Site Meter

Isola Bella

Om man genomlidit en svensk iskall vinter och inte tycker om att åka upp och ner i skidbackar eller jubla då snön täcker allting, då bilarna blir som iskuber och man har fem lager kläder på sig, då tinar man upp både fysiskt och i sinnet av Italien i april och när jag kom in i trädgården på Isola Bella så blev jag som min dotter sa ´´som ett barn på julafton´´.
Solen sken, det var över 20 grader varmt, magnolior blommade, det var stilla och tyst förutom fåglars kvitter och skådespelare var de vita påfåglarna. Så här nära paradiset har jag aldrig varit.

Det började tidigt på hotellet i Milano den 10 april. Därifrån blev det spårvagn till fel tågstation. Tack för den du högfärdiga hotellreceptionist - gå på charmkurs eller försök förstå att ditt jobb går ut på att serva och hjälpa gästerna på hotellet.
Ilfart med taxi till rätt station som var Garibaldi och vi hann till slut med vårt tåg som tog oss de 7 milen upp till Stresa som ligger nära gränsen till Schweiz.

Redan i Stresa (där det faktiskt växer mängder av palmer) såg allt sådär vykortsvackert ut med snöklädda alptoppar runt sjön Lago Maggiore och längs strandpromenaden låg vackra hotell. Vi tittade runt lite inne i den lilla stadens affärskvarter där man tog sig fram längs smala gågator.

Det finns tre öar som ligger ganska nära varandra i sjön och som man kan besöka med samma biljett. Nu hade vi inte tid att besöka fler öar än just Isola Bella och det var ju den ön jag verkligen till se.
När vi klev av båten hamnade vi på en liten turistgata med prylstånd, caféer och små restauranger. Lite oväntat att det var så pass mycket folk så här tidigt i april - hur ska det då vara mitt i sommaren?
Vi åt en pizza på ett enkelt matställe vid vattnet innan vi gick in i Borromeopalatset som man måste passera för att komma ut i trädgården. Palatset började byggas på 1600-talet men var inte helt färdigt förrän 1959...!

Och det var nu som det blev julafton. Vi kom ut på en mindre gård och sedan ledde trappor upp till själva trädgården och det första jag ser när jag kliver in, är de stora blommande magnoliaträden som lyser i vitt och rosa och på marken vandrade vita påfåglar omkring. Jag stod där och försökte ta in allt det här vackra och kände mig helt yr.
Ön är endast 300 meter lång och domineras av palatset och den här terrasserade barockträdgården som är helt strålande vacker.

Man ska väl inte försöka sig på att jämföra eller rangordna de vackraste platserna man upplevt i sitt liv. Man kan ju t.ex. inte jämföra det som naturen så fulländat skapat som ytterskärgården i Roslagen, som en vitsippsbacke i en lund eller som en daggvåt sommaräng en junimorgon. Man kan inte ens jämföra platser som skapats av människan. Jag har vandrat i magiska Ninfa, sett Villa dÉstes pampiga trädgård med alla vattenspel och jag har vandrat på Djurgården i Stockholm tidiga sommarmorgnar då allt är stilla och gudomligt vackert.
Men när jag gick här på Isola Bella och såg dessa magnolior blomma, apelsinträd fulla med frukt, kameliorna som visserligen blommade ut just nu, alla dessa vita påfåglar och runt omkring allt detta så finns de snöklädda alptopparna som en kuliss. Jag säger som en man där i norra Sverige - det var så vackert att man blir förbannad!

Många hundra bilder blev tagna av våra kameror och bilderna på påfåglarna är tagna av min dotter. Innan vi lämnade ön fikade vi uppe i trädgården och funderade på hur man skulle kunna berätta om den här platsen - man måste faktiskt uppleva det och känna av den här platsens själ. Känslan i den här trädgården slår det mesta jag upplevt.
När plötsligt en av de vita påfågelhanarna vecklade ut sin solfjäderstjärt som den gör för att locka till sig en hona - då blev det nästan för perfekt. Alla rusade dit med sina kameror och det såg faktiskt ut som om den visade upp sig just för oss, som om den uppträdde. Så här skriver Wikipedia om vita påfåglar: ´´Den vita påfågeln tros ofta vara albinistisk, men de har mörk iris och är leucistisk, vilket är en recessiv mutation´´.


Vi hade ju också en fantastisk tur som kom just under den här tiden på året. Det var inte alls så mycket folk i själva trädgården och det som blommade nu var så fantastiskt vackert. Magnolior har en mycket kort blomperiod.
Bella Isola Bella!
Så, nu är det slut på superlativen!




Nimis - för mycket?





Jag fick en order...eller nästan i varje fall, att besöka Lars Vilks Nimis, nu när jag övernattade i trakterna av Kullaberg. Efter att ha parkerat bilen och passerat Himmelstorpsgården så började vandringen ner till den berömda platsen som t.o.m. nu är en självständig stat! Ladonien, där man kan bli medborgare i staten.
Nimis är latin och betyder ´´för mycket´´ och i augusti i år fyllde detta mästerverk 30 år. Se här.

Glöm flip flopen om ni ska ner till platsen, det ser lugnt ut i början då man går genom en mycket vacker bokskog men sedan börjar branterna ner mot havet och har man dåliga knän...så tar det sin tid att försiktigt klättra ner över alla stenar. Men jag lovar att det är värt besväret.
När jag såg ingången och skymtade hela detta märkliga bygge så undrar man hur allt detta gått till...rent praktiskt?

Man går sedan ner i en trappa...eller i ett trapphus rättare sagt och allt är hopspikat med små brädstumpar och grenar, huller om buller tycks det. Trots att det ser helt livsfarligt ut att vandra här så är det förvånansvärt stadigt byggt. Väl nere på stranden ser man hur stort allt detta är. Visserligen har bygget pågått i 30 år nu men det är helt otroligt att en man har skapat detta. Det är nog bland det mest märkliga och mest skruvade jag sett...och helt underbart!
Det har hittills gått åt 160 000 spik till bygget och materialet är bl.a. drivved men han har även burit ner material. Helt galet fantastiskt!

Vilks konstverk, eller installation som han kallar det blev ett problem för myndigheterna när han började bygget 1980 eftersom han inte hade byggnadstillstånd och hade han sökt ett tillstånd hade han ju självklart inte fått det eftersom det är beläget i ett naturreservat.
Stormar och anlagda bränder har förstört de tre tornen men de har hela tiden byggts upp på nytt. Eftersom folk vandrar hit ner och barn klättrar i tornen så har även det fått myndigheterna att se rött igen...eftersom bygget inte klarar svensk säkerhetsstandard för lekplats. Vad kan man säga? Jo att jag beundrar Vilks för att han står på sig och inte ger upp. Han bygger än idag vidare och tyvärr så missade jag honom när jag besökte Nimis.

Anledningen till att han en gång började bygga detta var en hämnd på havet eftersom han tidigare varit nära att drunkna men också som en reaktion på trenden som rådde inom konsten ´´ingenting är beständigt´´.
Jag tycker att det här var helt underbart och under den tunga vandringen upp för branterna var jag helt uppfylld av den här upplevelsen. Det är så skönt att det finns människor som gör något utöver det vanliga, som inte bryr sig om hur det borde vara. Nästa gång jag besöker Nimis hoppas jag att konstnären är på plats. Han har ju sagt att han ska hålla på här i 20 år till.

Det andra verket av Lars Vilks står intill Nimis och han har döpt det till Arx, se Wikipedia här:

Arx (Lat: fäste) är ett konstverk av Lars Vilks i Kullabergs naturreservat. Skulpturen består av 150 ton sten och betong och bygget påbörjades 1991. Stenarna är markerade med sidnummer och bildar en bok, Arx : en bok om det outsägliga, vilken fått numret ISBN 91-88248-47-X. Därmed finns den med i bibliotekskatalogen Libris 7770011. Boken har 352 "sidor" och gavs ut på förlaget Nya Doxa 1993.

Eftersom Arx är byggd i ett naturreservat, och dessutom utan bygglov, dömdes Vilks av tingsrätten 1994 till 100 dagsböter à 100 kronor. Verket har skadats flera gånger av folk som försökt riva det med hjälp av släggor.














Bullerbyn och Katthult






Här i Vimmerbytrakterna vilmlar det av Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens värld inne i Vimmerby, Katthult som ligger vid Gibberyd och Bullerbyn i Sevedstorp.
Miljöerna är väl valda för filmerna och Astrid tyckte också att platserna stämde in som hon tänkte sig i sina böcker och det är precis så idylliskt som man upplever det på filmerna och i böckerna. Eftersom jag åkt mycket på små slingriga smålandsvägar några dagar nu, kan jag konstatera att det finns mänger av gårdar och platser som även de skulle ha passat som filmmiljöer.

De första Bullerbyfilmerna ´´Alla vi barn i Bullerbyn´´ och ´´Bara roligt i Bullerbyn´´ spelades i 1960 och regisserades av Olle Hellbom.
De senaste filmerna ´´Alla vi barn i Bullerbyn´´ från 1986 och ´´Mer om oss barn i Bullerbyn´´ från 1987 regisserades av Lasse Hallström.
Lite kuriosa - min dotter sökte till en roll i filmerna...alltså de senaste!

Om det kändes lite speciellt att stå framför Bullebyhusen så var det ännu mer speciellt med Katthult där man nästan kunde se Anton jaga sin Emil till snickarboa. Emil i Lönneberga spelades alltså in vid Gibberyd.
  • Emil i Lönneberga  1971
  • Nya hyss av Emil  1972
  • Emil och griseknoen  1973
Det är en vacker plats som ligger helt för sig själv och gården är i privat ägo men fungerar även som ett slags museum där man kan gå omkring på gården och känna av Lindgrenstämningen.






Längre inåt landet



Tidigt i morse lämnade jag vår västra kust efter en god frukost på Rusthållargården som bjöd på en perfekt övernattning. Det var tyst i natt.
Innan jag ställde in GPS:en på Sävsjö så åkte jag upp till Kullens fyr och lät vinden fixa dagens frisyr. Mäktig utsikt.

Vägen genom Småland blev verkligen en kontrast mot att resa längs västkusten. Här åker man mil efter mil...efter mil utan att se så mycket som en lanthandel, eller ens någon människa och det kändes lugnt och skönt.
Vägen från Vetlanda mot Hjältevad (där det fanns en liten ICA-butik) och vidare mot Rumskulla är helt underbar att köra. Skog omväxlat med öppen mark med gårdar, torp och betande kor. Slingrig väg, kuperad terräng och små vackra sjöar.


I Sävsjö har man planterat perenner på varje ledig yta. Fint och med dämpade färger för att inte tävla med reklamskyltar och husfasader. Bra jobbat!
Jag drack kaffe och åt en ägg/baconmacka på kondiset innan jag drog vidare in i skogarna.

Nu framme vid Fredenborgs Herrgård och ska snart bege mig till matsalen. I morgon blir det urskogsvandring.

...och nu har jag ätit en helt fantastisk middag!

...och det är kanske lika bra att berätta att vi som jobbar inom olika konferensanläggningar har förmånen att bo billigt hos varandra. Det är därför som jag åker förbi alla skramliga vandrarhem nu.


Sinnesro och upptäckarlust



Efter en vacker soluppgång över Kungsholmen hemma i Stockholm såg jag samma sol sjunka ner i havet på kvällen i Varberg. Det var en magiskt vacker kväll som var helt stilla och tyst, som bomull för mina känsliga öron.
Stadens stolthet kanske är fästningen men den vackraste byggnaden är utan tvekan kallbadhuset som är byggt ut i vattnet. Den här byggnaden renoverades helt och hållet och återinvigdes 1996.
Varberg är en vacker stad med en skön atmosfär och strandpromenaden längs havet är helt underbar. Västkusten har ju den stora fördelen att solen går ner i havet och det blir en fin avslutning på dagen om man går ner till bergen på kvällen. Jag skulle nog sitta här vid havet varje kväll om jag bodde i stan.

Men min resa började hemma i Stockholm och med mitt första stopp i Örebro stadspark där det kryllande av trädgårdsarbetare som putsade parken inför en ny dag. Längs den stora blomstergatan inne i parken stod kampen mellan den harmoniska, lugna och fina delen med pastellfärger, rosa, vitt, lila...som jag brukar tyck om men jag tror att jag börjat tröttna faktiskt. Just här i Örebro såg de där harmoniska växterna tamare ut än vanligt och det lockade mycket mer att gå bort till de glödande delarna där rött och gult i olika nyanser dominerade. Överallt i denna röd-gula röra fanns på många håll...praktsalvian.

Visst ser det rörigt och helt galet ut ibland men man väcks upp ur det evigt harmoniska tänkandet. Lite kul helt enkelt. Det var mycket begonior, röda och orange bladat och jag visste ibland inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag blev berörd och lite glad av de där eldiga delarna och då har de ju de som skapat kompositionen lyckats...med mig i varje fall! Men på något sätt känns det som jag är trött på sommarblommor över huvudtaget just nu.

GPS:en ställdes in på Slussgatan i Göteborg och ett antal timmar senare parkerade jag 307:an på Hedens parkeringsplats och tog mig in till Trädgårdsföreningen. Började med kaffe vid Rosencaféet för att sedan gå en snabb runda i Göteborgs vackra trädgård mitt i stan. Blev som vanligt helt såld av Ulf Nordfjells rosenträdgård som jag tycker är bland de bästa planteringar som finns i Sverige...i all enkelhet men helt genialiskt.
Inte så många sorter och färger som i Enköpings drömpark utan det vit-lila går igenom hela tiden och då har jag inte sett planteringarna då alla buskrosor blommar i juli. Måste ta mig ner nästa sommar den tiden.
Jag fortsatt ner mot Varberg där jag började med en kopp kaffe vid havet hos bror och svägerska som även de var på besök i stan med sin husbilen.



I Torekov åt jag bakad potatis med rökt fiskröra i fiskrestaurangen Fiskhuset i hamnen. Orten var helt avfolkad och jag såg kanske fem personer under den timme som jag var där.
Här i Torekov finns också ett litet sjöfartsmuseum och den fartygsdel som står uppställd i hamnen är egentligen delar av två fartyg som byggts ihop. Kajutan kommer från Hoppet av Länna där min morfar var kapten och seglade skonerten i många år innan hon slutade sina dagar som vrak i närheten av Torekov. Andra delar av skeppet finns som permanent utställning på Sjöhistoriska i Stockholm.
Det kändes fint att kliva in i kajutan och tänka att morfar en gång levt där under sina resor. Han dog 1944 så jag hann tyvärr inte träffa honom.




Örebro stadspark med sina harmoniska och eldiga delar av blomstergatan.


Rosenträdgården i Göteborgs Trädgårdsförening. Här har man använt Ulleternell i stora fält, den är en av mina favoriter bland höstperenner.


Piet Oudolf har varit här och petat också...vackert som vanligt men här inne i Trädgårdsföreningen blir han slagen av Nordfjell...den här gången.


Rosencaféet vid Trädgårdsföreningen.


Inne i Norrvikens trädgårdar utanför Båstad fick jag en extra skön upplevelse. När jag efter en snabb vandring runt renässansträdgården så vandrade jag ner till den japanska trädgården och blev sittande i en hydd-liknande byggnad i sluttningen. Stora vackra träd omslöt mig, marken var täckt med ormbunkar och en stilla porlande bäck gjorde att jag nästan kom in i någon typ av meditation. Det var en oerhört skön stund i en av Sveriges absolut vackraste trädgårdar. I trädgården var det annars beskärningstider och det fanns massor av elever från trädgårdsskolan i träd och runt buskar.





Den här fantastiska vresboken måste man bara vara under en stund när man besöker Norrvikens trädgårdar. Känns som en kultplats. Mäktigt!



Ikväll har jag loggat in på Rusthållargården i Arild där jag fick ett rum med havsutsikt och jag mår oförskämt bra.
Idag har jag också besökt en plats som nog var bland det märkligaste jag sett...någonsin! Mer om det senare...jag måste samla mig och låta intrycken sjunka in några dagar...eller veckor.
I morgon lämnar jag hav och öppna vidder och drar in mot Smålands mörka skogar men först ska jag ta för mig av hotellfrukostbuffén...


Roadtrip i september

Jag lämnar Stockholm tidigt måndag morgon och åker hit och dit och kors och tvärs i landet några dagar för att titta på skogar, hav och trädgårdar.

Första stopp blir Örebro stadspark där man lär ha planterat 26 000 sommarblomsplantor. Besökte parken för två år sedan.

Sedan drar jag vägen västerut till kusten där man ser solen gå ner i havet.
Kanske att det blir ett hastigt besök i staden där det är omöjligt att köra bil, men nu har jag ju GPS och jag har redan programmerat in Slussgatan och Carl Skottsbergsgata.

Har planer på att besöka Mölle, Arild och Kullaberg innan jag dyker in i Småland där jag bl.a. tänkte besöka Sävsjö som lär ha satsat ordentligt på blomsterplanteringar.

Rumskullaeken i Norra Kvill utanför Vimmerby kommer jag nu äntligen att besöka och i Norra Kvills nationalpark finns småländsk urskog med barrträd som nått en ålder av 350 år. Här ska det vandras...

De här är bara lösa planer som kan ändras på ett ögonblick beroende på humör eller längtan till något helt annat. Men eken och urskogen ska jag se...det är spikat.




Starka färger i Ystad





Inget sirligt och svävande här inte. Stadsträdgårdsmästare Jörgen Gend tycker tydligen om staka färger. Lite vågat och riktigt häftigt tycker jag. Som Mariana sa i kommentaren så passar färgerna bra mot tegelväggarna och de gula träfasaderna intill.


Brösarps backar





Innan jag lämnade Österlen för den här gången gick jag upp på Brösarps backar den här tidiga söndagsmorgonen. De här backarna är avlagringar från senaste istiden och betas ständigt av kor, hästar och får. Här har man spelat in Bröderna Lejonhjärta och Bregott-reklam. På våren växer här backsippa, gullvivor och mandelblom.

 

Brösarps backar är den norra porten till Österlen vars kust sträcker sig till Ystad och som mestadels är en enda lång underbar sandstrand.

 

 

Det blev en fin avslutningsplats, kor och hästar betade på avstånd och man såg långt trots det dis och dimma. Jag satt en stund på den högsta kullen och såg ut över landskapet innan jag en aning tveksamt lämnade Österlen och gav mig av mot de mörka vassa granarna i norr.

 



Vacker vattenkraft i Hallamölla






Idag fick jag äntligen se Verkåns vattenfall i Hallamölla, som jag missat varje gång som jag besökt Österlen tidigare. Vi fotade vilt här idag...Claes från Lund som skriver bloggen Koloniet, och jag. En oerhört vacker plats som jag bara måste besöka i maj nästa år. Jag längtar till våren!
I natt bor jag bra vid Brösarps gästgifveri.

Hämtar från www.christinehof.nu
Hallamölla är en historiskt intressant plats. Här har Verkeån drivit kvarnhjul sedan 1500-talet. Dagens Hallamölla byggdes under 1800-talet och drevs med vattenkraft från Skånes högsta vattenfall ända fram till det att kvarnrörelsen lades ner vid årsskiftet 1948-49. Anläggningen är ännu intakt, vid full drift utvecklas en effekt på 75 hästkrafter. Den kan ses i bruk varje år på “Möllornas dag”.

Naturen runt Hallamölla är också värd ett besök. Här forsar Verkeån ner för Skånes högsta vattenfall och forsärla, kungsfiskare och strömstare trivs i de strida strömmarna.

Backåkra


Jag vet, det blir mycket strand och hav, men hela Österlens kust är ju en enda lång sandstrand!
  • Vaknade i ett rum utan fönster, eller med ett litet fönster i ena kortsidan av rummet, där solen sken in på mig efter nattens hårda åskväder.
  • Jag har redan ändrat uppfattning om Backåkra vandrarhem. Jag fick en tyst natt. Hörde inte en människa och frukostbuffén var helt strålande. Flera olika hembakta bröd och allt annat man kan önska till en frukost. Riktigt bra!
  • Vandrade genom de där ko- och hästhagarna på väg mot havet och stannade till vid Dag Hammarskölds Backåkra och han hade verkligen valt en plats att få vara ifred på. Vid havet låg en tråkig camping där folk nästan bodde på varandra. Jag vandrade efter stranden bort från campingen och sanden var blöt efter regnet. Satt en lång stund och såg ut över havet.
  • Hade ett ärende in till Simrishamn. Åt en fantastisk paj på Thulins på Storgatan.
  • Stannade i Skillinge och gick en sväng med kameran. Så fint. Alla jag såg inne på tomterna pratade en dialekt som jag....kände mig hemma med...! Undar om det bor några skåningar kvar här?
  • Satt några timmar nere vid Kyls strandbad. Precis vid strandkanten så att vågorna just nådde fötterna. Brassen och en bok...slumrade till ibland, till ljudet av vågorna.
  • Handlade hos Handlaren i Löderup.
  • Åt en rödspättefilé vid Löderups strandbad.
  • Jag har fixat bra boende fram till måndag. Jag stannar på Österlen, här trivs jag och här känner jag mig lugn. Västkust och Köpenhamn får vänta lite.

Spår efter en vandrare med hund.




Backåkra vandrarhem


Dag Hammarskölds Backåkra.


Hästarna och korna höll sig på avstånd och om man är ko- eller hästrädd så kan man vara lugn. De äter hela tiden.



Sirligt och svävande


Apotekarens trädgård i Simrishamn. Fantastiska möbler!

Gaura som "ger ett så vackert och sirligt intryck"... och Jätteverbenan... som "svävar så vackert och fantasifullt ovanför alltihopa".
Så uttryckte en vän, angående det här valet av sommarblommor...lite ironiskt sådär eftersom hon menar att just dessa två växter har använts alldeles för mycket i våra urnor och planteringar under en tid.
Själv måste jag nog säga att jag fortfarande faller helt och hållet...men kanske det är rosenskäran som räddar de här planteringarna. Bilderna är tagna i Bergengrenska trädgården i Simrishamn.





I Bergengrenska parken satt några unga människor och av dem sjöng Olle Adolpsons Trubbel och spelade gitarr ... och det var mycket bra.

Ale kor, skepp, skärmflygare och...stenar.



De 48 stenarna i den här skeppssättningen från Vendeltiden (600 e kr.) är en stor turistattraktion på Österlen.
Jag har varit här flera gånger, senast förra försommaren. Idag var det ett lite suddigt väder men ett långt led av människor travade trots det upp för de branta backarna för att se denna historiska plats.
Men...den här gången fick stenarna konkurrens av två skärmflygare som hade uppvisning vid stupet ner mot havet och även av Briggen Tre Kronor...som jag såg byggas på Skeppsholmen hemma i Stockholm. Hon låg nedanför och var vackrare än någonsin. Lägg till alla underbara kor som klättrade helt obehindrat i de branta sluttningarna och som lite lojt tittade upp på skärmarna som flög över deras huvuden. När dessa flygare gled genom luften…var det folktomt vid stenarna. Tänkte att idag vill vi människor att det ska hända något. Döda stenar i rad kan inte tävla med djärva skärmflygare eller vackra briggar.
Ale stenar är resta på en magiskt vacker plats med vidsträckt utsikt ut över havet och vad man än tittar på här uppe så är platsen fantastisk.

Vad gäller min vistelse på Österlen så trivs jag mycket bra. Jag är fullkomligt förälskad i det här landskapet. Däremot har jag beslutat att aldrig mer bo på vandrarhem. Jag har två nätter kvar. Sedan kommer jag aldrig mer i detta liv att sova tillsammans med dessa campingmänniskor.

Jag vet att jag är extremt ljudkänslig och att ett vandrarhem då är ett mycket dåligt val. Vandrarhemsfolket verkar ägna största delen av dagen till att laga frukost, lunch, middag och kvällsmål och där emellan diska och skramla med alla sina hushållsprylar. Dom hinner ju knappt med något annat. Har dom inte semester? Det skramlas och slås i dörrar hela tiden. Jag får ju aldrig sova. Till och med på nätterna fixas det i köken. Skramlas med skålar och kastruller. Lagar folk mat på nätterna också?

Det ser ut som ett julbord när de dukat upp i köket. Själv bränner jag lite tevatten och brer två mackor.

Nej…nästa gång blir det hotell eller att jag hyr något annat boende.

Ikväll har jag loggat in på ett halvsunkigt vandrarhem i en del av Österlen där jag inte är riktigt hemma. Men det är ok, lite nytt och spännande. Jag ska vandra 1,5 km i morgon bitti när jag tagit för mig av frukostbuffén som de faktisk har här. Jag ska vandra genom kohagar i det här böljande landskapet ner mot havet och besöka Dag Hammarskölds Backåkra.

På lördag eller söndag drar jag mig uppåt igen. Vill nog vara lite fri hemma i Stockholm också innan jobbet drar igång igen.

 









Sandhammaren

Sveriges största sandstrand.










Landskapet, havet och ljuset



Ibland försöker jag förklara det märkvärdiga med Österlen och Gotland och jag brukar svamla om känsla och  en speciell atmosfär. Men vad är det då för en känsla och hur kommer det sig att man faller så för en plats eller ett landskap?
Det är nog så enkelt att jag trivs speciellt bra i det här mjuka böljande landskapet med det märkligt vackra ljuset och närheten till havet och det öppna landskapet. Inga vassa granskogar eller kantiga berg. Landskapet här lugnar mig och all stress och oro rinner av.
Egentligen borde jag stanna här mycket längre och man kan ju undra varför jag inte bosätter mig här eller på Gotland...


Haväng


Brantevik


Stranden vid Knäbäckshusen


Brantevik

I rörelse...








Ett drömtorp på Öland




Jag fick låna det här drömtorpet med den underbara trädgården av Åsas familj under min vistelse på Öland och jag är mycket tacksam.
Precis så här vill jag att ett sommarställe ska se ut. Charmigt och lagom slitet. Martin Timell skulle svimma om han kom hit och säkert börja diskutera nybygge på tomten.
Jag skulle nog vara en hopplös husägare idag eftersom jag tycker så mycket om det här slitna, det så personliga och levande i ett sådant här torp. Perfekta hus där allt är i våg...är ointressant. Jag vet...sånt kan bara sägas av en romantisk stadsbo. Grannarna bygger carport och stora altaner här intill. Jag sitter inbäddad i syrener och läser...

Det är svårt att underhålla ett sånt här ställe. Det får ju inte förfalla. Man måste se till att husen ska kunna leva länge. Samtidigt måste man gå varsamt fram så att inte fel material används så att det krockar för mycket med 1700-talet.
Trädgården är inte heller helt lätt att underhålla. Man vill ju bevara de knotiga gamla äppleträden samtidigt som det behöver beskäras för att få nytt liv i de gamla trädkronorna och syrenbuskarna måste till slut föryngringsbeskäras för att de ska kunna leva länge. Men just nu är det perfekt....

Det är lågt i tak där inne i torpet och jag har slagit huvudet i dörrposten in till toaletten två gånger. Känns rätt ok faktiskt...inte så ofta som jag är för lång.

Torpet är från 1700-talet och kommer från Småland. Det fraktades hit över isen någon gång på 1800-talet och jag hoppas att det får stå här i flera hundra år till.

Tack för lånet! Jag har haft det mycket bra.









Södra Öland



Sjömarker vid Seby läge på östra sidan. På östra sidan möts hav och land mjukt och harmoniskt.



Jag gav mig av i gryningen, ett stilla regn, en hund som vän, jag gick ut mot havet än en gång...

Det där var en gammal Uffe-text. Själv startade jag resan söderut på ön tidigt och det var klarblå himmel och jag hade ingen hund som vän.

Nu skull jag alltså ta reda på skillnaden mellan norra och södra Öland och jag blev ganska snart övertygad om att det här landskapet tilltalade mig mycket mer än norra delen...även om jag hittade mycket fina platser även där.
Men söderut finns det stora, spännande och vackra alvaret, här finns vidderna, man ser långt hela tiden och längs vägarna blommade syrener och äppelträd. Jag har nog aldrig sett så mycket syrener i hela mitt liv. Tomterna var fullständigt överfyllda med höga, blommande syrensnår. Jag ville stanna vid varje gård och fotografera.

Den absolut vackraste vägsträckan på Öland går från Ottenby upp på östra sidan och just byn Näsby var hysteriskt vackert.
I sydöstra delen av Öland ser bondgårdarna rätt ruffiga ut, ungefär som jag tänker mig bondgårdar i de baltiska länderna. Trasiga traktorer står i högt gräs, rostiga avlagda gamla harvar trängs bland skrotbilar...och på något märkligt sätt blir det befriande charmigt och vackert av all den här röran. Kanske för att allt detta är omgärdat av blommande syrener och gamla knotiga äppelträd...och så havet, hela tiden havet.

Den här resan blev kort och tiden rusade. Tidigt i morse bad jag GPS-kvinnan att ta mig hem till Bromma igen och nu försöker jag landa här hemma, bland flygplan och en ständigt brusande storstad. Helst skulle jag velat stanna på Öland en vecka till.



Förfall...igen!




Blommande syrener. Så här såg det ut överallt längs vägarna.



Det stora alvaret


Hela alvaret var fyllt av Ölandssolvända just den här tiden.


Dagens låt

Norra Öland




Neptuni åkrar

Ljuset är så starkt här på Öland nu och bilderna kan nog se lite skumma ut ibland. Jag har varken gjort något åt ljus eller kontrast...utan bara lagt ut dem direkt från kameran. Tänk att man kan längta efter moln som ibland skymmer solen.

Idag har jag alltså besökt norra Öland. Jag har förstått att det finns två läger bland de Ölandsfrälsta. Antingen tycker man om norra eller södra delen av ön. Vi får reda ut det där framöver men om man gör en grov delning så är det norra Öland som gäller för campare och strandsoldyrkare...och södra Öland för naturdyrkarna. Det känns lite som att det är ´´finare´´ att gilla södra Öland.

För min egen del är jag neutral och tyckte att den här dagen på norra ön var fantastisk fin och jag hittade flera platser som jag tyckte mycket om. I morgon ska jag lägga mig med kameran bland orkidéer på alvaret och vara en sådan där intressant naturmänniska...




Jag var för tidig för blåeld.



Den lilla ön där Fyr-Erik står...är så vacker.


Intill Knisa mosse


Förstår inte varför jag tycker att förfall är så vackert...kan det vara åldern?


Göknycklar


Backsipporna har gjort sitt för i år.


Ett besök hos KONUNGEN är självklart!


Solliden


Öland - Dag 1



Efter en fin mellanlandning i en Bullerby kom jag då över till Öland. Den här ön har jag inte någon direkt relation till. Visst har jag varit här några gånger men inte blivit sådär förälskad som jag är i Gotland och Österlen. Nu ska jag utforska och upptäcka den här långa smala ön under några dagar och se om vi kan bli vänner.

Början kunde inte bli bättre. Jag har fått låna Åsas familjs torp och när GPS-kvinnan visat vilket hus det var blev jag bara stående och stirrade. En sådan här idyll trodde jag bara fanns i fantasier och drömmar. Det låga torpet mot gatan...de oerhörs charmiga och sneda uthusen och den gamla ladan längt bort i trädgården...och överallt, gamla knotiga och blommande äppelträd. Syrenerna slogs om utrymmet och visade sin bästa blomning mitt bland alla äppelträd. Jag ska göra ett eget inlägg om det här stället när jag kommer hem. Men kärlek vid första ögonkastet blev det. Tyvärr får jag inte så bra bilder...solen är för stark. Provar igen i morgon bitti.


Helt otippat blev det en hamburgare vid Hasses grill nere vid hamnen ikväll....jag vet Åsa, lovar att inte äta där fler gånger. Ikväll sitter jag på trappan, läser klart ´´En öppen vinter´´, dricker vin ur tunna glas och  ser ut över den här trädgården som omsluter en och som är så galet vacker.
På tyst nivå spelar Neil Young från min dator i köket.  Annars är det fåglarna som hörs mest, det är mycket kvittrande sparvar här och koltrastar. Det är kvällssol.
Tidigt i morgon drar jag norr ut. Byerums raukar, Neptuni åkrar och annat kul...
Det är gott att leva...trots allt!



På kvällen gick jag ´´Guds lilla stig´´ ner till Kalmarsund, Från en liten brygga såg jag solen gå ner in över land och sjöfåglarna lät...och näktergalen sjöng och just när solen gått ner bakom bron så hörde jag göken. Lite frusen gick jag ´´Guds lilla stig´´  hem igen.
Åsas son kallade stigen så när han var 3 år...och den har kvar namnet än idag.
God Natt!


Parco Sempione i Milano



I anslutning till Parco Sempione ligger den stora borgen Casello Sforzesco som började byggas 1451 och som renoverades senast efter skadorna från andra världskriget. Här finns konstsamlingar från äldre medeltid fram till 1700-tal.

Parco Sempione invigdes 1888 och användes då som både en stadspark för vandringar och även för hästkapplöpningar.
Parken har en yta på 386 000 kvadratmeter och jag kollade in varje kvadratmeter...
Det var en halvtimmas vandring från hotellet hit och jag gick ganska tidigt sista dagen i Milano.
När jag gick genom den stora borgen och kom ut i parken märkte man hur stor parken var och att alla vägar och gångar i parken var belagda med ett vitt fint grus som blev en fin kontrast till den skira grönskan just nu.

Det här är ingen park som är pedantiskt skött på något sätt men den är anlagd på det vackert sätt med en stor damm och med bra val av växter.
Alla bilderna är tagna den 12 april 2010.


Judasträdet (Cercis siliquastrum) blommade.





De här enorma pärlbuskarna (Exochorda racemosa) är mellan 3-4 meter höga och jag har aldirg sett något liknande här hemma. Det här är ju en av mina favoritbuskar så det blev en stund av lycka att se alla dessa kritvitblommande buskar i sin bästa blomning nu.









Blomsterkornellen (Cornus florida)



Caféet var kanske inte det mysigaste...


Tidigare inlägg

RSS 2.0
Related Posts with Thumbnails