April är en kär och nyckfull vän, är en textrad i en sång av Ulf Lundell. Han syftar på det nyckfulla väderomslagen som brukar ske i den här vårmånaden då ljuset återvänder till oss. Tyvärr kan jag fortfarande känna en viss stress över att jag inte hinner se allt det vackra som nu börjar visa sig i parker och trädgårdar. Men om några år kommer jag att följa våren extremt noggrant och förhoppningsvis slippa den vanliga vårstressen. Under dagens vandring inne i stan blev jag dock plötsligt helt lugn. Jag blir lugn av att fotovandra. Att stilla förflytta mig från park till park och trots att jag sett dessa platser så många gånger, så ser jag alltid något nytt.

 

År 2012 hade jag en inrutad vandringssträcka när jag fotade för boken ´´Stockholms gröna rum´´  och försökte hela tiden hitta det bästa ljuset, de vackraste molnen och den rätta tiden för växterna. Men ett halvår är egentligen en alldeles för kort tid för att skriva en bok. Stress igen alltså! Om jag skulle skriva en bok till (en idé har börjat gro) så skulle jag ta väldigt lång tid på mig, för att slippa stressen. Flera år! Nu blev ´´Stockholms gröna rum´´ trots allt en bok som jag tycker mycket om.

 

Den där bok-vandringssträckan som jag gick 2012, gick jag idag igen, fast åt motsatt håll och i regn och blåst. I parkerna hittade jag idag en hel del blommande platser som gjorde mig vårlycklig! Idag började jag i Humlegården, åt lunch med min dotter och besökte hennes arbetsplats intill Stureplan för första gången och fortsatte sedan till Berzelii park och Kungsträdgården, tittade ner på Strömparterren och gick vidare i regnet mot Centralbadet på Drottninggatan, där ormögat blommade i planteringen runt dammen. Vidare till Adolf Fredriks kyrkogård, Tegnérlunden och avslutade vandringen i Sinnenas trädgård i Vasaparken. 

 

Första semesterdagen tillbringade jag i Norrtälje där en viktig flytt skulle ske. Min kära 90-åriga mor fick äntligen plats på ett äldreboende i Norrtälje och hon var så tacksam och glad åt det fina rummet. Även om hon inte riktigt förstod att hon ska bo där hela tiden, så kände hon nog själv att det kommer att bli bra. Men visst kände jag en klump i halsen när vi kom in i hennes lägenhet där hon bott i 53 år och veta att hon inte längre kommer att finnas där.

 

Att jag tog ännu en dag ledigt, berodde på något helt annat. Som mycket van bilförare vill jag helst inte prata om att jag fastnade med bilen på ett mycket märkligt sätt i trädgården hos min käresta på Djurgården. Nu har jag trots allt avslöjat mitt lilla missöde som skedde i den vackra aprilkvällen igår, då koltrasten tävlade med bofinken om skönsången där längst ute på Kungliga Djurgården. Tack Cissi för hjälpen idag!