Tack Gustav och Marie Mandelmann
2011 skrev jag ett brev till SVT, där jag med många andra önskade oss ett nytt trädgårdsprogram i SVT - se här!
Det har sänds några hyfsade trädgårdsprogram sedan dess, men det där heltäckande önskeprogrammet som jag eftersökte, kommer vi nog aldrig att få se. Däremot har jag den här vintern njutit fullt ut av Mandelmanns trädgård i Djupadal på vackra Österlen. I tider av ondska, oro och elände, så har min gamla kurskompis från Säbyholm, Gustav och hans oerhört duktiga hustru Marie, spridit glädje och hopp om mänskligheten varje torsdag på TV4.
Under hela programmen sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och tänker som de flesta andra tittare, att precis så där ska man ju leva - i en vacker miljö med mycket arbete som utförs med glädje och med mycket känsla. Det är inte alltid så lätt om man inte är sin egen, men jag tror trots allt att många har lärt sig att se på sitt trädgårdsarbete på ett nytt sätt efter den här programserien. Kanske att några blir irriterade av alla lycka, men jag ser programmet som ren terapi om man någon gång tycker att trädgårdsarbetet är tråkigt. Nu tyckte jag att jag läste att det blir en andra säsong och jag hoppas verkligen att det stämmer. I dessa tider behöver vi Gustav och Marie!
Här är ett blogginlägg från mitt senaste besök i Mandelmanns paradis - se här!
I väntan på våren
Slottsträdgårdsmästarens sista arbetsår - februari
Februari är väntans månad. Väntan på ljuset och på att vintern ska börja tappa greppet. De här snöbilderna är tagna den 21 februari, då hela slottsparken plötsligt liknade ett julkort och jag kunde faktiskt inte låta bli att tycka att det var ganska vackert.
Innan snön, hade jag just blivit klart med fruktträdsbeskärningen. Jag beskar de sista fruktträden i mitt trädgårdsliv. Systers Aromaträd i skärgården blir undantaget. Det kändes skönt att klippa av de där sista grenarna, eftersom jag genom mitt 47-åriga trädgårdsliv beskuret tusentals fruktträd. Att klättra på stegar i höga träd tar på krafterna i min ålder och knät värkte mer än vanligt när jag klättrade ner för det sista trädet. Stunden när jag tog de sista grenarna har jag förevigat på film!
Annars har jag den här månaden hjälpt till att tagga bilder i Engsholms hemsidas bildarkiv och även skottat den där snön som vräkte ner den 21-22 februari.
Nu träder vi snart in i den första vårmånaden mars!
Slottsträdgårdsmästarens sista arbetsår - januari
Fruktträdbeskärningen innan snön
Ibland unnar jag mig 5 minuters vila nere vid bryggan!
En av alla dessa vackra morgnar i Engsholms slottspark
Drama på Blockhusudden
Tidiga vintergäck på Djurgården
19 februari 2017
Älskade Blockhusudden
Ute i viken gled stora flockar av sjöfågel stilla och harmoniskt omkring, som om livet bara var gott att leva, som om ingen ondska eller fara fanns. På sista hundvandringen i mörkret under fredagskvällen, rörde sig sjöfåglarna fortfarande långsamt ute på vattnet och små vågor sköljde stilla upp mot den fortfarande isiga stranden. Som bomull för själen, för en orolig Stockholmare.
På lördagsmorgonen när vi åt frukost och såg ut mot vattnet, lyfte plötsligt flera hundra sothöns och flög hetsigt in mot bryggan nedanför huset, där många gömde sig under bryggan och andra höll sig tätt ihop runt omkring.
Ovanför svävade en mäktig havsörn och satte skräck i bland alla, i den annars så lugna viken. Den landade på ett litet skär utanför och satt där sedan i flera timmar och väntade tålmodigt på att någon av sothönsen skulle ge sig ut från den täta gemenskapen vid bryggan.
Sothönsen var disciplinerade och höll ihop. Till slut gav havsörnen upp och lyfte tungt och kraftfullt med sina långa breda vingar. Hos den fullvuxen havsörn kan måttet mellan vingspetsarna vara ofattbara 2,5 meter. Det blev ingen lättfångad frukost den här gången och vi såg hur den försvann ut mot skärgården för att fortsätta sin jakt på mat. I viken tog det några timmar innan lugnet lade sig, men till slut infann sig den fridsamma stämningen igen. Sångsvanar, knölsvanar, änder, storskrakar och sothöns samsades om vikens bottenvegetation och om brödet från människorna.
Sångsvanarna brydde sig inte så mycket om havsörnen.
Sothönsens flykt när havsörnen svävade in över Lilla Värtan.
Sothöns i trygghet vid bryggan!
En hungrig havsörn som till slut gav upp och flög ut mot skärgården.
Tålmodigt väntade Fritiof (dagens namnsdag) på att någon sothöna skulle smita från gruppen och bli till en frukostbit för fåglarnas konung!
Det blåste utefter ständerna, så vi valde att vandra inne i Djurgårdens skogar i stället, där Lexus hittade en koja.
Medan lugnet la sig över viken vid Blockhusudden, åkte vi till Slottsträdgården Ulriksdal för att se på vårblommor och fika.
Dessa underbara ranunklar
Bosse Rappne signerade sin nya bok åt Cecilia.
Lexus och jag höll mest till vid ranunklarna...
Vackra morotskakor
30 år i Brommanästet
I år har jag bott 30 år i mitt Brommanäste, högt över alla andra hus och med utsikt över Ulvsundasjön, där båttrafiken är livlig under sommaren. Kungsholmen ligger på andra sidan och jag kan gå in till stan över Tranebergsbron. Hoppas kunna bo här i ytterligare 30 år!
Nu firar jag med att renovera sovrummet och idag kommer nya Eken-sängen!
Bland Svinrövar, håriga pussmunnar och trekantspalmer hos Edvard
Den japanska trollhasseln blommade som bäst nu den 4 februari i Bergianska trädgården och lyser verkligen upp i en annars gråbruntråkig botanisk trädgård. Det tar ännu några månader innan mer ´´normala´´ växter börjar blomma här.
Det är inte alls ovanligt att trollhasseln blommar så här tidigt, men jag blir alltid lika lycklig av att se blommor ute under den här tiden på året. Kejsarolvon är en annan buske som också brukar blomma under vintermånaderna - och vinterjasmin. Läs mer om trollhasseln här!
Det var Edvard Andersons växthus som ligger i Bergianska trädgården, som lockade hit mig, min dotter, Glenn och Josefine idag och vi njöt fullt ut av bland annat dessa bougainvillea.
Rumslind - Sparrmannia africana
Det som fick mig att vilja besöka Edvards vackra växthus just den här helgen, var att den här kompisen blommade just nu. Så här står det på informationsskylten - Med en blomställning lika skär och borstig som bakdelen på en gris, och med en knorr i mitten, gör fläckkalla (Helicodiceros muscivorus) skäl för öknamnet svinröv (På engelska dead-horse-arum). Den har en unken lukt av ruttet kött för att locka till sig spyflugor. I tron att det är ett djurkadaver luras flugorna ner i hålrummet som bildas där hölsterbladet omsluter blomkolven. Där letar de runt efter en lämplig äggläggningsplats, samtidigt som de blir bepudrade med växtens pollen.
Namnet muscivorus betyder flugslukande, men växten äter int upp flugorna, den bara lurar dem. I naturen kan en blomställning lura till sig 350-400 flugor samtidigt. Svinröven växer vild på öarna Korsika, Sardinien och Mallorca.
Varje blomställning är bara utslagen ett par dagar och de blir 15-20 cm stora.
Blommande svinröv
Jag fotograferar svinröven
Vacker färg på denna bougainvillea
Bukettanemon - Anemone coronaria, växer vild i Medelhavsområdet
Vem vet vart vägarna bär...
En historia
Jag hörde en historia
om en man som var på driv
Han visste inte längre
vad han ville med sitt liv
Och han kom till ett vägskäl
och han stannade där
och han tvekade länge
Han sa: Vem vet vart vägarna bär
Då kom där en kvinna
på väg in mot stan
Hon hade trasiga kläder
och i handen höll hon ett barn
Och dom gjorde sällskap
och dom gick hela dan
Dom gick hela natten
men aldrig nådde dom stan
Dom kom till en trädgård
som växte vild och stor
och under träden låg ett hus
Han sa: Här är det ingen som bor
Dom hade gått flera mil
men här tog vägen slut
Och dom stannade där
för att vila ut
Och dom blev kvar där
som om dom kommit hem till sist
Och dom älskade sitt hus
och dom älskade sin trädgård
och dom älskade varandra
och hon födde flera barn
och dom höll fred som kvinna och man
Och det sägs
att dom bor kvar där än
Lundell 1988
Sverigeresor 2017
Klicka på länkarna!
