Vid Parnassen intill Hjälstaviken hittade jag vitsippshaven som jag saknat på andra platser i år. Jag tycker att det i år inte är lika tät vitsippsblomning i Engsholms slottspark som det brukar vara, men här blev jag så där härligt naturlycklig av vårens favoritblomma. Det är en omöjlighet att fånga dessa vitsippsbestånd på bild, men hela den här nästan parkliknande lunden var fylld av dem och jag har sällan sett så mycket gulsippor.

 

Hjälstaviken som är en blandning av sjö och våtmark, ligger 17 km öster om Enköping och eftersom jag behövde ännu en naturvandring så begav jag mig dit den här sjätte dagen i maj, för att få känna på naturens läkande kraft. Det här blev en mycket märklig vandring. Efter dessa fantastiska vitsippsbackar, fortsatte vandringen ut på vidöppna fält. Hjälstaviken är en av Sveriges mest kända fågelsjöar och den här dagen var det många som skådade fåglar från olika platser, mest från fågeltornet, där jag stod en stund och lyssnade på de mest hängivna skådarna när de diskuterade vad de såg i sina enorma kikare. Jag tror att de riktade sina tuber mot den sällsynta dvärgmåsen som lär finnas här. Visst tycker jag om fåglar och när jag som barn fick en fågelbok i present, begav jag mig ut i Roslagens natur och prickade i boken vilka fåglar jag sett. Sedan dess har jag varit intresserad av fåglar, men inte alls så besatt som människorna i fågeltornet. Jag nöjer mig med att njuta av fågelkonserterna i Engsholms slottspark och vet ganska exakt när bofinken, sädesärlan och näktergalen brukar anlända på våren. 

 

Vandringssträckan var 7 km, men den kändes mycket längre, kanske beroende på att man gick 4 km ute på helt öppen mark och det kanske kan tyckas tråkigt, men det kände på något sätt befriande med de stora vidderna. Jag blåste min själ ren, som Ulf Lundell sjunger och såg den här vandringen som en omstart, nu ser jag bara positivt på framtiden!

 

Jag läser i min utmärkta vandringsbok - ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´ av Carl-Henrik Henrikson och Mattias Henrikson.