ganska ofta blir fylld av svarta löss!

Bilderna är tagna 5 juni i Uppsala botaniska trädgård.

Läs även Lars Forslins artikel om snöbollsbusken här.

Vi fascineras ju alltid av vad som är störst, högst, snabbast, farligast mm. Och visst är det spännande när ett träd blir högre än 100 meter högt. Våra granar här i Sverige blir sällan högre än  50 meter (vanligast omkring 30 meter). Frågan om vilket träd som är störst eller högst kommer ofta upp och nu ska vi reda ut det här genom att jag helt enkelt skrivit av en bok ur min bokhylla.
Bilderna kommer från Lotta Lotass.


Hämtat ur boken Träd från hela världen av Hugh Johnson 1973.

Debatten är ännu oavslutad ifall tidiga invandrare i Australien bara skröt då de rapporterade eucalyptusträd över 150 meter höga. Obestridligen är dock redwood det högsta kända trädet, och dess kusin mammutträdet det största, omkrets på 31 meter vid basen är rekordet. (Redwoodträdet kan bli över 100 meter högt och det hösta nu levande trädet är 115 meter högt. Hämtat från Wikipedia)

Hur stora de är i relation till vanliga träd kommer bara fram i de jämförelser som den amerikanske dendrologen Rutherford Platt gjort. Den största grenen på det största trädet växer ut 50 meter över marken. Men denna gren är själv 50 meter lång och 2 meter i diameter. En gren större än den största almen i världen håller mer än en jättealms vikt horisontellt över marken.

Det tog tid t.o.m. för 1800-talets kalifornienbor i all deras kraft och vinningslystnad att tänka ut ett sätt att fälla sådana fantastiska träd. Det finns en ton av hysterisk triumf i en tidningsnotis om fem man som under tre veckor huggit in på en jätte, 10 meter i genomskärning, och fällt den.

I gångna tider, före istiderna, växte redwoodträd på många platser i världen. Fossila fynd har gjorts bl.a. i England, Tyskland, Spetsbergen och Sverige. Men liksom många andra träd har de dragit sig tillbaka till den enda plats som erbjuder dem idealiska förhållanden.

Risk för omedelbar förvirring ligger i det faktum att det är två träd i denna historia, inte ett. För att göra det ännu värre är det träd som botanikerna kallar Sequoia sempervirens av lekmän kallat ´´redwood´´ eller ´´kustsequoia´´ medan det träd som lekmän kallar ´´big tree´´ eller ´´mammutträd´´ är botaniskt avskilt i ett eget släkte Sequoiadendron med bara en art Sequoiadendron giganteum.

Till det yttre är de två ganska lika. Deras blad och kvistar är helt olika, men vad som skiljer dem mest är dock deras miljökrav och sätt att växa.
Kustsequoian når sin otroliga höjd inom täta bestånd i norra Kaliforniens milda men dimhöljda kustområde. Mammutträdet bygger upp sin jättestam i öppna blandbestånd tillsammans med vittall, ponderosatall och rökelseceder i det relativt torra och extrema klimatet på västsluttningen av Sierra Nevada, där den mesta nederbörden kommer som snö.

 

En redwoodskog är inte likt något annat. De bästa bestånden finns på fruktbara, släta alluvialområden, skyddade av kustkedjan men inom ett avstånd av 50 km från kusten. Bull Creek Flat i Rockefeller Forest nära riksväg 101 är en av de bästa reservaten med 4000 hektar magnifik skog. Mest imponerande då man ser den för första gången, är inte trädens höjd, för det är nästan omöjligt att följa ett med blicken ända upp, utan det är den samlade massan, hur de står där så tätt att man knappast kan klämma sig emellan två stammar, sex meter tjocka.

Hela skogen tycks växa upp ur en enda jättehärva av rötter. Inget annat än några ormbunkar kan växa där nere i skymningen. Miljön är högtidlig och enkel. Skogsmarkens mjuka bruna täcke av förna, träden som står mera som murar omkring en än pelare, den mörkt rödbruna barken, då och då belyst av en stråle högt uppifrån. Arkitekturen är utpräglat gotisk: barkens djupa 5 meter långa fåror slutar med ett smalt valv i tidig engelsk gotik.

 

Anblicken av mammutträden i Sierran gör ett ännu starkare intryck. Där är visserligen en del marknadsgyckel med t.ex. hål i stammar att köra bil igenom. Men man kan stå på håll och se hela det fenomenala växtmonstret, den jämntjocka stammen som går liksom en bred väg upp till den tunga kronan av grova grenar, kanske 30 meter av knoppande liv ovanför en 70 meter enkel osmyckad stock. Den högsta, ett fyrtorn på 107 meter, är knappt 16 meter lägre än det högsta redwoodträdet. Ett av dem med 33 meters omkrets vid basen är åtminstone 3 500 år gammalt och några av de största har passerat minst 4 000 år. Det kan inte bli tal om att några ´´sekundära´´ skogsträd någonsin kommer att uttränga dem, om inte för timmerproduktionens skull.

Eftersom dessa båda arter aldrig växer tillsammans i naturen har man ingen möjlighet att direkt jämföra dem. Odlade kan de skiljas åt på bladverket - om man kommer åt det!
Mammuten är väsentligen fjällig, med fjällens storlek något mellan cypressens och den chilenska araucanatallens men med något av araucanans ödleartade yttre. Redwood har två slags blad. På de nya skotten likan mammutträdets, men f.ö. som hos idegranen flata avsmalnande barr i regelbundna rader. Barren blir kortare mot änden av kvisten så att varje ´kvist får båtform. Yttexturen är styv och sträv.

 

Jätteträden till Europa
Vid odling har ´´den stora´´ visat sig vara mest oöm och anpassningsbar. Dess ankomst till Europa 1853 blev en sensation. Svagheten för Libanons ceder höll på att gå över och ´´the big tree´´ tog dess plats. Det döptes till Wellingtonia för att hedra ´´Järnhertigen´´. Det fanns inte en jordägare i England som inte planterade minst ett mammutträd. Och England passade det utmärkt. Träden överlevde och finns än idag snart sagt på varje gods.
Det hösta finns i Devonshire och var 1970 55 meter högt.

I USA gjordes ett försök att döpa trädet till ´´Washingtonia´´, ett namn som dock redan var upptaget av en palm. Det är köldhärdigt så långt åt norr som till Rhode Island på östkusten. Men det har aldrig väckt en sådan hänförelse där som i Europa, kanske beroende på bristen på stora privata parkområden.

 

Om mammutträdet planteras öppet får de nedåtriktade understa grenarna möjlighet att sluta sig kring stambasen. Flera av de mest storslagna exemplaren har på så vis format sig till breda pyramider.

Det hör till kustsequoiornas natur att växa tätt tillsammans. Träd som växer ensamma tycks fara illa av kyla och vind. De bästa exemplaren utanför Kalifornien, där den är mycket planterad, finns i sydvästra England där den nått 45 meter ii höjd. Men i centrala Frankrike t.ex. där wellingtonian går bra till, trivs inte redwood alls.

Mammutträdet övervintrar knappast i Sverige (Enligt författaren). De danska klarade sig bättre. Bäst lämpad är Norges kust, där den värms av Golfströmmen.

Mammutträd i Sverige:

• Slottsträdgården i Malmö
• Limhamn, Malmö.

Mammutträd - Sequoiadendron giganteus

Fantastiska fakta om träd

Amerikansk hemsida

Börja titta 2.15 in i filmen!

 

Tack alla ni som besökt Slottsträdgårdsmästaren under de sju år som jag bloggat hos blogg.se. Nu vänder jag blad som kungen brukar säga och börjar blogga hos Googles blogspot med adress slottstradgardsmastaren.blogspot.se och jag hoppas verkligen att ni följer med till min blogg.

 

Eftersom jag nu mest bloggar om Stockholms trädgårdar så har jag bytt namn på bloggen som nu heter likadant som min bok - Stockholms gröna rum!

/Slottsträdgårdsmästaren

I Värmland var det varmt. Här hemma blev det kallt. Det är mycket att göra nu och jag känner mig trött. Jag jobbar på i slottsparken och med boken, och jag rusar runt i Stockholms trädgårdar med kameran under vargtimmarna.

Det irriterande problemet med blogg.se och Google fortsätter och ingenting av det jag skriver nu blir sökbart på Google och det känns inte kul. Flyttar nog till en annan bloggplats i höst.

Jag vilar ett tag med bloggen nu och återkommer när jag får kraft och inspiration igen.
Ha en fortsatt skön försommar kompisar!

God morgon alla ni som hittat hit!

Så blev det då fredag och äntligen dags för randomresan till Mangskog i Värmland.
Nu rullar 307:an västerut i näktergalens och syrenblomningens tid, med kaffe i termos och förväntningar som är skyhöga!

Rottneros kommer att besökas och även Fryken och Fräken, och en rad andra coola ställen i Värmland. Men det är givetvis Mangskog som är resans huvudmål!

Ack Värmeland du sköna...nu kommer vi!

Jag vet inte vad det är med Rosenhill som gör mig så avslappnad och lugn. Hela den här platsen är egentligen ett fullkomligt kaos, men ändå ett genomtänkt och ett mycket kärleksfullt kaos. Förra året besökte jag Rosenhill för första gången och jag föll fullständig för i stort sett allting. Då var det äppelmust-tider och feststäming - se inlägget här. Idag var det mer ett behagligt lugn som rådde över platsen, nu när päronträden blommade som bäst.

Tänk att den här charmiga röran kan skapa ett sådant lugn. I en allför välordnad och finstädad miljö kan jag tvärtom bli orolig och känna mig obekväm. I mitt hem är det en hyfsad ordning även om det ligger boktravar här och där och det är inte alltid så dammfritt som man skulle önska. Men det är ändå ganska undarplockat.
Det är nog så med Rosenhill att man där släpper alla tankar på ordning och bara andas djupt, lutar sig bakåt, dricket sitt kaffe och sin äppelmust och bara njuter av den fantastiska platsen. Det här får blir Dagens låt!

Det finns en hemlig trädgård vid Malmgårdsvägen på Södermalm. Groens malmgård är en ganska stängt plats nu och man kan inte ens se in över det höga planket runt tomten. Jag har jobbat här inne vid flera tillfällen en gång i tiden då vi hade vårt familjeföretag igång. Vid ett tillfälle 1983 skulle det riggas för en filminspelning här och vi fick till uppgift att ruffa till trädgården en aning.
Det skulle se ut som om den rika kvinnan som bodde här, hade låtit trädgården förfalla av någon anledning och vi krattade bl.a. ut lite löv och trädårdsavfall till gångarna i trädgården. Det kändes mycket märkligt, vår uppgift var annars att göra snyggt i trädgårdar. Raskenstam med Gunnar Hellström, Agneta Fältskog, Lena Nyman m.fl. blev väl ingen storfilm direkt.

Idag sträckte jag ut hela min längd och höll upp kameran över staket och lyckades fånga några bilder av den här fantastiska trädgården. Det är ju på pricken min drömträdgård! Lummig, vildvuxen, mystisk och hemlig. Det är ju här jag vill bo!

På andra sidan Vitabergsparken mot Skånegatan, blommade hägg och körsbärsträd och marken runt Sofia kyrka var fylld av tulpaner.

Häggblomning vid Waldemarsudde.

Ängsbräsma.

Centralbadets trädgård.

Konstfigurerna som jag snubblade på när jag fotograferade magnolian i stora trappan vid Waldemarsudde. Hoppas att de hade liknande placering efter det att jag varit där...

Grönsta koloniområde på Lidingö.



Millesgården.






Murreva (Cymbalaria)

Bergianska trädgården.


Stort treblad - Trillium grandiflorum


Fingertandrot - Cardamine pentaphyllos




På vägen hem såg jag att det var lökparty även på Lindhagensgatan.

Eftersom jag kommer att följa Stockholms trädgårdar speciellt noggrant i år, så begav jag mig ut tidigt i en blommande huvudstad den här söndagen. Det finns en yta i Sinnens trädgård som har blivit en favoritplats för mig och där hade nu både det vita löjtnantshjärtat och den ljusgula hundtandsliljan börjat blomma sedan jag var där senast. Klockan var före sju och jag var ensam i Sinnenas trädgård.

Nästa stopp blev Humlegården vars lindar, kastanjer, bokar mm. var sådär skirt vackert gröna och jag hittade annat som blommade där inne också.
Ute på Djurgården var det lika tomt på folk och på Waldemarsudde var det sådär magiskt vackert igen och jag drack mitt kaffe vid stranden. Innan jag fortsatte vandringen ut till Rosendal så kröp jag omkring med kameran och förevigade några vackra tulpaner.

På Rosendal beredde man jorden där sommarblommor senare ska finnas för självplock och uppe vid växthusen så hade grönsaker fått komma ut från sitt växthus och ut i verkligheten. Inga flera frostnätter nu tack!