Vecka 39, 2019 - Jag har varit i Paradiset
23 september – måndag
Brommavecka och jag vaknade exakt den tid, 04.45 då väckarklockan ringde när jag förr jobbade som trädgårdsmästare på Engsholms slott. Låg kvar en stund i sköna sängen och förstod inte hur jag orkade gå upp den här okristliga tiden varje morgon i 20 år, för att sedan åka de sju milen till slottsparken. Gick upp, tände ett ljus och njöt av morgonkaffet.
Packar upp väskan igen. Att bo på två ställen kan vara lite förvirrande och det gäller att hålla ordning på kläder och prylar. Alltid glömmer jag något. Det känns som att flytta in till stan efter att ha varit på landet i stillhet och tystnad i en vecka, när jag byter lugna Blockhusudden mot bullriga Bromma. Men jag har fått för mig att jag behöver känna storstadspulsen ibland, även om jag börjat tvivla om det verkligen stämmer. Ljudkänslig som jag är stör jag mig på alla möjliga och omöjliga ljud i storstaden. Uppvuxen i en småstadsidyll kommer jag aldrig lära mig att i rätt tempo röra mig bland folk i Stockholm. Kan liksom inte falla in i stadsrytmen. Stannar för ofta för att titta på något träd, en rabatt eller en husfasad och risken att bli trampad på eller påkörd av en elsparkcykel är alltid stor.
Ännu en gång klev jag av tunnelbanan vid Odenplan och vandrade upp mot Observatorielunden och Drottninggatan. Inne i Spökparken blommade nävan Rozanne som måste vara en av de allra bästa perenner man kan ha i trädgårdar och parker. Den blommar ljuvligt blått, oavbrutet under hela säsongen, utan att den behöver klippas ner på något sätt. Den är vackrast nu på förhösten när plantorna växt sig stora under sommaren. Jag fortsatte Drottninggatans backe ner mot stan och jag tycker mycket om den här delen av Drottninggatan, där det fortfarande finns många små äldre butiker, caféer och en lagom stadspuls utan biltrafik.
Inne i Centralbadets trädgård är det inte mycket som blommar just nu, men det är alltid skönt att kliva in från den något hetsiga Drottninggatan, trots att den är bilfri, till den här vackra, lugna och lummiga cityoasen, Den enorma almen som står vid restaurangen och dammen, ser fortfarande frisk ut och jag bävar för tiden då även denna jätte kommer att drabbas av den fruktade almsjukan. I det stora valnötsträdet som står vid entrén till badet, finns en hel del valnötter, trädet som en gång fick liv här genom att en hyresgäst på gården drev upp trädet från en nöt. Det fanns ännu ett valnötsträd som drivits upp av samma granne och som stod närmare portalen vid dammen, men den tog tydligen för mycket plats och fälldes. En skylt har satts upp vid dammen att det är förbjudet att mata fiskarna, de får näringsrik mat av de som sköter dammen och jag tänker tillbaka på tiden då vårt familjeföretag skötte trädgården och gjorde rent fiskdammen varje höst. Mer om det finns att läsa i min bok Stockholms gröna rum.
På Norra Bantorget var parken lugnare än på länge. Under sommaren har det bott mycket folk på den stora platsen framför Brantingmonumentet och det har knappt varit möjligt att passera platsen. Nu var det lugnt och stilla och parkbesökare kunde åter sätta sig på soffor för att vila en stund. Perenner blommade fint och det var en skön stämning den här soliga septemberdagen, men det borde dock finnas ett litet enkelt café här tycker jag. Kanske uppe på monumentplatsen? Café Branting…
Jag gick genom Klara kyrkogård och gatorna bort mot Kungsträdgården, där jag hade som mål att dricka kaffe vid Tehuset under almarna, men det var tyvärr stängt, så jag gick till grannen Café Söderberg. Det blev allt annat än en trevlig fikastund, med ett kaffe som smakade gift, fick jag även lyssna till två kvinnor som på ett överlägset sätt satt och bräckte varandra med berättelser om sina resor. Sommarblommorna blommar nu som bäst nu i Kungsan och de enkla röda rosorna är fantastiska. Av Bodil Hammarberg på Stockholm stad, fick jag reda på att rosen heter Golden eye, en rotäkta kanadensisk sort som blommar mycket länge och blir ungefär 1 meter höga. En modern buskros som saknar doft.
När jag på vägen till Kungsan passerade Brunkebergstorg funderade jag på hur stadsplanerarna tänkte när torget nu vid renoveringen skulle bli ett öppet och levande torg igen, så som det en gång i tiden var. Problemet här är att alla gamla vackra byggnader som en gång fanns här är ersatta med iskalla och helt skönhetsbefriade byggnader. Tanken med alla magnolior både på torget och längs Malmtorgsgatan är mycket bra, men det räcker inte. Den här platsen är och förblir en tråkig och kall baksida mitt i centrala Stockholm.
25 september – onsdag
Förra veckan åkte vi förbi en park som jag inte tidigare uppmärksammat i Sundbyberg. Vid Hamngatan ligger Tuvanparken som kopplas ihop med Strandparken nere vid Bällstaån. Tuvanparkens nedre del är renoverad och byggd i etager ner mot Hamngatan, med sittplatser och perennplanteringar. På förmiddagen åkte jag dit för att nosa lite närmare i parken. Sundbyberg som är min grannby, har växt otroligt mycket under de senaste 10-15 åren och bland annat längs Bällstaån har nya bostadsområden byggts. Det ser ganska trevligt ut vid ån, med bryggor och stora träd har sparats längs stränderna.
Den nya delen av Tuvanparken var färdig 2013 och strandparken som fortsätter med etager mot Bällstaån blev klar 2017. Jag tycker om valet av perenner med många olika sorters prydnadsgräs, höstanemoner, stenkyndel, höstastrar, solhattar mm. Nere vid stranden ligger Restaurang Brasserie 19 som har uteservering med kvällssol mot ån. Jag tyckte om den här platsen och jag kommer att återkomma i vår när magnolior mm. blommar i parken.
Den här kvällen skulle jag få använda min julklapp som jag fick av Cecilia. Det var biljetter till ett föredrag på Stockholms slott, där Christopher O’Regan skulle berätta om mordet på Gustav III år 1792, eller rättare sagt varför han blev mördad och om ett nytt sätt att se på Gustav. Men först åkte jag ut lite tidigare till Blockhusudden för att hämta Lexus och vi gick en långpromenad i det vackra septembervädret. Vi vandrade längs kanalen där lönnarna på norra sidan börjar skifta färg lite försiktigt. En stillsam septemberkänsla rådde vid vår vackra kanal.
Vi tog Djurgårdsfärjan från Allmänna gränd på Djurgården till Gamla Stan, som äntligen blivit lugnare då de största turistskarorna nu lämnat Stockholm för i år. Vi gick sakta Österlånggatan fram där folk fortfarande satt på uteserveringar, vidare Köpmangatan upp till Grillska husets café på Stortorget, där vi åt varsin god räksmörgås. Vi satt vid fönstret mot Köpmangatan och njöt av mitt sällskap och lugnet i Gamla Stan.
Innan föredraget började, fortsatte vi att vandra i den gamla medeltidsstaden och gick ner Mårten Trotzigs smala gränd mot Västerlånggatan. Att hela gränden nu för tiden är fullständigt sönderklottrad är fruktansvärt tråkigt, men jag orkar faktiskt inte längre bli förbannad. De unga ´´konstnärerna´´ går ändå inte att stoppa.
Det var fullsatt i slottets lokal, som tillhör de äldsta norra delarna som hängde ihop med det gamla sagoslottet Tre kronor som brann 1697. De nya delarna klarade sig mirakulöst från den stora branden och Tessin kunde fortsätta med sin plan att bygga det nya slottet i stram romersk barock. Christopher O’Regan är en mycket bra talare och jag saknar honom i TV-programmet ´´Det sitter i väggarna´´ även om jag inte har något emot hans ersättare Rickard Thunér. När Christopher kom, hade han sin 4-åriga dotter och exfrun med sig och han började föredraget med att berätta om sin privata status just nu. Att han hoppade av ´´Det sitter i väggarna´´ därför att är han har delad vårdnad om dottern, eftersom han är skild och att det skulle vara omöjligt att fortsätta spela in TV-programmet.
Föredraget handlade om synen på Gustav III. Vem han var som person och ledare av Sverige! Om han verkligen var den envåldshärskare och diktator som många historiker skrivit om. På 1700-talet var det fortfarande kungen som styrde och stod för landets politiska beslut. Bilden av Gustav III brukar vara den lite fjolliga teaterkungen med ljus röst och med fransk brytning, och att folket som levde i fattigdom inte direkt såg upp till sin kung. Det Christopher nu berättade, var att han inte alls hade någon ljus röst eller bröt på franska och att han tog viktiga politiska beslut som gynnade borgare, bönder och fattigt folk i landet. Han var alltså en omtyckt kung av den breda massan. Hans motståndare var i stället adeln, som blivit av med sina uppdrag som kungens närmaste män när viktiga politiska beslut skulle fattas. Resten är historia som vi alla lärt oss, att han blev skjuten på maskeradbalen 1792 av Ankarström och att han efter 13 dagar på slottet dog av skadorna.
När vi på kvällen vandrade i gränderna på väg mot Djurgårdsfärjan, hade jag fått en något annorlunda bild av Gustav III. Men det är svårt med historia, vem i hela världen kan man lita på? I mängder av historieböcker och i museum, framstår kungen fortfarande som den lite fjolliga teaterkungen, hatad av folket. O’Regan har forskat om 1700-talet och om Gustav III under en lång tid och jag väljer att tro på hans ord! Tack för en intressant kväll på Stockholms slott Cecilia och Christopher!
26 september – torsdag
Det var länge sedan jag skogsvandrade, men idag packade jag ryggan och begav mig av för att söka efter Paradiset! I boken ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´ hade jag markerat en plats som jag länge velat besöka. Kanske mest för att platsens namn och att jag skulle få använda bloggrubriken ´´Jag har varit i Paradiset´´. Idag blev det äntligen av. Bilresa 40 minuter till skogsområdet Hanveden som ligger i de sydligaste delarna av Huddinge. GPS:en hjälpte mig som vanligt, men väl framme blev jag lite osäker, så jag stannade och frågade en man som stod och eldade i en tunna på sin tomt.
- Hej, jag letar efter Paradiset, sa jag! Då är du på rätt väg, fortsätt 500 meter, svarade mannen, utan att spinna vidare på mitt ´´skämt´´. För de boende här har väl namnet inte riktigt samma tyngd som hos mig. Nåväl, jag parkerade bilen och gick upp till det gamla torpet Paradiset. Torpets namn nämns första gången 1830 i en husförhörslängd, men jag skulle vilja veta vem som en gång döpte torpet så vackert! Var det en kvinna eller en man, en romantiker eller kom namnet till av ironi under de svåra tiderna som rådde på 1800-talet?
På en anslagstavla fanns en karta med olika vandringsleder och jag valde den 5 kilometer långa Sameleden. Namnet kommer av ett sameläger som ordnades vid sjön Trehörningen någon gång på 1950-talet. Med långsamma steg började jag vandra vägen in i skogen. Solen värmde skönt, örnbräken lyste som guld under träden och redan efter 1,5 kilometer kom jag fram till den vackra insjön Trehörningen, där jag ´´slog läger´´, drack mitt kaffe med mackor och kokta ägg på en berghäll vid stranden. Jag kände att det här var precis det jag behövde just nu. Total tystnad, inte en människa i närheten, mitt enda sällskap var en dagslända som satte sig på mitt knä. Eftersom klockan var elva, så befann den sig någonstans mitt i livet och jag tror att den fick ett fint liv med bra väder, den här dagen vid vackra Trehörningen. Tidigare i livet har jag inte brytt mig så mycket om insjöar. Det var havet, skärgården och havsvikar med min båt som gällde. Nu på äldre dar uppskattar jag även en stilla insjö i skogen, där stillhet och tystnad råder.
Fortsatte min vandring i skog och hällmarksterräng där tallar dominerade, med inslag av gran och björk. Över sten och tallrötter, backe upp och backe ner, njöt jag av tystnaden och jag förundrades över att jag så väl hörde mina egna andetag. Jag mötte två personer under min vandring och kände mig verkligen ett med naturen. Vanligen älskar jag frodiga, lummiga och vackra lövskogar, men jag har även lärt mig tycka om de här lite karga tallskogsmarkerna där blåbärsris, mossa och lavar täcker marken. Min andra kaffepaus tog jag på en mossig sten mitt bland alla tallar och hoppades att det var långt kvar till torpet där jag började vandringen.
Till sist såg jag ändå torpet Paradiset mellan björkstammarna och min vandring närmade sitt slut. Det här gjorde verkligen gott för kropp och själ och jag hoppas att jag kan skogsvandra ännu en gång innan vintern tar oss…
27 september – fredag
Om man hänger på låset när Slottsträdgården Ulriksdals café öppnar, kan man i lugn och ro beställa fika och få en bra plats att sitta på. Kommer man en halvtimma efter 11 då de öppnar, är det kö långt ut i växthusen. Vi tycker inte om köer så vi hängde på det där låset och fick en bra plats i ett lugnt rum, där vi åt våra mackor, drack vårt kaffe och te och Lexus åt sin pannkaka. I växthusen blommade det fantastiskt som vanligt och nu var det cyklamen i olika färger som märktes mest. Cecilia hittade en ny fin sort av ´´Plättar i luften´´ med större blad och som nu pryder hennes fina varma hem ute på Blockhusudden. Jag träffade Arne där på Ulriksdal, en gammal Säbyholms-kursare från 1990, som var på plats för att hämta växter. Han balanserar nu på gränsen mellan trädgårdsarbete och pension.
Vi förkovrade oss i trädgårdskonsten på Säbyholm tillsammans med Gustav Mandelmann det året!
För övrigt har Winnerbäck släppt ny härligt deppig höstmusik och jag har fastnat för en serie med 55 avsnitt på Netflix, som varken handlar om seriemördare eller collageungdomar.
28 september – lördag
Efterlängtat regn över huvudstaden!
29 september – söndag
Tidig vandring med Lexus hemma i Bromma, där lönnarnas löv nu startat sin färgfest! Helt tyst ute innan flyget kommer igång klockan nio och naturen ser nöjd ut efter regnet igår. Nästa vecka vandrar vi längs stränder och i skogar på Djurgården igen.
Våren vs. hösten i Stockholm!
Vecka 38, 2019 - Invigning av en kunglig bro och ett hundbageri!
16 september - måndag
Nu blir tomten på udden en arbetsplats en tid framöver. Altanen rivs och det ska bli en ny, men först i vår. En liten grävare, en traktorgrävare och en stor lastbil är placerade på tomen, där det nu även grävs för dränering runt huset. V i kan inte längre öppna dörren ut till altanen och gå ut på tomen den vägen som vi brukar, men de här jobben var välbehövliga, så det får vara stökigt ett tag för att få allt ordnat.
Det blåser, men här på Blockhusudden är det lä. Träd och byggnadsställningar har fallit i Stockholm, men vindarna har lugnat sig nu. Vi åkte till Bergianska trädgården en stund, Lexus och jag och vandrade runt för att på bild fånga det som blommar där i september. Praktfulla prakttidlösa växte i planteringar och på gräsmattor och senblommande perenner som astrar och kärleksört prydde de olika kvarteren. Vi vandrade bort till tornet innan vi lämnade den botaniska trädgården för den här gången. Vid Erik Dahlbergsgatans korvkiosk åt vi korv innan vi återvände till udden där det var hög aktivitet med markarbetena.
17 september – tisdag
Idag invigdes äntligen Folke Bernadottes bro som nu går mellan Rosendal på Södra Djurgården och Gärdet på norra sidan. Bron har planerats länge, men i somras lyftes gång- och cykelbron på plats, just där Karl XIV:s pontonbro en gång i tiden gick och jag provgick den nya fina bron ganska tidigt , med tillåtelse av brobyggarna. Men idag var det invigning på norra sidan med pompa och ståt. Kungen och Drottningen var på plats och klippte bandet. Men först hälsades alla välkomna av riksmarskalk Fredrik Wersäll innan kungen höll sitt tal. Vid invigningen medverkade även hovtrumpetare Olle Hermansen och Brasskvintett ur Livgardets dragonmusikkår . Lexus och jag befann oss på bryggan nedanför Rosendals slott, för att ta bilder när kungaparet och sedan allmänheten vandrade över mot Rosendal. I bland blir jag lite full i skratt när det blir så här högtidligt, jag vet inte varför. Kanske för att kungen såg så oerhört sur och arg ut under hela vandringen över bron och upp mot Rosendals slott.
Efter det att Kungaparet och alla andra premiärgått bron över till Rosendalssidan, vandrade de upp för backen vid den gamla iskällaren mot Rosendals slott spark, där lunch från Rosendals trädgård väntade vid långbord i det stora tält som rests över Cecilias fantastiska listplanteringar , där sommarblommorna fortfarande var fräscha. De fantastiska färgstarka planteringarna hamnade alltså ´´inomhus´´ bland de vackert dukade borden. Men det var nog fler än jag som tyckte att de blå mattorna som lagts ut som golv, knappast matchade färgerna i blomsterrabatterna. Efteråt hörde jag att lunchgästerna hade varit mycket nöjda.
Lexus och jag åkte hem till Brommanästet eftersom kvällen bjöd på Champion leaguepremiär och Cecilia hade kräftskiva med Djurgårdsförvaltningen, i samma tält som Kunga-lunchen serverades – i Rosendals slottspark! Det var också skönt att för en stund komma ifrån bullrande grävmaskiner på udden.
18 september – onsdag
Tidig vandring med Lexus i skogarna utanför mitt Brommanäste, med landande flygplan ovanför oss. Där har vi ett problem i Bromma, att flygplatsen ligger i ett tätbebyggt område så nära centrala Stockholm! En galen placering av en flygplats. Förr fanns ett stort motstånd och ett krav att lägga ner Bromma flygplats , som stör så många boende i Bromma. Nu för tiden hör jag aldrig några protester.
Vi gick förbi vackra Johannelunds gård, eller Norrgården som den även kallas på Missionsvägen inne i det underbart lummiga området vid koloniområdena. Gårdens byggnader uppfördes 1798 av den förmögne grosshandlaren och skeppsredaren Abraham Keyser. Här har det varit behandlingshem för missbrukare och även för barn med ADHD i åldern 7 till12 år. Nu är gården såld och alla byggnader totalrenoveras, men jag vet ännu inte vem/vilka som köpt fastigheten. Priset vid försäljningen av de mycket slitna men vackra byggnaderna på sammanlagt 900 kvm yta, var 15 miljoner. Jag blev besviken när jag såg att den gamla grusvägen från varvet bort till Johannelunds gård nu asfalterats , vilket förstör den lantliga känslan som fanns här.
Efter alla sköna vandringar med Lexus på vackra Djurgården, var det ändå härligt och uppfriskande att vandra hemma i Bromma på nya vägar och stigar. Det finns vackra platser i Bromma också, även om det är mycket lugnare på Djurgården vad gäller trafik. På eftermiddagen var jag tillbaka i det lugnet.
Cecilia och hennes arbetskamrater på Djurgårdsförvaltningen besökte Tessinska palatset, med den fantastiska lilla barockträdgården och jag blev djupt avundsjuk eftersom jag aldrig fått tillfälle att se den här spännande platsen. Jag får väl skriva till landshövdingen och fråga om jag får ta några bilder inne i ´´hans´´ trädgård.
19 september – torsdag
På morgonen när grävaren startade sitt arbete på tomten med återfyllningen efter isoleringen av grunden, gick Lexus och jag en långvandring bort till Hundudden. Jag hade Lexus en bra bit framför mig i långkoppel på skogsstigarna och kände ett lyckorus den här sköna septembermorgonen med dofter av höst i naturen. På måndag är det höstdagjämning och nu väntar jag på den vackra färgsprakande hösten, innan naturen går i vintervila och min vårlängtan startar på allvar. Oktober och november brukar gå bra, men december, januari och februari blir säkert lika tuffa som alltid. Lika bra att redan nu börja ladda med böcker, mängder av stearinljus och tjocka kläder .
20 september – fredag
Tidiga morgnar är dagens bästa tid. Jag uppskattar tystnaden och stillheten och aldrig smakar kaffet så gott som då. Det är på morgnarna som det är lättare att både läsa och att skriva, då hjärnan inte är full av intryck från det som hänt.
Lidingöbro värdshus som ligger på Norra Djurgården revs 2010 efter det att byggnadens skötsel blivit eftersatt sedan värdshuset stängde sin verksamhet 2004. Från den här platsen byggdes i början av 1800-talet en flottbro över till Lidingö och var då en av Europas längsta flottbroar. Lidingöbros värdshus invigdes 1823 och har byggts om många gånger genom åren och efter rivningen 2010 planerades ett nytt hotell på platsen, men ännu står tomten tom och väntar på vad som ska hända.
I den här lilla byn finns många vackra trähus med fantastiska lägen vid vattnet och man får känslan av att ha kommit till en bortglömd plats, där en påtaglig stillhet råder. Lexus och jag vandrade hit från Blockhusudden på den fantastiska skogsstigen och vilade en stund vid stranden, där flottbron en gång hade sitt fäste.
På Odengatan 100 öppnade förra söndagen Sveriges första hundbageri, där små bakelser och alkoholfri hundöl finns att köpa. Idag besökte vi bageriet vars lokaler är små, men med en härlig stämning bland de lösa hundarna som for omkring och hälsade på varandra. Lexus är en försiktig kille och var lite avvaktande i början innan han till slut kände sig lite mer bekväm. På övervåningen planeras ett hundspa med kloklippning och massage. Vi köpte ett kit med fyra olika sorters bakelser och en kycklingsmakande hundöl. På kvällen hemma på udden skulle Lexus ta sin fredagsbärs och äta vegetariska bakverk . Problemet var att han inte tyckte om något av det vi köpt. Han nosade försiktigt på ´´gobitarna´´ och gick sedan därifrån. Han fi ck lite falukorv i stället, som han snabbt slukade!
21 september - lördag
Pelargoner och fikonträdet fick idag sin vinterplats vid källarfönstret, där temperaturen kommer att vara lagom för att de ska klara den tunga, mörka, kalla vinter som väntar. Vattnade ligusterhäcken, rosor och perenner. Det var många år sedan höstregnen kom och gjorde gott åt växerna som skulle gå i vila.
22 september - söndag
Tidigt på morgonen gick Lexus och jag ännu en gång bort till Lidingöbro, dels för att det är en så skön vandringsstig i en lång lövsal och dels för att jag tog med mig kameran för att ta några bilder. Ännu en underbar vandring med min fina kompis. Nu väntar en Bromma-vecka med bullrande trafikleder och flygplan som går in för landning just ovanför mitt tak.
Just det - Anna Ternheims nya album är underbart!
Vecka 37, 2019 - Hundvecka
9 september – måndag
Under en längre tid har Marabouträdgården i Sundbyberg renoverats och nu återstår endast plantering av växter utefter gången där bänkarna står. Jag frågade en trädgårdsarbetare där idag som berättade att växterna ska planteras om några veckor och jag får väl försöka vara på plats då och tigga växtlistor…!
På något sätt har jag alltid haft lite svårt för den här trädgården, som har andats så mycket 60-tal med sina rododendron, måbärsbuskar, oxbär, perenner som plymspirea och funkia och sommarblommor i grälla färger. Men de senaste åren har det skett en klar förbättring vad gäller växtvalet i trädgården. Till exempel har mängder av vackra astrar har planterats, som tillsammans med strålrudbeckia bildar fina höstplanteringar.
Parken skapades mellan 1937 -1955 i ett samarbete mellan arkitekter, landskapsarkitekter och konstnärer. Här var tidigare mark bestående av allt från klippor till sank mark och rivningshus, som förvandlades till en lummig park med en betydande samling skulpturer.
Idag tog jag hem appen 112 som alla borde ha i sin telefon. När man ringer SOS från appen, så anges den exakta positionen vid samtalet.
10 september – tisdag
Den vackra Briggen Tre Kronor fortsätter att segla här utanför Blockhusudden och jag kan inte se mig mätt på denna skönhet. Greppar kameran så fort jag får se henne, men det går aldrig att fånga den på bild, så som jag tänkt. Tre Kronor sjösattes 2005 och har sin hemmahamn på Kastellholmen och för en tusenlapp kan man segla en halv dag och då får man äta på skeppet. Det finns några motiv som mina följare på sociala medier tycker extra mycket om, det är bland annat riktigt mörka stockrosor och Briggen Tre Kronor. Idag uppskattades bilden av briggen ordentligt på Facebook med över 770 likes! En person berättade att hon hade gift sig på briggen! Länge leve Briggen Tre Kronor!
För 100 år sedan låg mängder av segelfartyg i Stockholms hamn. Idag har gigantiska kryssare tagit över Stockholms vatten. Ibland önskar jag att jag levt i Stockholm vid förra sekelskiftet trots fattigdom, sjukdomar och dåliga bostäder, men då staden inte var byggd för bilar och då malmarna inte var fullt utbyggda. När stora trädgårdar låg utefter det som nu är Sveavägen, när naturen ännu inte tappat greppet om malmarna och då stadens ljud var helt andra än idag. Jag vet att jag romantiserar tider då fattigdom rådde i vår huvudstad, men jag tillåter mig själv att göra det. Nu blev det som det blev och jag får fortsätta att med hjälp av kameran, söka upp det som fortfarande är vackert i våra drömmars stad.
Idag var det sommarvärme när jag vandrade med grabbarna Lexus och Lincoln. 22 grader och ljumma sydliga vindar. Vi befinner oss i skarven mellan sensommar och förhöst. Det är inte helt harmoniskt att vandra med dessa hundkompisar, Lexus behöver mycket tid för att försiktigt lukta noggrant på väldigt många platser, vilket jag är van med, medan 1,5 åriga Lincoln far runt som ett yrväder och har inte tålamod att stanna upp för länge. Under vandringen vid strandpromenaden träffade jag en följare av Stockholm gröna rum, som stannade och pratade en stund. Hon visste att jag skulle ha två hundar den här veckan. Alltid trevligt att möta följare!
11 september – onsdag
Brottades med morgontrafiken i huvudstaden på väg ut mot Djurgården, där jag fortsätter som dag-husse åt två fina grabbar den här veckan. Känslan när jag öppnar dörren ute på Blockhusudden, då Lexus och Lincoln hoppar och dansar av glädje, är fantastisk. Att vara så välkommen är en mycket bra start på en dag!
Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare planterar växter med höstkänsla i urnor och gör snyggt inför nästa veckas invigning av Folke Bernadottes bro.
Klippte gräs. Flyttade lavendel inför det som komma skall nästa vecka.
Läste att det finns planer att Stockholms stad ska ta efter Malmö stad, vad gäller problemet med elsparkcyklarna. Där samlas sparkcyklar som ligger slängda in och bolaget som äger cyklarna får lösa ut dem med 500 kr styck. Hämtas de inte ut, skrotas de. Mycket bra! Jag är ingen motståndare till elsparkcyklar, men som det nu är finns inga regler alls. Sparkcyklar ligger slängda överallt och de flesta som använder det här nya sättet att ta sig fram, bryr sig inte ett dugg om trafikregler. De kör mot rött och korsar trafikerade gator på ett livsfarligt sätt.
12 september – torsdag
Den gamla pensionerade slottsträdgårdsmästaren jobbade i trädgården på Blockhusudden denna sköna septemberdag. Det tog emot att slakta sommarblommorna i de stora lådorna, men altanen ska rivas nästa vecka och en grävare ska in på tomten. Lavendel och clematis fick tillfällig plats tills den nya altanen blir färdig i vår. Det kändes skönt att få trädgårdsjobba med jord och växter!
Tre sköna vandringar med två sköna hundkillar längs Djurgårdens stränder.
13 september – fredag
Innan jag träffade Lexus och Lincoln den här morgonen, åkte jag till Rosendals slott där det stora tältet över de fantastiska listplanteringarna nu håller på att resas. Här ska det bli en tillställning nästa vecka och det var härligt att se trädgårdsmästare Cecilias blommor ingå i rummet där lunchen ska serveras. Sommarblommorna håller fortfarande en mycket bra kvalitet på grund av den ständiga skötseln och vi får hoppas att de behåller sin skönhet även under nästa vecka.
Det är väldigt sällan som jag hittar ny musik som intresserar mig nu för tiden, men nu lyssnar jag om och om igen på Lana Del Rays nya album och det här kommer att bli min musik i höst! Tänk att vandra en dimmig novembermorgon med den här musiken i lurarna!
14 september – lördag
Efter en vecka hos oss på udden, var det dags för Lincoln att flytta hem till sig igen. Han är ett charmtroll och ett yrväder som skapat många skratt och trots att Lexus - liksom jag - kräver en del ensamtid, så har han med all säkerhet haft en rolig vecka. Den alltid så snälla Lexus har tagit hand om sin kompis på bästa sätt och jag tror att Lincoln haft en fin tid hos oss, med många vandringar och mycket kärlek.
Vecka 36, 2019 - Varken sommar eller höst
2 september – måndag
Det var härligt att få träffa Lexus igen efter semesterveckan på Skiathos och trädgården där ute på udden var som vanligt ett blomsterparadis. Vid Rosendals slott blommade planteringarna helt fantastiskt fortfarande och skillnaden var nu att även lejongapen blommade fullt ut, över alla de andra färgstarka blommorna. De här planteringarna har uppskattats enormt i år av både trädgårdsfolk och ´´vanliga´´ människor, precis som det ska vara! Det här är Stockholms absolut vackraste planteringar i år!
3 september – tisdag
Brommaflyget väckte mig klockan sju. Jag brukar vakna tidigare, men den här morgonen sov jag till första flyget bullrade utanför sovrumsfönster, på väg mot Bromma flygplats. Sol och 15 grader. Nästan hösttemperatur. Långfrukost!
Jag hade ett ärende i city och mitt i folkmassan tänkte jag att jag kanske trots allt bor i fel stad. Mina drömmars stad kanske inte är Stockholm. Efter en vecka i Skiathos underbara lilla stad, med slingrade smala gränder bland blyblommor och bougainvillea, vita fasader med blå dörrar och trappor med alldeles för höga steg, kändes Stockholms som en enda stor alarmerade katastrofplats att vistas på. Halvspringande människor, stressig biltrafik, eltrampcyklar överallt och breda raka trottoarer. Tur att jag så ofta befinner mig ute på den lugna delen av Djurgården.
Efter lunch med dottern, vandrade jag igenom Kungsträdgården och borta vid planteringarna invid Jakobs kyrka blommade sommarblommorna och jag tyckte att det såg ok ut, men i jämförelse med Djurgårdens planteringar kändes de ganska tråkiga. De spegelvända perennplanteringarna mot Strömmen var dock mycket fina och jag tycker verkligen om Aster ´Twilight´ som nu lyser starkast i Ulf Nordfjells skapelser. Planen idag var att fotografera på Mariaberget, men Söders backar avskräckte. Jag har fortfarande ont i benen efter våra klättringar upp till hotellet på Skiathos. Valde Kungsholmen i stället och vandrade Norr Mälarstrand västerut.
Mycket har skrivits och sagts om renoveringen av den långa promenadparken längs Norr Mälarstrand, som skapades av Holger Blom och Erik Glemme på 1930-talet. Många träd har fällts och folk har protesterat vilt. Själv har jag lite avvaktande betraktat vad som skett. Efter nästan 50 år som trädgårdsarbetare vet jag att gröna rum ibland måste ses över och föryngras, för att få nytt liv och kunna leva vidare in i framtiden. Tanken att återställa växtmaterialet till det som Blom och Glemme en gång bestämt, har jag en viss förståelse för. Inhemska växter. Mälardalens träd, buskar och markflora. Ängar i stället för gräsmattor. Genom åren har det tillkommit mänger av olika växter som hamnade utanför den ursprungliga planen.
Men idag när jag gick igenom det nyrenoverade parkstråket tyckte jag att det såg väldigt tråkigt ut. Visst, ett sådant här projekt måste få några år på sig, växter måste få tid att etablera sig och framför allt måste ängarna få tid att ´´sätta sig´´. På många ställen har ängar tagit de tidigare gräsmattornas plats och tanken är god! Men som sagt, den här septemberdagen kändes det lite trist och som så många gånger tidigare i parker och trädgårdar, fungerar inte skötseln. Hur ser skötselplanen ut? Att planera och anlägga räcker inte, det är lika viktigt att underhålla trädgårdarna/parkerna. Trädgårdsskötsel måste få högre status i Sverige. Det måste få kosta! Vem berömmer en bra planerad trädgård om den ser ovårdad ut?
Jag tog tunnelbanan hem från nyrenoverade stationen Fridhemsplan som öppnade igår igen, efter att ha haft stängt under hela sommaren.
4 september – onsdag
Jag parkerade bilen på Torkel Knutssongatan, gick upp mot Bastugatan och svängde direkt in på Kattgränd. Fortsatte Monteliusvägen fram till Olle Adolphsons park, där höstanemonerna blommade vackert intill bysten av Olle. Den här fantastiska utsiktsvägen invigdes 1998 efter många års planering och protester från hyresgästerna i de vackra gamla husen, som nu skulle få en parkväg mellan sina tomter och utsikten.
Jag minns att paret Leif Zetterling och Lena Söderblom på Bastugatan 28 protesterade extra högt, med Leif vid pennan eftersom han då skrev för Dagens Nyheter. Nu är det här inte privatägda tomter, utan stadens mark som förvaltas att det kommunala bolaget AB Stadsholmen, så det var inte mer än rätt att alla fick ta del av den fantastiska platsen på Mariaberget. Utsikten mot Riddarfjärden och in mot Kungsholmen och centrala Stockholm är enastående, men tyvärr förstörs den här unika platsen på sina håll av klottrare, som bombar stenmurar och plank med sitt kladd. Jag försöker att undvika titta, men blir lika förbannad varje gång jag ser förstörelsen
Jag läser just nu Rikard Larssons nya bok om Mariaberget och det kändes extra fint att vandra här på en av Söders finaste platser idag. Ivar Lo:s park på Bastugatan 26 är idag en lekplats som måste ha Stockholms bästa läge. Här fanns tidigare charmiga gamla söderkåkar, som revs på 1930-talet och tanken var att fortsätta riva de gamla fina husen här på berget. Med starka protester stoppades tack och lov de vansinniga idéerna. Innan husen revs på 26:an, spelades filmen Söderkåkar in där på 30-talet, med Edvard Persson och Dagmar Ebbesen. Vår stora arbetsförfattare Ivar Lo Johansson bodde mitt över gatan i nr 21 fram till sin död 1990 och jag såg honom vandra längs gatan ibland. Nu är hans lägenhet ett författarmuseum, som jag besökte 2014.
I boken om Mariaberget kan man läsa om den stora branden här 1759. Den 19 juli började det brinna i en bod hos fiskhandlare Sjöberg på Brännkyrkagatan i kvarteret Svalgången, där det nu är bostäder åt pensionerade konstnärer. Omkring 300 hus i 20 kvarter brann ned, kan man läsa i boken. Inne i lekparken finns en stor gammal ask med ihålig stam, som nu blivit koja åt barnen och i slänten ner mot Monteliusvägen sitter folk på sommaren och ser solen gå ner i väster. Ibland anordnas även viskvällar.
I trädgårdarna här på norra sidan av Bastugatan hade vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice AB trädgårdsskötseln på 1980-1990-talet och vi jobbade på platser som tillhör de allra vackraste i Stockholm. Jag känner till varenda syrenbuske här och önskar att jag kunde komma in på gårdarna idag och se vad som förändrats. Minnena från dessa gårdar är många.
Kaffet med kanelbullen tog jag nere på Mariatorget på mitt favoritkondis Chic och jag satt på trottoarserveringen mot Swedenborgsgatan och åt den ljuvligaste bullen man kan tänka sig.
6 september – fredag
Tillbaka på udden och jag vandrar i Djurgårdens skogar med min kompis Lexus igen. September är en märklig månad, varken sommar och eller höst. En avvaktande tid, inför vad som komma skall. Nu behöver vi vänja oss vid mörkret igen, leta fram lite tjockare kläder och trots bra vantar och sockor, kommer jag snart att lida av kalla händer och fötter fram till maj månad 2020. Jag kommer aldrig att tycka att det är charmigt med våra växlande årstider. I trädgården blommar fortfarande mängder av sommarblommor, vissa perenner, clematis Summersnow och jag hoppas att det är långt till första frosten.
På eftermiddagen kom Lincoln hit till udden. Han är också en Bichon Havanais och tillhör en kompis till Cecilia. Hon ska åka på semester i en vecka och vi får äran att ha den här härliga lilla killen på 1,5 år i en vecka. Han grät efter sin mamma några timmar, men sedan började han känna sig lite mer hemma på udden och förstod att han hamnat hos vänliga människor. Underbart snälla Lexus tog emot sin kompis på bästa sätt, lånade ut bollen och lät honom äta sin mat. Nästa vecka när Cecilia jobbar ska jag ta dagpassen och vi får se vad vi tre grabbar hittar på!
8 september – söndag
Solen och jag steg upp samtidigt klockan sex och vattnet ut mot skärgården låg helt stilla. Väckte hundar och även C som skulle jobba. Nu laddar jag för en hundvecka på udden!
Vecka 35, 2019 - Skiathos och Skopelos
Veckodagbok september-oktober 2019
