En stilla sista semestervecka i Stockholm skulle jag ha. Lata dagar med ryggen mot ett träd, med bok och kaffe. Visst har jag vilat längs Långholmens stränder idag, men jag har ju så svårt att sitta still, så jag for runt som vanligt kan man säga, men samtidigt njuter fullt ut! Att sedan hemma ta hand om en massa bilder och försöka få ner text på kort tid, blir nästan som ett jobb mitt i semestern. Men ett kul jobb. Jag lyssnade idag på Klas Östergrens sommarprogram och han berättade att som författare har han tillgång till 125 000 svenska ord. Undrar just hur många olika ord jag har använt till det här blogginlägget? Jag har ju ett väldigt enkelt skrivspråk och skriver som jag pratar ungerfär, men jag får väl träna på att utvidga mitt ordförråd både i tal och skrift.

 

Jag har bestämt mig för att använda bilen så lite som möjligt den här veckan, så jag hängde på mig fotoryggan, startade spellistan med klassisk musik och började vandra mot Långholmen, tre broar bort från mitt hem. På Tranebergsbron var bil- och cykeltrafiken hård in mot stan och det var skönt att till slut gå trapporna ner mot Fredhällsparken. Där stannade jag en stund vid den vackra hängalmen och tänkte att även hängalmarna kommer att bli drabbade av almsjukan. Synd på denna favorit i så fall. Vid höghuset med adress Fyrverkarbacken 23 innan Västerbron, gick jag ner för att leta efter Linnés päronträd, som han beskriver i Flora Svecica 1755. Trädet sprider sig med rotskott och blommar i maj, men sätter aldrig frukt. Jag hittade inte trädet nu, men såg på en bild hemma att det står närmare höghuset än jag trodde. Försök att ympa på träden har tydligen gjorts i Rosendals trädgård, jag måste nog höra med dem hur det gått! Det blir ett nytt försök att se trädet vid Marieberg senare.

 

Västerbron är 600 meter lång och om inte utsikten vore så fantastisk, så skulle bron vara jobbig att bestiga. Att vandra långt gör gott för mina trasiga knän faktiskt. Med bra skor och vila med jämna mellanrum,  kan jag gå långt eftersom jag har hyfsat bra kondition. Jag började mitt Långholms-besök med att ta en kaffe och kanelbulle vid Brofiket, där jag satt i en solstol vid Pålsundet och tittade på båtar som passerade och på nybörjare i kajaker som hade mer än lovligt svårt att navigera i den trånga kanalen. Värmen och solen är på min sida den här veckan och det ser ut att fortsätta någon dag till. Efter kaffestunden vid kanalen gick jag bort mot den märkliga valk-asken som står vid Heleneborgs båtklubbs lokaler. Jag vet två andra valk-askar i Stockholm, en i Humlegården och en annan finns i Ivar Los park på Bastugatan. 

 

Längst ute vid Mälarvarvet, med anor från 1600-talet, finns järnskrot som formats till konstverk uppställt. Många försök har jag gjort, att försöka fånga den sköna kontrasten mellan konstskroten och Stockholmssiluetten i bakgrunden, men det blir aldrig som jag vill. Långholmen kallas för den gröna ön och det är lätt att förstå, dels när man blickar ut över ön från Västerbron, dels när man vandrar i den djungellika naturen inne på ön. 

Det är en mycket grön och frodig ö och att träden trivs extra bra beror på att man på den tidigare så bergiga ön lade upp muddringsmassor när Barnhusviken och Klara sjö muddrades på 1870-talet, då järnvägen till Centralstation skulle byggas. Sjöbottnen från muddringen blev den bästa tänkbara markförbättring, grogrund och gödsling åt träd och buskar. Det var fängelsets fångar som utförde det tunga och skitiga arbetet att frakta muddermassorna från båtarna och upp på ön. I Strindbergs bok ´´När trädsvalan kom till Getapeln´´ beskriver han fångarnas slit med muddermassorna -  ´´att detta var helvetet´´.

 

800 träd planterades i muddermassorna på norra sidan av Långholmen mellan Västerbron och östra spetsen av ön. Det var bland annat lönn, alm , ask, rönn och hägg. Träden kom från Bergianska trädgårdens plantskola som på den tiden låg i Vasastan. Annars är det nog knäckepil som man först lägger märke till när man närmar sig Långholmen från söder. Pilarna växer längs kanalen på öns södra sida och böjer sig vackert och vilt ut över kanalen. På 1880-talet muddrades även Pålsundet och Långholmskanalen och även då användes muddermassorna för att lägga på öns bergiga delar. Efter den muddringen planterades hela 2400 träd på Långholmen

 Jag kände att jag var tvungen att kasta ur mig lite fakta om min andra favoritö i Stockholm, men nog med fakta nu. När jag gick förbi badstranden gömde jag min kamera och gick hastigt bort till koloniområdet intill som lyser i gult nu på sensommaren, då rudbeckia och annat höstgult dominerar i lotterna. Borta vid Karlshälls gård var det fullt av folk, bland annat från SR och SVT, eftersom Annie Lööf höll sitt sommartal här idag. Hon hade just slutat talet när jag gick förbi och såg så ensam och ynklig ut där hon stod framför alla journalister som pepprade henne med frågor.

 

Längst ute på västra spetsen av Långholmen satte jag mig med min bok en en stund, en liten segelbåt med röda segel gled fridfullt förbi på det blanka vattnet. En bit ifrån mig stod en man och fiskade, men jag såg inte att han fick något. Jag läste och han kastade sitt drag om och om igen. Jag måste börja fiska igen, det är ju både avkopplande och spännande! Apropå fisk, så åt jag lax och drack en öl borta vid Stora Henriksvik och det var underbart gott. Lasse (som startade ´´Lasse i parken´´) höll på att kärra ut sand på gångarna i trädgården och vi pratade en stund. Lasse och trädgårdsmästare Christina (som skapade den här vackra trädgården) bor på övervåningen i huset och arrenderar numera ut caféet.

 

Det var dags att börja vandra hem igen, över tre broar - Långholmsbron, Västerbron och Tranebergsbron! Mina knän kändes bra när jag kom hem, efter 23 395 steg. I morgon lär det bli fler steg, då jag har planerat in en långvandring. En vandring som jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Det blev ingen sovstund efter dagens vandring, eftersom tvättstugan väntade. 

 På lördag återvänder jag till holmen då det är Långholmsdagen.