Stilla morgon i Minneberg
En av våra vandringsvägar hemma i Bromma går utefter Minnebergs strand, där trädgårdsanläggningarna på 80-talet skapats med mycket känsla och kunskap. Jag skulle gärna vilja veta vem/vilka som ritat detta. Här blommar det fantastiskt fint från vår till sen höst och nästa år tänker jag följa årstidernas förändringar med hjälp av min kamera.
Morgonen var helt ljuvlig med dimma som lättade över Ulvsundasjön, ingen vind och Bromma bjöd på en magisk stillhet. Visst kom det något flygplan in för landning på Bromma flygplats då och då, med det är vi vana med här. Nu talas det att lägga ner flygplatsen som inte längre är lönsam och vi behöver kanske inte vänta ända till 2038, utan nu talas det om att det kan ske om några få år. Det vore helt underbart!
Vore det inte för pandemin så skulle tillvaron vara mycket bra just nu. Det verkar dock som om det blir en andra våg även i Sverige, som har haft mycket bättre siffror än resten av världen under ett par månader. Nu har trenden brutits och antalet smittade ökar igen för varje dag. Jag har varit försiktig hela tiden och fortsätter med det tills detta obehagliga och nyckfulla virus besegrats med vaccin och andra mediciner. Troligen kommer det alltid att finnas kvar fast inte lika aggressivt och vi kommer att lära oss att leva med det.
Jag vandrar vidare i stad och natur, med eller utan min fina kompis Lexus och nu när inte fåglarna sjunger så lyssnar jag på ljudbok när jag går, dock inte när Lexus är med.
Från Lyran till Vinterviken
24 september 2020
Det är sällan jag besöker de södra förorterna och när jag någon gång gör det så väljer jag de vackraste platserna att fotografera på. Så som jag gör var jag än befinner mig. Det har faktiskt hänt att jag fått kritik att jag enbart fokuserar på det som är vackert, att jag inte visar hela platsen, även det som eventuellt inte är så tilltalande. Att det är finare på mina bilder än det är i verkligheten. Den kritiken är så märklig att jag inte ens orkar kommentera. Som tur är så uppskattar de flesta att jag väljer det vackra i stadens gröna rum!
Nåväl, idag tog jag bilen till Konditori Lyran i Mälarhöjden och gick bort till Vinterviken. Sommarvärmen är kvar trots att vi närmar oss oktober, 21 grader idag och vindstilla. På Pettersbergsvägen gick jag förbi villor som hängde i branten ner mot Mälaren, med storslagen utsikt över vattnet och över till ´´mitt´´ grönskande Bromma. Inga skrytbyggen direkt, utan hyfsat enkla hus, men med tanke på bilarna som stod parkerade utanför, kan jag tänka att det inte är trädgårdsmästare som bor här direkt. Här och där finns dock vackra äldre trähus bevarade från en helt annan tid då stockholmare hade sina sommarhus här och då platsen kallades Fridhem. På Wikipedia läser jag att det var Sandbergs hushållerska Emma Hedin, som när orten skulle fastslå ett namn, förslog Mälarhöjden. Heder åt Emma!
På en brygga nästan framme vid Vinterviken pratade jag en med en ´´bryggdykare´´, en man med en kraftfull magnet som kan lyfta upp till 400 kilo. Om han nu skulle orka lyfta det...
Han stod där på bryggan och fiskade upp järnskrot som låg på botten och berättade att han fått upp fyra stycken soptunnor på några dagar. Annars var det cyklar och annat rostigt bråte som låg i en hög på bryggan. Bottnarna i våra sjöar och hav är människans dolda soptippar. Det som inte syns finns inte. Människan och naturen! Både besviken och förbannad vandrade jag vidare.
Vid Vinterviken vände jag och tog mig tillbaka till Konditori Lyran, där jag fikade och vilade mina vandrarben som trampat en mil idag.
Brännholmen - Östra Lagnö
Dahlior vid Österåkers konsthall - Länsmansgården
En lördagsmorgon på Långholmen
September på Mariaberget
En mulen måndag på Södermalm/Sofia
Jag älskar mulna, stilla måndagar i Stockholm!
En lugn morgon på Söders gator, när jag skulle fota söderkåkar och Sofia församling på östra Södermalm brukar ofta vara en ganska stilla plats, om man räknar bort Nytorget då. Hösten närmar sig och jag ville se de vackra söderkåkarna inbäddade i trädgårdarnas grönska, innan höstens starkare färger tar över och påminner oss om att vi har en lång mörk och kall tid framför oss.
Jag och många med mig, är mycket tacksamma över att dessa underbara kulturhus som förvaltas av AB Stadsholmen, lämnats kvar som små reservat när rivningsvågen gick som värst över vår huvudstad. 700 hus revs i City på 50- och 60-talet, men även här på Söder försvann mängder av gamla hus. Självklart är det bara en romantisk dröm att alla gamla trähus skulle fått finnas kvar här, när det behövdes fler och moderna bostäder. Men jag tillåter mig själv att drömma mig bort i den där romantiska drömmen, med grönskande idyller i stället för breda gator med femvåningshus. Jo jag vet, jag är född och uppvuxen i en småstadsidyll…
Dessa idylliska kåkar där många konstnärer idag bor och som är en dröm för många att bo i, var en gång i tiden de allra sämsta bostäderna i Stockholm, utan några bekvämligheter alls, där de fattigaste bodde.
Under 80- och 90-talet hade vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice AB, skötsel av många av dessa vackra trädgårdar och minnen dyker alltid upp under mina besök på Söders höjder. På Lotsgatan träffade jag ett trevligt par som följer mig på sociala medier och som bor i kvarteret. Alltid trevligt att möta följare av Stockholms gröna rum.
Den här dagen koncentrerade jag mig på att ta bilder på husen i Sofia församling, men jag ska försöka hinna med Katarina, Maria och Högalid också. Dagens kaffepaus blev på Fjällgatans café, där jag satt en lång stund och såg ut över mina drömmars stad och tog in all grönska som trots allt finns i denna storstad. Plötsligt kom ett stilla regn från Djurgården över mig och jag vandrade sakta vidare tillbaka till bilen som var parkerad intill Vitabergsparken.
Min ö i Stockholm
