Ofta vandrar jag längs Djurgårdens stränder både för att det är en vacker och historisk plats men även för att hålla mig i form. Innan armskadan och då jag jobbade vandrade jag oerhört långsamt, man tänker så bra när man promenerar (hatar det ordet) eller vandrar, nu behöver jag träna och har ökat farten ordentligt så nu håller jag pensionärerna över 80 år efter mig.
Jag brukar parkera vid Biskopsudden och gå ut mot Blockhusudden. Är det sommar så stannar jag där vid caféet över en kopp kaffe innan jag forsätter bort mot mot Djurgårdsbrunnskanalen. På våren kan man stanna vid Isbladskärret och titta på fågellivet.

Längs kanalen är det lugnt så här års, en och annan häst och ryttare kan dyka upp och i vattnet har alla båtarna bytts ut mot stilla simmande svanar. På sommaren är däremot kanalen fylld av alla slags båtar. Jag går förbi Djurgårdsbrunns värdshus eller det som en gång var ett värdshus som hade anor från 1700-talet, 1987 brann det ner till grunden och nyuppbyggnaden ser mer ut som en barack.

 

 

Längre bort svänger jag upp mot Rosendals trädgård och självklart stannar jag till här ett tag innan jag tar mig tillbaka till bilen. Ofta besöker jag även grannen till Biskopsudden, Waldemarsudde som är en av Stockholms vackraste platser.
Den här 5 km långa sträckan är ganska lagom då mitt knä brukar bråka om jag går längre (gammal knäskada). Med knäskydd och flera pauser kan jag ibland ta mig runt hela Djurgården. Oftast så lyssnar jag till musik när jag vandrar här, allt från U.L till klassiskt men under vår och försommar lyssnar jag självklart hellre på fåglarna.

Min markerade gångsträcka på kartan som tar ungefär en timma (med några stopp för fotografering mm,) kan jag ibland byta mot en sträcka på andra sidan Djurgården, förbi Skansen, Gröna Lund och Wasamuseet och då blir det ofta fika på Lilla Parkkaféet eller Lilla Hasselbacken. På den sträckan är det betydligt mer folk så jag försöker att undvika den......

Bilderna nedan visar samma plantering men med nio års mellanrum. Den undre bilden är från kulturhuvudstadsåret 1998 och den övre tog jag för några timmar sedan. OK, den äldre bilden är tagen något tidigare på säsongen, men jag har sett hur många sorter försvunnit under de senaste åren. Idag finns fortfarande stenkyndeln kvar som kantväxt, annars är det blodpilört - Percicaria amplexicaule ´Firetail´ som dominerar den här delen av planteringen. Ulf Nordfjell som ritade detta mästerverk kan inte vara glad att den här planteringen förfallit så här.

Annars så är Rosendal en fantastisk plats och sköts mycket fint. Det känns dock lite tråkigt att ´´Skymning´´ som rabatten döptes till inte har underhållits med nya plantor. Många av de ursprungliga perennerna hade visserligen dålig härdighet men de flesta skulle kunna gå att hålla vid liv. Trädgårdsmästaren Antoine Berthelin (som också brukar vara trädgårdsexpert på P4 Radio Stockholm och han är en mycket duktig trädgårdsmästare) skrev till mig att de skulle se över perennplanteringen och jag hoppas att planen finns kvar. Jag känner extra för den här kompositionen av växter och har hämtat mycket inspiration och idéer här.

 

 

En vandring efter Djurgårdens stränder är alltid en njutning och som jag sagt tidigare skulle jag nog inte bo i den här staden om inte Djurgården fanns och då menar jag verkligen inte fotbollslaget med samma namn. 

Utsikten från Västerbron är fantastisk och på söders berg ligger husen tätt, längs Södermälarstrand ligger de vita skutorna och på udden vid Långholmen badar man i kvällssolen.
På Långholmen träffade jag ett par som vattnade sina land vid de kolloniotter där jag fotade den fantastiskt vackra ljusgula rosen tidigare....som jag inte visste namnet på. Det här paret hade grannlotten och lovade att lämna min mailadress till ägaren av den gula rosen för att hon ska kunna meddela mig namnet på rosen.
Vid bron över till Lågholmen ligger Brofiket och där hittade jag ett litet bord just vid kanalstranden men när jag skulle beställa så hade jag som vanligt inga kontanter så det blev inget kaffe. Från och med nu vill jag ha lönen kontant i ett kuvert som förr i tiden.
Det här var en skön tur och det känns skönt att slippa planera för en arbetsvecka......nu gäller det att ta vara på några fina dagar, enligt SMHI kommer regnet tillbaka på onsdag och stannar veckan ut.

När jag för länge sedan fick veta att Tall Ship Race skulle besöka vår huvudstad fick jag idén att besöka kajerna riktigt tidigt en morgon för att slippa trängseln. Vaknade 4.00 men då var det lite för mörkt så jag gick upp 4.30 och begav mig in till stan. Jag körde Södermälarstrand och solen höll precis på att gå upp bakom stadshuset. När jag passerat slussen öppnade sig vyn med mängder av stora segelfartyg som låg efter stadsgårdskajen. Vandrade en stund på kajen och fotade i soluppgången för att sedan åka upp till Fjällgatan där jag hade en panoramavy över stan och alla de 120 fartygen. Det var fantastiskt vackert.

Nere vid slussen stannade jag en stund och där vandrade människor sakta hem efter nattens äventyr i stan när en morgonpigg fartygsspanare fotograferade ut över hamnen.
Ute på Skeppsholmen var jag helt ensam trodde jag men det fanns en man till som hade samma idé denna morgon som jag och vi talade en stund om de vackra skeppen. Sedan var det dags att återvända hem till kaffe och mackor.

Det blir ännu ett besök i eftermiddag då systern kommer på besök och det lär bli fler foton senare. Det är ju lite tråkigt att man inte var ledig när skeppen kom in i hamnen eller när de seglar ut igen.

Om inte Djurgården, Brommas strandstigar och Långholmen fanns i Stockholm, skulle jag nog inte bo i vår huvudstad. Trots att man befinner sig mitt i en stökig storstad så finns en känsla av lite natur på vissa platser. Igår vandrade jag runt Långholmen denna barmarksvinter och först tänkte jag att det känns som vår men den stora skillnaden är att fågelsången inte kommit igång ännu även om talgoxen har börjat sin sång och ger hopp om våren.... annars är det bara bruset från city jag hör. En annan skillnad är att ljuset är ett helt annat än det är senare på våren....fortfarande är det som en evig skymning då inte solen visar sig.

Det var en skön och lagom lång vandring och borta vid badplatsen stannade jag för att titta på huset som vårt familjeföretag hyrde vid vattnet en gång i tiden och som nu Magnus Härenstam hyr - han fanns fortfarande där för några år sedan i alla fall.