Skokloster
Vecka 43, 2020 - Tid är längtan.
Klockan var tre på natten och jag kunde inte sova. Började läsa i bloggdagboken om min besvärliga situation för ett år sedan, då jag från oktober till mars hade värk i leder och kämpade med sömnlösa nätter. Problemen var en följd av min senaste utlandsresa till underbara Skiathos, där jag vid några tillfällen glömde bort min ålder. Vad som hände beskrev jag i bloggens årskrönika, se här!
Dagboken var verkligen en dyster läsning då, men nu känner jag mig i stället stark och pigg som en 30-åring och tycker att jag är mycket mer optimistisk i beskrivningen av mina dagar och vandringar i Stockholm?
Trots hårda vindar och bara några enstaka plusgrader, vandrade jag från Riddersviks herrgård i Hässelby bort till Lövstabadet. Vinden rev och slet i träden och i år fäller många träd sina löv innan de hunnit färgats så som de brukar. På det höga berget ovanför Lövstabadet satt jag en dag i början av april och var långt ifrån så harmonisk som jag är idag. Det var en mycket orolig tid då Coronasmittan spred sig som en löpeld och världen höll andan.
Idag kunde jag (trots att smittan nu tagit fart igen) i stället njuta min situation och av den fantastiska utsikten. Med kalla fingrar och tår vandrade jag sakta tillbaka till Riddersviks herrgård och tänkte att jag nu måste plocka fram de varmaste vinterkläderna hemma i Brommanästet. I norra Norrland har den först snön lagt sig och på söndag byter vi till vintertid, eller normaltid rättare sagt. Nu är det bara att blunda, hålla i sig och börja vänta på våren…
Nollgradig morgon och Tranebergarna skrapade is på sina bilrutor. Frostiga, frasiga lönnlöv på marken, vinterkängor och långkalsonger på när jag tog mig upp på Tranebergsbron, för att på andra sidan Ulvsundasjön börja vandra runt Kungsholmen. Solen gick precis upp över Fredhäll och två roddare gled förbi längs Brommas strand när jag tittade ner från den höga bron.
Trots att jag så ofta vandrar runt den här ön, är det alltid lika skönt att gå den drygt en mil långa sträckan med skiftande miljöer och dagens vandring var en av de skönaste jag gjort på länge. Jag mådde oförskämt bra och förutom allt det vackra jag passerade, hade jag helt fantastisk random-musik från min spellista i öronen, som vandrings-soundtrack. Det blev en helhetsupplevelse som verkade vara regisserad av någon som visste exakt vad jag ville ha under den här höstvandringen!
Flera stora döda almar hade nu fällts vid Stadshuset i parken mittemot Waterfront och inte ett spår av dem fanns kvar efter stubbfräsning och snygg återställning. Enstaka plusgrader under dagen, helt vindstilla och min första termos-kaffepaus tog jag på stentrappan mot Riddarfjärden, vid Café Eldkvarn som nu var stängt. Under helgens fotovandring med Per och Catherine, letade vi förgäves efter riktigt vackra höstfärgade träd, nu vet jag vart vi skulle vänt blickarna! Från Norr Mälarstrand såg jag över till Långholmen på andra sidan Riddarfjärden, där den annars så gröna ön nu bjöd på en färgsprakande höst-show!
På en av öns många bryggor, den här gången vid Marieberg, stannade jag för att njuta av dagens andra kaffepaus. Jag satt där en lång stund och såg över mot Långholmens strandbad, båtar var på väg in och ut från Mälaren och jag ser fram mot att när smittan lugnat sig, kunna ta en båt in till Mariefred eller någon annan strandplats vid landets tredje största sjö.
Tänkte att jag nu hittat det perfekta pensionärslivet! Att vandra med min kamera är mycket viktigt för mig, det gör mig lugn och jag har ju också förmånen att ofta ha min underbara fyrfota kompis Lexus som sällskap. Jag är inte längre lika skräckslagen inför vintern, utan är beredd att ta mig an den mörka kalla tiden, utan att klaga alltför mycket. Våren finns ju där framför oss. Vintrarna är inte lika besvärliga nu som när jag pendlade 14 mil om dagen till och från arbetet i Engsholms slottspark.
I slutet av dagens vandring klättrade jag ännu en gång i Fredhällsklipporna i de vilda, bångstyriga bergstrapporna som skapades någon gång på 1940-talet. Den här södervända sluttningen är ett blomsterparadis under vår och sommar, idag såg jag endast några blodnävor som blommade om och någon vilsen fibbla i bergsskrevorna. Här är jorden mager, vilket gynnar de flesta blommande örter.
Morgonen var disig och dimmig och det märktes knappt att solen gick upp strax före åtta. Att vi närmar oss grådisiga november är tydligt och av någon märklig anledning kan jag tycka att det är vackert. Den här gången hämtade jag Lexus i hans hem ute på Blockhusudden och vi passade då på att gå de vandringsstigar där vi gick förr. Det var länge sedan jag vandrade sträckan Djurgårdsbrunnskanalen, Kärleksstigen vid Isbladskärret och runt Blockhusudden och det kändes fint att få återvända till mina favoritplatser. När vi passerade Café Blockhusporten, som för länge sedan stängt för säsongen, drömde jag om att en varm försommardag åter få sitta där med gott kaffe, när båtar passerar och vågor rullar in mot stranden. Försöker vänja mig med tanken att det är sju månader kvar dit.
Efter Djurgårdsvandringen tog vi oss över till andra sidan stan och landade hemma i Brommanästet i Traneberg. Efter lunch och en stunds vila åkte vi ut till Riddersviks herrgård i Hässelby igen där jag vandrade tidigare i veckan, den här gången för att ta en ny bild med astrarna och herrgården i bakgrunden. Just när jag skulle packa ner kameran i väskan, ryckte det till i kopplet av att en ivrig Lexus ville vidare. Min Nikon föll i marken på en sten och fick så stora skador att den inte längre gick att använda. Bilden med astrarna och herrgården, fick bli den sista med min gamla trotjänare som jag varit mycket nöjd med.
Kameran var nästan 10 år gammal och jag hade redan planer att byta ut den. Nu är en ny Nikon beställd och redan på väg till mig. Som tack för hjälpen fick Lexus falukorv på kvällen. Från min drulleförsäkring kommer jag att få hela 400 kr. Jag vet att kameran hade några år på nacken, men samtidigt tänkte jag på hur mycket man betalat in i försäkringspremier genom åren.
Lexus gömde sig bakom bordet när vi skulle ut på morgonpromenaden, han visste såklart att det regnade ute och att han då måste ha sin regnkappa på sig. Efter en stund förstod han att han dock att han måste ge med sig.
TV4 nyheterna rapporterade om några viktiga händelser på morgonen, dels att Coronaviruset fortsätter att sprida sig vilt över värden, något som vanligt galet uttalande av Trump och att Facebook idag släpper sin dajtingapp i Sverige…
Vilka dejtar i smittans tid? Själv håller jag mig undan!
Nu är naturen med de månghundraåriga ekarna utanför mitt Brommanäste mycket vacker, lönnarnas röda färg är dock ovanlig i år, men olika nyanserna av dovt orange-gult är så stillsamt vackert. Det blev en regnig dag med kortare vandringar än vanligt, men ändå mysigt att kura inne i ett varmt Brommanäste tillsammans med Lexus.
Min nya Nikon som jag beställde på nätet igår, har redan kommit och jag prov-fotade från balkongen. Hittills känns den mycket bra och vi är redan på god väg att bli kompisar. På sociala medier syns sällan den riktiga kvaliteten på bilderna. Fotografierna tappar så mycket från originalet på väg till Facebook och Instagram och en mobilbild kan se lika bra ut som en bild tagen av en ´´riktig´´ fotograf med en svindyr kamera. Det är först när man lägger ifrån sig mobiltelefonen och tar upp bilden på en stor dataskärm, som kvaliteten syns.
Lycka är att ligga kvar i sängen till halv åtta en vanlig vardag, med Lexus som en liten varm boll vid fötterna. Under arbetsåren gick upp jag upp före fem varje morgon. Jag borde väl ha vant mig med det fria PJ-livet nu, men jag tycker fortfarande att det känns väldigt lyxigt att kunna göra i stort sett vad jag vill på dagarna! När jag ibland ser bilder på Instagram från min gamla arbetsplats Engsholms slottspark, tänker jag på hur min ersättare Bruno har det i parken, där jag jobbade i 20 år.
När regnet upphörde på förmiddagen vandrade vi runt Lillsjön och jag fortsatte att prov-fota med nya kameran, nu vid den vackra ån som binder samman Ulvsundasjön och Lillsjön, där träden som böjer sig över vattnet nu skiftade i alla möjliga nyanser av gult.
Visst känns det alltid tråkigt då jag ska lämna tillbaka Lexus efter att ha haft honom några dagar, men samtidigt är jag lyckligt lottad att jag får tillbringa så mycket tid med honom. När vi var på väg ut mot Djurgården och jag vände mig om i bilen, såg jag min fantastiska lilla kompis sitta där med huvudet på sned och tittade intensivt på mig. Jag var tvungen att stanna bilen en stund och krama honom! Med den blicken får han alltid sin vilja igenom…
Vi möttes vid den höstvackra Djurgårdsbrunnskanalen och Lexus blev såklart glad att se Cecilia igen. Innan jag återvände hem till Brommanästet, tog jag några bilder vi kanalen och gillade att jag har ett objektiv med lite mer zoom nu. Lyssnade på ljudbok om svensk medeltidshistoria i bilen, men jag hade svårt att koncentrera mig.
Jag hade tänkt foto-vandra på morgonen, men regnet slog hårt mot fönstren och jag stannade inne och lyssnade på P2 – Text och musik med Eric Schüldt.
Nyssa-trädet vid Gamla orangeriet stod för den vackraste höstprakten idag när jag besökte Bergianska trädgården senare på dagen.
I vanliga fall är El Classico, alltså ligamatchen i Spanien mellan Barcelona och Real Madrid, den största fotbollshändelsen under säsongen för mig. Tyvärr är Barcelona nu inte vad de en gång varit och hemma hos min dotter såg vi Real Madrid vinna matchen.
På Sociala medier diskuterades i morse vilket håll klockorna borde vridas idag när normaltiden är tillbaka. Även när jag jobbade så var det här en fråga som var helt ointressant för mig och jag har aldrig förstått problemet. Vrid klockorna hur ni vill! Tid för mig är längtan.
Klockan 7 eller 8 eller nåt, landade jag på Skeppsholmen för att gå runt våra vackra sammankopplade öar i Stockholms ström. Två andra vandrande män - också i sina bästa år - mötte jag under morgonen, annars var det helt söndagsstilla. Viking Grace lämnade stan när jag stod på Kastellholmens berg och plötsligt bröts tystnaden av tjutande lövblåsar på Djurgården.
Rosorna vid bostadslängan på Kastellholmen gjorde min dag!
Jag önskar alla en fin vecka 44!
Titta gärna tillbaka några år!
Vecka 42, 2020 - Roadtrip i Uppland
Planlöst vandrade jag omkring en stund på Södermalm. Fotade samma motiv som jag gjort år efter år på Åsöberget och vid Anna Lindhagens park, platser i huvudstaden som jag älskar. Typiska Fogelström-miljöer! Ännu hade trädens blad inte utvecklat sina sprakande höstfärger, men när jag blickade ut över stan så lyste Skeppsholmen och Kastellholmen i rött, orange och gult. Jag måste planera in ett besök där, det var länge sedan som jag besökte dessa vackra öar.
På eftermiddagen åkte jag till Bergianska trädgården för en stilla promenad. Konstaterade att det behövs minusgrader på nätterna för att trädens löv ska tappa sin klorofyll och börjar färgas så som vi vill ha det på hösten. Grönskan dominerar ännu fast vi är i mitten av oktober. Men det är alltid lika fint att vandra bland alla växterna i vår botaniska trädgård och idag var jag nästan ensam, förutom trädgårdsarbetarna.
Tanken är att jag ska bevaka och skriva om Stockholms gröna rum på den här bloggen, men ibland letar jag mig ut från huvudstaden för att vidga mina vyer en aning. Innan smittan brukade jag resa utomlands några gånger om året, nu gör jag endast dagsutflykter, max tio mil från stan. Idag var mitt första mål Enköping, ´´Sveriges närmaste stad´´ för att besöka några av de vackra parkerna. Funderade lite över stadens slogan, utan att förstå…
Det var förra stadsträdgårdsmästaren Stefan Mattson som satte sin prägel på stadens parker och i Drömparken tog han hjälp av den världsberömda trädgårdsarkitekten Piet Oudolf. Resultatet blev den fantastiska perennparken vid ån, som jag bara måste besöka en, eller helst några gånger varje år.
Jag vandrade runt en stund med min Nikon i några av stadens alla parker och i Klosterparkens blomstergård vid hamnen lyser det fantastiskt av vita höstanemoner - Anemone hupehensis ’Dreaming Swan’ - och jag tycker att det blir så bra när man använder en enda sort så här rikligt. Och smaka på det namnet – ’ Dreaming Swan’! Jag skulle vilja se mer vita höstanemoner i Stockholms parker, både denna fantastiska Dreaming Swan men även sorten Honorine Jobert.
Enköping är i varje fall en fantastisk parkstad där proffs har planerat anläggningarna och valt mycket vackra, spännande och ofta ovanliga växter, allt från perenner till buskar och träd. Även rondellerna i stan är underbara, fyllda med vackra perenner! Egentligen borde jag besöka alla parker minst tre gånger under en säsong för att kunna njuta av alla växter. Jag tyckte om att åka tåg hit, som jag gjorde förra året. Nu vågar jag varken åka tåg eller buss och i Stockholm har jag inte använt tunnelbanan sedan i februari.
Idag längtade jag ut till lugnet på landsbygden, så jag programmerade GPS:en till Grönsöö slott vid Mälarens strand, ungefär tre mil från Enköping och valde de mindre vägarna. Jag har tidigare besökt Grönsöö och det är en mycket vacker plats. Själva byggnaden är inte direkt slottslik, helt utan tinnar och torn, men parken är fin och alltid välskött. Här växer inte ogräs på grusgångarna och kanterna mellan gräs och gångar är fint skurna, sånt som jag alltid tittar på. Under mitt besök såg jag inte en enda människa i parken, endast en hund som skällde uppe vid slottet. Det är något speciellt att vandra ensam i en slottspark och jag reste ju ut från Stockholm för att finna lugna platser. Tyvärr blev bilderna inte så bra här idag. Jag skyller ljuset, eller något annat!
Min plan är att återvända hit i maj 2021 då alla äppelodlingar kring slottsparken står i blom, för att gå den 2,5 kilometer långa vandringssträckan där man bland annat passerar den äldsta äppelträdgården med anor från 1600-talet. Då om sju månader, hoppas jag att caféet är öppet och att jag har Lexus med mig! Längtan till våren har redan börjat…
Under dagens road trip i Uppland hade jag nu en plats kvar att besöka och det var Skokloster slott. Så jag fortsatte på smala krokiga länsvägar i slättlandskapet och passerade små vackra byar och gårdar. Att köra bil på motorvägar är något som jag väldigt snabbt tröttnar på, men att i lagom hastighet rulla fram på landsbygdens små krokiga vägar, är verkligen avkopplande.
Jag har besökt Skokloster flera gånger tidigare, men aldrig tidigare blivit så fascinerad av den äldsta lindallén vid slottet. I perfekt fotoväder stannade jag länge under lindarna och jag älskar verkligen de månghundraåriga träden där stammarna blivit som fantastiska konstverk i sitt åldrande. På motsvarande sida av parken har en ny lindallé planterats och om 500 år blir den med all säkerhet lika vacker som sin äldre granne.
Greven och riksmarskalken Carl Gustav Wrangels enorma slottsbygge från 1600-talet visar verkligen på makt. Det är storslaget och strikt, men kontrasten mot den mer vilda naturen mot sjösidan gör att det ändå blir en trevlig plats att vistas på och på sommaren kan man även fika på slottscaféet. Här går några sträckor av Upplandsleden förbi och jag skulle gärna vilja vandra en bit där nästa vår-försommar!
Eftersom jag alltid varit intresserad av svensk historia från medeltiden fram till 1700-talet, blev jag åter igen intresserad och startade ännu en gång ljudboken ´´Historien om Sverige´´ av Herman Lindqvist på vägen hem.
Det blev en fantastisk dag och jag kände mig fri och lycklig när jag gled fram på glest trafikerade småvägar, trots att jag inte besökte ett enda café. Men vem vågar gå på café nu?
När jag vandrat på södra Djurgården genom åren har jag sett över till Nackasidan på andra sidan vattnet, hur stora bostadsområden växt fram vid Danviksstrand, Finnboda och Kvarnholmen. Idag vandrade jag just där och såg i stället över mot Djurgården. Efter att ha beskådat alla dessa nybyggda hus i all möjlig och omöjlig arkitektur, där det i mitt tycke blir en väldigt kall miljö, var det befriande att se över till Stockholms vackraste ö med sin lummiga natur, med gamla vackra byggnader som är belägna på lagom avstånd ifrån varandra. Nu hade träden där börjat färgas och jag längtar efter att vandra runt hela Södra Djurgården igen, det var länge sedan.
Visst var det intressant att se dessa nya områden med sina renoverade kajer, men det här är inget jag blir lycklig av. I morgon hämtar jag Lexus igen och då väljer vi lugnare och vackrare platser att vandra på.
Innan jag åkte hem till Bromma igen, besökte jag Svindersvik och såg att Café Brygghuset fortfarande hade öppet varje dag. Nu hade jag kaffe och mackor med mig, så jag väntar till nästa år med att fika i den mysiga 1700-tals miljön. Inne i Svindersviks trädgård var jag helt ensam och jag gick runt byggnaden som sägs vara en av de bäst bevarade rokokobyggnaderna i Sverige. Stackars vackra gamla gård från 1700-talet med sin stora äppelträdgård, där trafiken från Värmdöleden är mycket störande.
När/om smittan lämnat oss ska jag betala 100 kronor för en guidad tur inne i byggnaden, som är för liten för att kallas slott eller herrgård. Byggnaden som ritades av Carl Hårleman är i stället ett av landets äldsta sommarnöjen och ägs och förvaltas av Nordiska museet. Byggnaden är en förlaga till grosshandlarvillorna som senare dyker upp på många platser utanför Stockholm, läser jag på Nordiska museets hemsida. På den tiden var Nacka, Stora och Lilla Essingen i Mälaren mm. platser där rika familjer byggde sommarbostäder för att komma från stan. Idag är det här ganska centrala platser i Stockholm.
Som vanligt när jag hämtar Lexus, mötte jag Cecilia vid Djurgårdsbrunn och vi vandrargrabbar blev som vanligt glada att ses. Eftersom jag nu har börjat besöka Djurgården igen efter mitt långa uppehåll, gick vi bort mot Djurgårdsbron och sedan Södra Djurgårdssidan tillbaka till Djurgårdsbrunn. Det känns nästan lite hemma att vandra här och av ren lycka nynnade jag och visslade lite stilla, när jag och min fina kompis gick längs stränderna denna underbara morgon. I Lusthusportens park får sommarblommorna ännu vara kvar eftersom inga vårlökar sätts i dessa planteringar, tack för det Djurgårdsförvaltningen! Den röda rabattens vackra blommor där begoniorna lyser mest, gör sig extra fint mot trädens höstfärger.
Hemma i Bromma har vi också vackra vandringsvägar, både längs stränderna och inne i de vackra små lövskogarna. Vi har lärt känna några hundar/ägare och en av dem som vi träffade idag sa ´´nu är Lexus tillbaka igen´´! Vår delade vårdnad fungerar mycket bra och som Cecilia sa ´´Lexus får det bästa från två håll´´
Plus 5 grader på morgonen. Kylan sveper ner från norr. Tjock tröja, vantar och långkalsonger på, när Lexus och jag vandrade tidigt vid Minnebergs strandpromenad. Borta vid badbryggan tog två äldre kvinnor morgondoppet.
I våras besökte vi vackra Näsuddens naturreservat utanför Åkersberga och idag var jag nyfiken att se vad hösten gör med platsen. I maj blommade slån, hägg och vildapel och marken var fylld av gullvivor, nu var naturen lugnare, men vacker ändå. Vindarna stannade av och det blev helt stilla, vi vandrade längs stränderna där solen värmde skönt.
Från förra årets besök, se här!
Regnet föll tungt när vi återvände hem mot stan.
I Tanto mötte jag Per och Catherine som bor på Södermalm och jag tror att det var någon snöflinga i nederbörden som föll just när vi sågs. Som tur var upphörde snart regnet och vi vandrade i ett ganska fint höstväder med en temperatur på 5 plusgrader. Den över 18 000 steg långa och mycket trevliga vandringen gick genom Maria, Katarina och Sofia församlingar. Både Per och jag konstaterade att vi tagit så många bilder här på Söder att det snart inte finns något kvar att fotografera. Men eftersom vissa platser är så oerhört fina, så tog vi trots allt upp våra kameror ibland.
Eftersom jag helst inte fikar inomhus på caféer nu i smittans tid, hoppades vi på att något café fortfarande hade sin uteservering igång. I Vitabergsparken fick vi vår önskan uppfylld då Kajsas i Parken hade öppet fram till nästa lördag. Vi vilade våra ben och njöt av gott fika innan vi fortsatte vår vandring tillbaka till Tanto. Tack för att ni finns där på Söder fina kompisar och jag hoppas att vi ses snart igen!
Snart fryser fjärden här till is
Snart sjunker dom här tornen
Och taken ner i ett råkallt dis
Folk därute bryter upp och flyttar in
Från småstäder, skogar
Från tristessens vinande vind
Vi tar oss fram så gott vi kan
Mellan dröm och verklighet
Vi blir vad vi väljer
Vi blir vår ensamhet
Vecka 41, 2020 - Tillbaka på Djurgården
Vandringarna i Stockholm och i naturen utanför stan är mycket viktiga för mig och jag mår extra gott när jag vistas på platser som bjuder på både naturens skönhet, historiskt intresse och stillhet. Det är sällan jag hamnar på platser där jag inte trivs fullt ut, men under min vandring idag från Konditori Lyran i Bredäng, längs Skärholmens strandstig bort till Skärholmens gård, var jag inte lika uppfylld av omgivningen som jag brukar vara.
För några veckor sedan vandrade jag från samma kondis, fast då åt andra hållet in mot Vinterviken och det var en skön och varierande sträcka med tre olika caféer efter vägen. Konditori Lyran i Bredäng, Café Uddvillan vid Klubbensborg och Vintervikens trädgårdscafé. Dagens sträcka saknade helt caféer den här årstiden. Jag antar att det under sommartid finns fikamöjligheter vid Mälarhöjdsbadet och Sätrabadet som man passerar och vid mitt slutmål idag Skärholmens gård som byggdes i mitten av1700-talet, finns ett sommarcafé. Nu ska jag ju ändå inte besöka några caféer, då smittan åter igen ökar i Stockholm och jag får väl börja göra som i våras igen - dra till skogs!
Vad var det då som inte kändes helt ok med den här vandringen? Jo jag tyckte att det var alldeles för få platser som bjöd på något intressant och vackert, förutom att man hela tiden hade den höga mäktiga ön Kungshatt i blickfång. Det var även väldigt fint vid Skärholmens gård, där jag kan tänka mig att sitta med gott kaffe nästa sommar, en halvmulen dag då temperaturen ligger runt 20 grader…
Nu kan jag i varje fall bocka av den här vandringen i min bok ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´. Jag har faktiskt några platser kvar att utforska och tror att nästa vandring blir nr. 50 i boken – Dammtorpssjön och Lilla Sickla, en sträcka på 8 km.
Nu i smittans tid då jag knappt träffar någon människa, ser jag det som något fint när Mathem kommer hit med varor och önskar mig en fortsatt trevlig dag.
Regn hela dagen och jag höll mig inne och läste boken Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben. Där får man bland annat lära sig om hur träd kommunicerar och hjälper varandra genom att rötterna binds samman i skogen. Såg även en film med Robert Redford 84 år och Jane Fonda 82 år! ´´Our souls at night´´ en fin story om två ensamma grannar som börjar umgås.
Mellan regnskurarna idag tog jag en promenad till Minneberg som ligger en liten bit från mitt hem, där Lexus och jag brukar vandra. Visst kändes det lite tomt utan min kompis, men i morgon är han här igen! Jag fotade hortensior och vaxklockor längs strandpromenaden och ute på en badbrygga satt nio lata skarvar. Träden börjar försiktigt skifta i orange och rött, men det behövs några frostnätter innan det riktiga färgskådespelet startar. Ännu är det ju faktiskt 13–14 grader varmt på nätterna.
Den 7 mars lämnade jag Djurgården och bestämde mig då att inte besöka Stockholms vackraste ö mer detta år. Detta hände samtidigt som Coronaviruset fått fäste i Sverige och runt om i världen och det blev en mycket svajig tillvaro. Även om jag i år besökt många vackra platser både i Stockholm och i naturen utanför stan, så har jag givetvis saknat Djurgården. Det är ju där jag har mina magiska favoritplatser och det är där som jag helst vandrar med Lexus.
Men idag kände jag mig helt klar att åter vandra på den plats som jag älskat ända sedan jag flyttade till Stockholm 1975. Efter att ha hämtat Lexus vid Djurgårdsbrunn, åkte vi bort till Nordiska muséet för att parkera bilen. I Lusthusportens park var sommarblomsplanteringarna fortfarande fantastiskt vackra, speciellt den röda och den blå rabatten och på den frodiga gräsmattan gled robotgräsklippare ljudlöst fram. Gräset växer ju så länge temperaturen håller sig över 8 grader. När vi fortsatte vandra bort mot Rosendal kände jag en oerhörd lycka skölja över mig och euforin höll i sig hela förmiddagen.
Vid Waldemarsudde blommade det fortfarande mycket fint på Galleriterrassen och jag älskar verkligen den här platsen med den vackra utsikten. Borta vid växthusen hälsade jag på min kompis trädgårdsmästare Marina som undrade om jag nu vågat mig ut på Djurgården nu igen. Jag mötte även några andra bekanta i trädgården och det var verkligen roligt att möta dem igen. Men innan jag träffar Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare, måste nog tiden gå lite längre…
Vi vandrade vidare förbi Skansen och Grönan där vi mötte Staffan Scheja med sin svarta pudel. Hundarna ville hälsa, men Staffan var tveksam. Jag sa att den här killen är oerhört snäll. Det är inte min, sa han!
Det känns befriande att ha klivit över den här höga jobbiga tröskeln idag och nu känner jag mig redo att möta den färgsprakande hösten på Djurgården!
I våras vandrade Lexus och jag på mjuka stigar i skogarna invid Ekebyhovs slott på Ekerö, mitt i den värsta Coronasmittan. Idag var vi tillbaka för att åter vistas i skogen där det är mycket glest med folk på morgnarna. Vi mötte några enstaka andra hundvandrare, annars var det bara vi och naturen. Stigarna korsar varandra hit och dit och det är lätt att gå ´´vilse´´, vilket vi också gjorde. Hur var det Tranströmer skrev i sin dikt ´´Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse´´. Vi hittade den där gläntan, där marken var täckt av mjuk ljus mossa och lavar och vi stannade en stund innan vi återvände till ´´rätt´´ stig igen.
Fikapaus tog vi på en höjd med storslagen utsikt över Mälaren och Lexus åt sin falukorv medan jag drack mitt kaffe. En bättre fikakompis finns inte, han säger visserligen inte så mycket, det är mest jag som pratar, vilket jag inte är så van med. Men hans närvaro är oerhört stark!
På andra sidan vattnet såg jag bort mot Skärholmens gård där jag vandrade i måndags.
Det känns tryggt att vistas i skogen nu när smittan verkar ta fart igen. Inte så farligt i Sverige ändå, men i övriga världen drabbar den andra vågen många länder hårt. På något märkligt vis har jag börjat anpassa mig till den här situationen och det enda som jag riktigt på allvar saknar är att jag inte kan resa till Italien. Nästa år blir det såklart inte heller några resor, men jag hoppas verkligen att få möta våren i de fantastiska trädgårdarna runt Comosjön 2022.
Jag njuter fullt ut av att ha Lexus här och vi hade grabbkväll i Brommanästet med fotboll Ryssland-Sverige 1–2! En av oss följde noggrant matchen, den andra låg på rygg och sov med fyra ben i luften…
Det finns faktiskt strandpromenader i Stockholmsområdet som jag ännu inte besökt och idag gick Lexus och jag från Vintervikens trädgård till Ekenbergskajen i Gröndal, där jag aldrig tidigare vandrat. Vi tog stigen som går uppe på den höga Rävudden och rundade Mörtviken ner mot Ekenbergs bostadsområde, där de fula gula husen står som ett stort misslyckande på den här vackra platsen. Tycker jag!
Det som däremot är lyckat är utsikten mot vattnet och Stora Essingen, men varför blev arkitekturen så hemsk. De rödaktiga husen, med de vackra balkongerna närmare Essingeleden, är däremot riktigt fina. Vi vände där ´´Tronen´´ står, en bronsskulptur av konstnären Ellen Ehk Åkesson och som kom på plats i maj 2019 och tog några genvägar tillbaka till bilen vid Vinterviken. Vi tyckte båda att det här var en riktigt skön vandring.
När jag för någon vecka sedan fotade Lilljö-ån här i Bromma och berättade att jag tycker så mycket om just åar och kanaler så skrev en trädgårdskompis, som själv skriver böcker – gör en Å-bok! Först skrattade jag lite för mig själv, men sen växte det sakta fram ett intresse ändå. Tänk att en vår-försommar åka runt i Sverige och fotografera åar, små vattendrag som slingrar sig fram både i städer och i naturen! Det vore ju faktiskt riktigt spännande. Som ett långvarigt projekt, inte ett halvår som jag fick på mig när jag skrev Stockholms gröna rum! Men nu befinner vi oss i Coronatider, så den idén får vila ett tag. Men jag behåller drömmen.
Nu sjunker temperaturen och i morse var det sju grader när solen gick upp över Kungsholmen. Det kändes tomt att inte gå morgonpromenaden med Lexus och nu väntar en vecka med ensamvandringar, men min kompis är nog snart här igen!
Så gick jag där igen, längs den vackra Djurgårdsbrunnskanalen, där Lexus och jag har vandrat mycket ´´en gång i tiden´´. Nu börjar träden glöda och spegla sig i kanalen och som vanligt är det vackrare på den norra sidan där färgsprakande lönnar står för höstprakten just nu. På Södra Djurgårdssidan växer endast lind utefter kanalen, som snart kommer att lysa i guld! Då återkommer jag!
Tillbaka på Djurgården
Den 7 mars lämnade jag Djurgården och bestämde mig då att inte besöka Stockholms vackraste ö mer detta år. Detta hände samtidigt som Coronaviruset fått fäste i Sverige och runt om i världen och det blev en mycket svajig tillvaro. Även om jag i år besökt många vackra platser både i Stockholm och i naturen utanför stan, så har jag givetvis saknat Djurgården. Det är ju där jag har mina magiska favoritplatser och det är där som jag helst vandrar med Lexus.
Men idag kände jag mig helt klar för att åter vandra på den plats jag älskat ända sedan jag flyttade till Stockholm 1975. Jag var äntligen tillbaka! Efter att ha hämtat Lexus vid Djurgårdsbrunn, åkte vi bort till Nordiska muséet för att parkera bilen. I Lusthusportens park var sommarblomsplanteringarna fortfarande fantastiskt vackra, speciellt den röda och den blå rabatten och på den frodiga gräsmattan gled robotgräsklippare ljudlöst fram. Gräset växer ju så länge temperaturen håller sig över 8 grader. När vi fortsatte vandra bort mot Rosendal kände jag en oerhörd lycka skölja över mig och euforin höll i sig hela förmiddagen.
Vid Waldemarsudde blommade det fortfarande mycket fint på Galleriterrassen och jag älskar verkligen den här platsen med den vackra utsikten. Borta vid växthusen hälsade jag på min kompis trädgårdsmästare Marina som undrade om jag nu vågat mig ut på Djurgården nu igen. Jag mötte även några andra bekanta i trädgården och det var verkligen roligt att möta dem igen. Innan jag träffar Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare, måste nog tiden gå lite längre…
Vi vandrade vidare förbi Skansen och Grönan där vi mötte Staffan Scheja med sin svarta pudel. Hundarna ville hälsa, men Staffan var tveksam. Jag sa att den här killen är oerhört snäll. Det är inte min, sa han!
Det kändes befriande att ha klivit över den här höga jobbiga tröskeln idag och nu är jag redo att möta den färgsprakande hösten på Djurgården!
På jakt efter blommor och paraplyer
Veckodagbok - oktober-november 2020
