Slottsparken bjuder inte på någon direkt blomsterprakt ännu. Den orientaliska julrosen och snödroppar är i stort sätt allt vi har att erbjuda i blomsterväg så här i början av mars. Inte ens vintergäcken har börjat visar sig.

När jag inventerat klart dessa vårblommor hämtade jag stegar och beskärningsverktyg och gav mig upp i slottsparkens största äppelträd. Det är en speciell känsla när man får sätta sekatören och sågen i ett fruktträd på våren. Först hade jag tänkt lyssna på någon passande Spotifylista eller en dokumentär på radion, men jag kunde verkligen inte stänga ute talgoxarnas, grönfinkarnas och gulsparvarnas tidiga vårsång.

För några år sedan upptäckte jag att vårt försök att ´´plantera´´ in mistel i det här äppelträdet hade lyckats och en städsegrön planta hade hittat sin plats på en hängande gren. Jag minns när jag några år tidigare pillade in det slemmiga fröna innanför uppskuren bark och jag var inte speciellt hoppfull om att det skulle lyckas. Idag hittade jag ännu en mistel på trädet!

Att beskära stora fruktträd där det krävs höga stegar och en del klättring uppe i kronan, är ganska jobbigt och jag förstår inte hur jag för tio år sedan orkade beskära ungefär 100 fruktträd i Stockholms villaträdgårdar under februari-mars varje år. Idag räcker det gott med parkens fyra fruktträd. 

Jag tänkte inte ta upp det här med hur man beskär fruktträd igen, det fanns på den försvunna bloggen, men jag kom att tänka på hur Lars Krantz en gång förklarade hur man skulle gå till väga. Förutom att trädet ska vara ganska glest, med starka grenar som orkar bära upp frukten och att grenarna bör riktas (med hjälp av beskärning) så vågrätt som möjligt, men att trädet också får en naturlig krona där grenarna även växter en aning snett uppåt - så är det viktigt att ha olika åldrar på grenarna. Trädgårdsmästare Krantz jämförde trädets grenar med en mänsklig familj eller släkt. Det bör alltså finnas både gamla grova grenar som är trädets stomme, men även medelålders, som är friska och ger bra med frukt.

Man får ju heller inte glömma ungdomarna och barnen. Barnen är det vi brukar kalla vattenskott och de tillhör också familjen eller släkten. Icke-professionella beskärare brukar säga att man ska klippa bort allt som växer rakt upp! Alla vattenskott ska bort! Men barnen (vattenskotten) är ju egentligen trädets framtid och man bör lämna en del av dessa årsskott för återväxtens skull och då leta rätt på de skott som inte pekar spikrakt upp, utan böjer sig en aning.

För att bygga en ny krona i ett fruktträd, böjer man ner utvalda årsskott (vattenskott) med hjälp av snöre. Skottets starka tillväxt avtar då och fruktknoppar börjar i stället bildas på grenen. Nej, det här skulle ju inte bli en lektion i beskärning - jag tycker bara att Lars Krantz liknelse med gubbar, gummor, medelålders, ungdomar och barn var lite kul - och viktig. I morgon fortsätter jag med min beskärning!