Vi fascineras ju alltid av vad som är störst, högst, snabbast, farligast mm. Och visst är det spännande när ett träd blir högre än 100 meter högt. Våra granar här i Sverige blir sällan högre än  50 meter (vanligast omkring 30 meter). Frågan om vilket träd som är störst eller högst kommer ofta upp och nu ska vi reda ut det här genom att jag helt enkelt skrivit av en bok ur min bokhylla.
Bilderna kommer från Lotta Lotass.



Hämtat ur boken Träd från hela världen av Hugh Johnson 1973.

Debatten är ännu oavslutad ifall tidiga invandrare i Australien bara skröt då de rapporterade eucalyptusträd över 150 meter höga. Obestridligen är dock redwood det högsta kända trädet, och dess kusin mammutträdet det största, omkrets på 31 meter vid basen är rekordet. (Redwoodträdet kan bli över 100 meter högt och det hösta nu levande trädet är 115 meter högt. Hämtat från Wikipedia)

Hur stora de är i relation till vanliga träd kommer bara fram i de jämförelser som den amerikanske dendrologen Rutherford Platt gjort. Den största grenen på det största trädet växer ut 50 meter över marken. Men denna gren är själv 50 meter lång och 2 meter i diameter. En gren större än den största almen i världen håller mer än en jättealms vikt horisontellt över marken.

Det tog tid t.o.m. för 1800-talets kalifornienbor i all deras kraft och vinningslystnad att tänka ut ett sätt att fälla sådana fantastiska träd. Det finns en ton av hysterisk triumf i en tidningsnotis om fem man som under tre veckor huggit in på en jätte, 10 meter i genomskärning, och fällt den.



I gångna tider, före istiderna, växte redwoodträd på många platser i världen. Fossila fynd har gjorts bl.a. i England, Tyskland, Spetsbergen och Sverige. Men liksom många andra träd har de dragit sig tillbaka till den enda plats som erbjuder dem idealiska förhållanden.

Risk för omedelbar förvirring ligger i det faktum att det är två träd i denna historia, inte ett. För att göra det ännu värre är det träd som botanikerna kallar Sequoia sempervirens av lekmän kallat ´´redwood´´ eller ´´kustsequoia´´ medan det träd som lekmän kallar ´´big tree´´ eller ´´mammutträd´´ är botaniskt avskilt i ett eget släkte Sequoiadendron med bara en art Sequoiadendron giganteum.

Till det yttre är de två ganska lika. Deras blad och kvistar är helt olika, men vad som skiljer dem mest är dock deras miljökrav och sätt att växa.
Kustsequoian når sin otroliga höjd inom täta bestånd i norra Kaliforniens milda men dimhöljda kustområde. Mammutträdet bygger upp sin jättestam i öppna blandbestånd tillsammans med vittall, ponderosatall och rökelseceder i det relativt torra och extrema klimatet på västsluttningen av Sierra Nevada, där den mesta nederbörden kommer som snö.



En redwoodskog är inte likt något annat. De bästa bestånden finns på fruktbara, släta alluvialområden, skyddade av kustkedjan men inom ett avstånd av 50 km från kusten. Bull Creek Flat i Rockefeller Forest nära riksväg 101 är en av de bästa reservaten med 4000 hektar magnifik skog. Mest imponerande då man ser den för första gången, är inte trädens höjd, för det är nästan omöjligt att följa ett med blicken ända upp, utan det är den samlade massan, hur de står där så tätt att man knappast kan klämma sig emellan två stammar, sex meter tjocka.

Hela skogen tycks växa upp ur en enda jättehärva av rötter. Inget annat än några ormbunkar kan växa där nere i skymningen. Miljön är högtidlig och enkel. Skogsmarkens mjuka bruna täcke av förna, träden som står mera som murar omkring en än pelare, den mörkt rödbruna barken, då och då belyst av en stråle högt uppifrån. Arkitekturen är utpräglat gotisk: barkens djupa 5 meter långa fåror slutar med ett smalt valv i tidig engelsk gotik.



Anblicken av mammutträden i Sierran gör ett ännu starkare intryck. Där är visserligen en del marknadsgyckel med t.ex. hål i stammar att köra bil igenom. Men man kan stå på håll och se hela det fenomenala växtmonstret, den jämntjocka stammen som går liksom en bred väg upp till den tunga kronan av grova grenar, kanske 30 meter av knoppande liv ovanför en 70 meter enkel osmyckad stock. Den högsta, ett fyrtorn på 107 meter, är knappt 16 meter lägre än det högsta redwoodträdet. Ett av dem med 33 meters omkrets vid basen är åtminstone 3 500 år gammalt och några av de största har passerat minst 4 000 år. Det kan inte bli tal om att några ´´sekundära´´ skogsträd någonsin kommer att uttränga dem, om inte för timmerproduktionens skull.

Eftersom dessa båda arter aldrig växer tillsammans i naturen har man ingen möjlighet att direkt jämföra dem. Odlade kan de skiljas åt på bladverket - om man kommer åt det!
Mammuten är väsentligen fjällig, med fjällens storlek något mellan cypressens och den chilenska araucanatallens men med något av araucanans ödleartade yttre. Redwood har två slags blad. På de nya skotten likan mammutträdets, men f.ö. som hos idegranen flata avsmalnande barr i regelbundna rader. Barren blir kortare mot änden av kvisten så att varje ´kvist får båtform. Yttexturen är styv och sträv.



Jätteträden till Europa
Vid odling har ´´den stora´´ visat sig vara mest oöm och anpassningsbar. Dess ankomst till Europa 1853 blev en sensation. Svagheten för Libanons ceder höll på att gå över och ´´the big tree´´ tog dess plats. Det döptes till Wellingtonia för att hedra ´´Järnhertigen´´. Det fanns inte en jordägare i England som inte planterade minst ett mammutträd. Och England passade det utmärkt. Träden överlevde och finns än idag snart sagt på varje gods.
Det hösta finns i Devonshire och var 1970 55 meter högt.

I USA gjordes ett försök att döpa trädet till ´´Washingtonia´´, ett namn som dock redan var upptaget av en palm. Det är köldhärdigt så långt åt norr som till Rhode Island på östkusten. Men det har aldrig väckt en sådan hänförelse där som i Europa, kanske beroende på bristen på stora privata parkområden.



Om mammutträdet planteras öppet får de nedåtriktade understa grenarna möjlighet att sluta sig kring stambasen. Flera av de mest storslagna exemplaren har på så vis format sig till breda pyramider.

Det hör till kustsequoiornas natur att växa tätt tillsammans. Träd som växer ensamma tycks fara illa av kyla och vind. De bästa exemplaren utanför Kalifornien, där den är mycket planterad, finns i sydvästra England där den nått 45 meter ii höjd. Men i centrala Frankrike t.ex. där wellingtonian går bra till, trivs inte redwood alls.

Mammutträdet övervintrar knappast i Sverige (Enligt författaren). De danska klarade sig bättre. Bäst lämpad är Norges kust, där den värms av Golfströmmen.

Mammutträd i Sverige:

• Slottsträdgården i Malmö
• Limhamn, Malmö.
• Bergianska trädgården i Stockholm

Till vänster Redwood och till höger Mammutträd.


Mammutträd - Sequoiadendron giganteus

Fantastiska fakta om träd

Lindallén, bild från 1930-talet.

Jag läser i Engsholms förvaltningsrapporter att under sista veckan i maj år 1915 planterade man lindar i slottsparken och med all säkerhet  planterades vår allé vid det tillfället, den där majdagen 1915, året innan det nya slottet stod färdigt. När jag hade läst om planteringen av lindarna gick jag jag ut i den nu snart hundraåriga allén, tittade upp i de höga trädkronorna och det kändes plötsligt väldigt speciellt.

Jag tyckte mig se männen där de arbetade med att gräva alla planteringsgroparna för parklindarna som kommit från Tyskland och träden som väntade på att få sin plats i slottsparken. Avståndet mellan träden i allén var 9 meter.
Det finns idag 77 st. parklindar i vår slottspark, inklusive allén och jag tror att de flesta av dessa planterades under den här tiden och skulle då snart vara 100 år gamla. Med all säkerhet hade lindarna fraktats hit med båt.

Då i månadsskiftet maj-juni som är den vackraste tiden här ute hördes säkert liknande fågelkonserter som jag själv lyssnar på under försommaren men då hörde man inte det svaga bruset från E4:an långt där borta mot Järna.
Människorna som vistades här på Engsholm den där försommaren 1915 njöt säker lika mycket som vi gör idag av den vackraste årstiden. Tyvärr hade de inte någon sommarsemester att se fram mot, det var hårt arbete som gällde men jag tror nog ändå att livet var lite enklare för dessa människor under den här tiden på året än det var under vinterhalvåret.

Under samma vecka som lindarna planterades så står det i boken att potatislandet har gödslats och man har plöjt trädan. Vidare har man kört tegel och virke till slottsbygget.
Man har även arbetat med slöjd- och smidesarbeten och dikat på ägorna.

Träden i våra städer, parker och anläggningar erhåller tyvärr alltför ofta sår på sina stammar och grova grenar, genom påkörning med bil, gräsklippare eller andra maskiner. Hur dessa sår ska behandlas har diskuterats länge och väl.

Enligt den kontinentala uppfattningen skall stamsår ges en spetsig, elliptisk form.

Motiveringen härför att såret måste lägga i ´´savströmmen´´. (Kunskapen om att saven i floemet även sker i sidled har tydligen inte nått alla.) Den spetsiga, elliptiska utformningen av ett stamsår ökar ofta dess storlek till det dubbla.

När vi nu vet att varje kvadratcentimeter levande bark är viktig för trädens försvar mot mikroorganismer, måste en sådan behandling vara förkastlig. Alla sårförslutningar i världen kan inte ersätta levande bark.

Avlägsna försiktigt den trasiga och losslitna barken med en vass kniv. Låt trädet själv visa var sårkanten ligger genom bildning av sårved. Efter ett eller två år, avlägsnar man den döda barken utanför sårveden.

Använd aldrig motorsåg för detta arbete, utan i stället en vass plantskolekniv.

Är veden under barken skadas - skär bort de trasiga delarna utan att gå på djupet. En vass kniv eller skölp (stämjärn med kupigt blad) är lämpliga redskap. De flesta träd utvecklar starka försvarszoner.

Även hos stora stamsår brukar nedbrytningen på djupet vara av ringa omfattning. Använd inga sårförslutningsmedel. De gör ingen nytta. Tycker du att såret lyser i ögonen, stryk på fuktig jord. Jorden är i detta fall bra kosmetika som samtidigt innehåller nyttiga Trichoderma-svampar som i viss mån kan motverka rötan.

Sårförslutningsmedel

De sårmedel som nu är tillgängliga över hela världen till mycket höga kostnader, saknar utan undantag, förmåga att förhindrar rötutvecklingen i ett sår. Detta påstående bestyrks av egna praktiska erfarenheter och vetenskapliga försök som genomförts såväl i Europa som i USA.

Men det finns fortfarande många - i synnerhet de som tillverkar och säljer sårmedlen - som är övertygade om nödvändigheten att även de minsta sår behandlas.

Vetenskapliga försök med en rad kända sårmedel, som genomförts i USA och vid universitetet i Bologna i Italien, visar med största tydlighet, att behandlade sårytor generellt uppvisar mer missfärgad ved och rötangrepp än obehandlade sårytor.

Kronstabilisering

Träd som är välvårdade och riktigt uppbyggda från början är mindre utsatta för skador genom fläkning, än sådana som inte fått sina fel korrigerade i tid. Dubbla stammar och särskilt sådana med invuxen bark och spetsiga grenvinklar, som inte justerats i tid, blir i trädens vuxna ålder en riskfaktor.

Trots att man tagit hand om sina träd på bästa sätt, kan skador inträffa. Genom storm, röta och andra oförutsedda händelser kan ett träd förlora sin forna styrka. En avlastningsbeskärning, som alltid ska genomföras i förebyggande syfte, är inte generellt tillräcklig för att eliminera en skada.
Genom att förankar stammar, eller en gren och en stam med varandra, kan en eventuell fläkning förhindras.

Svaga grenklykor med tendens att brista kan med hjälp av stålstag som placerats genom klykan, förstärkas. Man måste alltid vara medveten om att dessa ingrepp tillfogar trädet skada. Men dessa skador måste vi ta på köpet för att vinna något viktigt, nämnligen att förlänga livet på ett värdefullt träd.

Hål i träd och trädkirurgi

Min definition av begreppet trädkirurgi: Alla ingrepp i ett träd med olika redskap är kirurgiska. Att skära eller såga av en gren är en amputation och därmed ett kirurgiskt ingrepp i ett träd.

Varför har träd hål och rötangrepp? Många röthärdar i träd har sitt ursprung i mekaniska skador på stammar, grenar och rötter. Men de flesta rötskador har utan jämförelse samband med grenar som av storm eller av egentyngd slitits ur sina fästen eller blivit avsågade.

I motsats till skogsträden, som för det mesta lever i täta bestånd där de i regel bär klena grenar, utvecklar våra park- och stadsträd grenar av grova dimensioner. Grova grenar kan bli ett träds Achilles-häl. När en grov gren fläks ur stammen eller om man sågar av den för nära stammen (flush cut) och därmed avlägsnar grenkragen, utvecklas det för det mesta röthärdar. Ju äldre trädet är och ju grövre grenen är, desto större är risken att rötan utvecklas i trädets inre.

På frågan vad vi bör göra med de träd som har stamskador och inre defekter kan man bara svara ´´Rör inte trädet´´. Varje ingrepp ökar bara skadan. Står vatten i en hålighet  är nedbrytningspricessen mycket långsammare än i en halvtorr miljö. Att dränera en hålighet skadar trädet dubbelt. Avlägsnar man de interna rötskadorna intill frisk ved förstör man även barriärzonen som är trädets viktigaste försvarszon.

Plombering av håligheter ger inga fördelar. Tvärtom. Under plomben, om den består av betong eller skumplast, kan de rötframkallande organismerna arbeta helt ostört.

Det bästa vi kan göra för våra skadade träd är att förbättra deras livsvillkor. Genom sanering av marken runt trädet, eventuellt lätt gödsling, försiktig beskärning, kan vi hjälpa träden att hjälpa sig själva.

Nu har man hittat granar som slår de tidigare rekorden vad gäller riktigt gamla träd. Old Rasmus i Härjedalen och Old Tjikko i Dalarna är granarna som blivit döpta efter förskaren Lisa Öbergs hundar och som genom kol14-metoden har fått sin ålder fastställd.

9 500 år gamla ska dessa granar vara...alltså de började sitt liv när en del av inlandsisen fortfarande låg över Sverige. Lisa Öberg hittade granarna tillsammans med en annan forskare och fyndplatsen är hemlig.
Det som gjort träden så gamla är att granens grenar tyngts ner av snö och att grenarna rotar sig i marken omkring och på så vis klonat sig.
Nu gäller det att hålla ´´souvenirjägare´´ borta från denna magiska växt. De finns tydligen de som vill göra te av barren eller ta med en kvist hem. Flera New Age-rörelser har hört av sig och en kvinna vill komma och lyssna på livets brus i trädet och en amerikansk åldringsforskare ville göra en antirynkkräm av delar av växten.

Det finns några regler inom Feng Shui som jag kan ta till mig och när jag läste att bonsaiträd var dålig Feng Shui på grund av att de symboliserar hinder i utvecklingen för oss själva och vår verksamhet, så tycker jag att det låter som en klok tanke .
Det där med stympade träd har jag tagit upp många gånger och här har man helt och hållet tagit makten över växten.  Man beskär rotsystem, grenverk och bladverk vid omplantering och det är en ganska komplicerad skötsel vad gäller  beskärning, jord, bevattning och gödsling.
Visst kan väl de små bonsaiträden vara vackra men för min del är ett träd något stort, ståtligt, mäktigt och långlivat. Ett bonsaiträd kan i och för sig bli flera hundra år gammalt (flera tusen år läste jag på ett ställe) men det blir ett långt stympat liv.
Nu pratar vi om träd, hårt beskurna buskar som buxbom mm. är något helt annat.

Om man nu ändå har ett bonsaiträd hemma ska man tydligen placera det åt norr där det orsakar minst skada. De bör heller inte stå i ett hörn.....ok nu börjar det kanske bli flummigt men jag köper absolut funderingen om att något som stympas och kontrolleras hela tiden symboliserar hinder i utvecklingen.

Om någon som läser det här har bonsaiträd hemma så vill jag gärna höra era åsikter...

Foto Leif Kullman

För några år sedan hittades i Dalarna vad man tror är världens äldsta träd. Ser man den här gamla granen på plats där på Falufjället så finns där inte något jätteträd utan en krypande granruska och en stam som reser sig några meter över marken. Det här trädet ska nog mer betraktas som en gammal organism än ett gammalt träd.
Man har räknat ut en ålder på 9 500 år och granen ´´blev till´´ 4500 år innan t.ex. Gizapyramiden i Egypten byggdes.
_______________________________________________________________________________________

- Mycket talar för att granen är den art som tydligast kommer att ge oss ledtrådar om klimatförändringar, säger Leif Kullman
(Ur SVD 16 april 2008)

Nu har man beskurit den här etappens lindar. De nya lindalléerna kommer på plats i fem etapper i parken och nu är det bara lindarna närmast slottet som ska bytas ut. Man började det här jättejobbet 1997 då de första lindarna föll och år 2014 ska alla nya lindar kommit på plats.

Den komplicerade beskärningen för att få rätt höjd mm. fortsätter och bilderna visar hur man beskär på ett sätt som är helt annorlunda än då man släpper upp en lind normalt. Då har trädet en genomgående stam och man bygger stadiga krongrenar med uppbyggnadsbeskärning. De här träden är i stället beskurna i en kandelaberform och förklaringen fick jag i ett mail förra året av slottsarkitekten Lena Löfgren-Uppsäll. Se tidigare inlägg här. Jag kommer att fortsätta följa lindarnas etablering i parken. Det är kejsarlind Tilia x europaea ´Pallida´ som har planterats i Drottninghoms slottspark.

Nej jag tänker inte börja ojja mig igen över att trädens kronor i Stockholm inte får växa ut på ett naturligt sätt. Man måste nog lära  sig att skilja på naturens träd och stadens träd. Visst tycker jag och kommer alltid att tycka att träd borde få möjlighet att utvecklas på det sätt som är tänkt av naturen, men jag förstår också att man ibland kanske måste välja mellan att antingen ha kraftigt tuktade träd eller inga träd alls eftersom det är trångt inne i städer.
Det viktiga är att beskärningen utförs proffesionellt i så fall. Nu vet jag att man letar nya träd för gatumiljö i delar av Kina som har ungefär samma klimat som vi i Sverige för att dels variera trädbeståndet och dels hitta träd som inte blir så höga och vida.


Det tinns ett träd som kallas för Kinesträd (Koelreuteria paniculata) som är härdig i zon 2 och visas i tidsskriften Trädbladet och där man menar att det borde provas i Sverige. Den skulle klara varma och torra gatumiljöer och den har en sen gul blomning, märklig fruktsättning och vackra höstfärger.

Nu lämnar jag byggnadsfotograferingar och koncentrerar mig på vad den här bloggen egentligen ska handla om, nämnligen trädgård, natur och vandringar på vackra platser.

Dagens låt

Ni som hängt med ett tag kanske minns att vårt Magnolia kobus blev ringbarkat av harar förra året. Se här och  här.
Jag gjorde då en bryggymp genom att ta bark från en gren bygga över ringbarkningen och som man kan se på högra bilden så har det lyckats.

Jag har studerat trädet från första knopparna i våras men har inte vågat tro att det lyckats förrän hela säsongen gått. Det är egentligen mycket märkligt att trädet inte dog eftersom det stod ringbarkat ganska länge innan jag gjorde ympen.
Den japanska magnolian har grönskat fint hela sommaren men den har inte haft så stor tillväxt i år. Jag är glad att trädet klarat sig och till nästa säsong blir nog tillväxten normal. Jag hade fördelen att vintern som var blev mild.

Tänkte att jag skulle hitta en tecknad bild eller så på bryggymp och googlade. Då frågade Google om jag menade ryggympa....!

I Trädbladet nr.2-2008 finns en artikel om ny sort av skogslind Tilia cordata som har fått sortnamnet ´Linn´.
Linn är ett äldre svenskt ord för lind och kom till användning bland annat när Carl von Linnés far tog sig namnet Linnaeus efter en stor skogslind vid Jonsbodagården i Småland.

Man undrar om det behövs fler lindsorter men den här linden ska tydligen inte bli så stor och kan jämföras med den redan etablerade sorten ´Rancho´ (som bl.a. nu finns i Kungsträdgården här i Stockholm). Linn ska få samma mått, 10-12 meter höga och 4-5 meter breda men Linns krona ska tydligen bli mer äggformad och har mindre tendens att bilda genomgående stam. Träd som inte blir så stora efterfrågas säkert på många håll nu. Det finns ju många platser där alltså storväxta träd planterats och följden blir att de ständigt måste beskäras för att reducera kronan.

Bladen är ljust gröna och huvudnerverna på undersidan är håriga medan de hos arten är kala.  Härdigheten är zon 1-4.

Läs mer om lindar här.

Ni som pluggar trädgård...Ronja, Funder grönt eller Anna....har ni någon aning? Eller kan ni fråga någon lärare? Skulle bli glad om problemet löstes...

Hittade bilden till vänster när jag Googlade på Salix fragilis ´Bullata´ och visst är det likadana träd som vid mässans parkering. Bollpil är det svenska namnet. Problemet ser ut att vara löst!

Jag försöker besöka Drottningholms slottspark en gång i månaden för att följa arbetet med lindalléerna som ska bytas ut..
I januari besökte jag parken och skrev detta inlägg då. Här förklarade Lena Löfgren-Uppsäll hur den ganska avancerade beskärningen av de nyplanterade lindarna går till. Idag blev jag lite förvånad över att lindarna med de många skotten i kronan inte blivit beskurna i vinter.....måste skriva till Lena igen och fråga. Jag har ju följt det här arbetet genom alla år och är nyfiken hur arbetet utförs. Vet inte om jag är jobbig.....men jag är ju genuint intresserad!

Bilden ovan med beskärningssåret på en ny lind är jag lite tveksam till, man har sågat lite för nära stammen tycker jag (som är petig vad gäller beskärning). Det är viktigt att lämna grenkragen så att såret kan valla igen på ett bra sätt. Här har man även väntat för länge med att avlägsna grenen och då fått detta stora sår. Såret kommer alldeles säkert att valla igen fint ändå men risken ökar alltid för svampingrepp mm. då beskärningssåren är stora och öppna länge. Jag antar att det är proffs som jobbar med parkens lindar och jag känner ju inte till hur just den här grenen avlägsnades, grenen kan ju ha brutits av.

Lindalléer och lindar i gamla slottsparker är något som intresserar mig mycket, en av anledningarna är att det fortfarande finns träd från 1600-talet kvar på flera platser och ofta är det dokumenterat när träden planterades.
Det vanligaste gatuträdet i Stockholm och i många andra städer i Sverige är lind och då främst parklind. Anledningen till att den används så ofta är att lindar är härdiga, har lång livstid, är oftast friska och tål beskärning. På 1800-talet då det blev vanligt med träd efter gatorna i städerna så var lind och alm de vanligaste träden. Eftersom parklinden blir ett stort träd (kan bli 25-30 meter högt i Sverige) så har nu en sort av skogslind (Tilia cordata) tagits fram som heter ´Rancho´ och som endast blir 10-12 meter hög. Rancho har också den fördelen att den är helt fri från bladlusangrepp som orsakar honungsdagg. Lindens rotsystem är litet och når under optimala betingelser endast ca 1,0-1,3 meter djupt (Träd i bebyggelse)

Honungsdagg utsöndras av bladlössen som äter stora mängder av trädets sav och tillgodgör sig endast små mängder socker ur saven medan resten rinner rakt igenom lössen. Honungsdaggen är alltså ren sockerlösning som inte gör någon större skada men kan vara obehagligt klibbig när den faller ner i stora mängder. Man bör alltså inte plantera lindar vid parkeringsplatser eller uteplatser. I honungsdaggen växer en mögelsvamp som färgar bladens undersida svarta. Angreppen av bladlöss är vanligast i stadsmiljö där träden är instängda utan naturliga vindar och där värmen i trädkronorna blir för hög.
Det sägs att lindens blommor innehåller något narkotiskt ämne som lockar till sig enorma mängder bin och som ibland gör dem rejält höga och de kan ligga i drivor svagt surrande under träden...!
Det finns 45 arter av lindsläktet men det är bara skogslinden (Tilia cordata) och bohuslinden (Tilia platyphyllos) som är vildväxande i Sverige.
_______________________________________________________________________________________
Tilia cordata - Skogslind
Skogslinden är vildväxande över nästan hela Europa och finns upp till Ångermanland i Sverige. I Sverige kan skogslinden bli 25 meter hög men längre ner i Europa finns träd som är över 40 meter höga. Höjdtillväxten avslutas vid 150-180 års ålder men trädet kan bli över 800 år gammalt. 1968 uppmättes den grövsta skogslinden i Lindhult vid Boo i Närke som då var 8,09 i omkrets (boken Träd och buskar av Ingmar Holmåsen). Landets högsta skogslind fanns 1974 i Stjärnsunds slottspark och var då 29 meter hög. Det enklaste sättet att skilja skogslind från parklind är att jämföra undersidan av bladen där skogslinden har bruna små tofsar i nervvinklarna medan parklinden har ljust gula tofsar. Skogslinden har även en mer oregelbunden och rundad krona. Vid Mälaren är skogslinden helt det dominerande värdträdet för misteln. Linden är sällsynt på Gotland men vid Alvena lindaräng dominerar skogslinden bland trädbeståndet. Skogslinden blommar i juli (senast av alla våra vilda träd). Skogslinden på bilden är från slottsparken och den mäter 4,30 i omkrets (i brösthöjd).

Sorter av Tilia cordata
´Erecta´ - blir 18-20 meter högt och får en regelbunden pyramidformig krona. Bladen är 3-6 cm. och sitter kvar länge på hösten. Den här sorten används mycket i Tyskland och Holland men är ännu inte så känd i Sverige men vid Rörstrandsgatan 20 i Stockholm finns några exemplar. Erecta är vindtåligt och klarar även salta vindar.

´Greenspire´ - växer kraftigt även som ungt träd. Det blir ca. 20 meter högt och 10 meter brett. I Sveige har den funnits i 15-20 år. Bladen blir 7-10 cem breda, lite läderartade och mörkgröna på ovansidan. I USA är den den vanligaste linden i städer.

´Rancho´ - blir endast 10-12 meter högt och 5-6 meter brett. Grenarna växer nästan rakt ut från stammen i kronans nedre del. Bladen är 5-8 cm breda och mörkgröna. En stor fördel men Rancho är att de är fira från bladlusangrepp vilket är ett problem i stadsmiljö både vad gäller öviga skogslindar och parklindar. De planterades i Kungsträdgården i Stockholm då parkens gamla lindar togs bort. De nya lindarna var 5 meter höga då de planterades.

´Swedish Upright´ - moderträdet ska ha upptäckts i Sverige 1906 och drevs senare upp i Boston, USA. Stefan Mattson hittade trädet i en plantskola i England och tog trädet till Enköping. Sorten blir inte hög, ca. 10 meter och 3-4 meter brett.
_______________________________________________________________________________________

Tilia x europaea - Parklind
Parklind anses vara en hybrid mellan skogslind och bohuslind och kommer troligen från Holland och har funnits i Sverige sedan 1600-talet. Parklinden är den absolut vanligaste linden som används till gatuträd bl.a. på grund av att den har en ganska symmetrisk krona och att den inte får lika bred krona som skogslinden. Parklinden är även mycket vanlig i slottsparker och som alléträd. Några av de äldsta parklindarna i Stockholm finns på Molitors malmgård i Tantolunden och är från 1600-talet.
Det pågår forskning vid Alnarps lantbruksuniversitet om de olika sorterna och klanerna av parklindar.

På många lindar och ofta då på parklindar finns ofta kallusknölar på stammens nedre del.

Sorter av Tilia x europaea
Kungslind, ´Koningslinde´ -
Det sägs att de flesta lindar som säljs under namnet ´Pallida´ idag kommer från den här klonen. Lindar som 1945 kom från holländska plantskolor med namnet ´Pallida´ var egentligen ´Koningslinde´.
´Koningslinde´ blir 20-25 meter hög och 12-15 meter bred. Kronan är smalt pyramidformig som ung och blir sedan mer rundad. Bladen är större än hos den vanliga parklindens (´Zwarte Linde´), ovansidan är något glänsande och undersidan en aning gulaktig, bladskaftet rödaktigt och höstfärgen gulbrun. Ett mycket intressant examensarbete inom landskapsingenjörprogrammet av Birgitta Jonsson finns här.

Kejsarlind, ´Pallida´
Den här klonen är känd från tidigt 1600-tal och ett av de äldsta träden av ´Pallida´ finns i Svartsjö slottspark och kallas Drottning Kristinas lind (bilden ovan) som lär vara planterad 1630 och är 970 cm i omkrets. Den här sorten av parklind har ganska smal krona med korta lite hängade sidogrenar. ´Pallida´ har planterats i Drottningholms slottspark nu när alla lindarna där byts ut, de nya lindar som kommer att stå närmast slottet är dock sticklingar från parkens gamla skogslindar. Den vanliga skogslinden var helt dominerande i slottsparken tidigare. Pallida är härdig i zon 1-5.

(Vanlig) parklind, ´Zwarte Linde´ -
Klonen av den här parklinden planterades i svenska parker under 1600-talet och har troligen holländskt ursprung. Den har importerats till Sverige under 1900-talet men då med namnet Tilia x europeana men nu bör sortnamnet ´Zwarte Linde´ användas för att man inte ska blanda ihop den med de ovanstående sorterna. De blir 20-25 meter höga och stammen är cylindrisk och har inte så stora kallusknölar vid nedre delen av stammen. Grenar och skott är påfallande mörka under vintern och på sensommaren vrids bladskaften och visar undersidan av bladet. Bladen på den här sorten angrips kraftigt av bladlöss. ´Zwarte Linde´ brukar ofta knuthamlas eller arkadklippas på grund av sin grenbyggnad som är nästan horisontell.
_______________________________________________________________________________________

Lindens rötter
Linden kännetecknas av ett osymmetriskt, ofta ensidigt utvecklat rotsystem, som upptar en liten, men mycket intensivt genomrotad jordvolym.
I ungdomen utvecklas en pålrot, som är lika kraftig som ekens. Den tillbakabildas tidigt och ersätts av hjärtrötter, som är korta och snabbt förgrenar sig.

Källor:
Nordeuropas träd av Alan Mitchell
Träd i Stockholm.
Stadsträd från A-Z av Rune Bengtsson
Europas träd av Bob Press.
Träd i bebyggelse av Eivor Bucht & Ragnhild Widgren

Drottningholms lindar
.

Förra veckan gick jag i Drottningholmsparken och blev förvånad över hur man beskurit de nya lindarna i parken. Normalt bygger man upp en lind med genomgående stam gör att få ett naturligt utseende på trädet. Här har man beskurit trädkronorna i någon slags korgform. Den här öppna kronan gör att det bildas massor av årsskott och jag undrar vad tanken med denna beskärning är. Vill man stoppa höjdtillväxten och hålla trädet ? Det gör ju att man varje år måste beskära alla nya skott som bildas..

Det kanske är lite fel tid att prata om att plantera äppelträd nu....men jag upptäckte något idag som kan vara värt att veta.
Som regel är ett äppelträd två år gammalt när man köpter det i butik...från det att man ympat på sorten på grundstammen. Den vanligaste grundstammen är fortfarande A2 som funnits länge och som är härdig långt upp i vårt land. Problemet är att äppelträdet blir storväxt och som inte passar i små trädgårdar. Idag finns flera andra grundstammar som är mer svagväxande och som då också sätter frukt tidigare, problemet här är att de grundstammarna inte är lika härdiga som A2.

Jag minns när jag gick på trädgårdsskola en gång i tiden och då vi fick ympa på en sort (tror att jag valde Aroma) på en grundstam (ett spö) för att sedan plantera trädet och följa det under första säsongen, det var intressant att se utveckligen från början.

Min upptäckt idag
För några år sedan planterade jag tre stycken äppelträd åt en bekant och de valde att köpa träd som var storvuxna, jag minns inte men antingen så var de 4 eller 6 år gamla. De som är 4 år kostar idag 1200:- och de som är 6 år kostar 1800:-
Ett vanligt träd som som man köper i plantskolan är två år och kostar runt 300:-
Efter vad jag har sett så vinner man ingenting på att köpa de äldre träden. Det som hände när jag planterade de stora träden var att de växte bra men att det tar mycket lång tid innan de ger frukt trots att jag byggt upp träden med rätt beskärning och de står i bra jord som inte kvävegödslats för att fortare utveckla fruktved.
Jag tror att det är mycket bättre att ett äppelträd får etablera sig tidigt i sitt liv på den plats trädet ska ha. Men finns det någon som har en annan erfarenhet av att plantera storvuxna fruktträd så vill jag gärna veta det.
Vid plantering så välj en solig och vindskyddad plats. Det är viktigt att hålla öppen jord kring trädet de första fem åren för att inte gräset ska ta det mesta av vatten och näring. Men ingen kvävegödsling om inte trädet visar en brist på det framöver. Marken måste vara väl dränerad då äppleträd inte tycker om att ha rötterna i för vattensjuk mark som orsakar syrebrist. Det är även viktigt att binda trädet i två eller tre kraftiga störar så att trädet växer rakt.

Se inlägget om Redwood och Mammutträd.

Från Ingmar Holmåsens bok Träd och buskar som kom ut 1980 på ICA:s bokförlag har jag hämtat nedanstående fakta om våra vanligaste lövträd i Sverige. Uppgifterna är ju inte helt färska men ger ändå en bild av hur träden växer och vilken ålder de brukar uppnå.
En jämförelse kan göras med Mammutträdet (bilden) som växer vilt i Sierra Nevadas bergstrakter i Kalifornien. Den högsta uppskattade åldern på ett sådant träd är 3266 år  och den högsta uppmätta höjden på ett mammutträd  trädet var 93,6 meter.
Det äldsta träd man kännt till var en Pinus longaeva som blev 5100 år och är nu nedsågad.
Världens högsta träd är en Sequoia sempervirens som 2006 var 115 meter högt och växer i Redwood National Park i Kalifornien. Det hösta lövträdet är en Eucalyptus regnans och finns i Tasmanien och är 110 meter högt.

Avenbok - Höjdtillväxten är de första åren långsam men blir sedan snabb för att avslutas vid 80-90 årsåldern.
Den högsta avenboken i Sverige finns på Djurgården i Stockholm, öster om Listonhill. Den var 1968 24 meter hög med en omkrets på 2.14 m.

Bok - Boken växter mycket långsamt de första åren. I allmänhet blir den 120-160 år gammal men kan någon gång uppnå 300-400 års ålder. Boken blir högst bland svenska lövträd. Vid infarten till Maltesholm i Skåne finns en bok som 1968 mätte 41 m i höjd.

Alm - Tillväxten går snabbt i ungdomen och kan uppnå en ålder av 400 år. En flerstammig skogsalm i Humlegården i Stockholm mätte 36 meters höjd år 1975.

Hägg - Häggen växer snabbt tills den är mellan 20-30 år sedan går det långsammare till maxåldern 60-80 år. Den grövsta kända häggen växer planterad i korsningen Dukvägen-Galonvägen i Riksby (ett stenkast från min bostad) 1978 hade den en omkrets av 2,01 m och var 14 meter hög. Den högsta finns i Skräcklan vid Vänersborg och var 1975 16,5 meter hög, också den planterad.

Skogslönn - Tillväxten är mycket snabb de första åren med skott på upp till två meter, men den avtar snart. Höjden blir sällan över 20 meter och åldern blir ca. 150 år. Den högsta finns planterad i Humlegården i Stockholm och den var 31 meter hög år 1975.

Vår allé i början av 1930-talet - här kan man se att träden inte har fått någon direkt uppbyggnadsbeskärning som är så viktig och det syns faktsikt på träden idag. Flera träd har inte genomgående stam utan har som ung fått konkurrentskott som följt med till vuxen ålder och det ger inte ett stabilt och bra träd.

Det jag väntar på

• Min nya dator som hade hårddisk-krasch och väntar på ny hårddisk från Tyskland
• Uffes DVD
• Ljus
• Vår

Dagens jordspråk

Ogräset växer ovattnat

Svenskt ordspråk