Ute i viken gled stora flockar av sjöfågel stilla och harmoniskt omkring, som om livet bara var gott att leva, som om ingen ondska eller fara fanns. På sista hundvandringen i mörkret under fredagskvällen, rörde sig sjöfåglarna fortfarande långsamt ute på vattnet och små vågor sköljde stilla upp mot den fortfarande isiga stranden. Som bomull för själen, för en orolig Stockholmare.

 

På lördagsmorgonen när vi åt frukost och såg ut mot vattnet, lyfte plötsligt flera hundra sothöns och flög hetsigt in mot bryggan nedanför huset, där många gömde sig under bryggan och andra höll sig tätt ihop runt omkring.

 Ovanför svävade en mäktig havsörn och satte skräck i bland alla, i den annars så lugna viken. Den landade på ett litet skär utanför och satt där sedan i flera timmar och väntade tålmodigt på att någon av sothönsen skulle ge sig ut från den täta gemenskapen vid bryggan.

 

Sothönsen var disciplinerade och höll ihop. Till slut gav havsörnen upp och lyfte tungt och kraftfullt med sina långa breda vingar. Hos den fullvuxen havsörn kan måttet mellan vingspetsarna vara ofattbara 2,5 meter. Det blev ingen lättfångad frukost den här gången och vi såg hur den försvann ut mot skärgården för att fortsätta sin jakt på mat. I viken tog det några timmar innan lugnet lade sig, men till slut infann sig den fridsamma stämningen igen. Sångsvanar, knölsvanar, änder, storskrakar och sothöns samsades om vikens bottenvegetation och om brödet från människorna.