Veckan som gick blev annorlunda och speciell på flera olika sätt. Sorg, oro och glädje i en märklig mix. I måndags började mitt knä trassla igen. Knät som en gång i tiden opererats tre gånger. På 80-talet när operationerna genomfördes, sa läkaren till mig att jag nog måste lämna trädgårdsyrket för gott. På den tiden drev vi vårt familjeföretag i Stockholm och jag hade ingen tanke på att ge upp. Sedan dess har jag trots allt kunnat utföra tunga trädgårdsarbeten genom åren, men ibland när vissa arbetsuppgifter varit för intensiva, har knät blivit överansträngt och jag har behövt vila en stund. Den här veckan vilade jag och dels för att slippa de 54 trappstegen upp till min lägenhet, flyttade jag ut till Cecilia på Blockhusudden. Det har blivit korta promenader, men mest vila, vilket gjort att det nu känns ganska bra och jag är redo att börja jobba igen på måndag.

 

En dag lämnade vi Djurgården och besökte Groens malmgård vid Vitabergsparken för att se och känna av den vackra, vildvuxna och lite hemliga trädgården. Självklart blev det även fika mitt i den lummiga grönskan. Det är något med den här trädgården, som trots -  eller kanske på grund av - den bohemiska och vildvuxna stilen, gör mig lugn och även om Södermalms biltrafik brusar utanför, så är stillheten så påtaglig.