September är en bra månad att besöka Stockholms skärgård tycker jag, det är för mycket folk där ute på sommaren. Så jag klev ombord på båten som heter Skärgården och vi lämnade stan denna soliga morgon då vattnet låg helt stilla. På Strömbron halvsprang eller cyklade människor på väg till sina arbeten, själv lutande jag mig tillbaka för att på spegelblanka vatten glida fram i Stockholms inner- och mellanskärgård.

 

Jag är uppväxt i Roslagen och när jag var båtägare vistades jag alltid långt ute bland de ytterst öarna som gränsade till havets öppna horisont, där öarna består av låg växtlighet och där man kunde hitta en egen ö att övernatta på. I Stockholms mellanskärgård är öarna skogsbeklädda och man har inte alltid kontakt med de vidsträckta fjärdarna eller med den öppna horisonten. I Stockholms ytterskärgård däremot, finns fantastiska paradisöar. Men - det har verkligen sin tjusning att vistas bland öar där sagolika sommarbostäder har byggts i de vackraste miljöerna och det finns alltid någon vacker byggnad att beundra under resans gång. 

 

Mitt mål idag var Grinda som jag hört så mycket om och efter två timmars resa från Strömkajen i Stockholm klev jag iland på Södra bryggan tillsammans med fyra andra personer. Under sommaren svämmar Grinda över av besökare, men nu råder det lugn som jag eftersträvade. Även här ute låg vattnet helt stilla, det var runt 20 grader, perfekta förhållanden för en dag i stillhet. Några hundra meter från bryggan ligger Grinda värdshus som byggdes i början av 1900-talet som sommarbostad åt Nobelstiftelsens första direktör Henrik Santesson. Här finns också värdshusets bakficka Framfickan - som nu var stängt, däremot hade den lilla handelsboden med caféet fortfarande öppet och jag tog en kopp kaffe i pappmugg, innan jag började gå på upptäcktsfärd med hjälp av öns stigar.

 

 När jag i ett mycket stilla tempo (jag hade ju 6 timmar på mig att upptäcka Grinda) gick mot norra stranden, stannad jag på stigen och upptäckte att tystnaden var fullständigt total. Jag hörde inget annat än mina egna andetag. Inga fåglar, inget ljud av vågor eller av trädkronor som rörde sig, eftersom det var helt vindstilla. Det var en mycket märklig och underbar upplevelse. Länge stod jag stilla och bara lyssnade på tystnaden, som om jag inte trodde på den, som om tiden stannat. Jag följde den steniga stigen utefter den norra stranden och kom fram till tältplatsen på de öppna markerna med stora gräsytor, där några få campare fortfarande höll till  Det betar får och kor på ön, de hjälper till att hålla landskapet öppet och det pågår även ett projekt att återställa ängs- och hagmarker som växt igen.

 

Jag hittade Grindastigen som är 3 km lång i skiftande natur och efter en stund kom jag till Lilla utsikten där jag högt uppe på berget åt min lunch som jag hade med mig. Utsikten var underbar och jag satt länge och såg ut över det blanka vattnet och alla öarna som låg som utslängda på fjärdarna, ibland kom en båt och spräckte den blanka vattenytan, men de störde inte den här stilla dagen. Längre fram klättrade jag upp på Klubbudden som är öns högsta punkt, där ljungen blommade vackert i bergskrevorna och jag tog bilder med blommorna i förgrunden och den vidsträckta skärgården i bakgrunden. 

 

Det här blev en helt strålande dagsutflykt och jag tänker att jag vill hinna med att se fler skärgårdsöar innan hösten är här på allvar. Kvart över fyra kom båten till Södra bryggan och jag tog plats med kaffe och macka för att starta färden  tillbaka till huvudstaden.