Så kom augusti och egentligen borde jag inte alls tycka om att dagarna blir kortare och att fågelsången så gott som helt tystnat, men det är något med sensommarlugnet som jag alltid tyckt om. Den här tiden på året känns behagligt kravlös på något sätt och man andas lite djupare och lugnare. Att jag alltid har haft semester i den här månaden gör väl också att jag ser augusti som en av årets bästa, efter april och maj.
Tyvärr blev min sista sommar på Engsholm extrem torr, vilket har gjort att parken inte alls ser ut som den brukar göra, då vi inte får vattna så mycket här på ön. Gräsmattorna är gula och perennplanteringarna ser inte lika fräscha ut som de brukar. I år har jag heller inte klippt ner perenner för senare återblomning, som jag brukar. Jag tror att växterna skulle ha svårt att vilja starta om i torkan.
Jag har nu fem månader kvar att jobba innan pensionen och känslorna växlar från total lycka att bli fri, till - är jag verkligen redo för pension? Men när kroppens leder värker så fort jag ska göra ett fysiskt tungt arbete, så växlar jag tillbaka till tanken och känslan att det ska bli ljuvligt att få bli helt fri.
Nästa år kan jag påbörja mitt lilla projekt att skriva/fota ´´Ett år i Stockholm´´. Som det har varit hittillis har jag nästan fått stressa för att hinna vandra och följa växtåret i huvudstaden, eftersom jag jobbar sju mil från stan och är hemifrån mellan 5-16 varje dag. Under 2018 kan jag i lugn och ro följa varje liten förändring i mina drömmars stad.
Nu på fredag väntar två veckors semester och jag kommer att blanda Italien med en Stockholmsvecka!
Blunda och luta er tillbaka...