Engsholms slottspark

Kylig morgon i det sörmländska landskapet men dagen kom att bli varm och vacker. Jag städade ur bilen efter gårdagens utflykt till Södermalm där jag planterade skuggperenner inne på en gård. Det var femton år sedan jag jobbade på Södermalm senast, då hade vårt familjeföretag hand om skötseln i kulturhusens trädgårdar.  Det kändes fint att lämna vår vackra slottspark för en stund och känna på lite stadspuls även på arbetstid men det var aningen svårare att parkera 307:an på Erstagatan än det brukar vara på Engsholm.

Bland de växter som jag planterade fanns flocknävan ´Snow Sprite´ som ska vara fantastisk vacker och det var nästan så att Zetas trädgård inte ville släppa ifrån sig dem. Jag måste komma ihåg att återvända till södergården lite senare för att se dem blomma.

I slottsparken har jag klippt rosorna och idag kom en journalist och en fotograf från Länstidningen för att göra ett porträtt av trädgårdsmästaren.
Det känns fortfarande lite märkligt detta med media, men jag ställer upp på det mesta fast ett tag tyckte jag att det kanske gick lite för långt när jag plötsligt ligger på marken och blir fotograferad bland vårblommor. För en stund tänkte jag...vad f-n är det jag gör egentligen? Och hur manligt är det här? Men i nästa stund så ser jag inget problem alls att ha huvudet bland vitsippor, svalört och balkansippor, det kändes nästan naturligt...!

På kvällen åkte jag bort till grannslottet Tullgarn där man i vinter har hamlat/stympat två allér med äldre lindar. Jag skrev tidigare om den här ´´beskärningen´´ och det kom olika åsikter från olika håll. Nu kände jag att jag ville se detta på närmare håll och det har jag gjort ikväll.
Jag är en trädälskare och kan omöjligt tycka om det jag nu ser i Tullgarns slottspark. Däremot kan jag förstå problemet och att de var tvungna till en åtgärd eftersom det föll torra grenar från trädkronorna och att gångarna under alléerna därför var avstängda förra året.

Vilken beskärningsmetod man än skulle ha använt här så skulle det inte ha blivit bra och vilken metod som hade varit minst dåligt kan inte jag säga, eftersom jag inte vet i vilket skick trädkronorna var innan beskärningen. Det kan man inte avgöra från marken utan då hade jag behövt komma upp i träden.
Någon tyckte tidigare att man borde ha genomfört en försiktigare beskärning och självklart så skulle det varit det optimala. Nu valde man den här vägen och även om träden om några år fått en ny grön, men ack så tråkig krona...så smärtar det i en trädälskare att se dessa pålar på rad.

Träd för mig är lika med frihet, att växa vilt och vackert. Men jag är absolut inte motståndare till tuktade träd i miljöer där de passar, men det måste ändå finnas gränser för hur hårt man får gå fram. Ibland kan valet att helt ta bort omöjliga träd och börja om med nya, vara det enda rätta och de här träden som är ungefär tvåhundra år gamla har ju inte direkt något åldervärde om man jämför med många andra lindar på olika platser. Marken här är också starkt komprimerad och det är ett högt vattenstånd som orsakar syrebrist för rötterna.

Annars är det här en mycket vacker plats med ett perfekt läge och ikväll ljöd fågelsången starkt och grönskan är verkligen på gång nu.