Jag anlände till Kinnekulle söndag eftermiddag och välkomnades av en klarblå himmel och det vackra Kinnekullelandskapet. Huset som jag fått låna av Sanna och Stefan var ett helt perfekt ställe att bo på och jag är så evigt tacksam att jag fått låna det här pardiset. De vita väggarna, den gamla kakelugnen, järnspisen i köket och de vackra fönstren ger mig ro och jag slipper bli yr av mönstrade väggar i olika färger. Det helt enkelt ett vänligt hus, precis som Sanna sa. Jag trivs oerhört bra och skulle jag någon gång köpa ett hus igen, så skulle det se ut så här. 

Kvällssolen värmde länge igår och jag satt ute och läste i lugnet. Ibland kom tåget nere i bokskogen och dunkade lite hemtrevligt förbi. Den här första dagen på Kullen begav jag mig ut på vandring och gick genom Västerplana storäng bort mot Blombergs hamn. Man vandrar i en ädellövskog med ekar, lindar, almar mm. och jag kan tänka mig att floran här är vacker under vår och försommar.  På flera håll porlade det och brusade det från vatten som var på väg uppifrån Kullen ner mot Vänern. Eftersom jag har en släng av koskräck så blev jag lite darrig när jag vandrade förbi ett gäng som låg och vilade på en äng. En stor svart ko reste på sig och stirrade på mig och jag bara väntade på att den skulle komma rusande mot mig. Korusning var inget jag ville vara med om så jag ökade stegen och kom till slut i säkerhet... 

 

Jag satt en stund och såg ut över Vänern nere vi Blombergs hamn och det här är verkligen ett innanhav. En segelbåt tuffade ut från hamnen och det verkade som om paret i båten hade haft en alldeles för lång semester tillsammans...! På vägen hem fotade jag vilda vägkantsblommor. Utefter de små vägarna är grönskan mjukt lummig och jag förundras över hur mycket alm som fortfarande växer efter vägarna. Väl hemma tog jag bilen bort till Hällekis för att handla livsmedel och resten av dagen blev det arbete. Jag är fortfarande lite ovan med den kolsvarta natten och den totala tystnaden, det enda jag hör är mina egna andetag. Det är skönt...men ovant.  

 

 

Frukost på trappan. Lite kylig, men vacker morgon. Morgonskriver några timmar. Dusch. Riggar inför cykelturen. Trampar iväg i mjuk, vänlig och vacker natur, helt utan granskogar. Njuter, trampar, visslar och nynnar. Den här vägen är fantastisk. Fotograferar och cyklar samtidigt. Vinglar något. Passerar gamla vackra gårdar. Fotograferar vattenfall. Besöker Råbäcks hamn. Fikar hos Hannu. Äter en av de godaste mackor jag smakat. Tycker oerhört mycket om Hannus perennplanteringar. Står inför ett stenbrott. Ett onödigt besök vid Hällekis säteri. Återvänder ´´hem´´. En underbar dag och jag tycker att tiden går för fort. Längst in i ett hörn i gäststugan fick jag uppkoppling att lägga ut det här inlägget och jag störs inte det minsta. Skulle behöva vara här i en månad. Under dag 3 kommer jag att besöka Lidköping. 

 

 

Kinnekulleväder brukar Hannu prata om och det var väl det jag vaknade till i morse då himlen var klarblå. Efter några timmars sedvanligt morgonskrivande åkte jag iväg för att leta rätt på ett vattenfall som Sanna och Stefan tipsat om. Ännu en gång gick jag i en kohage. Det var 1,4 km fram till fallet och som tur var så syntes inte en enda ko. Men det här var inte vilken kostig som helst. Jag vandrade på en pilgrimsstig från Medeltiden som går mellan Husarby och Forshem och utefter stigen finns tolv meditationsplatser. När jag närmade mig Martorpsfallen så hördes bruset från vattnet som i olika etager forsade ner i en dalgång. Det var en mycket spännande plats och med det vackert fallande vattnet blev en fin morgonstund. 

Annars kände jag mig aningen stressad av mitt skrivaruppdrag idag och trots besök i utsiktstornet vid Högkullen och ett besök i Lidköping, så kändes det inte på topp idag. Jag återvände till min vackra boplats och jag försökte skriva, men det kändes bara trögt. Jag tog 307:an och drog bort mot Munkängarna som så många pratat om och jag hade egentligen ingen aning om hur det skulle se ut. 307:an parkerades och jag hittade en öppning in i en mörk skog. 
När jag kom in i skogen blev jag stående en lång stund innan jag kunde fortsätta. Det här är en sagoskog. Det kändes som om jag hamnat i Sherwoodskogen och väntade mig se Robin Hood vilken sekund som helst. De höga ekarna, almarna, lindarna och askarna sträckte sig högt mot himlen för att nå ljuset. Solljuset letade sig ner mot den mörka marken som var helt täckt av ramslök och nu förstår jag varför Hannu pratar om denna ramslök vid Munkängarna. Jag kände att jag måste se när allt detta blommor någon vår framöver. Så långt man kunde se var det ramslök och jag försökte föreställa mig när marken här var vit av blommor. 
Den här pausen gjorde att jag fick ny energi och med skogskänslan kvar åkte jag tillbaka till huset med bra tankar.  

 

 

Sista dagen på Kullen. I morgon åker jag hem till Stockholm. Det blev en förmiddag hemma på tomten. Läste. Skrev. Kinnekulleväder idag också. 
Eftersom jag inte kände för långkok idag så tänkte jag äta ute och jag begav mig upp till Kinnekullegården varifrån man har utsikt över Vänern. Jag fick dock ingen plats ute på terrassen. Åt köttbullar och det här stället med det fantastiska läget kändes lite konstigt. Som en sjukhusrestaurang eller så. Men köttbullarna var goda. Köpte vykort i Hällekis...! Reflekterade vilket underbart tempo folk har här. Den vänliga kvinnan i kassan tog sig verkligen tid att prata med alla sina stamkunder. Det tog sin tid, men jag hade inte bråttom och tyckte att det var charmigt. 
Sedan besökte jag en sådan där plats som stannar i den varmaste delen av hjärtat. I Örnekulla känns det som om man hamnat på Öland. Kinnekulle har verkligen flera vackra naturtyper och de här hedarna och alvaren var mycket vackra med alla gamla stenmurar. På våren och under försommar blommar här orkidéer, som på Ölands alvar och jag kan förställa mig hur vackert det är här då. 
I morgon förmiddag lämnar jag som sagt den här underbara platsen där jag verkligen kommit ner i varv och skulle lätt ha kunnat stanna några veckor till. Men nu väntar arbete i tre veckor...innan jag åker till Gotland. Jag brukar alltid säga att det finns tre platser i Sverige som jag älskar över allt annat. Gotland, Österlen och de yttersta skären i Roslagens skärgård. Nu har jag fyra sådana platser. Jag kommer att återvända hit på ett eller annat sätt och längtar redan till ramslöken börjar blomma nästa år. 
På vägen hem i morgon ska jag stanna och se hur Örebrostadspark ser ut i år. De är ju svenska mästare på sommarblommor och det skabli spännande att se årets tema. 
Engsholms slottspark väntar nu och jag kommer att fortsätta att fara runt i Stockholms parker och trädgårdar för att fotografera. 
Ännu en gång ett jättestort tack till Sanna och Stefan som har låtit mig bo på den vackra och helt perfekta platsen om man vill vila och njuta av vacker natur.  

Fryken

Min föreställning om att Värmland var ett landskap fyllt av granskog har jag nu lämnat bakom mig. Visst förstår jag att stora delar av landskapet verkligen innehåller stora granskogar, men den delen av Värmland som vi vistades på visade på många ställen upp bländande vacker natur. Som när vi kom till Mangskog som låg så vackert vid sjön Mangen och längs de mindre vägarna var det lika idylliskt vackert på många håll. När vi var på väg hemåt åkte vi på en fantastiskt vacker vägsträcka och passerade där Edebo, jag minns inte vad vägen hette.

Sunne var en ort som jag sent kommer att glömma. Det var som om man upplevde två olika tidsperioder samtidigt där. Mitt i allt det vanligt moderna så fanns det kvar någon slags raggarkultur med stora, ofta rostiga amerikanare som sakta gled fram längs huvudgatan med dunkande hög musik från stereon. Nu var det fredagseftermiddag och jag antar att de förfestade med lite crusing bland de övriga helghandlande Sunneborna.
Det var en skön atmosfär överallt och vi åt sallad på en fräsch restaurang och mitt i byn låg Hasses handelsträdgård.

Att orten upplevt något av en storhetstid tidigare kunde man se på de stora vackra träbyggnaderna som låg lite här och där och kyrkan i nygotisk stil högt där uppe på höjden var stor och mäktig. Vid vårt besök i Sunne låg temperaturen just under trettio grader och det kanske var en av anledningarna till att tempot kändes så långsamt, eller det kanske alltid går lite långsammare här i Sagolika Sunne som ortens slogan är.

Kvällen på bryggan vid Frykenstrand där vi bodde första natten är något att spara i minnet och ta fram när snöstormarna yr i vinter. Vi besökte också Selma Lagerlöfs Mårbacka där fruktträdgården stod i blom och där pelargonerna på caféborden inte hette Mårbacka...!?

Sista natten bodde vi vid vackra Hennickehammars herrgård och vi fick ett rum i Bäckgården där vattnet brusade från ett fall utanför och där middagen var mer än god och där vattnet låg mörkt och stilla under kvällsvandringen.

Det blir helt klart fler besök i Värmland framöver. Mangskog, Sunne. Fryken och Hennikehammar...vi ses igen!

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hyrde en Fiat Punto och begav oss upp i bergen och av någon anledning så valde jag (mot min reseledares vilja) den allra längsta bergvägen längs hela Mallorcas västra kust. Det är bättre att gena genom ön och komma ut lite längre norrut så att man får en lagom sträcka att klättra med bilen.

Det blev alltså en mycket lång och långsam klättring upp och ner i de höga bergen på smala serpentinvägar som nästan slår knut på sig själva och nu snackar vi om rejäla berg där man ibland kör genom molnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den allra första svenska charterresan gick 1955 till Mallorca och den vackra ön i Medelhavet har sedan dess varit ett mycket populärt resemål. Ön har idag 860 000 invånare varav 370 000 bor i Palma. Här landade vi fredagen den 23 mars och bussen tog oss till hotell HM Jaime III, ett namn som var omöjligt att uttala när vi senare skulle tala om för taxichaufförer vart vi skulle. Jag försökte med en amerikansk version en gång, men det är det spanska che-ljud som gäller. Hotellet ligger mycket bra i centrala Palma och på alla nio våningar hänger spännande konst i korridorerna.

Jag blev mycket förtjust i den gamla delen av stan där de trånga gränderna ofta mynnade ut i lugna och vackra torg där man kunde ta sitt kaffe vid något café. De flesta av de gamla husen var i gott skick men som tur var hittade jag även en del ruffiga gamla fasader som jag är så svag för.  Vid ett av torgen satt vi en dag och drack gott kaffe och när vi bestämde oss för att gå vidare så gick vi över till andra sidan torget där det fanns en gammal kyrka. Där på kyrktrappan kom plötsligt cafébiträdet springande och såg en aning irriterad ut och då gick det upp för oss att vi inte betalat notan. Hemma är man ju van att betala när man beställer sitt kaffe. Jag bad om ursäkt och förklarade att vi helt enkelt glömt...att det inte alls var ett försök till en springnota.

Som vanligt blir man förvånad över den bristande serviceandan man har här i Spanien och även i Italien. Det känns som om man ska vara glad att man över huvud taget få sitta på deras caféer, bo på deras hotell eller köpa sina biljetter till en katedral eller till en busstur. De verkar tycka att de är artister som man ska se upp till och nästan vara lite rädda för och varje gång som jag träffar på en otrevlig serviceperson i dessa länder så tänker jag på hur fantastiskt våra gäster på Engsholms slott blir behandlade av vår fantastiska personal.

Hur som helst så vandrade vi mycket i gamla Palma och en dag hittade min dotter en ny favoritbutik för smycken och där köpte jag födelsedagspresenten till henne. Lika lycklig som hon blev av denna butik, lika lycklig blev jag när vi tio minuter senare kom fram till där ett gammalt olivträd stod mitt på torget Placa de Cort. Det blev kärlek vid första ögonkastet och jag kunde knappt lämna min nyfunna vän. Det sägs vara runt tusen år gammalt och jag tvivlar inte på de uppgifterna (se bilderna här nedan).

Oxford Street

Portobello road.

Bilderna i det här inlägget kommer både från min och min dotters kameror...de flesta från hennes!