Site Meter

Stockholms gröna berg

 Vitabergsparken
 
Stockholms stadsplanerings historia brukar handla om tre stora regleringar: Claes Flemings rutnät på 1600-talet, Albert Lindhagens stadsplaner på 1800-talet och Yngve Larssons Norrmalmsreglering på 1900-talet.  Efter de tre stora kom Generalplan 1952 och Översiktsplan 1990.
 
Under slutet av 1800-talet genomfördes en omfattande gatureglering i Stockholm, en generalplan som fick namnet Lindhagensplanen, efter juristen och politikern Albert Lindhagen, som utformade denna plan i slutet av 1860-talet. Jag ska inte gå in i detalj på den här stora regleringen, utan i stället berätta lite om de bergsparker som kom till under samma tid, som en följd av Lindhagens plan. 
 
Från mitten av 1800-talet ökade befolkningen dramatiskt i Stockholm på grund av att industrialismen på allvar nått huvudstaden, vilket medförde att arbetstillfällena fanns här. 1860 fanns 100 000 invånare i Stockholm, vid sekelskiftet hade antalet tredubblats. Det behövdes därför byggdas mängder av nya bostadshus och när bebyggelsen blev allt tätare i innerstaden, blev samtidigt grönskan mer betydelsefull för människorna och enligt Lindhagensplanen skulle naturlika parker med inhemska träd och buskar anläggas på bergiga och kuperade områden som var svåra att bebygga. Stockholmarna skulle få tillgång till ´´en lantlig naturs välgörande inverkan´´.  
 
Nu när arbete fanns skulle Stockholms befolkning kunna flytta till de nya hygieniska husen och slippa nedslitna ruckel där fattigdom och sjukdomar rådde. De hus och kåkar som vi idag kallar pittoreska och trevliga, var på 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet, trasiga, kalla och unkna platser där fattiga familjer med många barn levde sina liv. I stället för de gröna gårdar där kåkarna låg, skulle nu stockholmarna kunna vistas i ordnade parker på sin korta fritid.
 
Som stadsromantiker tänker jag att man borde väl ha kunnat vara lite försiktigare när Lindhagens gaturegleringar genomfördes. Men under den här tiden fanns det inte plats för tankar på romantik och mysiga trähus med gröna gårdar, man ville komma bort från fattigdomen helt enkelt. Jag är dock glad åt alla dessa gröna parker i Stockholm, som trots allt fick plats i den nya tiden, i den nya staden. Och att det i varje fall sparades glimtar av den gamla staden.
 
 Under den här tiden sköttes stadens parker av flera olika entreprenörer, men när allt fler parker anlades blev det nödvändigt att tillsätta en stadsträdgårdsmästare och 1869 anställdes Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin (1841-1910). På kort tid anlades Vitabergsparken och Tantolunden på Södermalm, Kronobergsparken på Kungsholmen, Vasaparken, Tegnérlunden och Vanadislunden på Norrmalm.
 
Här är Stockholms sex bergsparker som alla kom till i slutet av 1800-talet!
 
Vitabergsparken
 
 
 
 I slutet av 1800-talet låg på ´´Hvita Bergets´´ sluttningar ett gytter av gamla träkåkar och ruckel. Dessa var ofta kalla och fuktiga och i fullständig avsaknad av allt som kan kallas bekvämlighet. Människor framlede här sina dagar under ytterst svåra förhållanden och i ständig kamp mot sjukdomar och svält. Ännu vid sekelskiftet ansågs ´´Hvita Bergen´´ vara stadens fattigaste och mest vanlottade trakt.
 
Men när berget klätts i lummig grönska och flertalet av rucklen försvunnit, när blåsorkestrar gav konserter i parkens musikpaviljong och Ceders kafé lockade med förfriskningar, då hade slummen försvunnit.
 
Hämtat ur Bertil Askers bok - Stockholms parker från 1986.
 
Den stora lummiga park som vi ser idag, började anläggas 1888 då vägar iordningställdes. Själva parkens anläggande startade 1895 då ett stort antal träd planterades. Sofia kyrka invigdes 1906 och 1913 planterades träd öster om kyrkan och södersidan fick sina träd året därpå. 
 
Vid den norra uppfarten till kyrkan anlades områden med perenna växter på 1920-talet och väster om kyrkan utfördes parkanläggningar 1938. Vita bergens stora friluftsscen invigdes 1954 och det var där Carl Anton mellan åren 1981-1995 sände ´´Carl Anton i Vita bergen´´ på SVT, där han bjöd in kända artister till varje program och där han själv ofta sjöng egna och andras lovsånger till sin älskade stadsdel Södermalm. Under de här åren hade han inte många steg från sitt hem till friluftsscenen där inspelningarna skedde. Scenen används nu i stället bland annat av Parkteatern. 2012 renoverades Carl Antons  gröna hus och även tomten, och det är nu en ny hyresgäst i huset. Carl Anton själv bor numer på Katarina Östra Kyrkobacke 3.
 

I en av de då omoderna söderkåkarna på Mäster Pers gränd, just nedanför kyrkan, bodde Ulf Lundell under en tid på 1970-talet. Huset hade han fått hyra i andra hand av sin goda vän Joakims pappa som var den berömda fotografen Christer Strömholm. Här skrev Lundell sin bok Jack, hans första roman som blev en stor succé 1976 och som idag är en litterär klassiker, där handlingen delvis är förlagd just till huset och gården här på Mäster Pers gränd.  En annan känd plats i Vitabergen är Svenska Ords lilla träkåk som ligger ner mot Renstiernas gata. Den röda lilla söderkåken var Hasse & Tages skrivarstuga.

 

Den här söderkåken var högsäte för svensk humor under många år. Hit flyttade Hasse Alfredsson 1956 när han gifte sig och huset blev sedan skrivarstuga åt Hasse och Tage, som bildade sitt företag Svenska Ord. Här skrevs revyer, sångtexter och sketcher som har blivit odödliga och man kan ana att det skrattats mycket i den här gamla stugan.

 
I parkens östra del ligger ett av Stockholms äldsta koloniområden - Barnängens koloniträdgårdsförening som grundades 1906, på initiativ av Anna Lindhagen. Det lilla vackra koloniområdet är idag bara en rest av hundratals trädgårdar som fanns ner mot Hammarby sjö.
 
Många av parkens stora lummiga träd kom på plats mellan 1890-1910 och idag är skogslönn det absolut vanligaste trädet i parken. Vid en trädinventering 2005 fanns det bland annat 129 skogslönnar, 46 björkar, 45 askar, 37 lindar, 35 almar och 29 ekar. Eftersom almsjukan även drabbat Stockholm så har många sjuka almar sågats ner och det är nu endast ett fåtal kvar som fortfarande är friska i Vitabergsparken. I augusti klättrade jag upp i Sofia kyrkas torn för att ta översiktsbilder över parken och där uppifrån tornet kunde jag se vilken kompakt grönska parkens träd har utvecklat med åren. 
 
Ett av problemen med trädbestånden (ca 500 träd) i parken idag, är att många träd har vuxit upp från frö och på så vis inte fått den uppbyggnadsbeskärning som krävs för att bli ett stabilt och säkert parkträd. Många av de frösådda träden är flerstammiga vilket kan leda till svåra fläkskador då de växt sig stora. Parken har förvildats mer än det var tänkt då man inte alltid hållit efter sly, men det finns en trädplan för parken och åtgärder har vidtagits och jag hoppas att det även finns en långsiktig plan för Vitabergens träd. 
 
Tantolunden
 
 

Tantolunden som är en av de största parkerna i Stockholms innerstad och skapades under stadens första stadsträdgårdsmästare, Alfred Medin. 1885 anslogs medel att påbörja arbetet i det bergiga området väster om Ringvägen. Området fick namnet Tantolunden, efter en stor egendom Tanto, som funnits här.

Medins plan för Tantolunden är ett snirklande system av gångar och promenadvägar som leder i cirklar upp till parkens högsta punkt som utformades till en rondell med sittbänkar. Gestaltningen var typisk för tiden med romantiken som grundidé. Folk skulle finklädda lustvandra under grönskande träd. Liksom i Vanadislunden använde man sopor som fyllnadsmaterial från en tidigare soptipp som fanns här, innan jordmassor lades på i anläggningen och det krävdes många lager av matjord innan parken ansågs färdig 1899. 

Idag finns ca 50 olika trädarter i Tantolunden, det är mest vanliga träd som vi ser i alla parker, men här finns även Ullungs-rönn, Glanslind och Berlinerpoppel.

I östra änden av parken ligger Ekermanska malmgården från 1700-talet där det funnits en stor trädgård med mängder av fruktträd och även en krog. Sedan 1985 finns här Högalids hembygdsförening och ett café som har öppet varje söndag mellan 12-15.

Där de två höga krökta 60-talshusen står idag invid Årstabroarna, fanns tidigare ett stort sockerbruk som legat på platsen sedan 1700-talet. Just vid brofästet ligger Molitors malmgård från 1700-talet och där finns en av Stockholms äldsta parklindar, som planterades någon gång på 1600-talet. Den har en omkrets på över fem meter och räknas till Sveriges tio mest värdefulla lindar. 

I parkens södra del längs Årstavikens sluttningar finns ungefär 500 koloniträdgårdar, om man räknar med Södra Årstalunden och Eriksdalslunden, som ligger utanför Tanto-området. 

 

 Tantilunden 1917 - foto från Stockholmskällan.

 

 
Kronobergsparken
 
 
I Kronobergsparken som är 5,5 hektar stor började anläggningsarbetena 1891 i delen mot Kronobergsgatan och efter några års avbrott så stod hela parken färdig 1912. Det var området mot Polhemsgatan som anläggningsarbetena avslutades. Så här skriver Bertil Asker i sin bok Stockholms parker:
På ritningen snirklar gångsystemen runt i anläggningen mellan en mångfald små gräsytor som överbelastats med träd och buskar. Den högsta punkten poängterades med tio träd, som omkransade en cirkelrund grusad yta.
 
I sluttningen mot Kronobergsgatan  ligger den judiska begravningsplatsen som är inhägnad av järnstaket. Det var redan på 1770-talet som invandrade judar hade köpt mark här, för att 1787 anlägga en begravningsplats där det idag finns 209 gravar. Den sista begravningen ägde rum här 1857. 
 
De stora sluttande ytorna i parken är anlagda med stora mängder jord och jag håller med Bertil Asker som i sin bok skriver att parken hade nog blivit vackrare om man bevarat den ursprungliga naturen i stället för att utjämna marken med jordmassor. 
 
2002-2003 genomfördes en stor renovering av parken och 2011 gjordes en inventering av parkens 346 träd och det kunde konstateras att 80 av träden var unga, 246 var vuxna och 8 träd var gamla.
Av de träd som trivs bra i parken märks främst ek och bok, men även hästkastanj, lind och lönn.
 
2012 sågades 15 stora träd ner eftersom de var gamla och med risk att falla. 
 
 
 Kronobergsparken ca 1900-1910. Bild från Stadsmuseet.
 
 
Tegnérlunden
 
 
Tegnérlunden är döpt efter skalden Esaias Tegnér och 1891 började det sprängas och schaktas för den nya parken, på platsen där det tidigare stått väderkvarnar.
 
Två år senare planterades 900 buskar och träd och parken stod färdig 1894. På 1940-talet anlades lekparken vid parkens västra sida och under samma tid utfördes en omfattande renovering av hela Tegnérlunden, bland annat så att större och sammanhängande gräsmattor skulle underlätta skötseln. Tidigare var gräsytorna små och utspridda i ett mönster med blomsterplanteringar och slingrande gångar. Nu anlades även bäcken som porlar ner mot lekplatsen och plaskdammen. Utefter bäcken planterades perenner som astilbe, silverax, klippstånds, svärdslilja, fackelblomster, träjon, rodgersia, vänderot, näckros och kabbleka. Många av de växterna finns även idag där bäcken rinner. Mot norr planterades 150 azaleor med liljekonvaljer och blåsippor som undervegetation.
 
Det var stadsträdgårdsmästare Holger Blom och framför allt hans medarbetare Erik Glemme som ritade den nya utformningen av Tegnérlunden och parkens har än i dag ungefär samma utseende som då. Lagom till att Stockholm blev kulturhuvudstad 1998, renoverades parken igen. Det gällde bland annat upprustning av bäckfåran där även nya växter planterades. Några träd togs bort och några nya planterades. Under 2011-2012 renoverade den västra delen av parken. Bäckfåran byggdes om ännu en gång och nu användes endast natursten och nya perenna växter planterades.
 
I parkens norra del mot Tegnérgatan restes 1943 Carl Eldhs staty av Strindberg, som jag personligen tycker är en grotesk skapelse som skämmer den här delen av parken. 
 
Tegnélunden innan parken 1885-1889 - foto från Stockholmskällan.
 
Tegnérlunden 1903 - foto Stockholmskällan.
 
 
Vanadislunden
 
 
Området där en av Stockholms största parker idag ligger, kallades förr för Ormträskhöjden efter sjön Ormträsket som låg där idag Wenner-Gren Center är beläget. 1885 påbörjades anläggningen av Vanadislunden, då matjord lades på lager här. 1889 påfördes bland annat 8000 hästlass matjord till parken och transporterna fortsatte i flera år. 2000 träd och buskar planterades 1893 på de platser där parkanläggningen var klar och 1903 var största delen av parken klar förutom de den sydvästra deln som blev klart i etapper 195-1916 och 1929-30.
 
Den gamla malmgården Cederdal ligger i parkens västra del mot Sveavägen, där det tidigare var rena landsbygden. Det vackra 1700-talshuset har fått blivit kvar efter det att staden växt och bebyggds med för Stockholm typiska, femvåningshus. Byggnaden uppfördes i början av 1700-talet med byggdes om 1783. Huset renoverades på 1940-talet då skulptören Anders Jönsson flyttade in. 1955 restes hans skulptur ´´Flicka i aftonsol´´ uppe i parken.
 
1913-1918 uppfördes den borgliknande byggnaden som är en av Stockholms vattenreservoarer och i parkens södra del finns Stefanskyrkan som stod färdig 1904. 
 
Personligen har jag lite svårt att tycka om Vanadislunden, jag får ingen riktig känsla för den här platsen och kanske är det för att trafiken nedanför stör mer än i andra parker i innerstaden och att jag inte tycker att anläggningen är särskilt vacker. På våren däremot är backarna ner mot Frejgatan, fyllda av scilla och krokus.
 
 
Vanadislunden 1900-1920 - foto från Stockholmskällan.
 
 
Långholmen
 
 

Långholmen är tillsammans med Djurgården min favoritplats i Stockholm. Den vackra öns frodighet och grönska beror i första hand på att man på den tidigare så bergiga ön lade upp stora mängder muddringsmassor när Barnhusviken och Klara sjö muddrades på 1870-talet, då järnvägen till Centralstation skulle byggas. Sjöbottnen från muddringen blev den bästa tänkbara markförbättring, grogrund och gödsling åt träd och buskar. Det var fängelsets fångar som utförde det tunga och skitiga arbetet att frakta muddermassorna från båtarna och upp på ön. I Strindbergs bok ´´När trädsvalan kom till Getapeln´´ beskriver han fångarnas slit med muddermassorna -  ´´att detta var helvetet´´.

 

800 träd planterades i muddermassorna på norra sidan av Långholmen mellan Västerbron och östra spetsen av ön. Det var bland annat lönn, alm, ask, rönn och hägg. Träden kom från Bergianska trädgårdens plantskola som på den tiden låg i Vasastan. Annars är det nog knäckepil som man först lägger märke till när man närmar sig Långholmen från söder. Pilarna växer längs kanalen på öns södra sida och böjer sig vackert och vilt ut över kanalen. På 1880-talet muddrades även Pålsundet och Långholmskanalen och även då användes muddermassorna för att lägga på öns bergiga delar. Efter den muddringen planterades hela 2400 träd på Långholmen

 

 Långholmen med Centralfängelset 1895 - foto från Stockholmskällan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0