Mäster Mikaels gata
21 januari 2017
Ljudböcker är ett perfekt sätt att få ta del av mängder av litteratur som finns på till exempel Storytel. Kanske att jag framöver när jag får mer tid kommer att ´´läsa´´ skönlitteratur igen, men just nu passar det utmärkt att lyssna på böcker när jag vandrar i Stockholm, när jag pendlar mina 7 mil enkel resa till min arbetsplats, eller jobbar med monotona jobb som vedklyvning, vilket jag sysselsätter mig med just nu på Engsholm. På senaste tiden har jag dock haft svårt att hitta böcker som intresserar mig. De böcker som ges ut idag är ju till största delen deckare eller biografier där mer eller mindre kända personer berättar om sin uppväxt. Till slut visste jag ingen annan utväg än att åter igen njuta mig igenom Per Anders Fogelströms ´´Stadserie´´.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger som jag läst och lyssnat på den fantastiska berättelsen om en grupp människor i Stockholm från 1860-talet och hundra år framåt. Till största delen utspelar sig de fem böckerna på Södermalm och eftersom jag en gång i tiden jobbade i trädgårdarna vid de gamla söderkåkarna, så känns det extra speciellt att läsa om dessa miljöer. Nu för tiden vandrar jag då och då förbi söderkåkarna och den här lördagen gick jag där uppe på söders höjder och lyssnade på Helge Skoog när han läste om Henning, Lotten, Emelie och alla andra personer i berättelsen. Jag har alltid känt väldigt starkt för Henning som 15 år gammal kom ensam vandrande till Stockholm och jag använde Fogelströms rader då jag i min bok Stockholms gröna rum, beskrev min längtan till Stockholm - Pojken drömde, staden väntade. Men kanske att jag känner ännu starkare för Emelie som blir huvudpersonen genom serien.
Vi som älskar Fogelströms böcker vet ju också att han senare skrev en serie böcker (Barn-serien) som utspelade sig under tiden före ´´Stadserien´´ och som i sista boken Vita bergens barn, kopplade på Mina drömmars stad på ett magiskt sätt och egentligen ska man ju börja läsa Vävarnas barn som börjar året 1749.
Barn-serien:
Vävarnas barn 1749-1779 - skrevs 1981
Krigens barn 1788-1814 - skrevs 1985
Vita bergens barn 1821-1860 - skrevs 1987
Stad-serien:
Mina drömmars stad 1860-1880 - skrevs 1960
Barn av sin stad 1880-1900 - skrevs 1962
Minns du den stad 1900-1925 - skrevs 1964
I en förvandlad stad 1925-1945 - skrevs 1966
Stad i världen 1945-1968 - skrevs 1968
Det här är de bästa böcker jag vet och jag kommer alltid att återvända till dessa fantastiska berättelser om hur vår huvudstad förändrades från en tid där arbetarna levde på gränsen till svält, till dagens överflöd, eller i varje fall välfärd. Från människors sammanhållning under de svåra tiderna, till dagens isolering och ensamhet i välfärden. Stockholm är tydligen den stad i världen som har flest ensamboende, till skillnad från hur det var på 1800-talet då det kunde bo en stor familj med inneboende i ett rum i en gammal enkel kåk. Stockholm har förändrats från en småstad med många stora trädgårdar och smala gator, till en bullrande storstad där det viktigaste är att bilarna får plats. Jag förskönar inte den fattiga tiden, men jag tror att vi tappade en del av medmänsklighet på vägen mot välfärden.
I år skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år och set uppmärksammas på flera sätt - se
här!
Fjällgatan. Högst upp i nummer 30 bodde Per Anders Fogelström med en fantastisk utsikt över Stockholm - i det högsta huset mitt i bild.
Fjällgatan 30 från Sista Styvens trappor
Magnolians svällande knoppar på Fjällgatan är inget vårtecken, de har sett ut så här hela vintern, men de inger ändå hopp om våren.
En rest av 2016 års clematis
Mosebacke torg
Kullerstensläggning med känsla på Svartensgatan
Café Bakverket på Bondegatan 59 hade byggt ut sedan jag var där senast
Refugium vid Årstavikens strand, en av de 500 kolonistugorna längs den här långa strandsluttningen. Tyvärr har platsen helt tappat magin - läs mer om platsen här!
Onödigt att ta upp båten på hösten...?
På andra sidan Årstaviken har Liljeholmens höghus rest sig
Jag har varit dålig på att följa rivningen av Slussen. Idag tittade jag ner i kratern där Katarinavägen tidigare gick upp mot Folkkungagatan. Att Slussen var i dåligt skick förstår väl alla, men jag är verkligen rädd för hur reslutatet blir när allt står färdigt om 10 år.