Vecka 17, 2020 - Stockholm ligger öde och världen håller andan
Just nu kan jag tyvärr inte bevaka det som händer i Stockholms parker och trädgårdar, så som jag alltid brukar göra annars. Jag vågar inte utsätta mig för risken att bli smittad bland alla människor som rör sig inne i stan. Fortsätter i stället att vandra i naturen utanför huvudstaden, tills detta är över - med undantag för ett hastigt besök tidigt på söndagsmorgonen då Stockholm låg öde.
På vägen mot Hansta naturreservat passerade jag Järvafältets stora bostadsområden, vilka byggdes som en del av miljonprogrammet. Mellan 1965-1975 byggdes efter regeringens beslut, en miljon lägenheter i landet för att få bort bostadsbristen.
Kontrasten blev nästan bedövande när jag bara någon kilometer från de stora bostadsområdena, kom in på stigar med urskogsliknande natur. På jakt efter stora vitsippsmattor hade jag fått tips om det relativt unga naturreservatet som skapades 1999. Här finns gravfält och boplatser från förhistorisk tid, men just nu i april är det vitsipporna som helt och hållet tar över, i varje fall mitt intresse.
Bilen parkerade jag vid Hägerstalunds Wärdshus och gick sedan några hundra meter till vitsippsstigens entré. Det började lite försiktigt med fina bestånd som växte under knotiga gamla ekar och jag njöt verkligen av mängden sippor. En liten bit längre in på den mjukt slingrande stigen började magin på allvar. Under dessa månghundraåriga ekar och gamla hasselbuskar, öppnade sig täta mattor av vitsippor så långt ögat nådde.
Jag har aldrig tidigare sett så mycket vitsippor och kände mig helt yr av lycka när jag med min kamera försökte fånga på bild om så bara en lite bit av detta paradis. Helst hade jag velat luta mig mot en gammal ek för att sitta där och blicka ut över markerna, tills alla dessa vitsippor blommar klart! Vitsippor förökar sig med krypande jordstammar och kan där de trivs, som här i Hansta, bilda väldigt stora bestånd.
Idag har jag inlett en ny vårtradition! Från och med nu kommer jag varje vår att besöka denna fantastiska plats och jag kommer även åka hit under försommaren när ekarna börjar grönska.
Med nytvättad bil och med sommardäcken på, åkte jag mot mötesplatsen vid Djurgårdsbrunn för att få låna Lexus över dagen.
´´Vi åkte ut på Lidingö och hem igen´´ som Niklas Strömstedt sjunger, men innan vi åkte hem igen vandrade vi runt Kottlasjön, som visade sig vara en helt underbar sträcka på fem kilometer. På en mjukt slingrande stig i skogen längs den södra stranden, gick vi i motsols riktning runt sjön och jag kände mig faktiskt bubblande lycklig den här morgonen. Trots den hemska tid vi befinner oss i. Det finns inget bättre än att vandra med Lexus och även om vi inte kan kommunicera med ord, trots att jag ofta pratar med honom, så förstår vi varandra fullständigt.
Trasthagen vid norra stranden var en fantastisk liten by med vackra trähus som uppfördes på 1880-talet och jag fick en sådan där skön idyllisk Astrid Lindgren-känsla. Vi fikade vid stranden i ett underbart sommarväder, med en temperatur som nosade på 20 grader mitt på dagen.
Fem kilometer avverkade vi ganska fort, så vi beslutade att bege oss till Bergianska trädgården också, för att fota lite blommor! Det underbara Tokyokörsbärsträdet hade gått i blom och värmen gjorde att buskarnas och trädens svällande knoppar började öppna sig överallt. Även om jag hade haft förmåga att skriva som Karin Boye, så hade jag nog inte vågat beskriva den här tiden så här (dikten anses av många som erotisk):
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Invid det lilla vita vattentornet/pumphuset på höjden, åt vi vår medhavda lunch och njöt en lång stund av tystnaden, blommorna och värmen. Lexus la sig i skuggan bakom bänken när han fått sin korv och jag drack mitt kaffe med påtår. En av få harmoniska stunder denna vår.
Eftersom jag inte har någon trädgård att jobba med nu, eller som jag dagligen kan följa, får Bergianska bli min plats i år! Inte att jobba i, men att ofta besöka och följa hela växtsäsongen. Årskortet som jag köpte till Edvard Andersons växthus har jag dock ingen glädje av, eftersom jag på grund av smittorisken inte vågar gå in där!
Lämnade Lexus igen vid Djurgårdsbrunn. Tack för idag, vi ses på måndag igen!
Enligt flera experter kommer troligen Coronavirusets spridning att klinga av här i landet i slutet av maj eller i början av juni. Skulle det stämma så betyder det att jag äntligen kan börja träffa de som står mig nära på ett normalt sätt igen, stadsvandra med min kamera, gå på caféer och kanske till och med resa lite i Sverige. Hoppas verkligen att det stämmer, men det låter för bra för att vara sant. Det känns som om vi fastnat i en Coronatid.
Läste Jonatan Unges krönika i Aftonbladet där han berättar om stockholmshatet i Skåne. Cecilia Hagens son Jonatan som är född på Djurgården, bor tydligen i Malmö nu. Han berättar att stockholmare kallas för pestinfekterade löss och råttor som det borde vara skottpengar på. Hm! Det kanske blir svårt att resa i Sverige ändå…
Det var evigheter sen vi sågs senast, men idag satt Per och jag två meter ifrån varandra på favoritbryggan vid Pålsundet på Långholmen och pratade. En mycket trevlig stund och det kändes lyxigt att få träffa en kompis i verkligheten. Paddlare i kajaker gled sakta förbi på det stilla vattnet och med 17 grader och värmande sol kändes det som en skön svensk sommardag. Tittade också på Per och Dans fina träbåt Tea, som fått bordläggningen lackad flera gånger och glänste nu som guld. Sjösättning i kanalen om två veckor!
Brofiket hade öppnat vid Långholmsbron, där det satt mycket folk på uteserveringen, men det var faktiskt långt mellan borden. På andra sidan Långholmen ligger Stora Henriksvik som är ett av mina favoritcaféer under sommaren och när jag gick förbi där idag fick jag en enorm längtan att sitta i det vackra trädgårdscaféet med något trevligt sällskap. Kan det vara möjligt någon gång i juni kanske?
Vid badstranden nedanför låg folk på filtar och solade, mycket glest. Tänk om allt hade varit som vanligt nu, då hade varenda stockholmare jublat åt den här fantastiska vårdagen. I stället kom negativa nyheter angående dödsiffran i Sverige som ökar igen. Vi får nog vänta länge på riktigt positiva siffror. Coronaviruset styr fortfarande hela vår tillvaro.
Satt på balkongen och läste. Försökte verkligen att njuta av värmen och solen, men det var omöjligt.
Det är tio år sedan jag senast gick runt sjön Flaten och då var det den 1 september. Idag tyckte jag att det skulle passa bra igen med den 8,5 km långa vandringen i det strålande vårvädret. Parkerade vid Flatenbadet och började gå medsols. Tog stigen ner mot sjön Drevviken, som egentligen är en vackrare sjö än Flaten, med sina vikar och sköna natur längs den norra stranden.
Just när jag nådde stranden där stora gamla ekar växte i backarna, hörde jag taltrasten som ju har den mest underbara sången man kan tänka sig. Svårt att rangordna fågelsång, men den ligger mycket högt upp på min lista över skönsångare. Speciellt vackert var det vid bron över den lilla bäcken som är Flatens utlopp i Drevviken. Stigen kantades av vitsippor och på skuggiga platser dröjde sig blåsippor kvar.
Tillbaka vid Flaten och den högt belägna hällmarkstallskogen, där det blev kaffe uppe på det högsta berget med utsikt över hela sjön. Fram på dagen började allt fler människor leta sig ut på vandring, vilket störde mig. Såg flera stycken! Människor! Och så dessa frustande, spottande och snorande joggare, som fick mig att lämna stigen flera gånger. Ångrade mig att jag inte startat tidigare på morgonen, men det blev ändå en fantastisk vandring och oftast hade jag faktiskt stigen helt för mig själv. På många platser finns härliga klippor vid stranden att rasta på och jag tror nog att jag ska ta med mig den stora kaffetermosen nästa gång.
Stillheten i skogen gjorde att min takt blev mycket långsam. Inte motion, snarare meditation och tankning av naturens kraft. Den sista sträckan förbi Listuddens koloniområde, var markerna i skogen utanför fyllda av vitsippor och i lotterna pysslade folk med sina stugor och växter.
Vad skulle jag göra utan dessa sköna naturvandringar i Coronans tid!
Den här våren vandrar jag ensam och det har trots allt sina fördelar. Jag har börjar vänja mig och trivas med min nya tillvaro och känner mig lugnare. Drömmer mina egna drömmar. Fri som en fågel!
Tänker på Luffarvisan:
Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i'n,
det är det som ger honom hans mod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Dystra Coronasiffror idag. Antal smittade och döda ökar i Stockholm igen. Suck!
Dagarna är ensamma i isoleringen, men i onsdags träffade jag Per på Långholmen och i morse var det dags att besöka den vackra holmen igen, då jag åt frukost med Åsa vid hennes kolonilott ovanför Sjötullen. Så underbart trevligt att någon enstaka gång få träffa goda vänner trots dessa besvärliga tider. Det fungerar faktiskt om man sitter med ordentligt avstånd från varandra.
Efteråt var det meningen att jag skulle ha fortsatt upp till Vitabergsparken med min kamera. Det är ju så mycket som jag skulle vilja fotografera i stan nu när våren är så vacker. Men jag vände på Södermälarstrand. Vågade inte. Huvudstaden är fortfarande en smitthärd och eftersom så många inte bryr sig om att hålla avstånd, lär smittan spridas vidare länge till. Flockimmuniet! Återvände till min isolering i Brommanästet.
Åter igen dystra Coronasiffror! Hur ska allt detta sluta? Och när?
Lyssnar på Other lives nya album ´´For Theire Love´´. Mycket bra, med pärlor som som We wait, Hey Hey I och Sideways!
Vandrade omkring på Gärdet tillsammans med min dotter, två meter från varandra och vi satt i mysiga Tessinparken en stund. Dotter handlade åt sin far, som inte ska vistas i butiker och ut från köpcentrumet Fältöversten kom hon ut med en fantastisk bukett med vita syrener och underbara pioner. Vad kan pigga upp bättre i dessa tider än vita syrener! Men det är verkligen tortyr att inte kunna ge min fina snälla dotter en kram!
Fokus låg helt och hållet på att tidigt ta mig in till stan med bilen, för att hastigt fota i några av stadens parker. Så fokuserad att jag för en ganska lång stund på morgonen glömde att hela vår jord är ockuperad av ett ilsket virus.
Halv sju satt jag i bilen och körde på tomma gator mot Humlegården, där jag sedan var helt ensam förutom en parkarbetare som plockade skräp. Fortsatte sedan till Strandvägen där jag parkerade och gick in i Berzelii park. Det var länge sedan jag besökte dessa parker och det kändes märkligt att gå här med min kamera igen. Känslan var allt annat än trevlig, kände mig jagad på något sätt och det blev mycket korta besök. Satt snart i bilen igen på väg hem till Brommanästet, där jag sjukligt noga tvättade händerna med tvål och vatten och sedan handsprit!
När jag körde på stadens tomma gator tänkte jag på textraden i Kents låt Pärlor – Stockholm ligger öde och världen håller andan.
Längtar ut till lugnet i skogen och i morgon ska jag hämta Lexus igen, eftersom han ska vara hos mig några dagar. Då ska vi bege oss ut i naturen igen!
Var rädda om er där ute! May the force be with you!
Hälsningar Hasse Wester/Stockholms gröna rum!
Så skönt att vi i alla fall har vår natur att njuta av och av din härliga blogg. Jag går väldigt tidiga morgonpromenader med hunden och det är ljuvligt med all fågelsång och de blommor som finns.
Ja så skönt att vandra med hund och i morgon hämtar jag Lexus och har honom till på onsdag!
Den här tiden på året längtar jag till Stockholm,
Här utanför Östersund blommar Tussilago och mycket Blåsippor. Inga blommande träd, Hägg och syren så småningom.
Härliga bilder som vanligt Hasse! Kul att kunna ses trots dessa bistra tider!
Så underbara bilder i vårens konstiga tid! Vi, 50 mil norrut, har ännu snö här och där. Blå och vitsippor ser vi i alla fall! Längtar till huvudstan och sonen, tur att FaceTime finns. Ha det gott i ”karantänen”.
Nu har er vår kvar RoseMarie!
Ja det var väldigt fint Per!
Njut av sipporna Birgitta och ha det gott du också!
Det är omöjligt att hålla folk på det avstånd man vill, de få gånger man går ut...Folk stryker plötsligt förbi en bakifrån, runt gathörn och allt. Och man har hört alltför många hosta och nysa också. Jag känner ingen ro, trots hur vackert det är ute. Känns mest som en illusion, menad att lura en. Jag bor också i Bromma och har inte varit någon annanstans. Önskar också jag hade haft körkort.
