Ännu en scilla-vandring i Stockholm
12 april 2015
Först vill jag varna känsliga personer för det här blogginlägget. Är man känslig för frosseri, bör man lämna bloggen nu. Ni som vågar fortsätta får följa med på en vandring bland många platser i Stockholm där markerna är fyllda med scilla och just nu fångar de blå haven all ens uppmärksamhet. Jag njuter fullt ut av scilla-frosseriet!
Scilla siberica härskar verkligen i sluttningarna vid Obsan (Obeservatoreilunden) nu i april. Som blå vattenfall rinner de ner från sluttningarna. Det är den ryska blåstjärnan som växer här och det finns inte ett spår av Vårstjärnan (Scilla forbesii) som annars är den vanligaste scillan i Stockholm och som på ett helt annat och ljusare sätt lyser upp markerna. Men jag känner lite extra kärlek för den här blygare och mörkare arten, som böjer sina blommor mot marken och som skapar den där djupa blå färgen som kontrasterar så vackert mot den begynnande grönskan. Här är det trybuskarna som grönskar tidigast.
Se fler Scilla-platser i Stockholm här!
Obeservatorielundens sluttningar med stadens gator i bakgrunden.
Mitt första mål under dagens vandring var dock Kungsholms kyrkogård där Vårstjärnan (Scilla forbesii) blommade tätt och skapade ett underbart ljus på kyrkogården. Alla kyrkogårdar borde verkligen plantera vårstjärna i stora mattor för att på så vis skapa en ljusare stämning över platsen som förknippas med död och sorg. Det blir som en hyllning till de som tidigare levat och som nu har sin gravplats invid dessa vackra blommor.
Kungsholms kyrkogård ligger i en södersluttning i kvarter som jag tycker mycket om. Kungsholms kyrka invigdes 1688 men har byggts om flera gånger sedan dess och dagens torn kom till i början av 1800-talet. Det blev tyvärr ingen bild av kyrkan idag, men jag har som plan att alla kyrkogårdar i Stockholms innerstad ska få ett eget blogginlägg i sommar.
Vårstjärnor i Kungsholms kyrkogård, med Bergsgatans husfasader i bakgrunden.
Vårstjärna (Scilla forbesii) i Serafimerlasarettets park mot Hantverkargatan.
Serafimerlasarettet, vardagligt ofta kallat Serafen, var Sveriges första sjukhus öppnat 1752. Serafen låg på Kungsholmen i Stockholm och fanns kvar till 1980. De före detta sjukhusbyggnaderna ligger mitt emot Stockholms stadshus och inhyser sedan 1983 bland annat kvartersakuten Serafen med husläkare, sjukgymnaster, barnavårdscentral och vaccinationsmottagning. (Wikipedia)
Min vandring i Stockholms norra innerstad gick först genom Kungsholmen, då jag tog tunnelbanan till Fridhemsplan och gick upp mot Kronobergsparken vars vårflora inte hade vaknat den här morgonen då dimman fortfarande låg tät över staden. Men den lättade efter en stund och när jag kom fram till Polishusparken såg jag att man hade röjt kraftigt bland parkens stora buskar. Säkert helt nödvändigt, men jag gillar ju det vilda och lite rufsiga...!
När jag sedan gick över Stadshusbron över till Norrmalm, kom solen fram och efter ett cafébesök inne i Centralbadets trädgård gick jag bort mot Adolf Fredriks kyrkogård, vars mark på långt håll lyste av scilla och vårlök. Vid den här vackra kyrkan ligger Olof Palme begravd och vid graven stod en ung man väldigt länge med blicken riktad mot gravstenen. Visst var det väl så att vårt land förändrades efter mordet på Olof Palme? På kyrkogården ligger även Johan Tobias Sergel och Hjalmar Branting begravda.
Jag måste bara berätta om en märklig upplevelse inne i Centralbadets trädgård där jag tog mitt förmiddagskaffe. Centralbadets trädgård ligger mitt i City och är omringad av ganska höga hus, vilka bildar ett skydd mot stadens ljud. Det är sällan mycket folk här inne och idag såg jag endast några få människor i den vackra trädgården. På Drottninggatan utanför trängdes folk som vanligt. En koltrast satt uppe i den stora höga almen och sjöng så att det ekade mellan husen. Jag hämtade mitt kaffe och placerade mig under valnötsträdet. Kaffet var gott och koltrastens sång var mästerlig. Förutsättningarna var perfekta för en stilla fikastund, men plötsligt tillkommer två ljud som förändrade allt.
Centralbadets spaanläggning har även högtalare ut mot den lilla uteserveringen och helt plötslig strömmade sådan där hopplös meditationsmusik ut i parken, den kanske funkar vid massage eller vid någon annan spabehandling, men inte i en trädgård. Samtidigt kom fyra unga män från vårt östra grannland och satte sig en bit ifrån. Glada och trevliga killar, men de uppskattade kanske inte tystnaden och koltrastens sång så som jag gjorde. Nu hörde jag inte längre koltrasten utan en blandning av svävande meditationsmusik och högljudda glada finska killar. Jag blev inte på något sätt förbannad utan tyckte att situationen nästan blev rolig. Det blev ingen påtår den här gången.
Blå och vit vårstjärna (Scilla forbesii) på Adolf Fredriks kyrkogård.
Helt underbara vårblomsterängar på Adolf Fredriks kyrkogård vid Sveavägen.
Byggnadskontraster på Kammarkargatan vid Adolf Fredriks kyrkogård.
Uppe vid Tegnérlunden växte porslinshyaciant i sluttningen upp mot den groteska statyn av Strindberg.
Jag korsade Odengatan och gick Norrtullsgatan fram. I nr. 57 bodde jag ett år i slutet av 70-talet. Då var det här min gata och mina kvarter för ett tag. Jag gick förbi det som förr var Hamburgerbryggeriet och där min dotter som en av de absolut första, fick plats i det då nyöppnade dagiset. Vid Tre Liljors plan där vi bodde, fanns tidigare en liten lekplats som vi ibland besökte, men nu var där en park i stället. Bilden ovan kommer från Matteus skolgård - råd till eleverna att ta med sig i livet.
Det blev både kyrkogårdar och sjukhusparker idag och jag vilade en stund inne på den lugna gården till Norrtulls sjukhus där bofinken sjöng.
Det här stackars huset som står mitt i den stressiga trafiken vid Sveaplan tillhörde en gång Cederdals malmgård som en gång i tiden låg mycket lantligt här.
Cedersdals malmgård uppfördes i början av 1700-talet för tobaksplanteraren Peter Cedersgren. År 1809 omtalas “Tobaks-Planteraren Peter Cerdergrens Tomter, Cedersdal Kallad”. Den lilla träbyggnaden med gul målad fasad och brutet tak är en av de sista resterna av ett stort antal malmgårdar i området vid Norrtull. År 1783 byggdes huset om för rådman Widberg. Cedersdals tomt gav namnet åt Cedersdalsgatan som sträcker sig förbi norr om Cedersdals malmgård. På tomten står fortfarande en samtida tobakslada som användes för torkning av bladen.
Byggnaden är blåklassad av Stockholms stadsmuseum vilket innebär att det kulturhistoriska värdet anses motsvara fordringarna för byggnadsminne. (Wikipedia)
Vid Cederdalsgatan finns fortfarande de gamla nödbostäderna kvar från 1919 och de här gårdarna skötte vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice på 80-talet och jag gick upp för att se hur det såg ut idag.
Nödbostäder i Stockholm tvingades fram av den nödsituation som rådde på bostadsmarknaden under första världskriget. Redan tidigare hade bostadssituationen för arbetarfamiljer och "mindre bemedlade" blivit allt värre. En av orsakerna var industrialiseringen, som resulterade i en enorm inflyttning till Stockholm, vars folkmängd nästan fördubblades mellan 1880 och 1900. (Wikipedia)
Vanadislunden med nödbostäderna.
Högst uppe i Vanadislunden var det fest!
En flod av rysk blåstjärna och porslinshyacint ledet fram till den märkliga Stefankyrkan i sluttningen från Vanadislunden ner mot Frejgatan. På den intressanta bloggen Miras Mirakel kan man läsa mer om byggnaden - se här!
Dagens kyrkobyggnad föregicks av ett litet träkapell i hörnet av Frej- och Tulegatan som restes 1899 av Sällskapet för främjande av kyrklig själavård. Sällskapet uppförde ett flertal kapell i den vid tiden snabbt expanderande stadens nybyggda delar. Byggnaden fick namnet S:t Stefanskapellet och sörjde för initialt för själavården för de fattiga invånarna i det område som kom att kallas Sibirien.
År 1901 signerade arkitekten Carl Möller ritningarna för en permanent kyrka som uppfördes inte långt ifrån kapellet. Kyrkan stod färdig 1904, varvid kapellet monterades ned och flyttades till Aspudden. Där fick det namnet Sankt Sigfrids kyrka.
(Wikipedia)
Vårstjärna (Scilla forbesii) i sluttningen ner mot Frejgatan.
Även Eriksbergsparken vid Birger Jarlsgatan blommade blått av Scilla forbesii.
Ovansidan av Erikbergsparken är fylld av underbar vårflora. Den lilla sluttande parken har nyligen renoverats och jag ser fram mot att se resultatet i sommar.
Krokus framför Kungliga biblioteket i Humlegården.
Vackra Floras kulle i Humlegården har också sin scillamatta.
Där långst bort i bild står Linné och väntar på att Humlegården ska börja grönska.
En annorlunda och spännande vandring blev det idag och med kameran full av scilla-bilder tog jag tunnelbanan hem igen.
Här kan ni se min vandring på en suddig karta....
Kommentarer
Postat av: Katarina/Kollitott
Vilken härlig vandring! Jag borde kanske lämna Södermalm lite oftare...
Postat av: Hans Wester
Jo men så är det Katarina! Jag brukar också mest vara på Södermalm eller Djurgården. Men Stockholm bjuder på så mycket mer!
Postat av: Staffan Huss
Jag bodde vid Kungsholms kyrkoplan 1963-1973 så det var trevligt att återse gamla bekanta trakter. Du lyckades få med vår balkong på en av bilderna. :-) På den tiden fanns det gott om tanter i de kvarteren och de tog gärna en promenad i kyrkparken. Någon gång omkring 1970 drogs vissa gångvägar om och en minipark med bänkar skapades i åt hörnet Bergsgatan/Parmmätargatan till. Det blev väldigt omtyckt av tanterna som gärna satt där i solskenet.
Postat av: Hans Wester
Staffan Huss...vad kul med lite minnen från en inföding. Ja, jag gillar verkligen den här delen av Kungsholmen.
Postat av: Mira
Uppenbarligen är jag inte ett dugg känslig för frosseri. Jag har med glädje följt dig på din scillavandring genom både dina och mina gamla kvarter.
Postat av: Hans Wester
Vad bra Mira!
Postat av: Lena
Underbart! Helt underbart!!
Även jag älskar scålla och dina bilder är så vackra. Tack även för att du visade på kartan hur du gått.
Postat av: Hans Wester
Tack för att du hänger med på bloggen Lena!
Postat av: petra richter
Efter en lång och färglös period av året så återuppstår hoppet liksom...
Postat av: Hans Wester
Ja, nu lämnar vi det tråkiga bakom oss Petra!
Trackback
