Pandemin har härjat i två år nu och även om vaccinationen minskat dramatiken betydligt under den senare delen av året, finns det trots allt en oro mycket tack vare att så många väljer att inte vaccinera sig, av olika mycket märkliga anledningar. Nu sprider sig Omicron varianten snabbt över världen och vi får se hur hårt det slår nu när vi går in i 2022.

 

Hur som helst blev 2021 ett mycket trevligare år än det föregående och jag tycker att jag har levt ganska normalt efter omständigheterna. Jag har kunnat rört mig friare inne i stan, besökt caféer och handlat i butiker igen. 

 

Resandet utomlands har jag självklart helt lagt åt sidan det här året och jag känner faktiskt inte längre någon längtan att lämna Sverige, dels på grund av panedmin, men även med tanke på miljösapekten och min flygrädsla. Däremot längtar jag efter att resa ner till södra Sverige igen och jag hoppas verkligen att det kan bli av i vår/försommar.

 

Den delade vårdnaden om Lexus som Cecilia och jag har, fungerar väldigt bra och jag är oerhört tacksam över att få ha den underbara kompisen så mycket. Vi har det fantastiskt fint tillsammans både under våra vandringar och utflykter, men även hemma i mitt Brommanäste. 

 

I förra årets årskrönika skrev jag att jag till slut hittade ett bra sätt att leva, i frihet och med sinnesro. Den friheten har jag kvar!

 

Nu ser jag fram mot våren och sommaren och det stora fotoprojekt som jag har framför mig.

 

 

 

Stort tack alla ni som följt mig på sociala medier under år!

 

 

Gott Nytt År!

 

 

 

 

 

Stockholm i sommardräkt – en promenad i det gröna – Dagens Nyheter 3 augusti 1893

 

Jag har skrivit av en artikel ur Dagens Nyheter från 1893, som handlar om en vandring i de gröna rum där jag brukar vistas. Det är mycket intressant att läsa om hur platserna såg ut för 128 är sedan.

Texten är avskriven exakt som den var i DN och det kan vara lite svårt att läsa gammelsvenska. Det som slår mig är att texten stundtals är så poetisk. Det är inte så vanligt i dagens trädgårdslitteratur.

Jag har lagt in några bilder för att visa hur platserna ser ut idag.

 

 

Det finns en oändlig massa trädgårdar och gröna platser i Stockholm. De synas tillkomna af det begär efter landtlighet och sommarvistelse, hvilket hos våra hufvudstadsbor är så starkt, att de i större utsträckning än kanske någon annan hufvudstads invånare öfveranstränga sina tillgångar för att få tillbringa sommaren utanför stadens hank och stör. Snart sagdt hvar man går – åtminstone utanför den jemförelsevis trånga areal som utgör stadens centrum – skall man oupphörligen öfverraskas af lummiga träd, hvilka mellan de höga byggnaderna sticka upp öfver plank eller staket, och små, särskildt inrättade balkonger utanför fönstren finna en hel blomsterträdgård i miniatyr, hvilken frodas i skuggan af nedfällda persienner.

 

Och jemte allt detta tillväxa oupphörligt våra offentliga planteringar och parker, medan nya anläggas på förut obruten mark. Det är som om Stockholm ansträngde sig för att inom egna råmärken dag efter dag eröfvra mera av den landsbygd, till hvilken stadsbon alltid längtar, när vårens förrädiska luft lockar med minnena af grönska och fogelsång.

 

 

När man på en tur genom staden kommer in i någon af de många enskilda trädgårdar, hvilka ligger kringströdda bakom byggnader eller plank, gömda för de passerandes blickar som tillhåll för ensamhetens ro eller stilla familjeglädje, gripes man ovillkorligen af en egendomlig känsla, hvilken för fantasin manar fram bilder af både glada och rörande scener. Dessa träd, som växt upp mellan de höga stenhusen, ha skänkt sin skugga åt generationer af menniskor, hvilka trötta af stadens feberaktiga lefnadssätt behållit en lugn vrå, dit de kunnat draga sig tillbaka med sin glädje eller sin sorg.

 

Dess blomrabatter ha för många år sedan burit plantor, som nu gått ur modet och ersatts med andra, motsvarande det eviga kraf på nytt som utmärker menniskolifvet i smätt lika väl som i stort. Men den gamla provinsrosen lika väl som den moderna stamrosen har brutits af för att bortgifven tala sympatiens eller kärlekens tungomål. Och de vissnade bladen, som vinden eller regnet strött ut öfver sandgångarne, tala samma förgängelsens språk mellan nutidens blekfärgade eller lysande blomgrupper som förr, när de stela stockrosorna föllo af öfver raka rabatter.

 

Det finns något af lifvets minnen i hvarje gammal trädgård, och får en sådan förfalla, är det som om lifvet sjelft saknade de efterlevandes vårdande hägn. Och intrycket blir likartadt som man ensam går under de låga lindarna i Kungsträdgården eller de höga träden i den vidsträckta Linnéparken – endast att detta intryck då vidgar ut sig och växer. Det blir liksom mindre intimt, men mera omfattande. Det är ett helt samhälles behof af frisk luft och naturglädje som frambragt dessa parker. Tusenden och åter tusenden har gått fram under dessa träds skugga, hvilat ut i lycka eller sorg och gått vidare, lemnande plats för nya menniskor i nya tider, men med samma behof.

 

 

 

 

 

Rika och fattiga ha här gått om hvarandra, ledande sina barn eller smekande sin kärestas arm, och i månskensnätterna ha öfver gångarne ljudit ömma hvistningar eller brutala skratt – så som ljuden af ondt och godt alltid blandas i verlden. Men våra planteringar äro oss dyrbara – icke blott materielt. Och det bli det mer och mer, allt efter som den samhörighetskänsla växer, hvilken bjuder att skaffa luft, helsa, glädje och sommargrönt utan åtskilnad och åt alla.

 

Om vi börjar vår promenad i den stora stadsträdgården nr.  44 Döbelsgatan, så är det icke mer än rätt och billigt. Där finns nemligen den stora plantskolan för alla de otaliga växter, blommor, buskar och delvis träd, hvilka efter hvar andra flyttas ut för att pryda våra offentliga platser. Der är en förvånande rikedom och en öfverväldigande massa af drifbänkar. Solen gassar ned öfver detta kolossala drifhus i fria luften och tvingar ur den ypperliga jorden fram hela massor af de prydnadsväxter af alla slag, hvilka vi känna igen från Kungsträdgården, Linnéparken, Berzelii park eller platsen vid Nationalmuseum. Likartade blommor fylla de särskilda drifbänkarna.

 

Det är som en enorm karta med ramar i åtskilda färgnyanser, och ingen olärd vågar sig på att gifva namn åt alla dessa importerade praktväxter i lysande eller bleka färger – mattgrått, blekgult, sammetsbrunt, guldgult, violett, rödt, blått, orange och laxfärg. Alla tyckas frodas och växa under stadsträdgårdsmästarens, hr Medin, sakkunniga vård, och kring vårdarens egen bostad möter man den angenämaste svalka under skuggiga träd.

 

Från Stadsträdgården är vägen kort till den nyanlagda Vanadislunden. I slutet af Döbelsgatan utbreder sig den sig uppför den brant sluttande kullen med små, friska björkar, som lofva att växa upp till en helt grönskande hage omkring den härliga utsigtspunkt, hvilken toppen af kullen erbjuder. Man far vidare, följande spårvägen, och finner en stor, lummig trädgård utanför den vackra bostad, som välgörenheten skänkt åt hufvudstadens Pauvres honteux, en lugn, skuggig plats, der de gröna träden skänka sin skugga åt de gamla, som en gång ´´sett bättre dagar´´.

 

Och när man kommer ut till Karlbergsvägen, mötes ögat af ännu en plantering, ljus, ung, prålande af utslagna blommor och vackra bladväxter. Den ser ut som en hel barnkammare här i stadens utkant. Sofforna under de unga träden äro upptagna af sköterskor eller mödrar, sandgångarne myllra af lekande barn, och med suffletterna uppdragna och myggnäten nedfällda stå barnvagnarne stilla i skuggan, gömmande sovande småttingar, som slumrat in, tyngda af den ljumma sommarluften.

 

 

 

 

På den stora öppna platsen, som genomskäres af Uplandsgatan, har ännu en nyodling blifvit gjord. En hög kulle hväfver sig öfver den öppna platsen. Den är täckt af en grönskande gräsmatta, genomskuren af slingrande sandgångar. Den ser ännu helt ny ut, och träden äro nyplanterade. Men de äro friska och gröna, och när de en gång växt upp, skaöö säkerligen Tegnérlunden komma att tillhöra Stockholms vackraste anläggningar.

 

 

 

 

Här uppe på Norr, gränsande till den lummiga Observatorikullen och midt emot den vackra planteringen omkring Tekniska högskolan, hvars pyramidpopplar som soldater stå vakt omkring det ståtliga lärosätet, träffa vi en af de få stora enskilda trädgårdarne på Norr. Den ligger bakom och tillhör det s.k. spökslottet, nr 106 Drottninggatan, och är en lummig, gammaldags trädgård, hvars behag ligger i en viss sträfvan efter obunden natur. Björjar, granar, lindar och kastanjer omvexla, och i slutet af midtgången står ett gammalt pittoreskt lusthus, omgifvet af höga, skuggande träd.

 

Nu styr vi kosan till Östermalm. Men innan vi hinna dit, taga vi i förbifarten en titt in i nr 31 Luntmakargatan. Det är en kringbyggd stenlagd gård, der man skulle vänta att finna hvarken grönska eller skugga. Och dock har man der på ett trångt, fyrkantigt område anlagt en liten förtjusande plantering. Der finns spaliorträd och diverse blommor. Men i synnerhet frappera de präktiga, väl skötta rosenträden hvilka hvita rosor lära vara föremål för fackmännens speciella förvåning och beundran.

 

Östermalm, är vår yngsta, färdiga stadsdel, och der har också den moderna hortikulturen firat sina största triumfer. Man rifver på Esplanaden, skref Strindberg. Hvarför? ´´För att få ljus och luft. Är inte det tillräckligt?´´ Och man har också lyckats. Man ska få leta länge innan man finner en ljusare, friskare och vackrare stadsvy än denna lyckligt lottade stadsdels nordvestra del, der Linnéparken utgör det naturliga centrum, hvarifrån Karlavägens storartade plantering utgår och visar ett perspektiv af blommor och grönt, hvilket fullbordats af de talrika småplanteringar rundt omkring villastadens villor.

 

Der Karlavägen slutar, fortsätter Narvavägen, denna breda, väl proportionerade avenue, hvilken leder direkt ut till Djurgården, Stockholms stora sommarpark.

 

På andra sidan villaqvarteret sträcker sig ännu en praktfull avenue, den breda Valhallavägen, som gränsar alldeles intill granskogen. Veterinärinstitutet har sin stora park, gardenas kaserner sina, och rundt Grefturegatan, på Storgatan ha smärre trädgårdar gömt sig mellan stenhusen. På Kaptensgatan nr 1 finner man en gammal, underlig trädgård, der lönnar och lindar växa omkring ett gammalt lusthus, medan hagtornet, i skydd av byggnaderna, växt upp till vackra träd. Och till och med i den opoetiska Nybrobacken växa uppe på en terrass i gården till huset nr 5 flera resliga träd omkring ett åldrigt, tempelliknande lusthus.

 

Öfver Berzelii park och Kungsträdgården, förbi anläggningen omkring Nationalmuseum, hvilka vi alla känna till, komma vi ut på Skeppsholmen, hvilen ser ut som en enda park. Trädgård vid trädgård sluter sig utmed stranden till sjöofficerarnas bostäder, och uppe på backen ligga två större trädgårdar, af hvilka amiralens är den mest beundransvärda. Det är en mästergilt skött trädgård, der hvarje tumsbredd jord är begagnad. Den har bersåer och skuggiga platser, vackra grupper och gräsmattor, sällsynta fruktträd, både växande i spalier och andra, och öfverst på backen står trädgårdens stolthet, ett åldrigt valnötsträd, som tyckes ha sett sina bästa dagar, men som ännu förra året har mogna frukter och hvars stora, ljusådriga blad sprida sin egendomliga vällukt, som erinrar om södern.

 

I stadens centrum ha vi eljest ej många privata anläggningar. Terrassen vid Sörensenska huset är väl känd utifrån. Färre torde ha beträdt den. Men denna utsökta plantering hör till de egendomligaste i sitt slag, belägen som den är nästan på taket af en byggnad och lemnade en bedårande utsigt öfver Strömmen med dess sommarlif av måsar och ångbåtar.

 

 

 

 

Passera vi därefter Norrbro, se vi på ömse sidor Strömparterrens och Strömsborgs träd resa sig öfver det framilande vattnet, och sedan vi gått uppför den breda väg, som leder till slottet, beundra vi en stund den vackra anläggningen som kallas för Logården och som insveper slottets östra del i sin ljusa grönska. Men bakom slottet ligger en trädgård, som väl endast få känna. Den befinner sig inne på öfverståthållarpalatsets gård och är en af en egenartad skönhet. Hela gården är förvandlad till en plantering med rosor öfver finklippta gräsmattor, löfrika träd öfver behagliga sittplatser, och genom midtgången ser man i n i ett galleri af pelare, beläget en trappa upp i den bakom palatset liggande byggnaden. Det är ett perspektiv af blandad natur och konst, som verkar förträffligt.

 

Om vi sedan fara ut till Kungsholmen, finna vi snart, att ej eller denna stadsdel är vanlottad. Pontonierbataljonens kasern, Sankt Görans sjukhus, Stockholms sjukhem, Garnisonssjukhuset, Serafimerlasarettet, Karolinska institutet, Kurhuset, ja till och med Grubbens gärdes försörjningsinrättning ha alla sina planteringar eller parker. Bland enskilda trädgårdar lägga vi märke till generalkonsul Smitts på Scheelegatan, hvilen har ett visst tycke af den förut nämnda trädgården längs uppe på Drottninggatan, samt sotarmästare Korsgrens förtjusande anläggning, Agnegatan 3, der en miniatyrträdgård i modern stil upplifvar en trång, kringbyggd gård.

 

Förbi den Paulinska fabriken med dess löfrika träd går vägen sedan utåt den nyanlagda Kronobergsparken. Der ser man nästan hvar man går fram småfolkets täppor och bersåer lysa grönt bredvid de gammalmodiga, oregelbundna byggnaderna, och vid Kronobergsparken stå vi ännu en gång inför en af dessa nyodlingar, som lofva skuggiga parker åt våra efterkommande. Bredande sig öfver en vidsträckt terräng, kommer denna park att erbjuda fria sommarnöjen åt alla dem, hvilka dagen i ände svettas i fabriker och verkstäder.

 

Vid ingången till parken ligger en liten täppa, som är förtjent af ett särskilt besök. Det är en af de gamla judekyrkogårdar af hvilka två finnas på Kungsholmen. Den är omgifven af ett högt plank och beväxt med några hängaskar. Eljest ser man inga blommor på grafvarna, endast släthuggna stenar med hebreiska inskrifter och släta sandkullar. ´´På grafvarna lägg sten, blott sten´´, lydde den gammaljudiska formeln, och det finns i sjelfva verket bland denna massa af grafvar endast ett par, hvilkas egare brutit mot traditionen och höljt de dödas hviloplats med blommor.

 

Med ett ord – Stockholm är fullt med trädgårdar och planteringar, offentliga och enskilda, nya och gamla. (var det ett ord?). Det är möjligt att på en promenad, hvilken midt i staden blir en promenad i det gröna, hinna med dem alla. Och allra mest omöjligt blir det när man kommer upp på Söder. Gå Högbergsgatan eller Fjellgatan i ända. Hur många stora och små planteringar afbryta ej der byggnadernas eljest enformiga rader. Hela Katarinasidan är genom dessa anläggningar, hvilka byggnadslusten ännu ej hunnit inkräkta, förvandlad till ett pittoreskt panorama., hvartill knappt någon annan hufvudstad i verlden torde ha ett motstycke. Men af denna mängd af trädgårdar nämna vi endast de tre förnämsta: hr Lindgrens trädgård i hörnet af Götgatan och Tjärhofsgatan, hr Erikssons dito, nr 96 Götgatan, samt hr Lindgrens (junior) vid Bondegatan nr 2.

 

De båda första af dessa äro storartade anläggningar. Hr Lindgrens har detta angenäma gammaldags utseende, som är typiskt för en landtlig svensk trädgård. Och bland de många nyare växthusen lägger man märke till Stockholms äldsta växhus, en gammalmodig, oregelbunden byggnad, en qvarlefva från försvunna tider. Hr Erikssons trädgård erinrar om utlandets anläggningar i samma stil. Utför en brant backe, der underlaget utgöres af tobaksstjelk, äro drifbänkarna placerade, och längst upp ser man ej mindre än 7 växthus, af hvilka drifbänkarne synas utgöra en mera sommarlik fortsättning.

 

Trädgårdens specialitet är nämligen krukväxter. Och den tredje af dessa, som skötes af hr Lindgrens junior, är den minsta, men på sitt sätt den intressantaste. Trädgården är idyllisk och välskött, med bersåer och en nyanlagd grotta, i en stil, som påminner om droppstensgrottan på det gamla Hotel Rydberg. Det mest anmärkningsvärda äro dock de moderna, nyanlagda, fullt tidsenliga drifhusen, som torde höra till de bästa i Stockholm.

 

Vi afsluta vår promenad vid Tantolunden, dit man kommer genom att från Götgatan följa Ölandsgatans i ände. Belägen på en höjd, bakom hvilken Årstaviken går fram, sträcker sig öfver en stor terräng. Den är Stockholms sydligaste park och tillika en af dess yngsta.

 

X.X.

 

 

 

 

Det är ett nöje att dyka in i Dagens Nyheters arkiv och att där kunna hitta artiklar om Stockholms gröna rum från en annan tid. Artikeln här nedan är från 15 april 1908 och på den tiden var tydligen skribenterna hemliga. Det är verkligen spännande att se ur staden tog sig an våren för 113 år sedan. 

 

 

 

Ett samtal med stadsträdgårdsmästaren – Många vackra nyheter

 

Dagens Nyheter 15 april 1908

 

 

I stadens trädgård, längst ute vid Skanstull, är det nu ett brådskande arbete. Ute på Hammarbysjön speglar sig solen visserligen ännu i ett mäktigt istäcke, men i jorden jäser det af nyfödd alstringskraft och den svarta, feta myllan ångar i den ljumma vårluften. Öfverallt ute på trädgårdssängarna synas arbetare i färd med att flytta späda plantor från drifvhusbänkarna ut på kalljord, och vår stadsträdgårdsmästare, hr Lars Hammarberg, som bebor en liten näpen villa därute, är strängt upptagen af tillsynen öfver det hela och har ej mycket tid att disponera för annat ändamål.

 

 

 

Det är mycket arbete just nu med skötandet och omplanteringen af de växter som skola sättas ut i sommar för att fägna stockholmarnas synsinnen, sade han. Däremot var ju arbetet med utplanteringen af vårblommorna, dvs lökväxtern, naturligtvis undanstökadt redan i höstas. Det är också många nyanläggningar ute i staden att sköta om. Här på Söder är utvidgningen åt Hornsgatan af planteringen i Adolf Fredriks torg (Mariatorget) den viktigaste. Här komma att i vår planteras träd och buskar, hvarjämte en blomstergrupp, utgörande en motsvarighet till den kring Snöklockan, kommer att ordnas. Emellertid kan denna vackra plats, som är Söderbornas stolthet, icke anses färdig förrän den blifvit prydd med ännu ett konstverk.

 

Vidare komma de sedan länge pågående parkanläggningarna vid Hvita bergen äfven i år att fortsättas, hvarjämte en liten plantering skall anläggas vid Götgatan på dess utvidgade del invid Tjärhovsgatan.

 

Äfven på Kungsholmen förestå utvidgnings- och nyplanteringsarbeten. På Kungsholmstorg skall i vår anläggas en fyraradig allé på den del som ligger mellan Norr Mälarstrand och Garfvargatan, och i Kronobergsparken komma diverse förbättringar och kompletteringar att utföras.

 

I Vasaparken skall den sydvästra delen nu ordnas. Här kommer att anläggas ett stenpari i stil med det i Berzelii park, men större och harmonierande med terrängen. Det skall besås med alpväxter, såsom edelweiss o.s.v.

 

På S:t Eriksplan skall iordningsställas en liten trädplantering med lekplats i midten, ty sådana, förklarade hr Hammarberg med ett leende, få vi aldrig för många. Vidare skall utplanteringen af träd vid Oden- och Birger Jarlsgatan fortsättas. Våra centrala parker komma väl att bibehållas i hufvudsakligen samma skick som förut.

 

Ja i det stora hela, men delvis kommer en ny princip vid planteringen att tillämpas, ty de tidiga värväxterna utsattes naturligtvis redan i höstas, och jag vågar äfven påstå att samtliga anordningar bli i  hög grad effektfulla. Så t.e.x. har i Humlegården en omläggning af en del rabatter ägt rum. Blomstergrupperna kring Linnébysten – fyra till antalet – få formen af en åttuddig stjärna, omgifven i en halvbåge av sex små cirkelrunda grupper. På hvardera sidan finns dessutom en sköldformig, större rabatt. I den södra gruppen kommer stjärnans inre del att prunka af tulpaner i rödgul färg, omgifven af en tredubbel rad gula penséer. De små runda grupperna upptas af förgät-mig-ej och de sköldformiga af scharlakansröda tulpaner, infattade i två rader gula pneséer. Stjärnan i den norra gruppen planteras med tulpaner i mörk purpurfärg, omkransade af hvita penséer. Östra och västra grupperna upptas af hvita och blå hyacinter, blandade med tulpaner i rödt och hvitt och infattade i rader af gul och blå krokus.

 

Rabatten kring John Ericssons byst vid Berzelii park kommer att bli ytterst effektfull med sina mörkröda tulpaner och insatta grupper af narcisser och hvita tulpaner.

 

Gruppen söder om Molins fontän kommer äfven att utveckla en hänförande färgprakt af blåa hyacinter, blandade med gula narcisser, allt infattadt i ett tredubbelt pärlband af hvita bellis. Den ståtligaste planteringen i Kungsträdgården blir emellertid blomstergruppen kring Carl XIII:s staty. Här har nämligen ett nytt system tillämpats, i det i den inre delen åstadkommits en ovalformig fördjupning. Här kommer hela färgskalan att stråla i den mest praktfulla och harmoniska sammansättning. Hela planteringen omgärdas af en krans af glänsande scharlakansröda tulpaner, omväxlande med hvita och blå penséer. I hörnen finns graciösa slingor af lilafärgade primulor och gula penséer, och i midten prunkar en grupp af ståtliga azaleor i olika nyanser. Helhetsintrycket af denna plantering torde bli mycket anslående.

 

Sedemera komma naturligvis alla blomsteranläggningar att omplanteras i den mån årstiden kräfver det.

 

I detta sammanhang må erinras att de verkligen sevärda anläggningarna i stadens trädgård äro tillgängliga för allmänheten. Ett besök där lönar sig väl, ty anordningarna äro delvis synnerligen praktfulla, och särskildt är palmhuset af stort intresse. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Den här musiken kom högt upp på listan som Spotify gjorde av mina mest spelade låtar 2021. Soundtrack från den fantastiska filmen A hidden life.