Ulf Lundell
Det började med Jack och året var 1976. Då hade redan hans första album Vargmåne släppts och som innehöll Jag går på promenaden, en låt som många blev träffade av på något sätt. Det här var ett nytt sätt att skriva skönlitteratur och ett nytt sätt att ge ut rock/pop på svenska. För min egen del hittade jag till Uffe genom Jack, boken som alla läste då av olika anledningar. Skivan Nådens år kom 1978 och visst gillade man Snön faller men för min del dröjde det till Ripp Rapp som kom året efter, då jag blev fast och låten som gjorde att jag föll för Uffes musik var Rom i regnet. Nu ska jag inte räkna upp alla album han släppt och vad de har betytt för mig men det finns vissa perioder som betytt mycket för mig.

Publiken
Lundell har alltid haft en del problem med sin egen publik och har väl inte alltid vårdat sina fans på bästa sätt. De senaste åren har han fått allt svårare för den skräniga delen av publiken som endast vill höra de råaste rocklåtarna (grabbarna längst fram). Jag minns en av hans spelningar på Tyrol för några år sedan då han höll på att slå gitarren i skallen på en ung kille som ville höra röjrock när Uffe just börjat spela sin ballad Inte ett ont ord som handlar om hans son Love. Riktigt ilsken blev han.
Att män i alla åldrar tar kontakt med honom och berättar hur de känner igen sig i hans texter och att de vet precis hur han känner får honom att bli lika förbannad. Det är en konflikt att vara en ensam konstnär som skapar musik och böcker men helst inte vill veta av vad andra får ut av hans texter. Visst älskar han att stå där på scen men han skulle nog ibland vilja ha en annan publik.
Nu ska jag erkänna att i hans texter kan jag känna igen mig så starkt att det nästan blir otäckt, som om det kom från mig själv. Vi delar också kärleken till flera platser som Gotland, Österlen, Toscana mm. Jag aktar mig dock för att meddela det till honom.

Hans bästa album
Med Öppna landskap kom han åt de allra flesta svenskar och låten föreslogs att bli vår nya nationalsång. Själv hade han ganska stora problem med att den gick hem så starkt i alla stugor.
De album som betytt mest för mig är Den vassa eggen från 1985, den enligt mig allra bästa Evangeline (här finns låten En historia som blivit mycket speciell för mig) från 1988, Utanför murarna från 1989, Xavante från 1994, På andra sidan drömmarna från 1996, Män utan kvinnor från 1997 och I ett vinterland (Jag saknar dig är nog det bästa han gjort) från 2000. I min bil finns alltid en hemmabränd CD med 150 mp3-låtar som går om och om igen i perioder. Den skivan kommer alltid att följa mig....där har jag lagt de allra bästa av hans många låtar. Förutom de album jag nämt här finns det magiskt bra låtar spridda över alla hans verk. Club Zebra är också ett album som jag lärde mig tycka mycket om.
Med det här inlägget ska jag inte försöka få någon tvivlare att lyssnar på hans låtar (sånger) men jag skulle ändå vilja att de som har svårt med hans raspiga röst ändå tar sig tid att lyssna eller läsa texterna. De är oftast både mycket naturromantiska och kärleksromantiska men även samhällskritiska.
Att han fått hela Sveriges militanta feminister efter sig beror mer på misstag och speciellt efter en spontan reaktion på en hopplöst dålig recension av en textbok.

Jag har samlat på mig det mesta han gett ut på både skiva och böcker. Bland romanerna är ´´Saknaden´´ från 1992 den som jag tycker bäst om. För tillfäller är det tyst om Uffe. Han är förälskad och har då ingen förmåga att skriva. Visst gläds jag åt hans lycka men eftersom jag tycker bäst om hans lugna ballader som ofta är ganska mörka och dystra....så hoppas jag att han....nej....jag hoppas att han förblir lycklig resten av livet. Han har gett oss så mycket fantastiskt så det får räcka med det i värsta fall. Jag antar att man sett honom på scen för sista gången.

På senare år har Ulf Lundell fått en annan betydelse för mig men det är en helt annan historia.