Site Meter

Så länge skutan kan gå

 
Det här inlägget gör jag för att spara lite fakta om min morfar och hans skepp Hoppet här på internet. Texten kommer från min gamla hemsida som snart går i graven och som handlar om min morfar sjökaptenen. Han dog redan 1944 så jag fick aldrig träffa honom och jag brukar säga att om det är någon bortgången person som jag skulle vilja träffa så är det min morfar. Tänk att få höra berättelser från alla resorna över haven och från alla de hamnar han besökt.
Alltså det här inlägget är ingenting för er som söker efter trädgårdsinlägg.
Ville bara att det här ska ligga på internet...av någon anledning...

Längs Upplands kust, och ut över öar i skärgården, sträcker sig det kustområde som i mer än femhundra år lystrat under namnet Roslagen. Av de närapå 13.000 Roslagsöarna är Gräsö, Singö, Yxlan, Blidö, Ljusterö och Väddö de största. Här bland Calle Schewens och Rönnerdahls öar har jag vistats i stora delar av mitt liv.
Norrtälje kallas för Roslagens huvudstad och där växte jag upp under 1950-60-talet. Det är en typisk sommarstad som skiftar från att på vintern vara en stad med ett lugnt tempo till att på sommaren bli en livlig semesterstad. Min mor har växt upp i Norrtälje sedan hon som tvååring kom från Länna församling. Min far kom från en statarfamilj som flyttade runt i Uppsalatrakten. 1940 kom min fars familj till Norrtälje där de stannade för gott. Samma år träffades min mor och far.

Rådmansö blev vårt sommarparadis. Där hade vi vår stuga och det var där jag senare lossade tampar på de olika båtar jag skaffat för att ta mig ut till den fantastiska ytterskärgården. Senare kom jag själv att ha sommarstuga både i Södersvik och även i Söderäng vid Lågarö.
Min morfar sjökapten Carl Bernhard Söderholm föddes och växte upp på Yxlan i Blidö församling, där hans mor har gamla Blidöanor. Morfars far kom från Stockholm. Carl Bernhard gick till sjöss redan som tolvåring och tillbringade hela sitt yrkesliv på olika segelfartyg.

 
Carl Bernhard och Hoppet

Hoppet av Länna var ett skonertskepp som ingick i Elfvings rederi på Högmarsö i Roslagen. Min morfar Carl Bernhard Söderholm var delägare i varvet och var den sista kaptenen på Hoppet.

Carl-Bernhard föddes 1866 i Blidö församling i Roslagen. Hans far Knut Söderholm var skeppare. Han var tretton år när han gick till sjöss och seglade jorden runt och besökte hamnar världen över.

Carl Bernhard började som befälhavare på fartyg åt P.A. Elfving på Högmarsö 1909 och seglade flera skepp. Alma av Länna seglade han i sju år och Hoppet av Länna i sju år. I början av 1920-talet blev han delägare i Elfvings rederi på Högmarsö där han var kapten på flera fartyg, bl a Alma byggd i Danmark 1878, Niord, Anna och till sist Hoppet av Länna Han seglade Hoppet tills skeppet skrotades och höggs upp i Torekov. Där finns Hoppets kajuta uppställd och sammanbyggd med fartyget FRAM av Brantevik på Torekovs Sjöfartsmuseum. Hoppet har på sätt och vis blivit en symbol för segelfartygen genom att både dess kajuta och skans har bevarats. Skansen kan ses på Sjöhistoriska museet i Stockholm där livet ombord på Hoppet är en permanent utställning.

 
 


 
 
I Skansen
 

Skansen bestod av 10 kvadratmeter och här bodde fyra man: En matros, en lättmatros och två jungmän. De övriga fyra i besättningen, kapten, styrman, konstapel och kocken bodde längst akterut.

Kojerna i skansen var 195 cm långa och 60 cm breda. Man sov på halmmadrasser, vilka fartyget höll med. Fartyget höll även med filtar och kudde. Besättningen fick själva klä madrasserna med tyg, några lakan användes inte.

Förutom att vara sovplats för fyra besättningsmän var skansen dessutom det utrymme som användes till matplats för dessa fyra, och även till övrigt umgänge i den mån tid och orkfanns till det. Här förvarades även sjömanskistorna som innehöll sjömännens tillhörigheter. Där fanns kläder, vissa egna verktyg och en plats för psalmbok, brev och värdesaker. Kistan låstes inte då det var att misstro de övriga ombord.

Det var nog ganska mörkt i skansen, ljus fick man från ett litet fönster på babordssidan och från ett skylight, samt från en fotogenlampa som hängde i taket.


Den enda värmen i skansen kom från kabyssen. Ventilationen var dålig och fukten var ett problem. Fukten fick fritt inträde genom de dåligt isolerade skotten av brädor och de ofta våta kläderna bidrog också till att sprida fukten. Inte nog med det, var det hårt väder förekom det att sjöar slog upp på fartyget , slog in dörren till däckshuset och trängde in i skansen. Det är lätt att förstå att det kunde ta lång tid att få allt torrt igen.

Ett stort problem förr var vägglösen som kunde innebära en stor plåga för de som drabbades. Problemet var inte mindre ombord på Hoppet. Den så välbehövliga sömnen och nattron stördes ofta av lössens framfart. Det fanns helt säkert många metoder att bekämpa vägglössen, ombord på Hoppet bekämpade man lössen med hjälp av kokande vatten och blåslampa.

 

 


Kapten Söderholm i mitten i främre raden.
 


Kabyssen
 

I kabyssen, som av naturliga skäl inte var alltför stor - 3,2 m2 golvyta - lagades maten åt båtens åtta besättningsmän. Ovanför spisen fanns en lucka in till skansen. Genom luckan skickade kocken in maten till männen i skansen. Man använde fartygets muggar och tallrikar medan var och en av mannarna hade sina egna matbestick. Kocken hade flera sysslor förutom att laga mat; han skulle servera i mässen där den övriga besättningen åt, han hade hand om städning och bäddning akterut och han hämtade ved till spisen. Oftast var det skeppets yngste man som var kock. Matsedeln för en dag kunde se ut så här:


06.00 Kaffe och knalle


07.30 Frukost med stekt sill och potatis


12.30 Middag med bruna bönor och salt fläsk, risgrynsvälling


15.00 Kaffe med knalle


18.30 Plättar gjorda på middagens risgrynsvälling

 

 

Arbetet ombord

 

Det fanns självfallet en mängd olika sysslor för besättningsmännen ombord. Vanliga underhållsarbeten var t ex skötsel av löpande rigg och lagning av seglen. Rengöring ochmålning var andra förekommande underhållsarbeten. Det hände även att däcket måste drevas. Det allra farligaste arbetet ombord var att arbeta i riggen. Seglen skulle sättas eller beslås högt ovanför däck och några skyddsanordningar var det inte tal om. Det var ett arbete som måste göras oavsett väder, vilket kunde vara nog så hårt ibland med snö och hagel och kyla, för att inte tala om vind. För att komma upp i masten fick man klättra i de tvärgående ribborna som var fastsatta i vanten. Det fanns inte mycket att hålla fast sig i uppe i masten, sjömännen fick helt enkelt hålla i sig i vad som fanns till hands. Fötterna balanserade man på perten - en lina som var fastsatt under rån.. En regel bland sjömännen lydde: "En hand för dig själv och en för rederiet".

 

 



Hoppet vid Kornhamstorg i Stockholm

 
 
Resor
 

Under tiden fram till första världskriget fraktade Hoppet ofta trä från hamnar i Norrland till Pool i England. Från England tillbaka till Sverige fraktades porslinslera till Gustavsbergs fabriker på Värmdö.

Efter första världskriget, under mellankrigstiden, seglade Hoppet oftast till Danmark. Lasterna bestod i regel av trä från Norrland samt kalksten från Gotland. Men det hände fortfarande att Hoppet seglade över Nordsjön till England.

Hoppet tog en last på 425 ton, i regel virke. Det tog runt 10 dagar att lasta och lossa hennes virkeslast. Detta innebär ganska långa hamntider och det i sin tur innebar att man under en säsong hann med 8-9 resor.


På vintern hindrades sjöfarten av isen, då låg Hoppet vanligtvis upplagt vid Högmarsö. Vintern användes istället till att utföra nödvändiga reparationer på skeppet.

 

 
 
Kapten Söderholm
 

Hoppet av Länna var ett skonertskepp som ingick i Elfvings rederi på Högmarsö i Roslagen. Min morfar Carl Bernhard Söderholm var delägare i varvet och var den sista kaptenen på Hoppet. Carl Bernhard var känd som en säker och djärv skeppare. Tid var pengar även på den här tiden i början av 1900-talet och då gällde det att få restiden så kort som möjligt. Att sätta mycket segel i hårt väder var en risk för både besättning och fartyg.Vid ett tillfälle 1928 under en resa från Kalix mot hemmahamnen på Högmarsö så blåste det upp till snöstorm och Hoppet gick på grund utanför Kapellskär. I det hårda vädret skulle seglen bärgas och beslås och besättningen jobbade skift hela natten med att länspumpa fartyget. Dagen efter bärgades Hoppet till hemmahamnen för att repareras.


Det berättas av besättningen på Hoppet att det smugglades linolja från Finland till Sverige och faten gömdes i barlasten som bestod av sten.


Vid ett tillfälle höll Hoppet på att bli torpederad under första världskriget. De mötte en tysk konvoj vid Landsort som gjorde sig beredda att gå upp mot Hoppet. Då satte kapten Söderholm fulla segel och hann över tremilsgränsen som räddade besättning och fartyg. Enligt en av besättningen, Gustav Boström, Frötuna, skulle kapten Söderholm ha pekat finger åt tyskarna.

 

 

Det är morfar Carl Bernhard som har den snygga mustachen.

 

 

Carl Bernhard går till sjöss

 

Månljuset hade fyllt rummet med dunkla skuggor. Han var van vid dem och han välkomnade dem. När vinden kom från rätt riktning, och när månen stod stor och rund i rätt position, kunde skuggorna göra skepnader av hans syskon som liksom lekte kurragömma i ljusets skiftningar. I förtrolighet och samhörighet svepte de över bräderna över golvet och lockade honom till en lek han inte kunde delta i. I en vrå satt hans mor och log varmt mot sina barn. Han önskade att hon kunde komma och sätta sig på hans sängkant, dra filten om honom och låta en värmande hand stanna kvar vid hans arm. Hennes värme skulle vara allt han behövt känna för att släppa det sista stinget av oro och tveksamhet inför det som stod framför honom. Men varken hans mor eller syskon tillhörde hans värld längre och han ägde inte tillträde till deras.

 

Han ändrade skärpan i sin blick, lät den ta sig förbi skuggorna och såg sin fars hustru sova tätt intill sin dotter, hans halvsyster. Hennes arm beskyddande om den lilla kroppen, som för att försöka hindra att någon kom och tog henne ifrån sig. Han syster hade fötts en regnig eftermiddag i juli. Himlen hade varit svart och hot om åska låg tung i luften. Carl-Bernhard hade sett upp mot himlen och förväntat sig att se blixtrarna vina över valvet. I sitt inre hade han sett framför sig hur blixtrarna uppkom av den kamp som utspelades mellan himmelens vita änglar och dödens svarta om det syskon som styvmodern höll på att föda inne i stugan. Dödens änglar hade segrat stort tidigare och Carl- Bernhard hade inte vågat tro annat än att de skulle vinna den här gången också. Anna hade hunnit fylla året nu.

 

Den första tiden hade han knappt sett åt henne, efter att ha förlorat alla sina syskon visste han nu bättre än att fästa sig vid de små. Förutom för far så hade alla tagits ifrån honom, han hade överlevt fyra syskon och sin egen mor och ändå var han bara tretton år. Han hade fått stänga av någonting inom sig den dag för sex år sedan då mor tyst och stilla glidit över från medvetslöshet och in i döden. Sin sorg och rädsla var han tvungen att omvandla till kraft för kamp för överlevnad, så mycket hade han förstått då. När han var yngre hade han legat under sömnlösa nätter och undrat om alla människor han höll av skulle tas ifrån honom, om det var en förbannelse som vilade över honom. Andra nätter kunde han fundera om varför just han varit den som överlevt, om han var utvald på något sätt, om det fanns en uppgift som bara var till för honom. Nu tänkte han inga sådana tankar längre, han hade insett att livets villkor inte kunde styras av andra krafter än de man har själv. Sakta hade han börjat våga ty sig till sin styvmor och sin halvsyster och kanske var det just Annas livsglada joller och starka nypor som öppnat hjärtat igen och fått honom att börja tro på att människor kan få stanna kvar trots att han höll av dem.

 

Johanna hade lagt fram hans packning, hon hade ägnat timmar till att laga, förstärka och stoppa klädesplagg och strumpor och nu låg de, som nästan nya, på stolen intill spisen. Det fanns fortfarande en svag doft av nybakat i rummet. Carl-Bernard hade sett Johanna gå fram till det stora skåpet, hur hon lät händerna leta sig längs in mot skåpets bakre väggar och där hittat det hon sökt. Hon drog fram en duk som bar hans mors ingraverade initialer, CWS. De hade varit en bröllopsgåva från hennes mor och Catharina hade varit så rädd om den att den alltid legat prydligt i hopvikt längs in i skåpet. Med varsamma händer hade Johanna burit duken till spisen, vecklat ut den, greppat ett ångande bröd och omsorgsfullt lindat in den i duken. När hon lagt den överst på hans packning hade hon sett på honom och i blicken blev allt sagt som de aldrig tidigare pratat om. Med ens kunde han se att hon förstod honom, att hon förmodligen förstått honom hela tiden. Hon såg hans sorg och saknad efter modern, hon såg hans längtan efter en far som kunde finnas i hans närhet och hans rädslor inför det nya livet. Men i hennes lugnande blick kunde han också se att hon hade tilltro till honom, att hon visste att han skulle klara sig bra i livet och han såg att hon tyckte om honom.

Solen var på väg upp över horisonten och snart skulle fåglarna börja sjunga sina morgonserenader. I takt med att solen höjde sig kunde Carl-Bernhard känna hur känslor av förväntan motade bort all osäkerhet och rädsla. När den första koltrasten ropade ut sitt morgonmeddelande hade glädjen och förväntningarna ökat så i styrka att han nästan kunde ta på den stämning som fanns i luften han andades in och ner i lungorna. I eftermiddag skulle han stå på ett fartygsdäck och se Blidö sakta försvinna i horisonten, framför sig skulle han ha äventyret. Han skulle arbeta hårt och efter några år skulle han ha sparat till sig ett litet kapital. Då skulle han återvända till sin barndoms ö och där finna sig en snäll kvinna att gifta sig och bilda familj med.

Ellinor Falkebo Mars 2005

 


Bilderna i inlägget kommer dels från famljen dels från Sjöjhistoriska riksmuseet i Stockholm.



Vackra namn...

Tyborön · Oksöy fyr · Skagen · Nordkoster · Väderöarna · Måseskär · Pålgrunden · Naven · Vinga · Nidingen · Hallands Väderö · Anholt · Arkona · Skillinge · Falsterbo · Drogden · Hanö · Hammerodde · Utklippan · Ölands södra udde · Ölands norra udde · Harstena · Hoburg · Östergarnsholm · Fårösund · Gotska Sandön · Gustaf Dalén · Landsort · Almagrundet · Stavsnäs · Svenska Högarna · Söderarm · Finska Utö · Nyhamn · Örskär · Märket · Eggegrund · Kuggören · Brämön · Lungö · Skagsudde · Holmögadd · Järnäsklubb · Bjuröklubb · Pite-Rönnskär · Rödkallen · Kemi fyr · Storön

Min plats bland alla dessa vackra namn är Söderarm.


Scenen från SOS-Sällskapsresan när båtfolket befinner sig i den där naturhamnen och alla lyssnar på kvällsandakten på P1 i väntan på dagens sista sjörapport...stämmer verkligen. Jag minns så väl när man satt på berget med radion för att få höra om vinden skulle vända under natten.

Sjörapporten på radio är mycket viktig om man befinner sig ute i ytterskärgården och om vinden ändrade riktning helt oväntat under natten så fick man flytta båten till en läplats och om det var i augusti månad kunde det vara helt mörkt ute. Känslan att då komma tryggt  i lä och då man tog en kopp kaffe där i en skärgårdsvik mitt i natten var speciell. Ibland längtar jag så starkt tillbaka till båtlivet och till Roslagens ytterskärgård.

Min sista (senaste) båt Laxkuttern Pyrona


Stockholms fritidsbåtar blir k-märkta



Nu ska Sjöhistoriska museet börja k-märka Stockholms gamla träbåtar som fortfarande fungerar som fritidsbåtar nu i plastens tid. Långholmskanalen är som ett långt träbåtsmuseum och från Långholmsbron kan man njuta av dessa skönheter. Mina föräldrar hade gamla träbåtar när jag växte upp och jag har själv haft en laxkutter. Jag tycker att det var ett mycket bra initiativ av Sjöhistoriska.








Från mitt fönster




Dagens låt


Dagens bokning - 4 dagar på Malta i augusti.


Nu kommer morfar...

..brukar jag säga när något fraktfartyg går förbi i vår livligt trafikerade led utanför slottsparken. Min morfar var skeppare på en skonert vid namn Hoppet i början av 1900-talet och fram till 1930-talet. Då var det segel som gällde. Fartygens utseende har utvecklats med åren, jag tror att man på något sätt även tänkte på att skeppet skulle vara vackert förr i tiden. Något som man inte direkt tänker på idag.

Nu fraktade väl inte morfar samma gods som de containerfartyg gör idag men det verkar som om man helt tappat förmågan eller viljan att göra fartyg vackra idag. Nu förstår även jag att man inte kan segla hundratals Saabar....över haven. Det är väl helt enkelt andra tider....




Dagens låt
Så länge skutan kan gå med Ulf Lundell från Under vulkanen.

Stockholms sjöfart




Waldemarsudde

Hoppet

Så länge skutan kan gå. ´´Klara jobbet med glans...gå iland någonstans´´



Min morfars skonert Hoppet. På den nedre bilden ligger Hoppet vid Kornhamnstorg i Gamla Stan här i Stockholm.

Hoppet av Länna var ett skonertskepp som ingick i Elfvings rederi på Högmarsö i Roslagen. Min morfar Carl Bernhard Söderholm var delägare i varvet och var den sista kaptenen på Hoppet. Carl Bernhard var känd som en säker och djärv skeppare. Tid var pengar även på den här tiden i början av 1900-talet och då gällde det att få restiden så kort som möjligt. Att sätta mycket segel i hårt väder var en risk för både besättning och fartyg.Vid ett tillfälle 1928 under en resa från Kalix mot hemmahamnen på Högmarsö så blåste det upp till snöstorm och Hoppet gick på grund utanför Kapellskär. I det hårda vädret skulle seglen bärgas och beslås och besättningen jobbade skift hela natten med att länspumpa fartyget. Dagen efter bärgades Hoppet till hemmahamnen för att repareras.

Det berättas av besättningen på Hoppet att det smugglades linolja från Finland till Sverige och faten gömdes i barlasten som bestod av sten.
Vid ett tillfälle höll Hoppet på att bli torpederad under första världskriget. De mötte en tysk konvoj vid Landsort som gjorde sig beredda att gå upp mot Hoppet. Då satte kapten Söderholm fulla segel och hann över tremilsgränsen som räddade besättning och fartyg. Enligt en av besättningen, Gustav Boström, Frötuna, skulle kapten Söderholm ha pekat finger åt tyskarna.

Data om skeppet
Byggt 1878 i Gävle av ek och furu.
Längd 35,3 meter
Bredd 7,5 meter
Djupgående 3,9 meter
Segelyta ca. 500 kvm.
Lastförmåga 425 ton
Besättning 8 man

Tyvärr hann jag aldrig träffa min morfar som dog 1944 och det är en stor sorg eftersom jag skulle ha tyckt mycket om att höra hans berättelser från hans resor på alla haven.


Strandvägens fartyg




Se kategorin Sjöfart
.

Norr Mälarstrands fartyg



Längs Norr Mälarstrands kaj gick jag idag i bitande kyla....utan mössa!  Tyvärr så vände många av de gamla vackra skutorna här fel sida till så att jag inte kom åt att fota namnskyltarna. Den här gången upptäckte jag redan på plats att inte många av fartygen här längs Norr Mälarstrand har namn efter kvinnor, fartygen här har i stället  fått namn efter platser eller något annat.

Igår var det någon som undrade om det är just här på ostkusten som kvinnonamnen försvunnit från flytetygen.
Vad heter fartygen hos er? Ni som vandrar längs kajer i Sveriges hamnar...vad heter båtar, skutor och fartyg hos er?  Kalle i Grisslehamn (om du läser det här)...vad heter skutorna i din hamn? Isabella vet jag....

Eller är det där med kvinnonamn på båtar bara en myt.....kanske att man bara fått för sig att båtar, skutor och fartyg heter Josefina, Emma eller Anna eller vad det nu är för kvinnonamn? Tack och lov fanns här inga manliga namn!

Nu har jag Strandvägen och Söder Mälarstrand kvar!
Apropå Göteborg fundera grönt, alla i Göteborg heter faktiskt Glenn....i varje fall nästan alla. Se här.
I Stockholm finns det 497 som heter Glenn och i Göteborg 1383.

Se kategorin Sjöfart
.


Skeppsholmens fartyg

Dagens låt
Grafton street med Dido

.

Till havs igen

Nu när jag inte hade möjlighet att vara på plats idag så tackar jag dig syster för fantastiskt bra och härliga bilder!!!
De fyra första bilderna är på den lyckliga Mexikanska Cuauthemoc. Lägg märke till besättningen i riggen. Nu har de vackra skeppen lämnat Stockholms kajer och återvänder igen om sju år. Det var fantastiskt att få se dessa skatter.

15392-942
15392-941
15392-943
15392-946
15392-945
Sedov från Ryssland

15392-948
15392-947
Den svenska briggen Tre Kronor

DN


Skeppspaning längs Stockholms kajer

15392-938

Vid Stockholms kajer var det nu på eftermiddagen aningen mer folk än i morse klockan fem. Vädret var strålande men med en lite regnskur då och då. Det blev aldrig så trångt utan man kunde obehindrat vandra bland dessa fantastiska fartyg. Det var ganska svårt att komma åt att fotografera som man ville...man kom för nära på något sätt och att klättra upp till Fjällgatan blev för mycket för ett värkande knä och kön till Katarinahissen var för lång.
Vi gick ombord på det Mexikanska fartyget Cuauhtemoc som låg ute vid Stadsgården och var ett vackert skepp med en längd av 90 meter. Redan på håll hördes glad musik....och då menar jag glad musik....tokglad. Det kändes som om man måste dansa ombord, musiken ur högtalarna var mycket hög och en härlig stämning infann sig ombord och den strikt klädda besättningen gick omkring och talade med besökare.
Allt var pedantiskt skött och ett sådant här skepp har ju varit ett skolfartyg sedan den byggdes 1985 tror jag det var.
Det var fantastiskt att vandra runt och se på alla vackra skepp.....men det Mexikanska fartyget vann alla charmpoäng man kan få.
15392-930
Ombord på det Mexikanska fartyget


15392-939
Skeppsbron

Efter att ha gått från tullhuset på Stadsgårdskajen ut till Skeppsholmen hade vi alltså sett ca. 120 för det mesta underbart vackra fartyg och intrycken var många. Två scener fanns på Skeppsbron och det spelades musik som hördes överallt och det var en skön och avslappnad stämning. Vi avslutade med att se och höra en pianist spela Chopin på akterdäck av fartyget Fryderyk Chopin från Polen och det var mycket vackert.
Det här var en helt strålande dag bland skepp och trevligt sällskap. Vad jag hörde så dröjer det sju år till nästa besök av alla fartyg.....då laddar jag kameran igen!


15392-933
En tysk sjöman 2007.....han sitter och SMS:ar....så underbart!

15392-93615392-935
Här ligger vår Svenska stolthet Briggen Tre Kronor som är helt nybyggd och ännu inte helt färdig inne. Jag besökte detta fartyg i vintras då det var visning ombord. Ett mycket vackert fartyg vars skrov hade en vacker grå färg,


15392-934
15392-937
Här nedanför Stockholms slott låg de mindre fartygen.

DN


Skepp på väg mot stan

15392-821
15392-820

Bilderna tagna en vacker kväll i början av juli på från Djurgården. Den gamla skutan visar hur vackert ett fartyg kan vara. Nu väntar vi på Tall Ship Race då de riktigt stora vackra fartygen från hela världen kommer till Stockholms kajer den 27-30 juli.

Skeppsholmens kajer


15392-512

Ibland kommer man till platser i den här staden som man inte tidigare besökt och jag måste erkänna att jag inte gått efter Skeppsholmens kajer tidigare....vad jag minns. I helgen hade jag ingen kamera med mig då jag hamnade där och halkade in på en visning av Briggen Tre Kronor som var mycket intressant. Idag tog jag en kort kajvandring där i den kyliga vinden. Det var bara ett par grader varmt och gråmulet. Här kommer jag att gå många gånger i sommar. Kajerna är fyllda av spännande båtar, skutor och fartyg och överallt sjuder det av liv. En skylt med skutans historia finns uppsatt invid många av skutorna. Antar att det bor folk på dessa skutor som i skutorna vid Norr- och Södermälarstrand. Jag kanske ska bo på en skuta?
I sommar kommer Tall Ship Race till Stockholm och det ser jag verkligen fram mot...mer om det senare.
15392-513

Dagens jordspråk
Livet är som ett stormigt hav, men ett hav
som har sina hamnar invid grönskande öar.
August Strindberg


RSS 2.0
Related Posts with Thumbnails