Köpenhamns parker
Botaniska trädgården
Augusti 2013
Till botaniska trädgården gick jag först, efter en tågresa som började 05.20 vid Stockholms C och slutade i Köpenhamns C 10.35. En botanisk trädgård ska man som vanligt helst inte se i augusti, utan under vår och försommar då de flesta av växter blommar och då grönskan är ljusare och hoppfullare än augustis dova, lite dystra gröna nyanser. Men jag tror ändå inte att jag blev så överförtjust i den här botaniska trädgården. Jag fick ingen direkt känsla för anläggningen, men det enorma palmhuset från 1874 var magnifikt!
Kinesträd - Koelreuteria paniculata
Rosenborgs slottsträdgård
Alldeles intill botaniska trädgården ligger Rosenborgs slott med sin mycket stora slottsträdgård där rosenträdgården fortfarande lockade med sina färgstarka rosor.
Jag tyckte om den här rosenträdgården där lavendel och buxbom bildade vackra mönster bland rosorna.
Lite fakta från Wikipedia: Trädgårdsanläggningen påbörjades under Kristian IV 1608. En planteckning från 1649 visar att trädgården var uppdelad i kvadrater - ett schackbrädemönster som kan igenkännas i dagens stigsystem. Omkring 1700 planterades lindalléer längs huvudstigarna. Dessa återfinns i dag som Damegangen och Kavallergangen (närmast slottet). Tidigare var området söder om slottet också en del av parken; detta blev 1783 omgjort till exercisplats. I slutet av 1700-talet öppnades parken för allmänheten.
Sedan 1960-talet har parken förnyats med bland annat rader av hästkastanjer ut mot Gothersgade och en rosenträdgård i renässansstil. En svanfontän omgiven av en ring av lindar ligger vid en skärningspunkt av diagonala stigar. Om våren springer en matta av olikfärgade krokusar i schackbrädemönster ut på planen framför slottet.
Spaljerade malus i en stor avdelning.
Lantbrukshögskolans trädgård
Lantsbrukshögskolans trädgård är en vacker liten botanisk trädgård där växterna har namnskyltar, vilket jag gillar eftersom trädgården då inte bara blir en skönhetsupplevelse utan även en läroplats. Den här trädgården ska absolut ses på våren eller försommaren då här finns mängder av vackert blommande träd. Det var trots allt fint nu också och i rosenträdgården blommade många vackra rosor.
Och sånt här gillar man ju alltid! Ett bra system att visa rosornas sorter.
Fredriksbergs slottspark
Fredriksbergs slottspark är av engelsk stil och liknar en stor vacker lövskog mitt i stan, som Humlegården i Stockholm, fast mycket större och med en liten sjö och kanaler där man kan ro med roddbåt.
Lite fakta från Wikipedia: Parken blev anlagd i förbindelse med Frederiksbergs slott och rymmer i dag både rester av en barockträdgård och en romantisk landskapsträdgårds karakteristika. Det finns flera sjöar, kanaler och exotiska träd och buskar i parken, som är mycket välbesökt.
I mitten av Frederiksberg Have finner man på en ö ett karakteristiskt kinesiskt lusthus, dit det är gratis inträde på söndagar under sommarmånaderna. På sommaren bildar Frederiksberg Have ramen kring åtskilliga kulturarrangemang. Frederiksberg Have ligger alldeles intill Köpenhamns Zoo. Man kan till och med se elefanterna inifrån parken. Trädgården, som totalt är 31,7 ha stor, har varit offentligt tillgänglig sedan 1852. Den ägs av danska staten
.jpg)
I det här trädet lämnar Köpenhamns barn sina nappar när de är på väg att bli...lite större barn!
Ligularian lyser med sin kraftigt gulorange färg i parken.
Tivoli
Som vanligt var jag alldeles för tidig på tågstationen när jag skulle åka hem. Flera timmar för tidig. Eftersom Tivoli ligger precis på andra sidan gatan så tänkte jag att jag slår ihjäl en timma där inne och äter en bit mat innan tåget går. Det jag inte visste var att hela anläggningen var fullständigt full av blommor av alla slag. Just på bilden här ovan kanske det är lite galet men jag var djupt imponerad över växtval och kompositioner inne på anläggningen. Mycket vackra planteringar och olika arrangemang.
Lite fakta från Wikipedia: Parken grundades år 1843 (invigningen skedde den 15 augusti) av journalisten Georg Carstensen och har utgjort förebild för flera andra nöjesparker, med sin blandning av parkmiljö, konsertsal, restaurangutbud, åkattraktioner och uppträdanden. Med över fyra miljoner besökare årligen utgör Tivoli ett av Nordens främsta turistmål (4,1 milj 2005 varav 3,1 under sommaren och 1,0 under jultid). Nöjesparken är Skandinaviens största, sett till antalet årliga besökare.
Då har jag besökt en del av Köpenhamns gröna rum och jag har gjort det under helt fel tid på året egentligen, men jag fick ändå en bild av parkerna och trädgårdarna. Det var vackert och väldigt välskött. Den enormt stora Fredriksbergs park var extremt välskött, men även de andra parkerna var mycket bra underhållna. Kanske att jag saknade en stilpark, en barock- eller renässansträdgård, men jag är väldigt nöjd ändå med det jag såg.
Solhattarnas uppgång och fall
En perenn är en flerårig ört som vissnar ner på vintern och börjar växa igen på våren, som Wikipedia enkelt definierar växtgruppen. Det finns perenner som växer väldigt länge på sin plats utan att de behöver omplanteras eller delas, som pioner och dagliljor, och det finns perenner som måste delas och flyttas efter 3-4 år för att hålla sig livskraftiga. En av de populäraste perennerna idag är Echinacea - solhatt. Växten kom redan på 1600-talet till Europa från Nordamerika där den växer vild.
I Marie och Björn Hanssons utmärkta perennbok läser jag: ´´Först under 1800-talet uppmärksammades dess inverkan på bakterieinfektioner. Denna användning upphörde mer eller mindre i och med penicillinets upptäckt. Numer används extrakt från röd rudbeckia (som vi ibland kallar den i Sverige) och även från läkerudbeckian.´´
Idag använder vi echinacea mest som en vacker prydnadsperenn och den finns med i väldigt många trädgårdsproffsdesignade planteringar. Det är bra, för det här är verkligen en stadig och vacker perenn som blommar länge och som lyser upp sensommarplanteringar i soliga lägen. Nu skriver Hansson även att växten är problemfri bara den får en väldränerad plats. Där håller jag inte med! Inte alls!
Om vi pratar om den rena arten Echinacea purpurea så håller jag med, men plantskolorna har skapat/hakat på, trenden att sälja mängder av förädlade skönheter, ofta i orange färger och med blommor med olika utseende. Det finns ca 20 olika sorter på marknaden idag. Jag blev själv förälskad i sorter som 'Tomato Soup', ' Orange Meadow Brite' och 'Harvest Moon'. Det blev Tomato Soap i slottsparken och den var verkligen vacker tillsammans med prydnadsgräset. Året därpå var den borta. Inte ett spår av skönheten. Det var första gången jag började fundera om alla de här sorterna har släppts för tidigt ut i butikerna, utan att ha prövats någon längre tid i vårt klimat. Man kan undra hur nya växter prövas över lag innan de släpps? Det är dyrt med växter och vi vill ju att de ska finnas kvar länge i våra trädgårdar.
Så här skriver Tessan i en kommentar nedan: Jag går en trädgårdsutbildning i Enköping. Där har flera av våra lärare tagit upp just den här diskussionen kring hur nya sorter provas i svenskt klimat innan de kommer ut på marknaden. Just sorter av Echinacea har tagits som typexempel på dåligt härdiga sorter som ändå säljs som tåliga perenner.
Så här skriver Petra: På perenn kursen Hållbara perennplanteringar som jag gick förra året varnade Mona Holmberg och Mona Wembling för de nya förädlade sorterna av Echinacea då de var MKT kortlivade!!!
Härligt ögongodis men ledsamt om man lägger ner tid och pengar på stora rabatter med dessa men en enstaka kan man ju ersätta nu och då!
Runt Linnéstatyn i Humlegården planterade mycket stora mängder av många olika sorter som 'Hot Lava', Hot Papaya', Hot Summer' och 'Summer Sky'. Det var oerhört vackert förra sensommaren runt vår blomsterkung, men i år finns inte många av dessa solhattar kvar.
I Skärholmens perennpark har vintern tagit en del solhattar och jag har hört på fler håll att de har försvunnit från trädgårdar. Visst har vi haft några besvärliga vintrar, men de allra flesta andra perenner har klarat sig bra.
Jag tror att det är hög tid att varna för alla dessa nya populära sorter.
Det spelar ingen roll hur vackra de är om de inte klarar våra vintrar. Det blir ju dyrt om vi ska använda dem som annueller och köpa nya varje år.
Ska vi ha solhattar i våra trädgårdar så måste vi vara säkra på att de är härdiga. Den vanliga röda och även den vita brukar klara sig bra. Men det är väldigt viktigt att de inte står fuktigt under hösten och vintern.
Nu är jag nyfiken på andras erfarenheter!
I Marie och Björn Hanssons utmärkta perennbok läser jag: ´´Först under 1800-talet uppmärksammades dess inverkan på bakterieinfektioner. Denna användning upphörde mer eller mindre i och med penicillinets upptäckt. Numer används extrakt från röd rudbeckia (som vi ibland kallar den i Sverige) och även från läkerudbeckian.´´
Idag använder vi echinacea mest som en vacker prydnadsperenn och den finns med i väldigt många trädgårdsproffsdesignade planteringar. Det är bra, för det här är verkligen en stadig och vacker perenn som blommar länge och som lyser upp sensommarplanteringar i soliga lägen. Nu skriver Hansson även att växten är problemfri bara den får en väldränerad plats. Där håller jag inte med! Inte alls!
Om vi pratar om den rena arten Echinacea purpurea så håller jag med, men plantskolorna har skapat/hakat på, trenden att sälja mängder av förädlade skönheter, ofta i orange färger och med blommor med olika utseende. Det finns ca 20 olika sorter på marknaden idag. Jag blev själv förälskad i sorter som 'Tomato Soup', ' Orange Meadow Brite' och 'Harvest Moon'. Det blev Tomato Soap i slottsparken och den var verkligen vacker tillsammans med prydnadsgräset. Året därpå var den borta. Inte ett spår av skönheten. Det var första gången jag började fundera om alla de här sorterna har släppts för tidigt ut i butikerna, utan att ha prövats någon längre tid i vårt klimat. Man kan undra hur nya växter prövas över lag innan de släpps? Det är dyrt med växter och vi vill ju att de ska finnas kvar länge i våra trädgårdar.
Så här skriver Tessan i en kommentar nedan: Jag går en trädgårdsutbildning i Enköping. Där har flera av våra lärare tagit upp just den här diskussionen kring hur nya sorter provas i svenskt klimat innan de kommer ut på marknaden. Just sorter av Echinacea har tagits som typexempel på dåligt härdiga sorter som ändå säljs som tåliga perenner.
Så här skriver Petra: På perenn kursen Hållbara perennplanteringar som jag gick förra året varnade Mona Holmberg och Mona Wembling för de nya förädlade sorterna av Echinacea då de var MKT kortlivade!!!
Härligt ögongodis men ledsamt om man lägger ner tid och pengar på stora rabatter med dessa men en enstaka kan man ju ersätta nu och då!
Runt Linnéstatyn i Humlegården planterade mycket stora mängder av många olika sorter som 'Hot Lava', Hot Papaya', Hot Summer' och 'Summer Sky'. Det var oerhört vackert förra sensommaren runt vår blomsterkung, men i år finns inte många av dessa solhattar kvar.
I Skärholmens perennpark har vintern tagit en del solhattar och jag har hört på fler håll att de har försvunnit från trädgårdar. Visst har vi haft några besvärliga vintrar, men de allra flesta andra perenner har klarat sig bra.
Jag tror att det är hög tid att varna för alla dessa nya populära sorter.
Det spelar ingen roll hur vackra de är om de inte klarar våra vintrar. Det blir ju dyrt om vi ska använda dem som annueller och köpa nya varje år.
Ska vi ha solhattar i våra trädgårdar så måste vi vara säkra på att de är härdiga. Den vanliga röda och även den vita brukar klara sig bra. Men det är väldigt viktigt att de inte står fuktigt under hösten och vintern.
Nu är jag nyfiken på andras erfarenheter!
Köpenhamns kanaler
Augusti 2013
Att Köpenhamn skulle ha så många och långa kanaler mitt inne i staden, visste jag inte. Eftersom jag vanligtvis även hemma drar mig till kajer och stränder, så blev det likadant här i Köpenhamn. På Peder Strams gade, just intill Nyhavn bodde jag några dagar och så fort jag klev utanför hotellet så drogs jag automatiskt ner till underbara Nyhavn. Den här gången var jag på ensamresa och hade ingen lust att sitta på restauranger eller caféer, så jag hängde mest på kajkanten vid Nyhavn dit jag tog med mitt fika. Här tröttnade jag aldrig på den livliga båttrafiken och hur de långa kanalbåtarna navigerade i den trånga kanalen. Eftersom jag ville ha en överblick över stadens vattenvägar så placerade jag mig bland de övriga turisterna i en kanalbåt och fick under en timma en fantastisk visning av kanalerna och av byggnaderna längs stränderna.
Nu tänker jag inte på något sätt jämföra Köpenhamn med mina drömmars stad Stockholm efter det här besöket, men som jag hört tidigare så kändes det något enklare här och jag fick för mig att jag såg fler leenden och att ögonen var lite varmare på Köpenhamnarna. Men det kan vara inbillning. Det är så lätt att slarvigt jämföra och fastställa likheter hos folk i olika länder, vi är nog ganska lika vi nordbor. Jag tyckte om staden, inte allt, men mycket, och jag vet med säkerhet att jag kommer att återvända, längtar redan till Nyhavns kaj. Nu har jag i sommar varit i Oslo och Köpenhamn och funderat en del på vad som gör Stockholm till en så speciell ´´storstad´´. Nu vet jag! Det är allt vatten, alla grönskande stränder, alla öar, söders höjder och äkta natur på nära håll, och så Stockholms gröna rum!
En av de mest spännande byggnaderna i staden var det gamla börshuset från 1600-talet.
Vid Norrbro poserade den här hägern som en fotomodell och vi fick en fin kontakt...!
Teaterhuset som ligger i mynningen in till Nyhavn. Där kan man ta en öl på bryggan! Om man inte har möjlighet att se någon teater alltså!
Operaen på Holmen, är ett operahus i Köpenhamn och Danmarks nationalopera. Den invigdes den 15 januari 2005 och är ritad avarkitekt Henning Larsen, med Arnold Mærsk Mc-Kinney Møller som initiativtagare, byggherre och mecenat. (Wikipedia)
Den Sorte Diamant "Den svarta diamanten" är en tillbyggnad till biblioteket. Byggnaden stod färdig 1998 och är ritad av arkitektbyrån Schmidt Hammer Lassen. Fasadmaterialet är granit av sorten Absolut Svart, bruten i Zimbabwe, tillskuren och polerad i Italien.
Då kan man kanske förstå att diamanten kostade 462,1 miljoner danska kronor (1998) att bygga.
Då kan man kanske förstå att diamanten kostade 462,1 miljoner danska kronor (1998) att bygga.
15 minuter med cykel eller några minuter med tunnelbanan från centrala Köpenhamn ligger Amager strandpark med bland annat en stor kontgjord ö. Här finns 4,6 km långa sköna sandstränder. Inte illa att ha på nära håll!
Kastrup Sea Bath.
Svindersvik
8 augusti 2013
Den här regniga augustidagen anno 2013, förflyttade vi oss tillbaka till 1700-talet för en stund. Under mina stockholmsvandringar och besök i trädgårdar genom åren, i och omkring huvudstaden, så dyker ofta Carl Hårleman upp som arkitekt till vackra eller spännande byggnader. Ständigt denna Hårleman. Hans far, trädgårdsarkitekten Johan Hårlemans änka lät i början av 1700-talet bygga den Hårlemanska malmgården på Drottninggatan, där Carl växte upp. Byggnaden finns fortfarande kvar vid Centralbadets trädgård och det känns nästan som jag blivit bekant med en av 1700-talets mest berömda arkitekter, vi följs åt på något vis, eller rättare sagt, jag följer i hans spår.
Svindersviks rokokoherrgård är kanske mer spännande än vackert, men jag tycker om byggnaden och platsen som ligger en liten bit från en stökig och trafikerad del av Nacka. Som så många gånger i Stockholmsområdet, förflyttas man från stress och buller, plötsligt till en stilla och vacker plats. En kvarglömd tystnadsoas med tillhörande grönska. Carl Hårleman ritade det här sommarnöjet i rokokostil på 1740-talet till Claes Grill, köpmannen, bruksägaren och en av direktörerna till Ostindiska kompaniet.
Eftersom fastigheten alltid använts som sommarnöje, har det klarat sig från ombyggnader genom åren och anses idag vara en av Sveriges bäst bevarade rokokoanläggningar. Den enda som bodde permanent här var trädgårdsmästaren...! Sedan 1949 är Nordiska Museet ägare av Svindersviks herrgård och under helgerna på sommaren visas byggnaden. Herrgården är väl bevarad - till och med köket ska vara intakt från 1700-talet. Ganska otippat så finns här också en stor vacker festsal, där en av landets högsta kakelugnar med 4,5 meters höjd, en gång i tiden har värmt Grill...
Eftersom fastigheten alltid använts som sommarnöje, har det klarat sig från ombyggnader genom åren och anses idag vara en av Sveriges bäst bevarade rokokoanläggningar. Den enda som bodde permanent här var trädgårdsmästaren...! Sedan 1949 är Nordiska Museet ägare av Svindersviks herrgård och under helgerna på sommaren visas byggnaden. Herrgården är väl bevarad - till och med köket ska vara intakt från 1700-talet. Ganska otippat så finns här också en stor vacker festsal, där en av landets högsta kakelugnar med 4,5 meters höjd, en gång i tiden har värmt Grill...
23 maj 2015
I anslutning till huset ligger en separat köksflygel och ner mot strandkanten ligger Paviljongen. Den uppfördes på 1750-talet och byggdes till på 1780-talet. Innanför dörrarna öppnar sig en storslagen festsal med en takhöjd på fem meter. Salen har välbevarad väggdekor från 1700-talets slut, en magnifik ljuskrona och sannolikt Sveriges högsta kakelugn. Här ryms också en svit gästrum, alla med möbler och inredning från 1700- och 1800-talen. (Från Nordiska Museets hemsida)
8 augusti 2013
I trädgården växer mäktiga gamla lindar och en stor fruktträdgård breder ut sig intill byggnaden. En stor del av trädgården försvann när man okänsligt drog fram Värmdöleden genom det vackra landskapet i slutet av 1960-talet. Det var som vanligt viktigast att ge plats åt biltrafiken. Månghundraåriga trädgårdar värderas inte speciellt högt när trafikleder planeras - tänk om någon skulle komma på idén att dra motorleder genom gamla engelska eller franska trädgårdar?
Den här dagen betade två orädda rådjur under träden som dignade av äpplen. 20 olika sorter finns i trädgården, äpplen som så lämpligt hamnar i kakor och pajer i bryggcaféet som ligger intill. Äppelträden är gamla och knotiga och det sägs att de planterades redan på 1700-talet och man ju ålderbestämt moderträdet till sorten Åkerö i Sörmland till 275 år, så de här träden kan absolut vara från tiden då herrgården byggdes. Det ska även finnas en ros här som är uppkallad efter platsen, men jag vet egentligen ingenting om Svindersviksrosen som lär ha nästan rödvit rutiga blommor, utan jag får forska vidare om denna ros.
Den här regniga sensommardagen ger nog inte rätt bild av trädgården och jag planerar ett nytt besök när fruktträden blommar i maj. Då kommer jag att nosa mycket noggrannare i trädgården.
Den här dagen betade två orädda rådjur under träden som dignade av äpplen. 20 olika sorter finns i trädgården, äpplen som så lämpligt hamnar i kakor och pajer i bryggcaféet som ligger intill. Äppelträden är gamla och knotiga och det sägs att de planterades redan på 1700-talet och man ju ålderbestämt moderträdet till sorten Åkerö i Sörmland till 275 år, så de här träden kan absolut vara från tiden då herrgården byggdes. Det ska även finnas en ros här som är uppkallad efter platsen, men jag vet egentligen ingenting om Svindersviksrosen som lär ha nästan rödvit rutiga blommor, utan jag får forska vidare om denna ros.
Den här regniga sensommardagen ger nog inte rätt bild av trädgården och jag planerar ett nytt besök när fruktträden blommar i maj. Då kommer jag att nosa mycket noggrannare i trädgården.
8 augusti 2013
Intill herrgården ligger det helmysiga Svinderviks brygghus som verkligen andas 1700-tal. Till och med jag fick huka mig när jag klev in i caféet, där mängder av smarriga bakverk frestar. Vi fikade faktiskt två gånger här på Svindersvik, en gång vid bryggan och en gång inne i det mysiga 1700-talsrummet. Längs stranden går en vandringsväg som leder till Finntorp och hade det inte regnat hade vi följt den ett stycke.
8 augusti 2013
Barcelona i Oslo
Vid Centralstationen eller Jernbanestasjon, kom den här tigern på plats år 2000 då Oslo stad fyllde 1000 år. Konstnär - Elena Engelsen.
Vid min tidiga morgonvandring såg jag spår efter fredagskvällens fest...
Byggnaderna i Oslo hade vackra fasader och nästan överallt var de nyrenoverade och man kände att Oslo är en välmående stad.
Matchdag mellan Oslos stolthet Vålerenga mot gästande Barcelona och på Karl Johan såg man fotbollströjor överallt. En vänskapsmatch som fick mig och min dotter att göra en extra fotbollsresa i år. 45 minuter med flyg från Arlanda och hotell mitt i stan.
Statyer och skulpturer i Oslo ser inte riktigt ut som hemma. Den här dykaren är ju helt underbar!
Stora delar av slottsparken var avstängt för renovering, men här en liten glimt.
Inte vårt hotell...
Aker brygga var tidigare ett varvsområde men mellan åren 1986-1998 byggdes en ny kaj med en lång träbrygga, nya bostadshus, ett köpcentrum och mängder av restauranger längs kajen. Det här var en plats som kändes lite kontinental, med en härlig atmosfär. Musik hördes överallt och restaurangerna var fyllda, trots att det kostar en hel del att äta ute i Oslo. Vi pratade om att sånt här saknar Stockholm. Visst bygger vi bostäder på gamla industritomter vid stadens kajer, men det blir inte så här levande.
Matchen blev en stund av lycka. Messi-magi. Lycka var även att se alla dessa killar och tjejer i barcatröjor. Själv hade jag på mig min Xavitröja...
Efter det att vi besökt Vigelandsparken, tog vi spårvagnen till ett kvarter där unga konstnärer ställde ut sina verk och där husfasaderna var fyllda av graffiti och det var faktiskt befriande skönt att se efter alla skrämmande skulpturer i Vigelandsparken. Det här området ligger vid Akersälven som stilla flyter förbi. Tyvärr så gräver sig den nya staden sakta men säkert fram och byter ut charm och grönska mot sterila fastigheter. Jag nämnde tidigare att de gamla husen i Oslo även är vackra med nyputsade fasader. Här finns en rest kvar av det gamla icke-renoverade - vackert på ett annat sätt!
Oslos nya operahus var något utöver det vanliga. Hela byggnaden sluttar ner mot sjön och man kan gå från stranden upp för den sluttande byggnaden, till taket. Det vackra operahuset invigdes våren 2008 och kostade ungefär 4 miljarder norska kronor att bygga. 1100 rum finns det i den 38 500 kvadratmeter stora byggnaden.
Lurö i Vänern
Ett ensamt fackelblomster bland de mjukt formade klipporna.
Några undrar kanske varför man reser till en skärgårdsö i Vänern, när man bor intill Stockholms skärgård, där mängder av paradisöar i havsbandet är lätta att nå med båtar från Stockholm. Jag antar att det beror på en lust att söka resmål i Sverige som inte är så vanliga. Gotland, Österlen och Roslagens skärgård är fortfarande favoriter i vårt land, men ibland så hittar man nya platser som får plats i den varmaste delen av hjärtat och Lurö mitt i Vänern har just fått en sådan plats.
Vi tog båten ut och efter en timmas resa över den enorma insjön (Europas tredje största) så klev vi iland på den vackra ön där fullständigt lugn råder. Det blev en övernattning i Fyrhuset och jag tror att vi vandrade på de flesta stigar över den ungefär 4 km långa ön. Under vandringarna upptäckte vi många olika naturtyper, ibland gick stigen intill vattnet för att sedan dyka in i djupa barrskogar. På den södra delen av ön där fyren står, är naturen lite mjukare med mer lövskog med ek och hasseldungar.
Vid ankomsten till ön tog Sune emot oss vid receptionen som ligger på bryggan. Sune och Marianne Westerberg flyttade till Lurö 1991 och öppnade vandrarhemmet 1996. Hela verksamheten är uppbyggd med kärlek och allt från rummen, duschar, toaletter, sopsortering, vandarhemsköket och restaurangen är så välordnat och fint. Läs mer här!
Vid ankomsten till ön tog Sune emot oss vid receptionen som ligger på bryggan. Sune och Marianne Westerberg flyttade till Lurö 1991 och öppnade vandrarhemmet 1996. Hela verksamheten är uppbyggd med kärlek och allt från rummen, duschar, toaletter, sopsortering, vandarhemsköket och restaurangen är så välordnat och fint. Läs mer här!
Fyrhuset där vi bodde, i samlingsrummet en trappa upp har man strålande utsikt över Vänern.
Restaurang Stormköket som öppnade 2007, låg alldeles intill vår bostad. Här åt vi middag i den ljumma augustikvällen, där svalorna hade flyguppvisning och där fåren bräkte i hagen.
Fyrhuset byggdes 1863 och fyrvaktartjänsten har gått i arv till son eller måg, fram till idag och fram till förra året bodde här Ruth och Valter Andersson, de senaste åren dock endast under somrarna. Ruth, vars far och morfar var fyrvaktare på ön har bott i hela sitt liv här på Lurö, men nu har hon och Valter blivit tvungna att flytta till fastlandet för gott på ålderns höst. En kärleksfull trädgård har skapats av kärleksfulla händer vid fyrplatsen, där syren och körsbärsträd skapar skyddande gröna rum. Här odlade man även grönsaker och bär, och i bergets skrevor har man planterat perenna växter som blandar sig vackert med den vilda floran.
Jobbmobilen är med...
Utsikt från Fyrstugans allrum
En vacker kväll på berget och en något annorlunda och spännande vandring i fullständigt mörker i en minst sagt kuperad bergsterräng upp till rummet.
Hemfärd och framme vid hemmahamnen i Ekenäs på Värmlandsnäs
Vigelandsparken - människans liv från vaggan till graven.
Vigelandsparken är världens största skulpturpark där en konstnär stått för alla verk.
Konst skapas för att få oss att reagera på ett eller annat sätt. Konstnären vill berätta något för oss och jag tror att just skulpturer får oss att bli extra uppmärksamma, eftersom de många gånger nästan känns lite levande. Jag tycker om när konst rör om och skapar debatt och får oss att tänka ett steg längre, än när man betraktar en tavla med endast ett vackert landskap eller en staty med en ståtlig kung på en häst. Att man ibland blir illa berörd av något verk ingår väl i vissa konstnärers hela tanke och det har jag inga problem med. Men när man betraktar över 200 skulpturer och blir illa berörd av nästan alla, då känns besöket meningslöst. Det här gav mig ingenting, mer än att jag skriver detta blogginlägg...
Det man ser när man kommer in genom grindarna (det är gratis att besöka parken) är en stor sluttning upp mot själva huvuddelen av skulpturparken. Man passerar en bro med tätt stående skulpturer på varje sida. Redan här blev både jag och min dotter smått chockade av den ondska som syntes i nästan varje uttryck på skulpturerna, vuxna människor med stränga blickar riktade mot barn och närhet mellan man och kvinna såg mer våldsamt ut, än kärleksfullt. Det finns mycket symbolik i alla dessa verk, men det här inlägget skulle blir alldeles för omfattande om jag gav mig in på det.
Det var synd att den stora fontänen halvvägs upp, var avstängd i år, jag tror att det skulle varit effektfullt med brusande vatten från den stora skål som männen bar upp.
Stora turistgrupper med guider flockades kring skulpturerna och jag vet inte om jag ens vill försöka analysera varför mängder av turister, hade så väldigt roligt här. När vi själva blev smått nedstämda av allt detta, så hördes deras skratt hela tiden över parken. Högst uppe på kullen stod den höga monoliten och runt om, mängder av människor huggna i granit. Om ondska rådde nere vid bron så fanns här mer ångest och flera tvivelaktiga ´´ormgropar´´ av barn och vuxna som fick mig att må ganska dåligt.
Den 17 meter höga monoliten är skapad ur ett enda granitblock - imponerande! Här kryper och krälar 121 människor. Monoliten stod färdig 1943, samma år som Gustav Vigeland dog.
Det här blev en av mina ´´favoriter´´- en varg som äter på ett barn och ett annat barn står på vargens rygg och hånskrattar elakt. Symboliserar vad?
Till döden skiljer oss åt.
Jag vet att allt detta skapades i en helt annan tid, att Gustav Vigeland växte upp när livet i en familj tydligen handlade väldigt mycket om disciplin och att han även upplevde två världskrig. Detta är väl en spegling av första halvan av 1900-talet då, och jag är verkligen glad att jag inte tillhörde de som växte upp just då. Idag skulle det nog bli stora problem att ställa ut sådan här konst i en offentlig park. Jag vet inte, jag kanske är ovanligt känslig, men för mig handlar detta om ondska, förtryck, förnedring och ångest. Det är inte så här jag vill bli berörd av konst. Men döm själva. Vad ser ni i dessa bilder? Det finns några av dem som kanske ses som kärleksfulla, men uttrycken i ansiktena visar något helt annat - tycker jag.
Lite fakta om parken och om Gustav Vigeland: Temat i parken är att visa olika faser i människans liv från barndom till ålderdom, från vaggan till graven. Figurerna (skulpturerna) ska visa alla möjliga känslor, även om jag här saknar kärlek och glädje som för mig är de viktigaste ingredienserna på vår väg i livet. Det är möjligt att Gustav Vigeland visar sin syn på kärlek bland dessa krälande människor, men jag förstår det inte.
Gustav föddes 1869 och dog 1943 i Oslo och är mest känd för skulpturerna i Vigelandsparken.
Mellan 1924 och 1943 var Vigeland sysselsatt med anläggningen i Frognerparken som utgörs av 212 skulpturer i brons, granit och smidesjärn, vilka tillsammans består av ungefär 600 figurer på temat människans livscykel. Granitpelaren Monolitten består av 121 stenfigurer. Wikipedia
Jag gick inte ens igång på rosorna i parken!
Min dotter är bra på att nosa upp detaljer och medan alla samlades runt de krälande granitfigurerna så gick hon runt och tog bilder på de vackra smidesgrindarna. Helt plötsligt så blev Gustavs konst vackert!? Var det alldeles omöjligt att hamra ut lite glädje och kärlek ur granitblocken? Måste det till metall? Hur som helst, det här var det enda som vi tyckte om i Vigelandsparken. Efter det här besöket drog vi vidare till en plats där unga kreativa människor ställde ut sin konst och där rivningshusens fasader var täckta av graffiti och det var enda gången i mitt liv som jag blev glad åt graffiti (ok, en gång i London också!)
Något mer som jag tyckte om - ett valv mellan de stora träden och en stig som leder bort. Bort från Vigelandsparkens skulpturer...
