I 20 år har jag pendlat mellan min bostad i Bromma och jobbet i Engsholms slottspark på Mörkö, en sträcka på sju mil och varje morgon när jag kört Essingeleden söderut, har jag sneglat upp mot det märkliga huset på höjden i Gröndal. Det vita huset med lökkupol som kallas Villa Utsikten, har blivit som ett magiskt sagohus på något sätt. Vem bor där uppe och varför har byggnaden den där lökkupolen? Och hur tar man sig dit?

 

Ibland har jag sett att någon promenerar på en gångbana intill den hysteriskt trafikerade Essingeleden och jag har då tänkt att jag någon dag ska ta den vägen upp mot lökbyggnaden och idag blev det äntligen verklighet. Som vanligt när jag såg byggnaden på håll, föll blicken på takets ryskinspirerade kupol och det kändes lite spännande att närma sig villan. Jag började min vandring hemma i Bromma på morgonen och gick över Tranebergsbron, ut mot Lilla Essingen, över till Stora Essingen och under Essingeleden för att komma upp på gångbanan som skulle ta mig till Gröndal. Det här är allt annat än någon vacker vandring i Stockholms gröna rum kan jag säga. Trafiken dånade intill mig och det var svårt att hitta något vackert att fästa blicken på, förutom huset på höjden framför mig.

 

När jag till slut kom fram och vek av vid parkvägen upp mot huset, blev omgivningarna vackrare. Utsikten var storslagen även om den galna Essingeleden såklart störde. När jag så stod framför Villa Utsikten var det som att magin och mystiken försvann på något sätt, som det ofta händer när man gör verklighet av drömmar. Jag tycker fortfarande mycket om byggnaden och jag undrar fortfarande vem som bor där!

 

Jag tog trapporna ner till stranden och började vandra bort mot Liljeholmsbron. Utefter strandvägen fanns långa sträckor med trädäck bort till Gröndals båtklubb. Efter det att jag vandrat över Liljeholmsbron gick jag bort till Café dello Sport på Pålsundsgatan 8, för en snabbfika innan jag fortsatte till Långholmen. Där hälsade jag på tre kompisar som på lite olika sätt brinner för trädgård.

 

När jag vandrade hemåt över Västerbron hade jag lyssnat å ljudbok i nästan tre timmar när Karin Berglund läste ur sin underbara bok ´´Det var en gång en trädgård´´. På vissa platser under min vandring, där det inte fanns mycket vackert att se, blev det en skön och lite märklig kontrast när Karin läste om sin trädgård med huset från mitten av 1800-talet som var omgärdat av syrener som nådde upp till taket. Hon berättade även om fantastiska blommor, många som jag själv har som favoriter, samtidigt som dånande långtradare drog förbi på Essingeleden. Som tur var gjorde jag avstickaren ner till vackra Långholmen där båtarna lades i kanalen och borta vid Stora Henriksvik var det säsongspremiär för mitt favoritcafé!