• 2009
  • 2008
  • 2007

  • Site Meter

    Eldtörel - Euphorbia griffithii 'Fireglow'

     
    Högbladen blir orange/eldröda i juni-juli och är mycket effektfulla i rätt miljö och med rätt sällskap. Här i Humlegården i Stockholm är kompisarna bland annat kirgislök i mitten av juni. Eldtörel är en stadig växt med grenade stjälkar och blir 60-80 cm hög. De vill ha en ganska solig plats men kan även användas i halvskugga.

    Den här vackra perenne härstammar från Himalaya och räknas som halvhärdig här hos oss, så man bör nog tänka på att inte plantera den i alltför blåsiga och öppna lägen. Den är däremot inte så kinkig på jordförhållanden men marken måste vara väldränerat. Vid plantering så är 50 cm lagom avstånd mellan plantorna.Vill man föröka den så gör man det genom delning på eftersommaren.

    I Marie och Björns Hanssons bok om perenner läser jag att den intruducerades till Europa 1949 från Bhutan och att den där växer bland rhododendron och ekar.

    Det finns även en sort som heter 'Dixter' där bladen är mörkare och skiftar i kopparrött.

    Jag har själv aldrig använt den här töreln men skulle gärna vilja pröva den i Engsholms slottspark. Någon som har erfarenhet av Eldtöreln?
     
    Google

    Ännu en vandring in i förvandling...

    Det var inte mycket som stämde idag där i Uffe Lundells text. Kanske en önskedröm...

    Jag tog i stället en sovmorgon, med en lugn balkongfrukost i solen. Eftersom jag jobbade i lördags så kunde jag med gott samvete var helt fri den här onsdagen. Omfamnad av Stockholms arbetande skara på väg till sina jobb, stod jag där inträngd i tunnelbanevagnen på väg mot Fridhemsplan. Jag vandrade över den fortfarande så tråkiga Kronobergsparken (den ska tydligen snyggas till) på väg in mot stan. Jag gick genom Polishusparken och trängdes sedan sen stund med japanerna vid stadshusets trädgård. Målet var Centralbadets lugna trädgård där första fikastoppet hägrade. Där inne jobbade trädgårdsarbetare med att rensa ogräs i planteringarna och jag tänkte tillbaka på tiden då vårt familjeföretag skötte trädgården. Nu hette företaget Jains Trädgård från Tullinge. Under valnötsträdet drack jag mitt kaffe och lyssnade på sparvarnas tjatter och på Adolf Fredriks kyrka som slog tio.

    I Humlegården förundrades jag över hur friska träden var. Almar, askar, ekar och alla andra träd var så gröna och frodiga. Från almarna snöade frön ner mot marken där de i drivor drog omkring för att hitta en perfekt groplats. På väg mot Berzelii park gick jag in på Hedengrens bokhandel vid Stureplan för att hålla lite koll på boken, som ännu en gång hade hamnat i fönstret bland stockholmsböcker. I Berzelii park hade man nu börjat byta ut alla rhododendron som dött av den hårda vintern och nu hoppas vi att de hinner etablera sig innan ännu en nordisk vinter ska pröva dem. Fortsatte genom Kungsan och in i Gamla Stan där mitt andra fikastopp blev vid ´´Under Kastanjen´´ som är min favoritplats i Gamla Stan där vid Brända Tomten.

    Jag klättrade upp på Söder och vandrade en stund på Monteliusvägen där utsikten över Stockholm är mycket vacker. Tyvärr blev jag en aning förbannad på allt klotter utefter gångvägen. Snart är varje brädbit på planket mot trädgårdarna fullklottrade. Man målar om, men klottrararna är där direkt efter. Vi har olika skönhetsideal vi människor!

    Ute på Långholmen träffade jag trädgårdsmästare Christina vid Stora Henriksvik och vi sörjde tillsammans att mullbärsträdet i trädgården hade dött under vintern. Hon skulle försöka få tag i ett nytt rotskott från trädet i Tanto, där hon en gång fick skottet som utvecklades till det fina trädet som de haft i trädgården sedan invigningen 1992. Hon berättade även att kaniner från Kungsholmen nu har kommit över och de äter upp hennes sallat och kålplantor. Suck! Vi drack vårt kaffe och jag åt min sedvanliga morotskaka och gladdes ändå över den vackra platsen innan jag drog mig hemåt mot Bromma för att ladda för nya arbetsdagar i Engsholms slottspark.

    Lundens skugga - Hannu Sarenström

     
     
    När jag under förra året skrev min egen bok, bestämde jag mig för att aldrig mer recensera en trädgårdsbok här på bloggen, eftersom jag insåg hur svårt det var att få till det man vill berätta och visa. Det är ett mycket tufft jobb att skriva en bok! Nu gör jag dock ett undantag och recenserar en bok som är något utöver det vanliga.

    När Hannu förra året berättade att han skulle skriva en bok om lundens växter, kände jag att det kan inte bli annat än bra. Just ordet ´´lund´´ är bland det vackraste trädgårdsord jag vet och jag älskar verkligen att vandra i en lund där solens strålar försiktigt letar sig genom trädens och buskarnas grenverk, ner mot markens växter. En bok om lundens växter saknades verkligen i den flod av trädgårdsböcker som hela tiden kommer ut, där färgstarka drömträdgårdar visas från mestadels soliga trädgårdar runt om i Sverige. Nu finns äntligen boken om trädgårdens absolut vackraste växter - tack för det Hannu!

    Det finns mängder av faktaböcker om trädgårdsväxter, där man kan lära sig det mesta om varifrån de härstammar och hur man ska plantera och sköta dem. Att göra som Hannu - skapa en faktabok som samtidigt är en njutning att läsa, det är inte lika vanligt. Här möter man fantastiska växter och hur Hannu känner inför dem. En sådan här bok ska man ju inte sträckläsa, men det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den när man väl börjat läsa. Den får en att skiva långa listor på lökväxter, perenner och buskar som man vill ha och många av växterna i boken är helt nya för mig.

    Tyvärr har vi ingen direkt lundmiljö i slottsparken, men om jag någon gång skaffar mig ännu en egen trädgård, så måste den ha en lund. När jag tänker på en lund så ser jag framför mig en större plats där man stilla vandrar under träden på slingrande gångar, men som Hannu säger i boken, så kan man även skapa underbara små lundmiljöer genom att plantera buskar i träd i en del av sin trädgård och sedan använda markväxter som trivs i skuggan under de högre växterna.

    Det här är en av de vackraste trädgårdsböcker som jag sett i det här landet och den känns redan som en klassiker. Hannu är inte den som sprider så många bilder på sin blogg eller på Facebook (som vissa andra). Han sparar dem till sina böcker i stället och bilderna här är rent magiskt vackra och den här boken kommer att ligga framme länge här hemma hos mig!

    Nationaldagsvandring runt Djurgården

     Jag tog tunnelbana och spårvagn ut till Djurgården tidigt på morgonen och det var inte många som hade kommit på samma idé som jag. Djurgården var stilla och vackert och jag vandrade för en gångs skull medsols bort mot Djurgårdsbrunnskanalen. Senare fram på dagen kom stockholmarna i bilar, båtar, bussar och spårvagn för att fira nationaldagen. Då lämnade jag Djurgården!
     
    Vad vore Stockholm utan Djurgården och vem vore jag utan Djurgården?
     
    Blockhusudden
     
    Blockhusudden
     
    Blockhusudden. Djurgårdens vackraste brygga!
     
    Stockholmarna njöt av den här lediga dagen mitt i veckan! Fler nationaldagar åt folket!
     
    Café Blockhusporten som har öppet 10-17 har fortfarande Stockholms bästa läge tycker jag! Här blev det fika två gånger! Här med Maja, Evelina, Robin, Ingela och Alex.
     
     Underbara Djurgårdsbrunnskanalen.
     
    Vid Manillaskolan blommade gullregnet tillsammans med syrenerna!
     
    Den här planteringen blir jag förälskad i varje år. Den vita nattviolen märks mest.
     
     Djurgårdens besökcentrum byggs

    Södermalm runt i syrenernas tid

    Koltrasten väckte mig ännu en gång. Ett bättre läte en den harpa som spelar i mobilen 04.45 varje arbetsmorgon. En ledig torsdag! Jag såg ut över stan och himlen var blå. Bryggde extra kaffe och fyllde termosen. Packade ryggan med kamera, objektiv, kaffe och mackor. Vandrade upp mot tunnelbanan när klockan var halv sju. Trötta stockholmare läste i sina mobiler i tunnelbanevagnen. Fleet Foxes i mina lurarna. Klev av vid Slussen. Gick Hökens gata upp mot Mosebacke och tog fram kameran. Det var en underbar sommartemperatur och helt vindstilla. Södermalm vaknade försiktig och hundar rastades. Jag njöt och nynnade lite försiktigt när jag sakta vandrade längs Södermalms gränder. Sommar- och vandrarlycka. Frihet. Först tänkte jag att solljuset var för starkt. Att det blir för skarpa kontraster mellan ljus och skugga. Att bilderna inte skulle att bli bra. Sen tänkte om, och fortsatte att nynna och njuta av den sköna strålande sommarmorgonen. Jag fotar ju inte för en bok den här sommaren och behöver inte jaga rätt ljus som under förra sommaren. Staden låg vacker nedanför mig när jag kom upp på Fjällgatan. En stor kryssare låg för ankar framför Gamla Stan.. Vid Fjällgatan nr. 40, där Fogelström bodde under de sista åren, gick jag Sista Styvens trappor upp mot Anna Lindhagens täppa. Syrenerna bildade blomstertunnlar där jag gick. Mitt luktsinne är tyvärr svagt nu för tiden, men går jag riktigt nära så känner jag syrenblommornas doft, den doft som minner om kojan vi hade där i syrenhäcken, på gården, på Verkstadsgatan i Norrtälje en gång för länge sedan. Jag fortsatte bort mot Ersta terrass och tog ännu fler bilder ut över stan. Som en turist i min egen stad. Korsade Folkungagatan och tog mig in på Sågargatan, gatan som var vinjettbild till kultserien Söderkåkar från 1970. Syrener och åter syrener, vita och lila bondsyrener, Syringa vulgaris! Åsöberget och hela Södermalm är som en stor syrenbukett när maj möter juni! Ser bort mot Fåfängan och beslutar mig för att klättra upp dit. Vägen från Åsöberget går nedför Kvastmakarbackens trätrappor och kantas av vita syrener, som mot röda söderkåkar blir till vackra levande tavlor. Från Fåfängan har man den absolut bästa utsikten över Stockholm. Djurgården ligger som en stor grön trädgård på andra sidan inloppet till Stockholm. Berget vid Fåfängan svämmar över av syrener. Det här var helt enkelt en syrenvandring. Jag hade inte längre musik i öronen, utan ville höra stadens riktiga ljud. Visst bullrar, skramlar och brusar det från alla håll, men koltrasten överröstar många av ljuden i grönskan. Tog mig ner till Norra Hammarbyhamnen. Första kaffepausen blev vid kajen. Några fartyg gled förbi. Konstaterar att kaffe smakar extra gott under vandringspauser. Kajen bort mot Skanstullsbron är lång, men skön att vandra längs. Lite hårt med gatstenen kanske och inte så grönt, även om gårdarna har lummiga trädgårdar, och ett av fartygen som har sin plats vid kajen var fylld av växter. Ett trädgårdsfartyg. Tänker att jag vill bli en fartygsträdgårdsmästare. När jag passerat under Skanstullsbron, kom jag ut i en helt ny miljö. Ingen stenlagd kaj. Inga nya bostadshus i rader. Ingen strikt stadsplan. Här härskar den lummiga grönskan. Stränderna är mjuka och lite vilda. Gula ryssgubbar tillsammans med hundkäx. Apropå gul, Café Nyfiken Gul hade inte öppnat för dagen och inte heller Café Skrovet en bit bort, men jag hade ju kaffe kvar i min termos. Här börjar kolonisternas värld. 500 kolonilotter trängs längs Årstavikens norra strand. Erikdalslunden bjuder på mängder av spännande lotter. Inte bara Refugium. Vandrar en stund bland de små trädgårdarna och blev glad av alla idéer, färger och former. Syrenernas tid märks även bland lotterna. Jag kanske skulle passa på att be om ursäkt till kolonisterna i Eriksdalslunden och i Södra Årstavikens koloniförening för att jag i boken kallade hela den här sträckan för Tantos kolonier. Förlåt! Tog min andra kaffepaus på en brygga. Såg sedan att det berömda näsduksträdet blommade rikligt och flera andra vandrare stannade och såg beundrande mot trädet som planterades här på lotten 1975. Fortsatte upp till Kenneth vid Södra Årstavikens koloniförening. Kollade in hans stora blåregn som haft det tufft den gångna vintern. Vi diskuterade vintern som varit så svår för många växter. Mest för städsegröna växter, men även för rosor och andra buskar. Tjältorka! Jag vandrade vidare bort mot Tanto. Klättrade uppåt i den branta slänten där lotterna ibland ser ut som hängande trädgårdar. Tog mig ner mot lotten där ett träd växer mitt i ett hus (se boken Stockholms gröna rum). Möter upp Ingela och vi fikade i solen på trottoaren vid Café Copacabana. Sen cyklade hon vidare mot sitt klassrum. Själv gick jag bron över till Långholmen. Träffade Kerstin vid hennes underbara rosenäng. Hon fick en gång låna en bit mark av kommunen och 2001 planterade hon de första rosorna. Idag finns ungefär 100 olika rosor på ängen, som mer liknar en lund där under träden. Kerstin kan namnen på alla rosor och tulpansorter. Magiskt vackert är det senare när rosorna blommar. Se här. Tyvärr har den stränga vintern gått hårt åt hennes rosor som nästan uteslutande är gammaldags buskrosor. Jag tyckte att hon borde klippa ner de som haft det svårast och var torra, så att de skulle få nytt liv. Hon bjöd på en tulpanvandring där hon visade underbara sorter som växte bland den vilda floran. Tulpaner, akleja och hundkäx är vackra tillsammans. Borta vid Stora Henriksvik letade jag efter trädgårdsmästare Christina, men hon var inte där. Kastanjeträden blommade tillsammans med alla syrener och på badstranden nedanför solade vita stockholmare. Tyvärr har den besvärliga vintern skadat trädgårdens mullbärsträd som såg helt torrt ut. Hoppas verkligen att det finns liv från roten. Det här är ett av få mullbärsträd i Stockholm och som är ett rotskott från trädet i Södra Årstalundens koloniförening, som lyckligt nog såg friskt ut när jag gick förbi tidigare under dagen. Sista sträckan - Södermälarstrand bort mot Slussen och nu var benen trötta. Bygget av Citybanan fortsätter. 300 meter lång blir tunneln under Riddarfjärden och 2017 kan man åka pendeltåg under vattnet där. En helt fantastisk vandrardag gick mot sitt slut. Det var trångt på tunnelbanan hem mot Alvik. Snart vandrar jag igen, runt en annan Stockholmsö.


    RSS 2.0
    Related Posts with Thumbnails