Site Meter

Söder glöder

Hösten är ovanligt vacker i år, som här vid Skanstull och på Wikipedia kan man läsa om bladens höstfärger: 
Om hösten går växter in i dormans, de börjar förbereda sig för vintervilan. Processen med att löven gulnar sätts igång genom att växterna börjar producera abskissinsyra. Klorofyllen försvinner därmed från växter som inte är städsegröna, varigenom de gula nyanser som blad och löv alltid har blottläggs. Lövens gulnande hänger samman med att växterna gör sig redo för vintervila och då behöver de energin som klorofyllen förbrukar under sommaren. b-karoten och flavonoler (quercetin) står för den gula färgen, och mängden varierar bland olika växter. Blad och löv blir röda av att växten tillverkar antocyaniner under hösten. Olika växter får därför företrädesvis antingen gula eller röda höstfärger. Nyansen påverkas också av vädret, speciellt på aspar vilka kan få båda färgerna; ju mildare och regnigare höst desto gulare löv, och ju torrare och kallare desto rödare. Löven och bladen fälls genom att bladfästet förkorkas. Förkorkningen fördröjs av goda ljusförhållanden, varför träd som står nära en ljuskälla behåller löven längre än träd som står mörkt. 
 Lönnar och aspar som glöder vid Årstaviken. 

Dagens vandring började vid Hornstull och min plan var att vandra runt Södermalm vilken är en sträcka på ungefär en mil, men den här vandringen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Ännu ligger båtarna kvar i Långsholmskanalen, eller Pålsundet som kanalen heter öster om Långholmsbron. Höstfärgerna är som sagt ovanligt vackra i år och alla nyanser av gult, grönt och rött får verkligen stadens träd att klä sig i festdräkt, innan de klär av sig nakna inför vintern.



 Vandraren/fotografen.
 Vid koloniområdet Tanto södra, vek jag av från strandpromenaden för att se hur kolonisterna börjat förbereda sina lotter inför vintern. Men det finns fortfarande mycket man kan göra i trädgårdarna innan den riktiga vintern sätter stopp för trädgårdsarbetet. 

 Perukbuske - Cotinus coggygria, är en växt som jag aldrig har använt. Hur vacker jag än tycker att den är så finns det något dystert över den, men får den sällskap av goda passande grannar så är den säkert ett mycket bra val.
 Den här dragspelaren vid Årstavikens strand fick mitt roslagshjärta att värmas lite extra, när jag på håll hörde honom spela ´´I Roslagens famn´´ eller Calle Schewens vals, som den ju heter. Han fick lite fikapengar av mig som tack.
 Det kändes lite märkligt att se någon föra sig inne på Refugiums kolonilott vid Eriksdalslundens koloniområde idag. Under alla år som jag gått förbi här så har jag aldrig sett den åldrade landskapsarkitekten Hans Drost på sin tomt. Nu har lotten fått nya ägare och han heter...ja, ni vet hur det är när man presenterar sig för varandra, namnet försvann blixtsnabbt som vanligt. Men jag tror att de nya ägarna blir bra arvtagare till den här speciella lilla trädgården som Ingela Bendt skrev sin fina bok om.Platsen finns även med i min bok, Stockholms gröna rum.  
Jag älskade verkligen Hans förvuxna trädgård där han gömde sig för att få vara ifred. Växtligheten var både vild och tuktad, en kontrast som jag tycker mycket om, men de senaste åren så gick det charmiga förfallet lite väl långt och man hoppades till slut att någon med känsla för den här platsen, skulle få ta över, eftersom Hans Drost inte längre har kraft att sköta sitt älskade Refugium.  
Nu har trädgården fått känna på beskäringsverktygen och den är inte längre ett skyddat hemligt rum. Jag har full förståelse för att man nu öppnat upp för att få in mer ljus och jag tror att min favoritlott på min vandringsväg, kommer att leva vidare som en vacker liten plats just vid Årstavikens strand. Jag hoppas dock att de inte tuktar grönskan alltför mycket, utan låter växtligheten även i fortsättningen få omfamna det lilla huset med den behagligt gröna färgen. Hans Drost har godkänt sina efterträdare och jag tror att han nu kan dra sig tillbaka i lugn och ro.
Tidigare inlägg om Refugium:
Naturen tar över Refugium
Refugium - ett ostört rum 

 Det här är inte jag... utan en annan man med kamera som ville fånga trädens uppvisning.
 Vid Norra Hammarbyhamnen heter ´´Ms Gratia´´, ett skepp från 1946 och är som en flytande trädgård.
Här vid Norra Hammarbyhamnen slutade min vandring runt Södermalm helt plötsligt då mitt knä började bråka med mig igen. Knät som opererades första gången 1985 och sedan ytterligare två gånger, har i år annars fungerat ovanligt bra tycker jag. Mina vandringar ser jag som bra träning för att stärka musklerna kring knät och hålla uppe konditionen. Men idag gick något snett och jag fick ordentligt ont. Som tur var befann jag mig vid Färjeläget där färjor går över till Hammarby sjöstad och här fanns en busshållplats. Bara att avbryta min höstvandring och försöka få ordning på knät igen. Jag känner igen det här och några dagars vila brukar hjälpa. Irriterad och otålig får jag nu inte uppleva Brittsommarvärmen där ute... 

Södermalm runt i syrenernas tid

Koltrasten väckte mig ännu en gång. Ett bättre läte en den harpa som spelar i mobilen 04.45 varje arbetsmorgon. En ledig torsdag! Jag såg ut över stan och himlen var blå. Bryggde extra kaffe och fyllde termosen. Packade ryggan med kamera, objektiv, kaffe och mackor. Vandrade upp mot tunnelbanan när klockan var halv sju. Trötta stockholmare läste i sina mobiler i tunnelbanevagnen. Fleet Foxes i mina lurarna. Klev av vid Slussen. Gick Hökens gata upp mot Mosebacke och tog fram kameran. Det var en underbar sommartemperatur och helt vindstilla. Södermalm vaknade försiktig och hundar rastades. Jag njöt och nynnade lite försiktigt när jag sakta vandrade längs Södermalms gränder. Sommar- och vandrarlycka. Frihet. Först tänkte jag att solljuset var för starkt. Att det blir för skarpa kontraster mellan ljus och skugga. Att bilderna inte skulle att bli bra. Sen tänkte om, och fortsatte att nynna och njuta av den sköna strålande sommarmorgonen. Jag fotar ju inte för en bok den här sommaren och behöver inte jaga rätt ljus som under förra sommaren. Staden låg vacker nedanför mig när jag kom upp på Fjällgatan. En stor kryssare låg för ankar framför Gamla Stan.. Vid Fjällgatan nr. 40, där Fogelström bodde under de sista åren, gick jag Sista Styvens trappor upp mot Anna Lindhagens täppa. Syrenerna bildade blomstertunnlar där jag gick. Mitt luktsinne är tyvärr svagt nu för tiden, men går jag riktigt nära så känner jag syrenblommornas doft, den doft som minner om kojan vi hade där i syrenhäcken, på gården, på Verkstadsgatan i Norrtälje en gång för länge sedan. Jag fortsatte bort mot Ersta terrass och tog ännu fler bilder ut över stan. Som en turist i min egen stad. Korsade Folkungagatan och tog mig in på Sågargatan, gatan som var vinjettbild till kultserien Söderkåkar från 1970. Syrener och åter syrener, vita och lila bondsyrener, Syringa vulgaris! Åsöberget och hela Södermalm är som en stor syrenbukett när maj möter juni! Ser bort mot Fåfängan och beslutar mig för att klättra upp dit. Vägen från Åsöberget går nedför Kvastmakarbackens trätrappor och kantas av vita syrener, som mot röda söderkåkar blir till vackra levande tavlor. Från Fåfängan har man den absolut bästa utsikten över Stockholm. Djurgården ligger som en stor grön trädgård på andra sidan inloppet till Stockholm. Berget vid Fåfängan svämmar över av syrener. Det här var helt enkelt en syrenvandring. Jag hade inte längre musik i öronen, utan ville höra stadens riktiga ljud. Visst bullrar, skramlar och brusar det från alla håll, men koltrasten överröstar många av ljuden i grönskan. Tog mig ner till Norra Hammarbyhamnen. Första kaffepausen blev vid kajen. Några fartyg gled förbi. Konstaterar att kaffe smakar extra gott under vandringspauser. Kajen bort mot Skanstullsbron är lång, men skön att vandra längs. Lite hårt med gatstenen kanske och inte så grönt, även om gårdarna har lummiga trädgårdar, och ett av fartygen som har sin plats vid kajen var fylld av växter. Ett trädgårdsfartyg. Tänker att jag vill bli en fartygsträdgårdsmästare. När jag passerat under Skanstullsbron, kom jag ut i en helt ny miljö. Ingen stenlagd kaj. Inga nya bostadshus i rader. Ingen strikt stadsplan. Här härskar den lummiga grönskan. Stränderna är mjuka och lite vilda. Gula ryssgubbar tillsammans med hundkäx. Apropå gul, Café Nyfiken Gul hade inte öppnat för dagen och inte heller Café Skrovet en bit bort, men jag hade ju kaffe kvar i min termos. Här börjar kolonisternas värld. 500 kolonilotter trängs längs Årstavikens norra strand. Erikdalslunden bjuder på mängder av spännande lotter. Inte bara Refugium. Vandrar en stund bland de små trädgårdarna och blev glad av alla idéer, färger och former. Syrenernas tid märks även bland lotterna. Jag kanske skulle passa på att be om ursäkt till kolonisterna i Eriksdalslunden och i Södra Årstavikens koloniförening för att jag i boken kallade hela den här sträckan för Tantos kolonier. Förlåt! Tog min andra kaffepaus på en brygga. Såg sedan att det berömda näsduksträdet blommade rikligt och flera andra vandrare stannade och såg beundrande mot trädet som planterades här på lotten 1975. Fortsatte upp till Kenneth vid Södra Årstavikens koloniförening. Kollade in hans stora blåregn som haft det tufft den gångna vintern. Vi diskuterade vintern som varit så svår för många växter. Mest för städsegröna växter, men även för rosor och andra buskar. Tjältorka! Jag vandrade vidare bort mot Tanto. Klättrade uppåt i den branta slänten där lotterna ibland ser ut som hängande trädgårdar. Tog mig ner mot lotten där ett träd växer mitt i ett hus (se boken Stockholms gröna rum). Möter upp Ingela och vi fikade i solen på trottoaren vid Café Copacabana. Sen cyklade hon vidare mot sitt klassrum. Själv gick jag bron över till Långholmen. Träffade Kerstin vid hennes underbara rosenäng. Hon fick en gång låna en bit mark av kommunen och 2001 planterade hon de första rosorna. Idag finns ungefär 100 olika rosor på ängen, som mer liknar en lund där under träden. Kerstin kan namnen på alla rosor och tulpansorter. Magiskt vackert är det senare när rosorna blommar. Se här. Tyvärr har den stränga vintern gått hårt åt hennes rosor som nästan uteslutande är gammaldags buskrosor. Jag tyckte att hon borde klippa ner de som haft det svårast och var torra, så att de skulle få nytt liv. Hon bjöd på en tulpanvandring där hon visade underbara sorter som växte bland den vilda floran. Tulpaner, akleja och hundkäx är vackra tillsammans. Borta vid Stora Henriksvik letade jag efter trädgårdsmästare Christina, men hon var inte där. Kastanjeträden blommade tillsammans med alla syrener och på badstranden nedanför solade vita stockholmare. Tyvärr har den besvärliga vintern skadat trädgårdens mullbärsträd som såg helt torrt ut. Hoppas verkligen att det finns liv från roten. Det här är ett av få mullbärsträd i Stockholm och som är ett rotskott från trädet i Södra Årstalundens koloniförening, som lyckligt nog såg friskt ut när jag gick förbi tidigare under dagen. Sista sträckan - Södermälarstrand bort mot Slussen och nu var benen trötta. Bygget av Citybanan fortsätter. 300 meter lång blir tunneln under Riddarfjärden och 2017 kan man åka pendeltåg under vattnet där. En helt fantastisk vandrardag gick mot sitt slut. Det var trångt på tunnelbanan hem mot Alvik. Snart vandrar jag igen, runt en annan Stockholmsö.


RSS 2.0
Related Posts with Thumbnails