Ibland letar jag efter nya vandringar i boken Alla dessa promenader i Stockholmstrakten och jag har länge funderat på vandring nr. 33 - Villapromenad i Djursholm och Stocksund. Idag var det äntligen dags och jag tog Roslagsbanan från Östra station ut till Altorps station och gick sedan ner mot sjön (saltsjön). 

I boken hade jag läst om stora villor ritade av kända Stockholmsarkitekter som Erik Josephson och Ragnar Östberg och jag startade min 8 kilometer långa vandring utefter den berömda Strandvägen för att spana in dessa stora bostäder. Längs den här vägen bor säkert några av de rikaste personerna i Stockholm. Alla dessa palats med stora parkliknande tomter utstrålar verkligen makt och rikedom och alla stora städer har ju sådana här gräddhyllor. Själv kände jag mig lite obekväm och vilsen och började plötsligt längta efter små slitna och sneda gamla trähus inbäddade av vildvuxna syrener. Sådana bostäder imponerar mer på mig. Men självklart är många av dessa stora byggnader fantastiska, det är nog mer en fråga vart man känner sig hemma och även om jag inte riktade kameran mot de största och lyxigaste husen, så fångade några av de som jag tyckte om på bild. 

Men vilsenheten vände när jag efter Sveaviken hittade en gammal sliten brygga där två gräsänder låg och sov. Jag tog fram min kaffetermos och mina mackor och satte mig på den gamla sneda bryggan. Funderade lite över varför jag tycker så mycket om slitna gamla hus och bryggor som ibland nästan är helt fallfärdiga. Jag är medveten om att det här är ett romantiskt tänkande, som inte fungerar i verkligheten. Det är ju såklart svårt att leva i ett ruckel. Men det är något med förfallet som är så vackert. Något förfall bland de stora husen i Danderyd och Stocksund, hittade jag inte. Tvärtom var det hantverkare i vart och vartannat hus som renoverade eller byggde på något nytt.

När jag närmade mig Stocksund blev känslan en annan. Jag vandrade på grusvägar längs vattnet och det kändes mer levande här. Här fanns även bitar av skog kvar bland alla inhägnade tomter och byggnaderna var inte lika vräkiga som längre ut mot Djursholm, även om vi fortfarande pratar om stora och hysteriskt dyra bostäder. Om jag ibland kände mig lite vilsen idag, så hade jag ändå vattnet inpå mig hela tiden och utsikten mot innerskärgården var helt fantastisk utefter hela den här långa Strandvägen. 

Visst borde jag ha gått upp till Djursholms slott och även till Cedergrenska tornet, men jag gick i andra tankar och missade vägen upp till dessa byggnader. Det får bli nästa gång. Kanske när naturen sprakar av färgade höstlöv. Den vackraste platsen idag hittade jag intill Cedergrenska parken. Här låg Skogshyddan, eller Cedergrenska parkvillan som den också kallas och här doftade det av schersmin och en fruktträdgården var vackert belägen intill. Hit vill jag återvända nästa år i maj då träden blommar.