Vecka 17, 2020 - Stockholm ligger öde och världen håller andan
Just nu kan jag tyvärr inte bevaka det som händer i Stockholms parker och trädgårdar, så som jag alltid brukar göra annars. Jag vågar inte utsätta mig för risken att bli smittad bland alla människor som rör sig inne i stan. Fortsätter i stället att vandra i naturen utanför huvudstaden, tills detta är över - med undantag för ett hastigt besök tidigt på söndagsmorgonen då Stockholm låg öde.
På vägen mot Hansta naturreservat passerade jag Järvafältets stora bostadsområden, vilka byggdes som en del av miljonprogrammet. Mellan 1965-1975 byggdes efter regeringens beslut, en miljon lägenheter i landet för att få bort bostadsbristen.
Kontrasten blev nästan bedövande när jag bara någon kilometer från de stora bostadsområdena, kom in på stigar med urskogsliknande natur. På jakt efter stora vitsippsmattor hade jag fått tips om det relativt unga naturreservatet som skapades 1999. Här finns gravfält och boplatser från förhistorisk tid, men just nu i april är det vitsipporna som helt och hållet tar över, i varje fall mitt intresse.
Bilen parkerade jag vid Hägerstalunds Wärdshus och gick sedan några hundra meter till vitsippsstigens entré. Det började lite försiktigt med fina bestånd som växte under knotiga gamla ekar och jag njöt verkligen av mängden sippor. En liten bit längre in på den mjukt slingrande stigen började magin på allvar. Under dessa månghundraåriga ekar och gamla hasselbuskar, öppnade sig täta mattor av vitsippor så långt ögat nådde.
Jag har aldrig tidigare sett så mycket vitsippor och kände mig helt yr av lycka när jag med min kamera försökte fånga på bild om så bara en lite bit av detta paradis. Helst hade jag velat luta mig mot en gammal ek för att sitta där och blicka ut över markerna, tills alla dessa vitsippor blommar klart! Vitsippor förökar sig med krypande jordstammar och kan där de trivs, som här i Hansta, bilda väldigt stora bestånd.
Idag har jag inlett en ny vårtradition! Från och med nu kommer jag varje vår att besöka denna fantastiska plats och jag kommer även åka hit under försommaren när ekarna börjar grönska.
Med nytvättad bil och med sommardäcken på, åkte jag mot mötesplatsen vid Djurgårdsbrunn för att få låna Lexus över dagen.
´´Vi åkte ut på Lidingö och hem igen´´ som Niklas Strömstedt sjunger, men innan vi åkte hem igen vandrade vi runt Kottlasjön, som visade sig vara en helt underbar sträcka på fem kilometer. På en mjukt slingrande stig i skogen längs den södra stranden, gick vi i motsols riktning runt sjön och jag kände mig faktiskt bubblande lycklig den här morgonen. Trots den hemska tid vi befinner oss i. Det finns inget bättre än att vandra med Lexus och även om vi inte kan kommunicera med ord, trots att jag ofta pratar med honom, så förstår vi varandra fullständigt.
Trasthagen vid norra stranden var en fantastisk liten by med vackra trähus som uppfördes på 1880-talet och jag fick en sådan där skön idyllisk Astrid Lindgren-känsla. Vi fikade vid stranden i ett underbart sommarväder, med en temperatur som nosade på 20 grader mitt på dagen.
Fem kilometer avverkade vi ganska fort, så vi beslutade att bege oss till Bergianska trädgården också, för att fota lite blommor! Det underbara Tokyokörsbärsträdet hade gått i blom och värmen gjorde att buskarnas och trädens svällande knoppar började öppna sig överallt. Även om jag hade haft förmåga att skriva som Karin Boye, så hade jag nog inte vågat beskriva den här tiden så här (dikten anses av många som erotisk):
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Invid det lilla vita vattentornet/pumphuset på höjden, åt vi vår medhavda lunch och njöt en lång stund av tystnaden, blommorna och värmen. Lexus la sig i skuggan bakom bänken när han fått sin korv och jag drack mitt kaffe med påtår. En av få harmoniska stunder denna vår.
Eftersom jag inte har någon trädgård att jobba med nu, eller som jag dagligen kan följa, får Bergianska bli min plats i år! Inte att jobba i, men att ofta besöka och följa hela växtsäsongen. Årskortet som jag köpte till Edvard Andersons växthus har jag dock ingen glädje av, eftersom jag på grund av smittorisken inte vågar gå in där!
Lämnade Lexus igen vid Djurgårdsbrunn. Tack för idag, vi ses på måndag igen!
Enligt flera experter kommer troligen Coronavirusets spridning att klinga av här i landet i slutet av maj eller i början av juni. Skulle det stämma så betyder det att jag äntligen kan börja träffa de som står mig nära på ett normalt sätt igen, stadsvandra med min kamera, gå på caféer och kanske till och med resa lite i Sverige. Hoppas verkligen att det stämmer, men det låter för bra för att vara sant. Det känns som om vi fastnat i en Coronatid.
Läste Jonatan Unges krönika i Aftonbladet där han berättar om stockholmshatet i Skåne. Cecilia Hagens son Jonatan som är född på Djurgården, bor tydligen i Malmö nu. Han berättar att stockholmare kallas för pestinfekterade löss och råttor som det borde vara skottpengar på. Hm! Det kanske blir svårt att resa i Sverige ändå…
Det var evigheter sen vi sågs senast, men idag satt Per och jag två meter ifrån varandra på favoritbryggan vid Pålsundet på Långholmen och pratade. En mycket trevlig stund och det kändes lyxigt att få träffa en kompis i verkligheten. Paddlare i kajaker gled sakta förbi på det stilla vattnet och med 17 grader och värmande sol kändes det som en skön svensk sommardag. Tittade också på Per och Dans fina träbåt Tea, som fått bordläggningen lackad flera gånger och glänste nu som guld. Sjösättning i kanalen om två veckor!
Brofiket hade öppnat vid Långholmsbron, där det satt mycket folk på uteserveringen, men det var faktiskt långt mellan borden. På andra sidan Långholmen ligger Stora Henriksvik som är ett av mina favoritcaféer under sommaren och när jag gick förbi där idag fick jag en enorm längtan att sitta i det vackra trädgårdscaféet med något trevligt sällskap. Kan det vara möjligt någon gång i juni kanske?
Vid badstranden nedanför låg folk på filtar och solade, mycket glest. Tänk om allt hade varit som vanligt nu, då hade varenda stockholmare jublat åt den här fantastiska vårdagen. I stället kom negativa nyheter angående dödsiffran i Sverige som ökar igen. Vi får nog vänta länge på riktigt positiva siffror. Coronaviruset styr fortfarande hela vår tillvaro.
Satt på balkongen och läste. Försökte verkligen att njuta av värmen och solen, men det var omöjligt.
Det är tio år sedan jag senast gick runt sjön Flaten och då var det den 1 september. Idag tyckte jag att det skulle passa bra igen med den 8,5 km långa vandringen i det strålande vårvädret. Parkerade vid Flatenbadet och började gå medsols. Tog stigen ner mot sjön Drevviken, som egentligen är en vackrare sjö än Flaten, med sina vikar och sköna natur längs den norra stranden.
Just när jag nådde stranden där stora gamla ekar växte i backarna, hörde jag taltrasten som ju har den mest underbara sången man kan tänka sig. Svårt att rangordna fågelsång, men den ligger mycket högt upp på min lista över skönsångare. Speciellt vackert var det vid bron över den lilla bäcken som är Flatens utlopp i Drevviken. Stigen kantades av vitsippor och på skuggiga platser dröjde sig blåsippor kvar.
Tillbaka vid Flaten och den högt belägna hällmarkstallskogen, där det blev kaffe uppe på det högsta berget med utsikt över hela sjön. Fram på dagen började allt fler människor leta sig ut på vandring, vilket störde mig. Såg flera stycken! Människor! Och så dessa frustande, spottande och snorande joggare, som fick mig att lämna stigen flera gånger. Ångrade mig att jag inte startat tidigare på morgonen, men det blev ändå en fantastisk vandring och oftast hade jag faktiskt stigen helt för mig själv. På många platser finns härliga klippor vid stranden att rasta på och jag tror nog att jag ska ta med mig den stora kaffetermosen nästa gång.
Stillheten i skogen gjorde att min takt blev mycket långsam. Inte motion, snarare meditation och tankning av naturens kraft. Den sista sträckan förbi Listuddens koloniområde, var markerna i skogen utanför fyllda av vitsippor och i lotterna pysslade folk med sina stugor och växter.
Vad skulle jag göra utan dessa sköna naturvandringar i Coronans tid!
Den här våren vandrar jag ensam och det har trots allt sina fördelar. Jag har börjar vänja mig och trivas med min nya tillvaro och känner mig lugnare. Drömmer mina egna drömmar. Fri som en fågel!
Tänker på Luffarvisan:
Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i'n,
det är det som ger honom hans mod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Dystra Coronasiffror idag. Antal smittade och döda ökar i Stockholm igen. Suck!
Dagarna är ensamma i isoleringen, men i onsdags träffade jag Per på Långholmen och i morse var det dags att besöka den vackra holmen igen, då jag åt frukost med Åsa vid hennes kolonilott ovanför Sjötullen. Så underbart trevligt att någon enstaka gång få träffa goda vänner trots dessa besvärliga tider. Det fungerar faktiskt om man sitter med ordentligt avstånd från varandra.
Efteråt var det meningen att jag skulle ha fortsatt upp till Vitabergsparken med min kamera. Det är ju så mycket som jag skulle vilja fotografera i stan nu när våren är så vacker. Men jag vände på Södermälarstrand. Vågade inte. Huvudstaden är fortfarande en smitthärd och eftersom så många inte bryr sig om att hålla avstånd, lär smittan spridas vidare länge till. Flockimmuniet! Återvände till min isolering i Brommanästet.
Åter igen dystra Coronasiffror! Hur ska allt detta sluta? Och när?
Lyssnar på Other lives nya album ´´For Theire Love´´. Mycket bra, med pärlor som som We wait, Hey Hey I och Sideways!
Vandrade omkring på Gärdet tillsammans med min dotter, två meter från varandra och vi satt i mysiga Tessinparken en stund. Dotter handlade åt sin far, som inte ska vistas i butiker och ut från köpcentrumet Fältöversten kom hon ut med en fantastisk bukett med vita syrener och underbara pioner. Vad kan pigga upp bättre i dessa tider än vita syrener! Men det är verkligen tortyr att inte kunna ge min fina snälla dotter en kram!
Fokus låg helt och hållet på att tidigt ta mig in till stan med bilen, för att hastigt fota i några av stadens parker. Så fokuserad att jag för en ganska lång stund på morgonen glömde att hela vår jord är ockuperad av ett ilsket virus.
Halv sju satt jag i bilen och körde på tomma gator mot Humlegården, där jag sedan var helt ensam förutom en parkarbetare som plockade skräp. Fortsatte sedan till Strandvägen där jag parkerade och gick in i Berzelii park. Det var länge sedan jag besökte dessa parker och det kändes märkligt att gå här med min kamera igen. Känslan var allt annat än trevlig, kände mig jagad på något sätt och det blev mycket korta besök. Satt snart i bilen igen på väg hem till Brommanästet, där jag sjukligt noga tvättade händerna med tvål och vatten och sedan handsprit!
När jag körde på stadens tomma gator tänkte jag på textraden i Kents låt Pärlor – Stockholm ligger öde och världen håller andan.
Längtar ut till lugnet i skogen och i morgon ska jag hämta Lexus igen, eftersom han ska vara hos mig några dagar. Då ska vi bege oss ut i naturen igen!
Var rädda om er där ute! May the force be with you!
Hälsningar Hasse Wester/Stockholms gröna rum!
Vitsippor i Hansta naturreservat
På vägen mot Hansta naturreservat passerade jag Järvafältets stora bostadsområden, vilka byggdes som en del av miljonprogrammet. Mellan 1965-1975 byggdes efter regeringens beslut, en miljon lägenheter i landet för att få bort bostadsbristen.
Kontrasten blev nästan bedövande när jag bara någon kilometer från de stora bostadsområdena, kom in på stigar med urskogsliknande natur. På jakt efter stora vitsippsmattor hade jag fått tips om det relativt unga naturreservatet som skapades 1999. Här finns gravfält och boplatser från förhistorisk tid, men just nu i april är det vitsipporna som helt och hållet tar över, i varje fall mitt intresse.
Bilen parkerade jag vid Hägerstalunds Wärdshus och gick sedan några hundra meter till vitsippsstigens entré. Det började lite försiktigt med fina bestånd som växte under knotiga gamla ekar och jag njöt verkligen av mängden sippor. En liten bit längre in på den mjukt slingrande stigen började magin på allvar. Under dessa månghundraåriga ekar och gamla hasselbuskar, öppnade sig täta mattor av vitsippor så långt ögat nådde.
Jag har aldrig tidigare sett så mycket vitsippor och kände mig helt yr av lycka när jag med min kamera försökte fånga på bild om så bara en lite bit av detta paradis. Helst hade jag velat luta mig mot en gammal ek för att sitta där och blicka ut över markerna, tills alla dessa vitsippor blommar klart! Vitsippor förökar sig med krypande jordstammar och kan där de trivs, som här i Hansta, bilda väldigt stora bestånd.
Idag har jag inlett en ny vårtradition! Från och med nu kommer jag varje vår att besöka denna fantastiska plats och jag kommer även åka hit under försommaren när ekarna börjar grönska.
Vecka 16, 2020 - Försiktigt optimistisk
Den här skrämmande Corona-våren när jag med rädsla att bli smittad inte vågar stadsvandra längre, får bilen bli ersättare till mina vandringsskor. Förra veckan blev det mest naturbilder här på bloggen, men jag tänkte att jag med bilens hjälp i varje fall ska starta den här veckan med några bilder på Stockholms trädgårdsväxter.
Hur noggrann jag än är med hygien och att hålla avstånd till andra människor, känns det trots allt obehagligt att ens gå utanför dörren just nu. Det är som om viruset lurar överallt och jag går fortfarande omvägar när jag möter människor.
Det blev en liten runda till några av mina favoritträdgårdar med början i Sinnenas trädgård vid Vasaparken, där Prunus ’Accolade’ blommade vackert vid entrén till den mycket fina trädgården. De vita balkansipporna blommade under ormhasseln och många fler vårväxter var på väg att börja blomma i trädgården.
Tog mig vidare på tomma gator till Adolf Fredriks kyrkogård, där marken var blå av täta mattor med vårstjärnor Scilla farnesii eller Chionodoxa som många fortsätter att kalla den, trots att den för flera år sedan hamnat i scilla-släktet. Det här är vårens vackraste kyrkogård i Stockholm och vårblommorna dämpar den dystra känslan bland gravstenarna. Jag avslutade min foto-biltur med ett besök i Centralbadets trädgård. Det är dock först senare i vår som träden blommar som vackrast i den lummiga cityoasen på Drottninggatan. Den vridna häggen vid dammen grönskade dock vackert och på marken blommade himmelsblå ormöga i stora mattor.
Jag lämnade Djurgården den 8 mars i år, men kommer att besöka många andra vackra platser i Stockholm framöver, tills jag nästa år förhoppningsvis är redo för Djurgården igen.
Hängde på låset när ICA Alvik öppnade klockan 6. Plasthandskar på. Veckohandling! Någon av de mycket få kunderna hade munskydd. En overklig känsla i min annars så vanligt trygga butik.
Äntligen var det åter dags för min period av Cecilias och min delade vårdnad om Lexus och jag mötte honom på vår vanliga hämtning- och lämningsplats vid Djurgårdsbrunn. Vi började med att gå vandringsleden i skogen runt Kaknästornet och även om vitsipporna inte visade sig i täta mattor ännu, så lyste de ändå vackert under träden. När vi kom ut på Gärdet gick vi ner mot nya Folke Bernadottes bron och jag minns förra året när Lexus och jag såg invigningen från bryggan nedanför Rosendals slott den 17 september. Vi fortsatte sedan strandpromenaden, förbi Benny Anderssons Villa Lido och tillbaka till Djurgårdsbrunn. Caféet vid Roddarföreningen som alltid brukar ha öppet, var nu stängt, som så mycket annat i dessa Coronatider.
Ungefär var tredje timma vandrar jag med Lexus, ofta ganska långt, men eftersom vi båda är oroliga själar blir ut-intervallerna ibland tätarare! Dagens andra promenad tog vi runt Lillsjön här hemma i Bromma och vi tittade in bland de vårblommande kolonilotterna i TV-kända området ’’Paradiset Iris’’.
På hemvägen såg jag att den mycket ovanliga vitsippsrutan nu blommade utanför min bostad. Vi upptäckte den första gången förra våren och så här skrev jag i bloggen den 27 april 2019:
Just utanför min bostad i Bromma såg Cecilia en växt ikväll som liknade en liten vitsippa. Jag har bott här i 35 år och har aldrig uppmärksammat den, utan säkert trott att det var en vitsippa som växte på mark där den inte utvecklades ordentligt. Vi fotograferade den och lade ute den på Facebooksidan ´´Vilken växt´´ och fick genast svar att det var vitsippsruta - Isopyrum thalictroides.
Jag läser på Wikipedia - Vitsippsruta är en växt som tillhör familjen ranunkelväxter. I Sverige finns vitsippsruta vild endast i Minneberg i Stockholm. Wikipedia
Vilken otrolig tillfällighet, att Cecilia såg den, att vi fick svar och att den enda platsen i Sverige där den växer vild, är just utanför min bostad! Nu har vi fått en ny favoritväxt, både vacker och med en speciell historia!
I en nyduschad natur efter nattens regn med en våtfräsch markflora, morgonvandrade vi i skogen. Precis utanför mitt Brommanäste finns några övergivna gamla trädgårdar, där floran smitit iväg till omgivande natur. Här växer bland mycket annat gulsippa, svavelsippa, hundtandslilja, skogsbingel, ramslök och vitsippsruta, vilket gör att våren och försommaren blir mycket vacker här i de lummiga lundarna.
Dagens vandring gick från Ljunglöfska slottet här i Bromma, till Kanaanbadet och tillbaka. Storslagen utsikt över Mälaren och vi gick även i fuktiga strandskogar där häggen bildade grönskande tunnlar. Jag är oerhört tacksam att det är så nära till naturen här i Stockholm. Åt alla väderstreck når man naturstigar på nära håll.
På kvällen gick vi en skön promenad med min dotter runt hela Gärdet. Vid Kampementsbadet spelade ungdomar basket och beachvolley, inte direkt med två meters avstånd från varandra.
Försiktigt optimistisk sa stadsepidemiolog Anders Tegnell, angående de allt färre döda i Coronaviruset här i Sverige. Vackra ord i dagens läge.
På kvällen kom nyheten att Adam Alsing dött i Corona och trots att viruset hittills dödat över 1200 personer i Sverige, blir det så påtagligt när man hör ett namn och speciellt när man vet vilken personen är. Det blir plötsligt inte bara siffror och statistik.
Sovit gott med öronproppar tillsammans med en lurvig liten fyrbent kompis. Under morgonvandringen sol, en aning kyligt och så denna ständiga blåst. Kan inte vindarna ta med sig detta förbannade virus och blåsa iväg det åt helvete…!
Lexus och jag drog som vanligt från stan och vandrade den här apriltorsdagen några timmar ute vid Svartsjö slott på Färingsö. Det var vitsipporna jag var ute efter och hade sett framför mig täta mattor av vårens vackraste vilda blomma, men tyvärr var det ganska glest med sippor i slottsparken. Det var givetvis vackert ändå och underbart skönt att sakta gå naturstigen bland hundratals lindar och gamla ekar, till ljudet av vårfågelsång.
När vi senare vandrade hemma i Bromma tänkte jag på hur det brukar vara den här tiden på året, då man längtar och planerar inför senvåren/försommaren, som är den absolut vackraste tiden på året. Men i år känns det som om hela den här våren och den kommande sommaren är helt nerskitat av Coronaviruset och jag ser inte ens fram mot allt det vackra som stundar i hänryckningens tid. Sommarresor är omöjliga att planera, som allt annat och det här är första gången i mitt liv som jag redan nu längtar till hösten och vintern. Låt bara det här året gå!
Det som förgyller min tid nu är naturvandringarna och att jag får ha Lexus lite varannan vecka. Han är verkligen det bästa sällskapet man kan ha, även när det inte är Coronatider. Vi har ju liksom växt ihop under de senaste åren då vi varit så mycket tillsammans ute på Blockhusudden. Nu ska vi fira med lite korv den här sista kvällen, för den här gången.
En talgoxe flög in till Lexus och mig på morgonen när balkongdörren stod öppen. Den tog en lov runt vardagsrummet innan den återvände ut till friheten.
Lämnade tillbaka Lexus vid Djurgårdsbrunn på förmiddagen och det blev som väntat väldigt tomt efter honom. Men vecka 18 kommer han några dagar igen! Jag är som sagt mycket tacksam att jag får låna honom ibland!
Åkte upp till Kocksgatan 50 på Söder för att fota dom blommande körsbärsträden Prunus ’Umineko’. Svårt ljus. Kanske tar nya bilder i helgen.
Med plasthandskar på köpte jag vin på Brommaplan!
Totalbojkotten av Aftonbladet och Expressen består. Jag hämtar nyheter endast från DN, SR, SVT och TV4. Så trött på AB och Expressens tävling om de mest skrämmande rubrikerna.
Lördag 18 april
När städer i hela världen ligger öde, fick jag en rapport från min dotter som vandrade på Djurgården – packat med folk längs strandpromenaderna och tydligen är det även många fler som rör sig inne i city nu än för två veckor sedan. Skulle vi inte tillsammans klara ut det här genom att vara väldigt försiktiga? Eget ansvar i stället för förbud att lämna sin bostad. Nu börjar även jag tycka att Sverige sköter det här alldeles för slappt!
Två män intervjuades i någon nyhetssändning på Rimbo golfbana i Roslagen, där de satt tätt tillsammans i en golfbil. Reportern sa att i USA är det endast tillåtet att åka ensam i en golfbil. Trams, sa den ena mannen. Vi gör som grodan och lever på hoppet! Ibland tror jag att det endast finns sådana män på film, som till exempel i Jägarna. Men tydligen finns de i verkligheten också! Skrämmande!
Bromma är fortfarande tyst och med öppen balkongdörr hör jag koltrastens sång i stället för landande flygplan över mitt hustak.
Söndag 18 april
Veckans sista utflykt gick till Kappsta på Lidingö, där min dotter och jag gick en stund i det vackra naturreservatet där vitsippor täckte marken.
Vecka 15, 2020 - Den stilla veckan
Jag tar åt mig av de få positiva nyheter om Coronaviruset som dyker upp i media och läste att antalet döda per dag har minskat både i Italien, Spanien, Frankrike och Österrike de senaste dagarna. Sverige har fortfarande en stabil ganska låg nivå, i jämförelse med de värst drabbade länderna. Väntar på peaken! På vändningen.
Högt uppe på ett berg vid Kyrkhamn som ligger väster om Hässelby, satt jag länge i förmiddagssolen och såg ut över den glittrande Lövstafjärden med tankarna på den här mörka, svåra våren. Grämer mig över att min vårresa som jag planerade så bra, inte blir av. Förhoppningsvis kanske jag kan flytta fram den tills september eller oktober, eller till nästa vår. Den här sommaren får nog mänskligheten bara låta tiden gå, tills det här är över.
Vaknade tidigt som vanligt, öppnade balkongdörren och fick åter igen uppleva en glödande gryning över Kungsholmen. Tröttnar aldrig på dessa hoppfulla soluppgångar. En ny orörd dag tar sin början, med mängder av möjligheter. Den här våren får jag dock jobba hårt på att känna hoppfullhet, men det är ju viktigare nu än någonsin.
I normala fall skulle jag en sådan här strålande morgon hängt på mig Nikon och givit mig ut på tidig stadsvandring, på jakt efter vårens blommor i Stockholms snart gröna rum. Pausat med kaffe på något favoritcafé, eller på någon brygga. Men inget är normalt i år och på nyheterna fick jag höra att antalet döda i Italien ökar igen, efter den nedgång som skett de senaste dagarna. Däremot positiva siffror från Norge och Danmark. Statistiken i Sverige är förvirrande, men det är tydligen fortfarande stabil, tack och lov inga kraftigt stegrande kurvor ännu! Har vi peakat?
Det jag gläder mig åt denna vackra vårdag är att min dotter fyller år! Hon är verkligen min bästa vän i livet och finns alltid till hands i både glädje och sorg. Någon mer omtänksam och snäll person har jag aldrig träffat, lägg till klokhet och en underbar humor. Vi ska fira födelsedagen på långfredagen under en skogspromenad tillsammans med Lexus.
Tog bilen till Bergianska trädgården. En snabb vandring i den botaniska trädgården där det vackra körsbärsplommonträdet vid japanska dammen börjat blomma en aning och jag såg även att magnoliornas knoppar vid granhäcken, försiktigt börjat veckla ut sina kritvita blommor. Det är kritiskt med dessa tidigblommande magnoliasorter, som den här ’Merrill’, det lär ju bli flera frostnätter framöver vilket då gör att blommornas kronblad blir bruna. Det var svårt att fånga något på bild i den friska vinden då växterna dansade, men blev varm i hjärtat av vitsipporna i backen ovanför japanska dammen och givetvis gick tankarna till vitsippsstigen där ute på Djurgården.
Tänker på det mycket hårt drabbade Italien och lider verkligen med befolkningen. Tänker även tillbaka på alla fantastiska resor dit och alla magiska trädgårdar som jag besökt. Undrar när i framtiden jag kan återvända, jag vill ju så gärna se Comosjön igen, men nästa gång under våren. Det lär dröja. Tittade i stället ännu en gång lite på Monty Dons fantastiska serie om italienska trädgårdar.
Om jag låter bli att läsa eller se nyheter innan jag somnar, så kanske jag sover bättre?
God nattsömn? Inte direkt!
Den här veckan innan påsk kallas ´´Den stilla veckan´´ och nog är det stilla. Bromma är nu en ganska fridfull plats nu när flygplanen står kvar på marken. Och jag vistas ju mest ute i skogen bland vitsippor och bofinkar på dagarna. Men hemma i Brommanästet klättrar jag ibland på väggarna…
Läste på Facebook:
Tänk att ekonomin kollapsar för att folk bara köper det som de behöver!
Lämnade den smittade huvudstaden ännu en dag och landade ute vid Bogesunds slott. Älskar den här platsen med slottet som ser ut som en gammal riddarborg från medeltiden, men som fick sitt utseende så sent som på 1860-talet. Själva byggnaden uppfördes dock på 1640-talet åt Per Brahe d.y. Sedan 1946 äger staten slottet och 2012 renoverades fasaderna med en ljusare gul färg än tidigare. Visningar sker då och då inne i slottet under sommaren och jag läser på hemsidan att årets visningar startar 6 juni, men det lär väl bli inställt. Det känns som om det mesta blir inställt i år. Jag får fira nationaldagen på något annat sätt…
Innan jag började vandra ´´Stora slottsrundan´´ på 8,5 kilometer, låg jag i gräsen en lång stund och fotade blåsippor mot slottet. Vitsipporna hade inte riktigt börja blomma här ute, som de gör i Stockholm.
Slottsrundan bjöd på skön vandring på mjuka stigar, i omväxlande bergig granskog och mer låglänt mark där häggen trivdes utefter stränderna. Ingen direkt storslagen natur, utan vanlig lugn och trygg skog, där man tänker bra. Eller bra vet jag inte, men bättre än hemma i stan i varje fall. Det är lättare att glömma, eller i varje fall lägga dåliga tankar åt sidan för en stund, inne bland höga granar där mjuk mossa täcker marken.
Försökte förstå dagens Coronastatistik. Stockholm sköter sig som det ser ut och det går åt rätt håll, trots att Sverige får kritik från hela världen om vår öppenhet med eget ansvar. Våra nordiska grannländer har dock lyckats förhindra virusspridningen mycket bättre.
Fotbollsabstinensen gjorde att jag såg Champion league-finalen från 2009 mellan Barcelona-Manchester U. Vilket fantastiskt lag Barca hade då. Messi-Xavi-Iniesta, den bästa trion på en fotbollsplan någonsin!
Fullmåne och jag letar fram mina sömntabletter…
Koltrasten sjöng högt och klart ute i de gamla ekarna, när jag åt min frukost på balkongen. Sol och varmt och inte ett enda flygplan som störde, bara det vanliga svaga bruset från Tranebergsbron. Isoleringen, med allt vad det innebär fortsätter och lär så göra länge till. Som tur är får vi här i Sverige gå ut och jag vandrar vidare i naturen utanför stan. Håller ordentligt avstånd när jag någon enstaka gång möter folk i skogen.
Jag är som sagt van att vara för mig själv och lider inte så mycket av det. Men jag vill självklart ha valmöjlighet att kunna träffa de som jag trivs tillsammans med. Som tur är fortsätter min dotter och jag att träffas utomhus ibland, men vi håller fortfarande ett ordentligt avstånd från varandra.
Ser fram mot att den här dagboken som jag skriver fram till midsommar, åter igen ska handla om Stockholms trädgårdar och parker.
Vid den gamla Ekebyholmseken på Ekerö, satt jag en stund lutad mot stammen för att hämta kraft. Den här eken är Sveriges till massan största lövträd. Alltså inte grövst och inte äldst, det är ju Kvilleeken i Småland, men med sina 84 kubikmeter massa, är den störst! Men sådana här uppgifter är alltid svårt att ta på allvar, läser att den så kallade ´´Likeken´´ vid Sund i Östergötland ska ha en volym på 100 kubikmeter. Det var i varje fall en mäktig känsla att vila mot trädet, som uppskattas vara 500 år gammalt och för en gångs skull kände jag mig ung…
Så flyktiga vi människor är på jorden i jämförelse med dessa trädjättar. Stärkt av ekens kraft vände jag åter hem till Brommanästets isolering.
Långfredagen tillbringade vi på Dalarö, den underbara orten vid havet där de stora fjärdarna öppnar sig och där de oerhört vackra trähusen klättrar på sluttningarna. Vi vandrade i små gränder där drömhus och drömträdgårdar avlöste varandra. Här spelades bland annat Skärgårdsdoktorn in och det kan inte vara svårt att hitta fantastiska miljöer för filminspelning här. Picknick vid strandpromenaden och jag hade stekt falukorv till Lexus för att fira påsken.
På eftermiddagen vandrade vi hemma i Bromma och i skogsbackarna lyste vitsipporna som snö och häggens blad gav grönska åt aprilnaturen.
Sedan blev det grabb-kväll i soffan med fotboll, en gammal Champion league final mellan Barcelona och Juventus. Lexus var måttligt intresserad och sov största delen av matchen.
Häggens blomknoppar sväller allt mer och det lär bli en tidig blomning i år. Normalt brukar häggen börja blomma första veckan i maj här i Stockholm. När Lexus och jag morgonvandrade i våra vackra lilla natur här i Traneberg/Minneberg, blev vi iakttagna av några ståtliga rådjur som stod blickstilla i en glänta. Som om de trodde att vi inte såg. Bromma är som sagt tystare än på mycket länge och den här vårens fågelkonserter blir då vackrare än någonsin. Den upplevelsen är något av få glädjeämnen dessa tider.
Dagens utflykt från ut från stan gick till Rosersbergs slottspark där min dotter, jag och Lexus började med en nyttig lunch under gammal ek och med utsikt över Sigtunafjärden i Mälaren. Vattnet låg helt stilla och äntligen har den envisa vinden stannat av. Vitsippsmattor lyste under dom nakna 300-åriga lindarna i den engelska parken från 1700-talet och blåsipporna hängde fortfarande med. Tillsammans blir de oemotståndliga.
Vi fortsatte förbi bokskogen bort efter stranden mot Kettils grotta där en oäkta, sentida runsten står intill. Solen försvann bakom tunna moln, de skarpa skuggorna avlägsnade sig och jag fick mitt favoritljus. Helt vindstilla, det vackra ljuset, fullständig tystnad förutom fåglarnas sånger, skapade en meditativ känsla när vi sakta vandrade tillbaka till slottet. Motvilligt återvände vi mot stan, där jag lämnade tillbaka Lexus till Cecilia.
På några månader har de flesta av oss människor förändrats totalt när det gäller möten med varandra. Själv ser jag varenda person jag möter under vandringarna som en Corona-smitto-bomb och viker åt sidan.
Nu kanske inte den här veckan blev så stilla som rubriken visar. Utflykterna blev många i denna rastlösa tid och jag är glad att vi inte är helt isolerade i våra hem. Nu väntar en ny vecka och man kan ju bara hoppas och önska att vi går mot bättre tider.
Var rädda om er där ute, håll avstånd och tvätta händerna!
Hälsningar från en rastlös vandrare!
Vecka 14, 2020 - Nu vandrar vi tillsammans igen
Lämnade stan tidigt och begav mig ut mot Mälaröarna, i minusgrader och isande nordliga vindar. Skogen är en trygg plats där jag inte behöver akta mig för elaka virus och den ständiga oron i kroppen försvann för en stund när jag vandrade på mjuka stigar omgiven av höga träd. Jag gick uppe på rullstensåsens rygg ut mot Huvududdens spets, som ligger på näset mellan Ekerö och Munsö. Naturen är fortfarande lite kärv utan grönska, men stora ganska ljusa blåsippor växte längs stigen bort mot de tre bronsåldersgravarna. Stenrösena var täckta av mjuk mossa som lyste vackert i solen.
På vägen hemåt igen, körde jag ner till Rastaholm och gick över bron till värdshuset, som fortfarande är stängt för säsongen. Rastaholms värdshus som lär bli säsongsstängt länge i år, är vackert beläget på en ö med uteservering mot Mälaren och här vill jag äta något gott en dag när livet vänt tillbaka till det normala igen. Åkte även till Helgö och bort mot vackra Kaggeholms slott, med sin stora slottsträdgård som sover en djup törnrosasömn. För en gammal slottsträdgårdsmästare var det sorgligt att se förfallet och det började klia i fingrarna att vilja ta tag i en stor renovering här, om jag hade fått möjlighet och om jag vore 20 år yngre!
Kaggeholms slottsträdgård har potential att bli fantastiskt vacker, med mycket arbete och en hel del pengar. Slottsparkens förfall är inte är inte vackert på något sätt, så som det ibland kan vara när trädgårdar förvildas, här ser allt bara misskött ut. De nya ägarna efter Pingströrelsen är Sisyfosgruppen, som har en hel del att brottas med här. Men jag antar att det blir som det brukar, att bygganden renoveras in i minsta detalj och inga pengar finns sedan kvar till trädgården.
På hemsidan kan man läsa – I dagsläget erbjuder Sisyfos att man som privatperson eller företagare kan hyra slottet till små och stora evenemang.
På vägen hem föll snön tungt och det fortsatte hela eftermiddagen, men inget blev kvar på marken.
Till en glödande morgonhimmel i öster, åkte jag ner till ICA vid torget för att PJ-handla klockan 6. Vi var några stycken morgonpigga och försiktiga kunder, nästan bara män, som hastigt rev åt oss de varor som stod på våra listor.
Hörde i kassakön:
- Värst vad du var snabb idag, sa kassörskan!
- Ja jag måste ju skynda mig hem och göra kaffe till Karin också, svarade den gamle mannen!
Lite fint tyckte jag. Badade i handsprit när jag kom hem…
Lite senare på morgonen träffade jag äntligen Lexus igen och det blev ett kärt återseende där vid Villa Källhagen. Det var tre veckor sedan vi sågs senast och känslan av att han skulle bo hos mig i tre dagar var underbar. Ett bättre sällskap finns inte.
Jag är Brommabo sedan 1975, men har aldrig besökt Kyrksjölötens naturreservat som ligger mellan Åkeshov och Bromma kyrka. Läste att det var en fin sträcka att Lexusvandra idag och vi parkerade vid Åkeshovshallen för att därifrån börja vandra bort mot den lilla kyrksjön. Här finns underbart slingrande stigar och spänger/broar i en fantastisk, nästan tropisk vild natur med ett rikt fågelliv! Själva sjöslingan är bara 1,7 kilometer, så det kändes som om vi ville gå några varv till. Men nu väntar vi tills alla häggar och tunnlar av slånsnår börjar blomma, då blir det en ordentlig fotovandring på den här vackra platsen. Något som jag hela tiden måste ha koll på under mina vandringar, är alla dessa motionslöpare i sina trikåer. Dom spottar, fräser, frustar och snorar på sin färd och det är viktigt att snabbt lämna stigen när dom närmar sig.
Att vandra med Lexus igen gjorde mig lycklig mitt i denna skrämmande tid. Han bryr sig inte om det rådande läget på vår planet, utan blir nöjd av att äta, sova, vandra och att ge/få en massa kärlek och jag ska försöka lära av honom dom här dagarna. I mitt nästa liv vill jag nog bli en hund. Idag hoppade jag över katastrofnyheterna och bara njöt av tillvaron tillsammans med min kompis.
På kvällen såg jag på Trädgårdstider på SVT. Det var många år sedan jag slutade titta på det här programmet, av olika anledningar. Men ikväll försökte jag och tyckte om att se hur dom jobbade med växter och även om den alltid så glade kocken fortsätter att laga mat stora delar av programmet, så hängde jag med hela timmen. Jag klarade till och med av det barnsliga tjafset mellan Pernilla och John. Kanske är det så att jag bara längtar efter att få jobba med jord och växter igen? Det här blir ju faktiskt första säsongen på 50 år som jag inte kommer arbeta i en trädgård på något sätt och det känns mycket märkligt. Kanske att jag skulle skaffa mig en kolonilott ändå?
Att sova med Lexus och lyssna till hans andetag och sköna suckar är så härligt, Att jag själv inte sover så bra gör inget alls. Innan frukosten morgonvandrade vi i skogsbackarna här utanför. Sol och helt stilla på sjön och sedan ett självvalt förbud att se, höra eller läsa nyheter, även den här dagen.
För ett tag sedan började jag skriva lite på min livshistoria, bara för mig själv och så här skrev jag om när jag föddes den 1 april 1954 efter att ha kollat SMHI:s historiska statistik:
Ett tunt lager med blöt snö täckte marken på morgonen den första april och temperaturen låg strax över noll grader. Den legendariska roslagsprofilen Calle Schewen, eller Carl von Schewen som han egentligen hette, hade lämnat livet på jorden dagen innan. Året är 1954 och våren tvekade något efter lång snöfattig vintern i Roslagen. Ån som flyter genom den idylliska småstaden hade inte samma fart på flödet som efter normala snövintrar. Bofinkens och koltrastens vårkonserter hördes i trädgårdarna, tussilago och blåsippor vilade och väntade under snöblasket och Rospiggarna längtade efter vårsol och värme!
Samma månad det här året var det premiär för Televisionens provsändningar i Sverige och mjölk började säljas i familjen Rausings tetror för första gången i landets livsmedelsbutiker. I USA spelade Bill Haley in ´´Rock Around the Clock´´, låten som ansågs starta rockmusik-revolutionen. Tage Erlander var stadsminister. Samtidigt med den gryende rockmusiken och premiären för television i Sverige, föddes jag den första april på Norrtälje lasarett.
Födelsedagskalas vid findukat bord, med tårta och annat sött och gott är väl ok, men jag firar hellre 1 april ute i naturen på ett enklare sätt. Som idag när min dotter, jag och Lexus åkte till Vaxholms omgivningar för att äta lunch vid Tenöbadet och vandra längs stränderna. Det blev en helt underbar dag i sol och tio plusgrader och vi avslutade med en skön vandring vid Eriksö naturstig, där skogen lyste av blåsippor och nu börjar även vitsipporna synas alltmer. Kaffe i lä vid en fiskebod innan vi återvände hem till smittohärden Stockholm. Tack älskade dotter och Lexus för en perfekt födelsedagen!
Tidiga morgonvandringar med Lexus är livskvalitet och i morse fick vi sällskap av hundratals skränande måsar som fick mig att tänka både på en vacker morgon med båten i en skärgårdsvik, och Hitchcocks ´´Fåglarna´´. Vi gick längs Brommas stränder bort till Ulvsunda slott och även i skogarna här hemma börjar vitsipporna lysa alltmer i markerna och häggens blad är på många håll nästan helt utvecklade.
Sista dagen med Lexus för den här gången, men nu har vi kommit fram till någon form av delad vårdnad. Att han kommer att vara hos mig 2-3 nätter varannan vecka. Nu väntar många fantastiska vårvandringar tillsammans!
Innan jag lämnade Lexus vid Djurgårdsbrunn, vandrade vi elljusslingan runt Kaknästornet, förbi stallet och hästhagarna på Gärdet, där två hästar öppet visade sin kärlek för varandra. Jag kan inget om hästar och vet inte ens könen på dessa vårrusiga vänner, men det var fint att se dem så kärleksfulla i denna galna Coronatid. Hårda sydvästvindar slet i trädkronorna och ute på öppna Gärdet fick vindarna ordentlig fart. Nu vet jag att jag kommer att få ha Lexus framöver, så avskedet blev inte så sorgligt, men visst blev det tomt hemma i Brommanästet.
43 personer har dött av Coronaviruset det senaste dygnet, sammanlagt 282 och kurvan stiger uppåt. Vi ska fortsätta med vårt egenansvar, inga nya tuffa förbud som i världens övriga länder, där skolor och butiker är stängda. Sverige går sin egen väg och vem som går rätt, vet vi om ett halvår – kanske! Det börjar nästan kännas normalt att isolera sig och det kommer kanske att kännas märkligt att bli ´´fri´´ en gång framöver. Men det första jag kommer att göra när allt är över, är att krama mina kära och rusa till ett café!
Tandläkaren är avbokad och även axel-läkaren. Och hur blir det med min frisör Janne? Jag vågar inte gå dit!
Fram mot sommaren kommer jag att se ut som E-Type! Men det viktigaste är ju helt enkelt att överleva detta kaos. Med eller utan E-typefrilla.
Hårt regn över huvudstaden på kvällen!
April är en kall och nyckfull vän, sjunger Ulf Lundell. I morse låg ett tunt lager snö över stan.
Köpte årskort till Skansen och publicerade några av mina bilder av trädgårdarna i Facebookgruppen ´´Rädda Skansen´´ som i skrivande stund har över 54 000 medlemmar!
Läser den nya fantastiska boken ´´Möten med jättar – de stora träden berättar´´ av Gert Olsson.
Såg filmen Midway. Ett storslaget krigsdrama.
Gick runt Lillsjön här hemma i Bromma på eftermiddagen, som ingår i mina nya återkommande vandringar. Passerade Paradiset Iris. Helge Skoog läste ´´Mina drömmars stad´´ för mig i min ljudboksapp - ännu en gång! Sneglade på hav av scilla, men har svårt att njuta av blommor den här våren. Ser fram mot våren 2021.
Lider verkligen av att inte kunna se på fotboll på TV. En Barcelona-match skulle vara den största lyckan just nu!
Ja jag vet, det här var en väldigt negativ fredag! Satsar på en roligare lördag!
Vaknade som vanligt tidigt och på lördagar lyssnar jag ofta på Naturmorgon i P1 mellan 6-8, där man sänder direkt från naturen. Och äntligen blev det balkongfrukost!
Vi parkerade vid Skogsö kapell vid Saltsjöbaden och gick en stund på den fantastiskt vackra och högt belägna kyrkogården, innan vi började vandra längs vattnet. Vid Baggensstäket blir man påmind om den viktiga händelsen i svensk historia år 1719, då ryssarna stoppades här på sin röjarresa. De härjade vilt längs svenska kusten och brände allt de kom åt, bland annat min hemstad Norrtälje. Men här i det smala sundet blev det stopp och man vågar inte tänka på vad som hänt om ryssarna kommit igenom och nått fram till Stockholm. En nedbränd huvudstad? Vid Knapens hål är det som smalast, endast 20 meter och jag kunde i min fantasi se hur mängder att ryska båtar närmade sig.
Det blev en underbar vandring i växlande terräng och med några mysiga kaffepauser. Att jag glömde mina glasögon på en bänk vid första stoppet, så att vi fick gå en ganska lång och besvärlig väg tillbaka, sånt är inte ovanligt när jag är ute på vandring! Det hör till liksom. Högt uppe på höjden mot Baggensfjärden ligger stora hus med en fantastisk sjöutsikt och nedanför vid stranden finns underbara skärgårdsklippor och små sandstränder. Här hade jag aldrig varit tidigare och jag kommer gärna tillbaka längre fram i vår/försommar.
Min snälla dotter hade hittat den här vandringen till sin isolerade far och det var fint att få träffa henne en stund igen. Hon är den enda människa jag möter nu för tiden, men bara utomhus och även denna gång med en hockeyklubbas längd från varandra. Även en ensamvarg som jag börjar nu känna av isoleringen. Tänker att allt ska vara över i midsommar, men läser ibland att det kan ta längre tid.
Tänk också att det måste till ett dödligt virus som skrämmer hela mänskligheten, för att vår planet ska få andas ut för en stund. Det var länge sedan luften var så ren som nu och här i Bromma hörs nästan inget flyg alls.
Eftersom det unga paret som bor under mig hade en mitt-i-karantänen-fest med galet hög musik långt in på natten, så att allt vibrerade här uppe hos mig, sov jag ganska länge den här morgonen. Efter ett sms till den unge mannen när jag inte längre stod ut med musiken, blev det helt tyst och ett ´´ursäkta´´ kom ganska hastigt tillbaka. Vad jag skrev i sms:et vill jag inte berätta här…
Hur som helst så var det skönt att sträcka ut sig i sängen och lyssna på fåglarna utanför, men så slog verkligheten till som en käftsmäll. Det är ju som att befinna sig i en skräckfilm. Läste DN och så var den vårsöndagsmorgonen förstörd. Några hjältar inom sjukvården beskrev hur det strömmar in svårt sjuka människor på sjukhusen.
Det blir tyvärr inga fotovandringar i Stockholms gröna rum förrän Coronaviruset lämnat oss. Jag vågar inte det. Vi befinner oss mitt i virusstormen nu och när jag i nästa vecka då och då lämnar mitt Brommanäste, kommer jag att fortsätta vandra i naturen utanför stan. Försöka hitta nya naturvandringar där det inte är så mycket folk, jag tar gärna emot tips.
På förmiddagen tog jag bilen och körde omkring lite på ett nästan öde Söder.
Var rädda om er där ute och stanna hemma i påsk!
