I början av september 2017 besökte vi Drottning Victorias vilohem/hotell i Borgholm på Öland och fick då se den helt underbara gamla mullbärsallén i trädgården. De här vita mullbärsträden planterades på 1870-talet och idag finns här ungefär 20 vackra träd som kämpar på i sitt åldrande. Mullbärsträd används till silkesodling och vid närliggande Rosenfors, som har varit vandrarhem i mer än 50 år,  fanns på 1880-talet Sveriges största odling av silke. Idag finns där endast ett mullbärsträd kvar. Silkesodling blev inte något större succé i Sverige då klimatet egentligen var för strängt för de känsliga träden. Här finns mer att läsa om Sveriges silkesodlingar!

 

I Stockholm finns på några platser mullbärsträd, bland annat i Södra Årstalundens koloniområde och vid Stora Henriksvik på Långholmen.

 

Det här är en vacker gammal trädgård och även om mullbärsträden är det mest intressanta, så finns här även en stor fruktträdgård från 1924 med sorter som Boiken, Transparente Blanche, Cox´s Orange, Sävstaholm mm. Allén med lind och hästkastanj som leder från landsvägen fram till byggnadens entré, planterades på 1880-talet. Trädgården är idag även smyckad med vackra perenner och sommarblommor och det märks att man sköter växtligheten med kärlek.

 

 

 

 

Odlingar i Sverige

Under 1700-talet började mullbärsträd planteras i större omfattning i Sverige, bland annat anlade kronprinsessan Lovisa Ulrika en plantering vid Drottningholm. Planteringarna stöddes av Hattpartiet med bidrag och försöksplanteringar anlades runt om i landet, t o m så långt norrut som i Skellefteå. När Mössorna tog makten drogs bidragen in och intresset avtog för mullbärsträden. Istället ersattes planteringarna av mullbärsträd av tobaksodling.

Under 1830-talet tog silkesodlingen fart igen. År 1830 bildades Sällskapet för inhemsk silkeodling som kom att stå under konungahusets särskilda beskydd. Återigen gjordes planteringar runt om i landet, bland annat i Stockholmstrakten, på Öland, i Visby, på Omberg och på Visingsö. Det var mestadels vitt mullbär (M. alba) som planterades då dessa har en något högre härdighet än svart mullbär (M. nigra).

Från de större planteringarna kom en hel del silke, men träden tog skada av de bistra vintrarna och maskarna angreps av allehanda sjukdomar. Man kämpade dock på fram till 1898 då Sällskapet för inhemsk silkeodling beslöt att lägga ner verksamheten helt.

 

Silkesfjäril (Bombyx mori), art inom familjen silkesspinnare (Bombycidae). Silkesfjärilen är en fjäril som är ekonomiskt betydelsefull då den producerar silke. Den har odlats i Kina i cirka 5000 år. Larven kallas silkesmask och dess föda består enbart av mullbärslöv. Den härstammar från norra Kina.

Silkesmasken kallas så därför att den spinner sin kokong av råsilke. Kokongen är gjord av en enda sammanhängande tråd av råsilke som är mellan 300 och 900 meter lång.

Silkesmaskar har god aptit och äter mullbärslöv både dag och natt. Därför växer de också väldigt fort. När färgen på deras huvuden blir mörkare betyder det att det är dags för dem att ömsa skinn. När de har ömsat skinn fyra gånger får de en mer gulaktig färg och deras skinn blir mindre. Det innebär att de kommer att täcka sig själva med en kokong av silke. Om larven tillåts att äta sig ur sin kokong på naturlig väg kommer trådarna att bli för korta och därmed värdelösa. För att förhindra detta slängs kokongerna i kokande vatten, vilket dödar larven men också gör det lättare att nysta upp kokongen. Själva larven äts ofta upp.

Den vuxna malen har fötts upp enbart för silkesproduktion och kan inte flyga. Den kan även kallas äkta silkesfjäril, mullbärsspinnare, mullbärssilkesfjäril. På grund av sin långa historia och ekonomiska vikt, har silkesmasken var utsatt för omfattanden studier i modern tid.