Lindalléer och lindar i gamla slottsparker är något som intresserar mig mycket, en av anledningarna är att det fortfarande finns träd från 1600-talet kvar på flera platser och ofta är det dokumenterat när träden planterades.
Det vanligaste gatuträdet i Stockholm och i många andra städer i Sverige är lind och då främst parklind. Anledningen till att den används så ofta är att lindar är härdiga, har lång livstid, är oftast friska och tål beskärning. På 1800-talet då det blev vanligt med träd efter gatorna i städerna så var lind och alm de vanligaste träden. Eftersom parklinden blir ett stort träd (kan bli 25-30 meter högt i Sverige) så har nu en sort av skogslind (Tilia cordata) tagits fram som heter ´Rancho´ och som endast blir 10-12 meter hög. Rancho har också den fördelen att den är helt fri från bladlusangrepp som orsakar honungsdagg. Lindens rotsystem är litet och når under optimala betingelser endast ca 1,0-1,3 meter djupt (Träd i bebyggelse)

Honungsdagg utsöndras av bladlössen som äter stora mängder av trädets sav och tillgodgör sig endast små mängder socker ur saven medan resten rinner rakt igenom lössen. Honungsdaggen är alltså ren sockerlösning som inte gör någon större skada men kan vara obehagligt klibbig när den faller ner i stora mängder. Man bör alltså inte plantera lindar vid parkeringsplatser eller uteplatser. I honungsdaggen växer en mögelsvamp som färgar bladens undersida svarta. Angreppen av bladlöss är vanligast i stadsmiljö där träden är instängda utan naturliga vindar och där värmen i trädkronorna blir för hög.
Det sägs att lindens blommor innehåller något narkotiskt ämne som lockar till sig enorma mängder bin och som ibland gör dem rejält höga och de kan ligga i drivor svagt surrande under träden...!
Det finns 45 arter av lindsläktet men det är bara skogslinden (Tilia cordata) och bohuslinden (Tilia platyphyllos) som är vildväxande i Sverige.
_______________________________________________________________________________________
Tilia cordata - Skogslind
Skogslinden är vildväxande över nästan hela Europa och finns upp till Ångermanland i Sverige. I Sverige kan skogslinden bli 25 meter hög men längre ner i Europa finns träd som är över 40 meter höga. Höjdtillväxten avslutas vid 150-180 års ålder men trädet kan bli över 800 år gammalt. 1968 uppmättes den grövsta skogslinden i Lindhult vid Boo i Närke som då var 8,09 i omkrets (boken Träd och buskar av Ingmar Holmåsen). Landets högsta skogslind fanns 1974 i Stjärnsunds slottspark och var då 29 meter hög. Det enklaste sättet att skilja skogslind från parklind är att jämföra undersidan av bladen där skogslinden har bruna små tofsar i nervvinklarna medan parklinden har ljust gula tofsar. Skogslinden har även en mer oregelbunden och rundad krona. Vid Mälaren är skogslinden helt det dominerande värdträdet för misteln. Linden är sällsynt på Gotland men vid Alvena lindaräng dominerar skogslinden bland trädbeståndet. Skogslinden blommar i juli (senast av alla våra vilda träd). Skogslinden på bilden är från slottsparken och den mäter 4,30 i omkrets (i brösthöjd).

Sorter av Tilia cordata
´Erecta´ - blir 18-20 meter högt och får en regelbunden pyramidformig krona. Bladen är 3-6 cm. och sitter kvar länge på hösten. Den här sorten används mycket i Tyskland och Holland men är ännu inte så känd i Sverige men vid Rörstrandsgatan 20 i Stockholm finns några exemplar. Erecta är vindtåligt och klarar även salta vindar.

´Greenspire´ - växer kraftigt även som ungt träd. Det blir ca. 20 meter högt och 10 meter brett. I Sveige har den funnits i 15-20 år. Bladen blir 7-10 cem breda, lite läderartade och mörkgröna på ovansidan. I USA är den den vanligaste linden i städer.

´Rancho´ - blir endast 10-12 meter högt och 5-6 meter brett. Grenarna växer nästan rakt ut från stammen i kronans nedre del. Bladen är 5-8 cm breda och mörkgröna. En stor fördel men Rancho är att de är fira från bladlusangrepp vilket är ett problem i stadsmiljö både vad gäller öviga skogslindar och parklindar. De planterades i Kungsträdgården i Stockholm då parkens gamla lindar togs bort. De nya lindarna var 5 meter höga då de planterades.

´Swedish Upright´ - moderträdet ska ha upptäckts i Sverige 1906 och drevs senare upp i Boston, USA. Stefan Mattson hittade trädet i en plantskola i England och tog trädet till Enköping. Sorten blir inte hög, ca. 10 meter och 3-4 meter brett.
_______________________________________________________________________________________

Tilia x europaea - Parklind
Parklind anses vara en hybrid mellan skogslind och bohuslind och kommer troligen från Holland och har funnits i Sverige sedan 1600-talet. Parklinden är den absolut vanligaste linden som används till gatuträd bl.a. på grund av att den har en ganska symmetrisk krona och att den inte får lika bred krona som skogslinden. Parklinden är även mycket vanlig i slottsparker och som alléträd. Några av de äldsta parklindarna i Stockholm finns på Molitors malmgård i Tantolunden och är från 1600-talet.
Det pågår forskning vid Alnarps lantbruksuniversitet om de olika sorterna och klanerna av parklindar.

På många lindar och ofta då på parklindar finns ofta knölar på stammens nedre del.

Sorter av Tilia x europaea
Kungslind, ´Koningslinde´ -
Det sägs att de flesta lindar som säljs under namnet ´Pallida´ idag kommer från den här klonen. Lindar som 1945 kom från holländska plantskolor med namnet ´Pallida´ var egentligen ´Koningslinde´.
´Koningslinde´ blir 20-25 meter hög och 12-15 meter bred. Kronan är smalt pyramidformig som ung och blir sedan mer rundad. Bladen är större än hos den vanliga parklindens (´Zwarte Linde´), ovansidan är något glänsande och undersidan en aning gulaktig, bladskaftet rödaktigt och höstfärgen gulbrun. Ett mycket intressant examensarbete inom landskapsingenjörprogrammet av Birgitta Jonsson finns här.

Kejsarlind, ´Pallida´
Den här klonen är känd från tidigt 1600-tal och ett av de äldsta träden av ´Pallida´ finns i Svartsjö slottspark och kallas Drottning Kristinas lind (bilden ovan) som lär vara planterad 1630 och är 970 cm i omkrets. Den här sorten av parklind har ganska smal krona med korta lite hängade sidogrenar. ´Pallida´ har planterats i Drottningholms slottspark nu när alla lindarna där byts ut, de nya lindar som kommer att stå närmast slottet är dock sticklingar från parkens gamla skogslindar. Den vanliga skogslinden var helt dominerande i slottsparken tidigare. Pallida är härdig i zon 1-5.

(Vanlig) parklind, ´Zwarte Linde´ -
Klonen av den här parklinden planterades i svenska parker under 1600-talet och har troligen holländskt ursprung. Den har importerats till Sverige under 1900-talet men då med namnet Tilia x europeana men nu bör sortnamnet ´Zwarte Linde´ användas för att man inte ska blanda ihop den med de ovanstående sorterna. De blir 20-25 meter höga och stammen är cylindrisk och har inte så stora kallusknölar vid nedre delen av stammen. Grenar och skott är påfallande mörka under vintern och på sensommaren vrids bladskaften och visar undersidan av bladet. Bladen på den här sorten angrips kraftigt av bladlöss. ´Zwarte Linde´ brukar ofta knuthamlas eller arkadklippas på grund av sin grenbyggnad som är nästan horisontell.
_______________________________________________________________________________________

Lindens rötter
Linden kännetecknas av ett osymmetriskt, ofta ensidigt utvecklat rotsystem, som upptar en liten, men mycket intensivt genomrotad jordvolym.
I ungdomen utvecklas en pålrot, som är lika kraftig som ekens. Den tillbakabildas tidigt och ersätts av hjärtrötter, som är korta och snabbt förgrenar sig.

Källor:
Nordeuropas träd av Alan Mitchell
Träd i Stockholm.
Stadsträd från A-Z av Rune Bengtsson
Europas träd av Bob Press.
Träd i bebyggelse av Eivor Bucht & Ragnhild Widgren

Drottningholms lindar
.