Söder glöder
Hösten är ovanligt vacker i år, som här vid Skanstull och på Wikipedia kan man läsa om bladens höstfärger:
Om hösten går växter in i dormans, de börjar förbereda sig för vintervilan. Processen med att löven gulnar sätts igång genom att växterna börjar producera abskissinsyra. Klorofyllen försvinner därmed från växter som inte är städsegröna, varigenom de gula nyanser som blad och löv alltid har blottläggs. Lövens gulnande hänger samman med att växterna gör sig redo för vintervila och då behöver de energin som klorofyllen förbrukar under sommaren. b-karoten och flavonoler (quercetin) står för den gula färgen, och mängden varierar bland olika växter. Blad och löv blir röda av att växten tillverkar antocyaniner under hösten. Olika växter får därför företrädesvis antingen gula eller röda höstfärger. Nyansen påverkas också av vädret, speciellt på aspar vilka kan få båda färgerna; ju mildare och regnigare höst desto gulare löv, och ju torrare och kallare desto rödare. Löven och bladen fälls genom att bladfästet förkorkas. Förkorkningen fördröjs av goda ljusförhållanden, varför träd som står nära en ljuskälla behåller löven längre än träd som står mörkt.
Lönnar och aspar som glöder vid Årstaviken.
Dagens vandring började vid Hornstull och min plan var att vandra runt Södermalm vilken är en sträcka på ungefär en mil, men den här vandringen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Ännu ligger båtarna kvar i Långsholmskanalen, eller Pålsundet som kanalen heter öster om Långholmsbron. Höstfärgerna är som sagt ovanligt vackra i år och alla nyanser av gult, grönt och rött får verkligen stadens träd att klä sig i festdräkt, innan de klär av sig nakna inför vintern.
Vandraren/fotografen.
Vid koloniområdet Tanto södra, vek jag av från strandpromenaden för att se hur kolonisterna börjat förbereda sina lotter inför vintern. Men det finns fortfarande mycket man kan göra i trädgårdarna innan den riktiga vintern sätter stopp för trädgårdsarbetet.
Perukbuske - Cotinus coggygria, är en växt som jag aldrig har använt. Hur vacker jag än tycker att den är så finns det något dystert över den, men får den sällskap av goda passande grannar så är den säkert ett mycket bra val.
Den här dragspelaren vid Årstavikens strand fick mitt roslagshjärta att värmas lite extra, när jag på håll hörde honom spela ´´I Roslagens famn´´ eller Calle Schewens vals, som den ju heter. Han fick lite fikapengar av mig som tack.
Det kändes lite märkligt att se någon föra sig inne på Refugiums kolonilott vid Eriksdalslundens koloniområde idag. Under alla år som jag gått förbi här så har jag aldrig sett den åldrade landskapsarkitekten Hans Drost på sin tomt. Nu har lotten fått nya ägare och han heter...ja, ni vet hur det är när man presenterar sig för varandra, namnet försvann blixtsnabbt som vanligt. Men jag tror att de nya ägarna blir bra arvtagare till den här speciella lilla trädgården som Ingela Bendt skrev sin fina bok om.Platsen finns även med i min bok, Stockholms gröna rum.
Jag älskade verkligen Hans förvuxna trädgård där han gömde sig för att få vara ifred. Växtligheten var både vild och tuktad, en kontrast som jag tycker mycket om, men de senaste åren så gick det charmiga förfallet lite väl långt och man hoppades till slut att någon med känsla för den här platsen, skulle få ta över, eftersom Hans Drost inte längre har kraft att sköta sitt älskade Refugium.
Nu har trädgården fått känna på beskäringsverktygen och den är inte längre ett skyddat hemligt rum. Jag har full förståelse för att man nu öppnat upp för att få in mer ljus och jag tror att min favoritlott på min vandringsväg, kommer att leva vidare som en vacker liten plats just vid Årstavikens strand. Jag hoppas dock att de inte tuktar grönskan alltför mycket, utan låter växtligheten även i fortsättningen få omfamna det lilla huset med den behagligt gröna färgen. Hans Drost har godkänt sina efterträdare och jag tror att han nu kan dra sig tillbaka i lugn och ro.
Tidigare inlägg om Refugium:
Naturen tar över Refugium
Refugium - ett ostört rum
Det här är inte jag... utan en annan man med kamera som ville fånga trädens uppvisning.
Vid Norra Hammarbyhamnen heter ´´Ms Gratia´´, ett skepp från 1946 och är som en flytande trädgård.
Här vid Norra Hammarbyhamnen slutade min vandring runt Södermalm helt plötsligt då mitt knä började bråka med mig igen. Knät som opererades första gången 1985 och sedan ytterligare två gånger, har i år annars fungerat ovanligt bra tycker jag. Mina vandringar ser jag som bra träning för att stärka musklerna kring knät och hålla uppe konditionen. Men idag gick något snett och jag fick ordentligt ont. Som tur var befann jag mig vid Färjeläget där färjor går över till Hammarby sjöstad och här fanns en busshållplats. Bara att avbryta min höstvandring och försöka få ordning på knät igen. Jag känner igen det här och några dagars vila brukar hjälpa. Irriterad och otålig får jag nu inte uppleva Brittsommarvärmen där ute...
Om hösten går växter in i dormans, de börjar förbereda sig för vintervilan. Processen med att löven gulnar sätts igång genom att växterna börjar producera abskissinsyra. Klorofyllen försvinner därmed från växter som inte är städsegröna, varigenom de gula nyanser som blad och löv alltid har blottläggs. Lövens gulnande hänger samman med att växterna gör sig redo för vintervila och då behöver de energin som klorofyllen förbrukar under sommaren. b-karoten och flavonoler (quercetin) står för den gula färgen, och mängden varierar bland olika växter. Blad och löv blir röda av att växten tillverkar antocyaniner under hösten. Olika växter får därför företrädesvis antingen gula eller röda höstfärger. Nyansen påverkas också av vädret, speciellt på aspar vilka kan få båda färgerna; ju mildare och regnigare höst desto gulare löv, och ju torrare och kallare desto rödare. Löven och bladen fälls genom att bladfästet förkorkas. Förkorkningen fördröjs av goda ljusförhållanden, varför träd som står nära en ljuskälla behåller löven längre än träd som står mörkt.
Lönnar och aspar som glöder vid Årstaviken. Dagens vandring började vid Hornstull och min plan var att vandra runt Södermalm vilken är en sträcka på ungefär en mil, men den här vandringen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Ännu ligger båtarna kvar i Långsholmskanalen, eller Pålsundet som kanalen heter öster om Långholmsbron. Höstfärgerna är som sagt ovanligt vackra i år och alla nyanser av gult, grönt och rött får verkligen stadens träd att klä sig i festdräkt, innan de klär av sig nakna inför vintern.
Vandraren/fotografen. Vid koloniområdet Tanto södra, vek jag av från strandpromenaden för att se hur kolonisterna börjat förbereda sina lotter inför vintern. Men det finns fortfarande mycket man kan göra i trädgårdarna innan den riktiga vintern sätter stopp för trädgårdsarbetet. Perukbuske - Cotinus coggygria, är en växt som jag aldrig har använt. Hur vacker jag än tycker att den är så finns det något dystert över den, men får den sällskap av goda passande grannar så är den säkert ett mycket bra val. Den här dragspelaren vid Årstavikens strand fick mitt roslagshjärta att värmas lite extra, när jag på håll hörde honom spela ´´I Roslagens famn´´ eller Calle Schewens vals, som den ju heter. Han fick lite fikapengar av mig som tack. Det kändes lite märkligt att se någon föra sig inne på Refugiums kolonilott vid Eriksdalslundens koloniområde idag. Under alla år som jag gått förbi här så har jag aldrig sett den åldrade landskapsarkitekten Hans Drost på sin tomt. Nu har lotten fått nya ägare och han heter...ja, ni vet hur det är när man presenterar sig för varandra, namnet försvann blixtsnabbt som vanligt. Men jag tror att de nya ägarna blir bra arvtagare till den här speciella lilla trädgården som Ingela Bendt skrev sin fina bok om.Platsen finns även med i min bok, Stockholms gröna rum. Jag älskade verkligen Hans förvuxna trädgård där han gömde sig för att få vara ifred. Växtligheten var både vild och tuktad, en kontrast som jag tycker mycket om, men de senaste åren så gick det charmiga förfallet lite väl långt och man hoppades till slut att någon med känsla för den här platsen, skulle få ta över, eftersom Hans Drost inte längre har kraft att sköta sitt älskade Refugium.
Nu har trädgården fått känna på beskäringsverktygen och den är inte längre ett skyddat hemligt rum. Jag har full förståelse för att man nu öppnat upp för att få in mer ljus och jag tror att min favoritlott på min vandringsväg, kommer att leva vidare som en vacker liten plats just vid Årstavikens strand. Jag hoppas dock att de inte tuktar grönskan alltför mycket, utan låter växtligheten även i fortsättningen få omfamna det lilla huset med den behagligt gröna färgen. Hans Drost har godkänt sina efterträdare och jag tror att han nu kan dra sig tillbaka i lugn och ro.
Tidigare inlägg om Refugium:
Naturen tar över Refugium
Refugium - ett ostört rum
Det här är inte jag... utan en annan man med kamera som ville fånga trädens uppvisning. Vid Norra Hammarbyhamnen heter ´´Ms Gratia´´, ett skepp från 1946 och är som en flytande trädgård.Här vid Norra Hammarbyhamnen slutade min vandring runt Södermalm helt plötsligt då mitt knä började bråka med mig igen. Knät som opererades första gången 1985 och sedan ytterligare två gånger, har i år annars fungerat ovanligt bra tycker jag. Mina vandringar ser jag som bra träning för att stärka musklerna kring knät och hålla uppe konditionen. Men idag gick något snett och jag fick ordentligt ont. Som tur var befann jag mig vid Färjeläget där färjor går över till Hammarby sjöstad och här fanns en busshållplats. Bara att avbryta min höstvandring och försöka få ordning på knät igen. Jag känner igen det här och några dagars vila brukar hjälpa. Irriterad och otålig får jag nu inte uppleva Brittsommarvärmen där ute...
Kommentarer
Trackback
