Engelska parken vid Rydboholms slott
En dag på Mälaröarna
Innan jag begav mig ut mot Mälaröarna, åkte jag upp till Mälarblick i Nockebyhov för att ta några bilder. Därifrån har man en fantastisk utsikt ut över Mälaren och mot Drottningholms slott. Mitt andra mål var Helgö och Kaggeholms slott där jag ställde bilden för att se om den bortglömda parken fått någon omvårdnad i sommar. På den annars så lugna platsen befann sig nu ett gäng skrikande tonårsgrabbar som spelade fotboll på stora gräsmattan, vilket gjorde att jag inte kunde kolla in parken som jag tänkt. Jag vandrade i stället vägen ner mot det gamla färjeläget som nu bara var en enkel brygga. Kaffe och mackor längst ut på bryggan med vita näckrosor till vänster om mig och gula till höger.
Sommarsverige är fantastiskt och jag ska verkligen försöka att ta in allt det vackra trots den besvärliga tiden vi befinner oss i. Förr i tiden när jag hade båt i Roslagens skärgård, var jag väldigt enkelriktad och tyckte endast att ytterskärgården var riktigt vackert. Numer kan jag njuta lika mycket av en stilla insjö i skogen, eller Mälaröarnas lummiga grönska. Jag vandrade tillbaka genom gamla lindalléer och i en hage sprang några hästar omkring och såg lyckliga ut, trots instängdheten. De flesta fåglarna har tystnat nu och under natten hörde jag inte koltrasten utanför sovrummet, den som sjungit sedan mars månad varje natt/gryning. Den har stört min nattsömn. Nu saknar jag redan den vackra vemodiga sången.
Färden gick vidare ut mot Munsö och färja över till Adelsö, där jag aldrig tidigare varit. Vid Hovgården, som tillsammans med Birka upptogs på Unescos världsarvslista 1993, vandrade jag ut mot det fantastiska kulturlandskapet med borgruin, husgrunder och gravfält. Platsen var central plats för Svearikets styrning från mitten av 700-talet, läser jag på Wikipedia. På andra sidan fjärden ligger Birka, dit båtar går från Hovgården och det var mycket lockande att för första gången besöka Birka, men jag håller mig fortfarande ifrån folksamlingar, så det får vänta ett tag till.
Jag gick upp till borgruinen och utsikten över Mälaren var storslagen. Innan jag tog mod till mig att gå in i området som betas av kor, såg jag till att kossorna låg lugnt och stilla i skuggan under ett stort träd. Men plötsligt reste sig alla och började röra på sig i riktning mot mig, lika plötsligt började vandraren med koskräck gå med snabba steg mot grinden.
Det här är en plats som jag kommer att återvända till många gånger. Det böljande kullarna med lämningar från forntiden är oerhört vackra, med blommande örter i den magra marken. Tänker att det säkert är mycket vackert här på våren också och jag såg flera riktigt stora gamla aplar vid stranden. En vacker majdag 2021 kommer jag tillbaka och då kanske jag även vågar gå in till det mysiga trädgårdscaféet invid kyrkan. Nu sneglade jag in och kände doften av kanelbullar…
Längs Kungsholmens stränder
26 juli 2020
Det var senast i februari som någon, förutom Lexus besökte min lägenhet, ingen välbesökt salong, som Uffe sjunger. I slutet av februari började det normala livet gå mot en mycket annorlunda tillvaro för de allra flesta. Trots att jag kunnat vandra, kanske mer än någonsin, har jag levt som i en bubbla på något sätt och jag längtar verkligen ut därifrån. Jag är ändå lyckligt lottad som har kunnat tillbringa en hel del tid tillsammans med de som betyder mest för mig, men jag saknar trots allt att kunna röra mig fritt överallt.
Tidigt i morse gick jag över min bro till Kungsholmen. Det blev ännu en vandring runt min favoritö detta år och den här gången i ett ganska snabbt tempo. Jag känner mig stark och frisk och njuter av att kunna vandra utan några problem. Men jag hann även med att pausa på några favoritbryggor denna tidiga, soliga söndagsmorgon då de flesta stockholmare låg kvar i sängen.
I år ser jag fler döende almar än någonsin och det ser lite skrämmande ut på många platser, även om det är sådant vi vetat i många år, att almen är ett träd som snart inte finns kvar i Stockholm och i övriga landet. Glädjande i Stockholms parker är dock att stora parkytor runt om i kommunen, fått växa likt ängar i år, även om jag vet att riktiga ängar måste ha mager jord för att gynna blommorna och inte en näringsrik jord där gräset härskar. Trots det har många vilda växter fått visa sig som aldrig förr på gräsytor. Röllika dominerar på många platser och det kanske inte är den vackraste vildblomman, men det blir ändå så mycket mer levande om man jämför med en klippt gräsmatta. Blåklockan får plötsligt växa upp, den är ju ständigt jagad av de som med trimmer vill korta all växtlighet till fem cm. När den här växten knoppas ser den ut som ett gräs och råkar väldigt ofta ut för piskande trådar. I år har jag sett fler blåklockor än på mycket länge.
På många platser har det även anlagts ängar intill parker mm. Som till exempel vid Askrikegatan mot Tessinparken på Gärdet och längs den upprustade Norr Mälarstrand, där bland annat vallmon blommade vackert i dag. Det här är en utveckling som jag tycker mycket om. Visst kan även jag tycka att klippta gräsmattor passar i många trädgårdar och parker, men den vilda ängen är inte bara så mycket vackrare, utan är också mycket viktig i en tid då bland annat fjärilar blir allt ovanligare. Biologisk mångfald!
Ännu en stadsvandring
Juni-juli 2020
