Site Meter

Långvandring på långfredagen


Blå porten.

Långfredagen bjöd på skönt vårväder ute på Djurgården. Jag startade min vandring runt hela Djurgården vid Biskopsudden och gick medsols mot Grönan. Förra året inföll långfredagen en vecka senare och då var det lika fint väder, men då blommade scilla och vårlök här på Djurgården.
Idag sken i varje fall solen, bofinken kvittrade i backarna och gässen tutade överallt. Eftersom jag vandrade mitt på dagen så var det mycket folk på gångvägarna runt ön.

Sträckan runt Djurgården är 9,5 km (vilket egentligen är för långt för mina dåliga knän) och jag avverkade sträckan på fina 3 timmar...!
Jag hade min vanliga vandringslunk, för att inte missa något och det blev också många foto-stopp - väldigt många.  Jag höll mig efter stränderna idag och provade några bänkar och bryggor efter vägen. Uppe på Rosendal var det nog alldeles för mycket folk för mig en helgdag som den här, jag är yr ändå och skulle jag blanda mig med helg-Rosendalsfolken skulle jag nog behövt stavar för att inte rasa ihop.

Jag satt länge mittemot sjöhistoriska museet och där jag kände den svaga lukten av jord. Där funderade jag också på mitt beslut att inte resa ner till Österlen i år utan jag kommer att besöka Öland i fyra dagar i stället, i slutet av maj.


Den gamla eken vid Biskopsudden kämpar vidare.


Waldemarsudde.


August Rodins Tänkaren funderar vidare...



Paret av Liss Eriksson.


Vid Lilla Parkcaféet satt folk på uteserveringen.


Här efter väggarna i Djurgårdsstaden blommar mängder av stockrosor på sommaren.



I det här huset håller Djurgårdens hembygdsförening till.


Allmänna gränd och Gröna Lund som öppnar den 24 april.


Strandvägen med skutorna.



Djurgårdsbron.


När inte de vitkindade gässen tutade, så åt de gräs.


Kaknästornet och Sjöhistoriska museet där delar av morfats skuta Hoppet finns som permanent utställning.


En bänktyp som jag inte sett på Djurgården tidigare.


Det här trädets tillväxthormoner har tydligen spårat ur fullständigt.


Stockholms roddförenings café vid Djurgårdsbrunnskanalen var populärt idag.


Djurgårdsbrunnskanalens mjuka väg ut mot skärgården.


En av Isbladskärrets många hägrar som nu häckar.


Längst ute vid Blockhusudden märker man inte mycket av storstadens puls. Vilken storstad i världen kan bjuda på det här lugnet?



Blockhusuddens café öppnar inte ännu på ett tag.






Vandringen slutade här vid café Ekorren där jag tänkte fika...men det funkade inte den här gången.


Stadens själ

Ingen annan stad har förändrats så mycket som Stockholm. Mer än sjuhundra hus försvann under 20 år. En hel stad lades i ruiner. Det var som att vandra i ett bombat Dresden. Men Stockholm blev inte bombat som så många andra städer i Europa. I stället revs den gamla 1700-talsstaden frivilligt av tidens makthavare. Till slut blev det slut på detta politiska vansinne. En levande stad offrades. Staden i mitt hjärta.
(Anders Wahlgren)


Tiden - en tung börda i Stockholms city.
 
Jag älskar verkligen min stad, vilket jag väl visat i åtskilliga blogginlägg genom åren. Någon gång har jag hört att jag förskönar bilden av Stockholm med mina fotografier. Att jag inte visar den sanna bilden av staden. Stockholm är väl inte sådär vackert? Jo, det är precis så vackert på sina håll, men det finns  även flera platser som är mer än lovligt fula, där byggnader och trafikleder fullständigt förstört delar av vår huvudstad. 

Det är om detta det här blogginlägget ska handla om, som en kontrast till alla gröna rum som annars fyller den här platsen på Internet. 

Gaturegleringen på 1600-talet 
Det har skett några stora och övergripande förändringar i Stockholms stadsplanering genom åren. På 1630-talet, då Sverige var en stormakt och Stockholm blev en viktig stad i Europa, genomfördes en stor gatureglering. 
På 1630- till 1640-talen utvecklades under amiralen och överståthållaren Clas Larsson Fleming de första regleringarna på Norr- och Södermalm, allt under överinseende av hans chef Axel Oxenstierna. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelbundna och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter. Föreställningen om den ideala staden tillhörde renässansens främsta idéer. Förebilderna fanns i det antika Rom med raka gator och offentliga torg som hade utformats av den romerske arkitekten Vitruvius. (Wikipedia)

Lindhagensplanen på 1800-talet 
Hade Albert Lindhagen fått igenom alla sina förslag hade till exempel de medeltida husen i Gamla Stan rivits och ersatts med nya hus utefter raka gator.
År 1866 lade en stadsplanekommission ledd av juristen Albert Lindhagen och under medverkan av överstelöjtnanten och den stockholmska vattenledningens upphovsman Fredrik Wilhelm Leijonancker fram en generalplan för att ge stadsdelen luft, ljus och grönska. Kommissionen föreslog ett reglerat gatunät med rutnät och stora fyrkantiga kvarter, omgivet och genomkorsat av stora boulevarder, i stil med Haussmanns stora samtida förändringar av Paris men där inspirationen från Sankt Petersburg också spelade roll. 
Däribland föreslog kommissionen i nord-sydlig riktning en 70 meter bred Sveaväg som liknades vid Boulevard Sebastopol och Unter den Linden  från Brunnsviken ända fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrkaHötorget och BrunkebergstorgLindhagenplanen antogs aldrig av Stadsfullmäktige och endast delar genomfördes efter hårda strider och revideringar under 1870- och 1880-talen. Sveavägsavenyn blev till en 33 meter bred huvudgata, förskjuten åt öster för att lämna kyrkan i fred och länge framdragen bara ett kvarter söder om Kungsgatan. (Wikipedia)

Norrmalmsregleringen på 1900-talet

En av de som stred starkast för den s.k. Norrmalmsregleringen var det socialdemokratiska borgarrådet Hjalmar Mehr (Almar ner) som egentligen ville riva alla gamla hus i Stockholm och ersätta med nya byggnader. Byggnader helt utan själ, bankpalats och kontorsbyggnader i glas och betong skulle ersätta de gamla vackra 1700- och 1800-talshusen i city.

Det började på 1950-talet då tunnelbanan drogs fram, då började Stockholms city sakta förvandlas till att bli det kalla glas-aluminium-betong city som vi har idag. Tunnelbanan behövs självklart, men det revs oerhört många hus i samband med det bygget och då främst runt Hötorget. I allt detta grävande i city blev det tydligen fritt fram att riva och förändra hela citykärnan. Eller det var väl kanske det som var Norrmalmsregleringen...
Jag minns när jag som tonåring tog bussen från Norrtälje till Stockholm i slutet av 60-talet och gick längs södra delen av Drottninggatan där butikerna i de gamla husen skyltade med rivningsrea.

Hjalmar Mehr dog 1979 och jag undrar om han kände sig nöjd med sitt livsverk - att förinta det gamla och bitvis mycket vackra Stockholms city, där man i stället kunde ha renoverat många av de gamla husen.  Självklart behövde city förnyas och jag förstår att det verkligen behövde rivas på sina håll, men inte över 700 hus!!!. Hötorgsskraporna tycker jag på något vis fungerar och de gamla husen som revs runt omkring skulle kunnat blivit en spännande kontrast till skraporna.
I filmerna beklagar Hjalmar Mehr att inte stadens ekonomi räckte till att fortsätta rivningarna. Det räckte alltså inte att riva 700 hus. Han ville även bygga en stor motorled ÖVER Djurgården, den s.k. Österleden.
Det finns flera förslag hur en tunnel ska kunna byggas från Värtan, under Djurgården och över till Värmdöleden, men det ligger långt fram i tiden. Nu bygger man först och främst färdigt Norra länken och Citybanan.

1964 började man riva hus inför bygget av Klaratunneln och när tunneln stod klar byggdes parkeringsgaragen Elefanten (1973) och Wahrenberg där de gamla husen tidigare stått. Parkeringsgaragen var två enorma betongkolosser mitt i city. Som tur var revs Elefantens parkeringsgarage 2001 och det byggdes bostäder igen på platsen. Äntligen något positivt i city.

Alla dessa vansinniga beslut mötte väldigt lite motstånd. Varför reagerade inte människor när hela kvarter revs i city? Mer än Per Anders Fogelström, Cornelis Vreeswijk och några till. Där fanns vackra hus med små butiker och olika hantverkare hade sin verksamhet inne på gårdarna. I Klarakvarteren låg i början av 1900-talet alla Stockholms dagstidningar och hela 35 tryckerier. Här låg också caféer och restauranger tätt. 
På 1950-talet fanns 6 dagstidningar här - Dagens Nyheter, Expressen, Stockholmstidningen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Arbetaren. Även Tidningarnas Telegrambyrå låg här. 


Många tycker nog att den här förändringen var helt i sin ordning. Stockholm är en storstad och man behövde ge plats åt bilismen som hela tiden ökade. Hur skulle det sett ut med bilköer längs de smala gatorna. Med den kraftigt ökande bilismen, behövdes det även stora parkeringshus och de skulle absolut ligga mitt i stan och flera av dem över jord. 
Stockholmarna vaknade först 1971 då almarna i Kungsträdgården skulle fällas för att en tunnelbaneuppgång skulle byggas just där. Då fick det räcka med skövlingen och rivningar av det som var gammalt och vackert i Stockholm. Då först protesterade man från alla samhällsklasser och det blev vändpunkten, då Hjalmar och hans kompisar fick backa och inse att de inte själva kunde bestämma över stadens framtid. Idag pågår en annan kamp i Stockholm, där en stor del av stockholmarna, inklusive jag själv, inte accepterar den stora ombyggnaden av Slussen som redan påbörjats. Exakt hur nya Slussen kommer att se ut, vet ingen idag. Kampen går vidare och jag borde kanske engagera mig mer... 

Jag är inte stadsplanerare, jag förstår att städer måste utvecklas och jag förstår också vilket enormt problem man stod inför, men valde man inte det allra sämsta förslaget? Var det verkligen billigare att riva och bygga nytt? Och vart tog stadens själ vägen? Jag vandrar ibland motvilligt omkring i de här områdena, både på dagtid och på kvällar. När butikerna stängt och folk har lämnat sina kontor, så blir endast restaurang- och biobesökarna kvar i city, som förutom dem blir skrämmande öde.  

Det behövs helt enkelt fler bostäder i city igen för att det åter ska bli en levande del av stan. Jag hoppas på en ny ´´Norrmalmsreglering´´, då dessa fruktansvärt fula byggnader kunde få nya vackra fasader, så att vi stockholmare kunde få bli stolta, även över vår stads citykärna. Jag vet att flera citybyggnader redan har byggts om från kontor mm. till bostäder, och det behövs att människorna får återvända till city. Stäng av biltrafiken i de centrala delarna och gör city till en levande plats, inte bara under dagtid.  

Någon har sagt detta om Norrmalmsregleringen: ´´Alternativet till en förnyelse [av Nedre Norrmalm] i kommunal regi hade varit ett antal punktsaneringar, genomförda av fastighets- och byggbolag, samt av företag som önskade lokaler i city. Resultatet kunde blivit en sönderhackad stadsstruktur utan ordnad kommunikationsförsörjning.´´

Jag har hellre en sönderhackad stadsstruktur i city än det vi har idag.

I filmen Stadens själ berättas att det finns vissa städer som lyckats bevara sin innerstad levande och det är t.ex. Köpenhamn och Tallin. Där bor folk inne i centrala stan och i Köpenhamn finns inga parkeringsgarage inne i citykärnan. I Sverige har t.ex. Nyköping klarat sig ganska bra.


Det byggs trots allt fortfarande helt vansinniga hus i Stockholm.  (Waterfront) med sin hypermoderna arkitektur vid centralen fick sin plats alldeles för nära stadshuset som behövde den fria platsen runt sig för att komma till sin rätt. Stadshusets arkitekt Ragnar Östberg skulle inte ha tyckt om konkurrensen från Waterfront, det är jag helt säker på. Nu planeras också Nobel Center vid ett känsligt läge på Blasieholmen, en stor ful byggnad på 6 våningar. Så oerhört tragiskt!
 
Jag är inte alls emot modern arkitektur och jag tycker att var tid ska ha sin arkitektur, att efterlikna Stockholms äldre hus skulle inte bli bra. Men de insprängda nya husen i staden måste ritas och planeras med känsla. Mycket känsla! Från söders höjder ser man tydligt hur stadsbilden förändrats, hur blicken först och främst hamnar på Waterfronts märkliga arkitektur, i stället för på stadshusets mäktiga torn. 
Jag säger som Olle Adolphson i Gustav Lindströms visa - ´´Vad är det för ena dårar som härjar i stan´´ 


Stockholms stadshus med Waterfront till höger. (Gammal bild då Waterfront byggdes)

De tre filmerna av Anders Wahlgren - Staden i mitt hjärta från 1992, Stadens själ från 1994 och En kluven stad från 1998 berättar om hur Stockholms city fullständigt förstördes under 1950-1970 talen.
 
 
Det här kan man läsa på Wikipedia:

Rivningarna påbörjades i mars 1952 vid korsningen Malmskillnadsgatan/Sergelgatan där det var Sveavägen som skulle fram mellan Kungsgatan och Hamngatan, och fortsatte under de följande två decennierna ända ner till Jakobsgatan.

Gamla telefontornet vid Brunkebergstorg, som hade skadats vid en brand 1952 och hotade att störta samman, revs 1953. Rivningarna omfattade ett stort område. Enligt en uppgift revs 700 byggnader i Klarakvarteren. Området där Tunnelbanan skar igenom Brunkebergsåsen, kring Sergels torg, var under många år en kraterliknande byggarbetsplats innan torget stod klart 1966.

Gatubreddningar vid Regeringsgatan, Malmskillnadsgatan, Hamngatan, Jakobsgatan och nedre Sveavägen ledde till stora ingrepp bland den äldre bebyggelsen. Man försökte länge att bevara Betlehemskyrkan och de kulturhistoriskt intressanta byggnaderna i Kvarteret Beridarebanan, men dessa låg mitt i området och det var svårt att inordna dem i nya stadsbilden och i tunnelbanans lösning. Även Eugeniakapellet och krogen Tre remmare som omnämns i Bellmans epistlar revs. I området kring Kungsträdgården revs de Sagerska husen, Sidenhuset och Blancheteatern. Samtliga byggnader i de legendariska tidningskvarteren revs under Norrmalmsregleringen, med undantag för Stockholms-Tidningens och Aftonbladets hus vid Vattugatan 12, vilka revs 1989.

 

Kritiken

Efter att rivningarna börjat realiseras på Nedre Norrmalm kom en omfattande kritisk opinion mot Norrmalmsregleringen att växa fram.

Omvandlingen fördömdes passionerat av många av tidens kulturpersonligheter, såsom Per Anders Fogelström, Lars Gyllensten, Cornelis Vreeswijk och Karl Vennberg. Kritiken kulminerade 1971 i samband med den riksbekanta Almstriden då flera dagars skärmytslingar mellan aktivister och stadens företrädare till slut ledde till att en planerad tunnelbaneuppgång fick flyttas för att spara Kungsträdgårdens vackra almar. Då hade dock mycket av planerna redan förverkligats.

Tidsandan var inte längre densamma som vid tiden för den politiska debatten och 1940-talets stora beslut. Framstegsoptimismen hade till stor del fått ge vika både för 68-vänstern och en framväxande traditionalism. Även den tidiga miljörörelsen hade börjat växa fram, med helt nya värderingar.

Kritiken handlade främst om arkitekturen, som uppfattades som alltför steril och historielös, beslutsprocessen som ansågs ha skett i strid med den framväxande negativa opinionen och brist på hänsyn till områdets byggnadsantikvariska och kulturhistoriska värden, som man menade gått förlorade i stor omfattning.

Några av de mest kritiserade rivningarna var de kulturhistoriskt intressanta byggnader som låg utmed södra Drottninggatan, såsom Wredeska Palatset, samt på nedre Regeringsgatans östra sida, där man på 1950-talet skymtade 14 olika fasader byggda under fyra århundraden, sedermera ersatta av en blank aluminiumfasad.



Bilderna ovan och nedan är från Klara västra kyrkogata och är tagna nu i år 2010. På ena sidan finns ett 1700-talshus och på andra sidan gatan en glas- och betongfastighet. Kontrast!




Klarakvarter 2010. Klara västra kyrkogata.


Samma Klara västra kyrkogata år 1954. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


Klarakvarteren mot sydost 1962. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum. Jag antar att det är detta som kallas ´´sönderhackad stadsstruktur´´.


1953 då rivningarna börjat. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


Beridarbansgatan 1954. Inget av dessa hus finns kvar. Idag ser man här baksidan av kulturhuset och det är idag en av Stockholms absolut fulaste platser - inte ens värt att fotografera. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


På bilden över ser man hur Stockholms city skulle kunnat sett ut på många fler ställen än just här på Gamla Brogatan, som till slut fick behålla de flesta av de gamla husen. Det var meningen att även alla dessa hus skulle ha rivits. Stackars Hjalmar Mehr, det måste ha varit ett bakslag att ha kvar en sådan här ´´stökig´´ miljö i city.


Det här är Malmtorgsgatan fram mot Brunkebergstorg. Till vänster ser man två gamla hus som har fått stå kvar och kontrasten mot 60-talsbyggnaderna är väl tydlig?


Nere i Kungsträdgårdens tunnelbanestation har man gjort en ´´begravningsplats´´ för det gamla Stockholm city. Man har sparat detaljer från rivna byggnader som ett minne från förr.

Den 16 juni 1959 öppnade Centralbron från Söder Mälarstrand till Riddarholmen och skar som en kniv genom en av Stockholms historiskt mest värdefulla platser. Den tidigare idylliska platsen som kopplade samman Gamla Stan med Riddarholmen blev plötsligt ett bullrande trafikhelvete. 

Tillsammans med rivningen av de 700 gamla husen i city, så är det här den största våldtäkten av Stockholm någonsin. Jag blir nästan gråtfärdig när jag står på bron över till Riddarholmen och ser den hårda trafiken och med ett öronbedövande buller drar förbi. Jag har sett gamla bilder av den här platsen från förr då det var en ren idyll, med torghandel och båtar vid kajen. Det var på den tiden då bullret mest bestod av skramlande hästkärror. 

Munkbron norrut vid Riddarholmskanalen. Riddarhuset i fonden. 1940-1950-tal
 
Samma plats idag, lite mer norrut.
 

Södermalm

Söders syrener...................................Söderkåkar.............................................Vid den yttersta tvärgränden

Maria......................................................Katarina...................................................Sofia

Högalid...................................................Söders höjder.........................................Uffes hus

Norrtälje Trädgårdsservice


Klicka på texen eller bilden
Wikipedia om Södermalm

Dagens låt - Nu blåser vi ut ljusen, stolta stad med Lasse Tennander

Stockholms broar

Stockholm ligger på ett antal öar vilket har gjort att man alltid varit tvungen att bygga broar.
På Vädersolstavlan från 1535 som finns i Storkyrkan ser man en bro (Norrbro) mellan Gamla Stan, Helgeandsholmen och Norrmalm, en bro från Gamla Stan till Södermalm samt en bro mellan Gamla Stan och Riddarholmen. På 1500-talet fanns enligt en samtida karta broar till Kungsholmen, Skeppsholmen och Djurgården.
Även färjor och roddbåtar har använts som transportmedel över Stockholms vatten.

Roddarmadamer som drev ´´sjötaxi´´ har funnits i Stockholm sedan medeltiden och fram till mitten av 1800-talet utgjorde de en yrkesgrupp i staden.


Djurgårdsbron byggdes 1896 av Bergsunds mekaniska verkstad på Södermalm. Konstruktörer var B Stafsing, C. Franell och arkitekt Erik Josephson. Gjutjärnsräcket kommer från Brevens bruk i Närke. Nordiska museet i bakgrunden.



Djurgårdsbrunnsbron uppfördes 1884 i samband med att kanalen breddades. Bron är endast 20 meter lång.



Skeppsholmsbron byggdes av Motala vekstad 1859-60 och konstruktörer var G de Geer och O E Carlslund. Bron är 165 meter lång. Stockholms slott i bakgrunden.



Den nuvarande Kastellholmsbron byggdes 1880 men det nuvarande utseendet fick den 1961.
Tegelpaviljongen byggdes 1882 för den kungliga skridskobanan som låg nedanför Kastellholmen. Snyggt omklädningsrum!



Riksbron mellan Helgeandsholmen och Norrmalm byggdes 1931 och arkitekt var Ragnar Östberg som också var arkitekt till stadshuset. Konstruktör var K A Wickert. Bron är 44 meter lång och graniten kommer från Vätö i Roslagen.



Norrbro går mellan Helgeandsholmen och Norrnalm. Här har det funnits en bro sedan 1200-talet och är Stockholms äldsta broplats. Nuvarande Norrbro är även det äldsta brobygget i Stockholm då den här bron byggdes 1787-1807. Arkitekter var C.F Adelcrantz och Erik Palmstedet. Bron är 190 meter lång från Gustav Adolfs torg till Slottskajen. Norrbro renoverades mellan 2007-2010 och återinvigdes den 23 januari 2010. Grand hotell i bakgrunden.



Centralbrons södra brodelen är 189 meter lång öppnades 1959. Den norra delen vars längd är 246 meter öppnade 1967.



Vasabron mellan Gamla Stan och Norrmalm byggdes 1875-1878. Bron som är 200 meter lång utfördes av Atlas mekaniska verkstad.



Strömbron mellan Gamla Stan och Norrmalm invigdes 1946 och är 140 meter lång.



Tranebergsbron mellan Bromma och Kungsholmen invigdes 1934 och är 450 meter lång och var på sin tid världens längst bågbro i betong. Arkiteketer var Paul Hedqvist och David Dahl.
Se mitt inlägg om min bro.




Från ett vykort

Västerbron som går mellan Kungsholmen och Södermalm invigdes 1935. Arkiteketer var Paul Hedqvist och David Dahl. Bron är 600 meter lång. Landskapsgränsen mellan Södermanland och Uppland korsar bron cirka 140 meter norr om Långholmens strand, eller 12 lyktstolpar räknat från trappan till Långholmsparken när man går på den östra sidan. (Wikipedia)



Långholmsbron över Pålsundet kallades suckarnas bro då fängelset låg på Långholmen. Troligen fanns en bro här redan på 1600-talet men den här bron uppfördes 1931 och är 56 meter lång.


Vackra Årstabron byggdes 1924 och arkitekt var Cyrillus Johansson. Konstruktör Ernst Nilsson. Den är byggd som en klassisk akvedukt där järnvägen går.

Vädersolstavlan från 1535. (Klickbild)

Källa:
Wikipedia och bilderna har jag tagit själv.

Dagens låt


Traneberg - Minneberg - Svartvik

Det blir lite hembygdshistoria igen....i väntan på trädgårdssäsongen.




Svartviks fabriksområde i Traneberg, som jag skrev om i inlägget om Tranebergsbron - ligger - eller låg - just intill min bostad och jag vandrar ofta i det lummiga och natursköna området utefter Ulvsundasjön, där Johannelunds koloniområde nu har ett stort odlingsområde. Floran här är omtalad och under våren är backarna här utanför fyllda av vitsippor och andra vårblommor.
När alla fabriksbyggnader revs sparades många andra byggnader i området, som flera arbetarbostäder, direktörs- och disponentsvillan...vilka jag ser från mitt fönster.
Bilderna här ovan visar den kapellbyggnad som Evangeliska fosterlandsstifelsen lät bygga år 1867 vid Johannelund och här utbildades missionärer och predikanter. Arkitekt var Per Ulrik Stenhammar som ritade bygganden i götisk stil. Stockholms stad ägde huset från 1918 fram till 1960-talet. Maranata fanns här sedan en tid. och idag äger Ergonomi Design Gruppen AB fastigheten och de har renoverat den på ett mycket fint sätt.
Läs mer på Svartvikswebben.

Paviljongen byggdes 1843 av Carl Kaeding i italiensk nyrenässans. Villan användes som bostad åt hemkomna missionärer.

Johannelunds gård uppfördes i slutet av 1790-talet som lantställe till stadsmajoren Abraham Keijser. Keijser köpte sedan mark som uppdelades som Traneberg, Minneberg och Johannelund. 1856 köptes fastigheten av en av grundarna till Evangeliska fosterlandsstiftelsen, landshövding Axel Adelcreutz och han överlät sedan gården till stiftelsen.
Nu har gården tydligen döpts till Norrgården...av någon anledning och här drivs nu ett behandlingshem för barn med adhd.


Johannelunds gård

Direktörsvillan byggdes 1850 och var från början sommarbostad å grosshandlare Carl Wilhelm Brink ´´Porter-Brinken´´. Det är troligen hans hustru Wilhelmina som gett området Minneberg dess namn. Mellan åren 1898-1939 bodde chefen för limfabriken i Svartvik, Hjalmar Du Reitz med familj här. Nu finns här Sveriges Sportfiske- och Fiskvårdsförbund. Jag ser huset från mitt fönster.

Disponentvillan byggdes 1897. Här bodde Sven Wollter några år på 1990-talet. Jag ser huset från mitt fönster.


Arbetarbostad från slutet av 1800-talet i amerikansk ´´stick-style´´.
 

Bebyggelsen ovanför Minnebergs bostadsområde byggdes som bostäder till benmjölsfabrikens arbetare.

På Tempelbacken finns f.d. Terapiskolan, som byggdes 1928 som barnhem för först ”vanartiga” flickor sedan pojkar. Den renoverades 1981. I dag rymmer de hörselklasserna från Alviksskolans lågstadium. (hämtat från Bromma hembygdsförening)


Margretelunds gård uppfördes 1830 av kakelugnsåldermannen Anders Westman. Marken arrenderade han av Ulvsunda. På platsen hade tidigare legat Ulfsunda Fajans och Porcelain fabrique. Fabriken
Huset är uppfört i empirestil och var ursprungligen gulmålat. Det användes under missionstiden på Johannelund som bostad åt eleverna. Margretelund förvärvades 1918 av Stockholms stad och har använts bl.a. som sommarläger av KFUM. Efter ett långtgående förfall renoverades det 1984-85 och målades rosa. (Hämtat från HSB:s kulturstig)



Ulvsunda slott


Tranebergs gård i empirestil fick sitt nuvarande utseende i slutet av 1800-talet. Då ägde regementsläkaren Carl Sandahl fastigheten. 1904 köpte Stockholms stad Tranebergs gård. Jag ser den här byggnaden från mitt fönster.


Invid Tranebergs gård låg tidigare ett torp som inrymde ett värdshus som på 1700-talet ägdes av Bengt Trana (han som gett namn åt Traneberg). Torpet revs när nya Traneberg började byggas på 1930-talet. Det sägs att Bellman besökte värdhuset. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


Guldsmedstorpet från 1700-talet som låg på andra sidan vägen från Tranebergs gård revs också på 1930-talet. Kvar blev en mangelbod och en vedbod som fortfarande finns kvar.


Minnebergs bostadsområde till höger byggdes 1987, på platsen där industriområdet låg. Traneberg till vänster och under pilen bor jag. Bilden är tagen från Kristineberg på Kungsholmen.

Benmjölsfabriken. Bild från 1965. 1987 byggdes bostadsområdet Minneberg på platsen. I bakgrunden ser man hur Huvudstad (Solna) höga hus nu byggts.

Det började med att Stockholms bryggeriers buteljglas, startade sin verksamhet här 1856 och stannade till 1877, samma år (1877) kom Nissens choklad, konfekt och karamellfabrik till platsen och spred härliga dofter omkring sig, 90 personer jobbade med att tillverka godis åt folket. Det var landets största godisfabrik och en av storsäljarna var Kungen av Danmark bröstkarameller.

Karamellfabriken brann och ersattes av Stockholms benmjölsfabrik 1889 och som spred helt andra dofter än godisfabriken. Benmjöl utvinns av krossade djurben och man tillverkade bl.a. lim, fett och tvättmedel. 1968 flyttade den illaluktande fabriken från Traneberg.
Barnängens fabriker flyttades hit från Södermalm 1930 och även Tången gardinfabrik fanns här fram till 1956. Fram till 1980 låg några små företag i området innan alla byggnader revs och Minnebergs bostadstadsområde byggdes 1987. När jag flyttade till Traneberg 1975 fanns fortfarande fabriksbyggnaderna kvar och jag minns när man rev den höga skorstenen den 7 november 1980.


Texten nedan från Svartikswebben.

Fram till 1700-talet ingick den udde där Minneberg nu ligger i Ulfsunda Gård. Då avstyckades Johannelunds gård. En mycket välbärgad man, ”brännvinskungen” L O Smith, som hade sin verksamhet på Reymersholm köpte Svartvik-delen av udden och uppförde här en stilig sommarvilla, Sofielund. Denne Smith var socialt intresserad och startade ett första kooperativ 1883, ”Arbetarringen”. Tiden var dock ännu ej mogen för detta. Han satt också i Första Kammaren i Riksdagen. Han hamnade i en stor skattefejd med den spanska staten efter att ha exporterat stora mängder brännvin dit.

Smith sålde egendomen 1872 till en färgfabrikör som hette P A Schedin.
Han byggde Svartviks Stärkelsefabrik på tomten. Stärkelsen härifrån var den finaste och vitaste tänkbara, tillverkad av risgryn som maldes ner till pulver.
Stärkelse användes bl a till textilier, för att få herrarnas skjortkragar och manschetter att bli alldeles stela enligt tidens mode, och till lim för
färger och trycksvärta.

Fabrikör Schedin dog efter några år, men hans änka och barn drev fabriken vidare. Företagsledaren hette J P Rossander. 1880 var 15 man anställda och det tillverkades 42 ton stärkelse, -97 var det 19 man och 8 kvinnor och produktionen var 2 000 ton, plus 300 ton glykos och andra biprodukter. Fabriken brann 1904 och beslut togs att inte bygga upp den igen.

 


Sandviks stärkelsefabrik med Smithska villa Sofielund i förgrunden, Sandviks Limfrabrik och Tangens Gardinfabrik, fyrvåningshuset till höger. (Hämtat från Svartvikswebben)


Svartviks industiområde. Foto Oscar Bladh. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.

Källor:
Bromma hembygdsförening.
Stockholmshems skrift om Traneberg 1998.
Brommaliv av Åke Eriksson. 1977

Min bro - Tranebergsbron

Jag ser Tranebergsbron varje dag eftersom jag har den utanför mitt fönster och trots att det bara är en bro så känner jag starkt för den. Jag åker bil, cyklar och går över den och utsikten från högsta punkten är mycket vacker. Här är brons historia:

Året är 1932 och den nya Tranebergsbron har börjat byggas. Mot Kristineberg och Fredhäll. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.
 
1932. Mot Kristineberg och Fredhäll. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


1932. Mot Bromma - Traneberg. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum
 
Längst upp, i mitten av bilden låg då Svartsviks fabriksområde. Det började med att Stockholms bryggeriers buteljglas, startade sin verksamhet här 1856 och stannade till 1877, samma år kom Nissens choklad, konfekt och karamellfabrik till platsen och spred härliga dofter omkring sig, 90 personer jobbade med att tillverka godis åt folket. Det var landets största godisfabrik och en av storsäljarna var Kungen av Danmark bröstkarameller.

Karamellfabriken brann och ersattes av Stockholms benmjölsfabrik 1889 och som spred helt andra dofter än godisfabriken. Benmjöl utvinns av krossade djurben och man tillverkade bl.a. lim, fett och tvättmedel. 1968 flyttade den illaluktande fabriken från Traneberg.
Barnängens fabriker flyttades hit från Södermalm 1930 och även Tången gardinfabrik fanns här fram till 1956. Fram till 1980 låg några små företag i området innan alla byggnader revs och Minnebergs bostadstadsområde byggdes 1987.
Mitt hus i gamla Traneberg har ännu inte börjat byggas på platsen till vänster i bild.

1933 - Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum


Den snörika och kalla vintern 2010. Bilden tillhör...mig!


2010


1934. Tranebergsbron invigs av kronprins Gustav Adolf. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum


Tranebergsbron vid invigningen den 31 augusti 1934. Bilden från Bromma Hembygdsföreings årsskrift 1935.
 

1934. Mot Fredhäll och Lilla Essingen. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.
 
1938. Traneberg till vänster och Kungsholmen med Kristineberg och Fredhäll till höger. Överst i bild Huvudsta och Solna som inte var så mycket bebyggt på 30-talet. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum
Nu har man börjat bygga mitt hus som var färdigt för inflyttning 1939 i Traneberg. 48 år senare flyttade jag in och efter ytterligare 23 år har jag börjat fundera på att lämna Bromma...bara funderat alltså. Det lär bli en lång process.

Fakta om Tranebergsbron
  • Den första flottbron över Tranebergssund byggdes 1787. Rester av denna bro användes fram till 1930-talet som båtbrygga.
  • En pontonbro byggdes 1914.
  • Den nuvarande bron byggdes 1931-1934 och invigdes den 31 augusti 1934 och var då världens längsta bågbro av betong.
  • 1952 byttes spårvagnarna ut mot tunnelbanetåg.
  • 1979 upptäcktes allvarliga problem med bron. Balkar hade stora saltfrost-skador.
  • Den 22 februari 1999 började Tranebergsbron renoveras och en ny bågbro intill den gamla byggdes.
  • Den 31 augusti 2005 invigdes den nya Tranebergsbron. Kostnad 800 miljoner. Från mitt fönster kunde jag följa ombyggnaden av bron under det 5 år långa arbetet.
  • Tranebergsbron är 450 meter lång, 27 meter bred och 32 meter hög. Den segelfria höjden är 25,2 meter.
  • 75 000 fordon passerar över bron varje dag och 300 tunnelbanetåg rullar dagligen över bron.
  • Tranebergsbron (öppnades 31 augusti 1934) och Västerbron (öppnades 20 november 1935) ritades av samma arkitekter, P Hedqvist och D Dahl.
  • Bromma flygplats invigdes den 23 maj 1936.

Från mitt fönster i februari 2010



En februarionsdag i Stockholm 2010


Statyn av Gustav Vasa som står framför Riddarhuset var den första offentliga staty som restes i Sverige, året var 1773.
Skapare av statyn var den franske bildhuggaren P H l´Archeveque.



Det blev lunch i Wrangelska palatset på Riddarholmen där Svea hovrätt håller till. Lunchkompis var syster som jobbar på ön. Bilden är från förra vintern, idag var det betydligt mer snö på platsen.


Riddarhuset


Lejonbacken



Undrar vad det kostade Grand Hotel att byta det här lysröret?



Bengt Elde. Konstnär? Nej...tavelmålare!


Under Centralbron mot Vasabron



Den bleka februarisolen värmde en liten aning...eller så var det bara inbillning.

Iskallt Gamla Stan


Här från Tyska Brinken i Gamla Stan ser man Mariahissen och Laurinska huset där uppe på Söder.

Det blev en kort vandring i ett iskallt Gamla Stan idag innan jag åt lunch med systern på Riddarholmen...i Svea hovrätts restaurang! En fin stund som gick alldeles för fort.

Ibland är det kul med Facebook. På tunnelbanan in till stan fingrade jag som vanligt på mobilen och surfade in på Facebook. Där läser jag att Claes från Lund som jag träffat via bloggen och som jag även träffat en gång i det verkliga livet nere i Lund, jag läser alltså att sitter och dricker varm choklad på Café Gråmunken i Gamla Stan och jag skriver ett meddelande att jag är på väg in till Gamla Stan. Vi kunde väl träffas kort och hälsa? Och så blev det! Allt är inte meningslöst med Facebook!



Dagens låt

Stockholms skrapor

Debatten går vidare om Stockholm ska ha fler skyskrapor och i en artikel i SVD på julafton skriver fem kända Folkpartister att ´´Stockholms skönhet är hotad´´. Utsikten från Söders höjder mot Stadshuset domineras nu av en förskräcklig gråblå koloss i stål och betong, som för säkerhets skull kallas Stockholm Waterfront. Enligt uppgift blev huset avsevärt högre än de ursprungliga planerna för att få ekonomi på bygget.

Hoten blir allt tydligare: det här är bara början. Nu finns en plan för något som kallas Västra city. Den innebär att spårområdet kring Centralstationen däckas över och täcks med massiva huskroppar, inklusive en skyskrapa som ska bli över 100 meter hög.




Bilderna är hämtade från en artikel i DN den 2 juni 2009


Jag håller med om att det är oroväckande om Stockholms stadsbild förändras för mycket. Från söders höjder ser man hur staden är uppbyggd...mestadels av hus som har 5-7 våningar och i varje stadsförsamling reser sig ett vackert kyrktorn som gör den här staden så speciell. Kyrkorna och även stadshuset ligger lagom långt ifrån varandra och gör att stadsbilden blir harmonisk. Hötorgsskraporna kan man ju tycka vad man vill om men på något sätt har de blivit en del av Stockholm...en del av mitt Stockholm i varje fall!

De höga husen som nu reser sig vid centralstationen kommer alldeles för nära stadshuset, en av Stockholms mest kända byggnader. De bara växte upp där helt plötsligt och det känns lite skrämmande. Man borde kanske engagera sig bättre i stadsplaneringen och skrika högt när man tycker något är fel. Och vi måste vara försiktiga om en av världens vackraste huvudstäder.

Själv är jag dock inte helt motståndare till att det byggs ordentligt höga byggnader i stan, bara de inte stör innerstadsbilden.
Mitt över sjön där jag bor så bygger man nu på Kungsholmen Sveriges högsta hyreshus som ska bli 76 meter högt och ha 24 våningar. Just i det här området kunde de gott ha byggt fler höga hus...det stör inte på något sätt.
Jag fortsätter att följa Skyskrapors vara eller inte vara i Stockholm.


Hötorgsskraporna invigdes 1960-66 och de fem husen är 72 meter höga och har 19 våningar.

Byggnad Arkitekt Byggherre Uppförd Invigd
Hötorgshus 1 David Helldén Stockholms stads fastighetskontor 1955-1960 1960
Hötorgshus 2 Anders Tengbom Fastighets AB Tornet och Stockholms Sparbank 1957-1960 1962
Hötorgshus 3 Sven Markelius Fastighets AB Hötorget 1960-1962 1962
Hötorgshus 4 Lars-Erik Lallerstedt Fastighets AB Hötorget 1960-1962 1962
Hötorgshus 5 Backström & Reinius Samuelsson & Bonnier 1961-1965 1966





Skatteskrapan på Götgatan invigdes 1959, är 84 meter högt och har 26 våningar. Arkitekt var Paul Hedqvist.



Söder Torn på Medborgarplatsen invigdes 1997 och är Stockholms högsta byggnad med bostäder. Huset är 86 meter högt och har 24 våningar. Det var planerat från början att bli 40 våningar högt.


DN-skrapan i Marieberg på Kungsholmen ser jag från mitt fönster och jag tycker att den har en perfekt plats där.
Skrapan invigdes 1964 och arkitekt var Paul Hedqvist som även ritat Skatteskrapan. DN-skrapan är 84 meter hög och har 26 våningar.


Wennergrens centers skrapa vid Sveaplan invigdes 1962 och arkitekter var Sune Lindström och Alf Bydén. Huset är 74 meter högt och har 25 våningar.


Svea Torn vid Valhallavägen är väl inte direkt någon skyskrapa eller speciellt högt höghus men den sträcker sig ganska högt upp över Östermalm och får vara med de stora jättarna här.Svea Torn är med sina 17 våningar 50 meter högt och invigdes 2007.
  • Söder Torn - 86 meter
  • DN-skrapan - 84 meter
  • Skatteskrapan - 84 meter
  • Wennergrens Center - 74 meter
  • Hötorgsskraporna - 72 meter

Kända skyskrapor
Antar att om någon från Manhattan, Dubai eller Kuala Lumpur skulle se detta inlägg och läsa hur jag beskriver byggnader på 80 meter som höga skyskrapor så skulle de få ett gott skratt.

Iskallt Skansen



Skansen vill man helst besöka då det inte är så mycket folk där uppe. Som en tidig sommarmorgon eller en iskall dag i januari. Det knirrade och knarrade under kängorna. Händer och fötter blev till is innan vi tinade upp oss inne i värmen på Café Petissan, det lilla caféet som en gång i tiden låg i hörnet Drottninggatan-Kungstensgatan och flyttades till Skansen 1903 men fick sin nuvarande plats i stadskvarteren 1930.

Jag är fortfarande tveksam om det här vinterlandskapet är vackert eller inte men jag kan inte förneka att Skansen var vackert den här dagen...om det berodde på snön eller något annat det vet jag inte riktigt.



Vid min favoritplats Skånegården blev det många foton på Ormhasseln i snön.






Vid rosengården hade man lindat in de känsligaste rosorna med vassmattor. I bakgrunden ser man Nordiska museet.



Koltrasten väntar lika otåligt som jag på att få börja sjunga vårsånger...



Jag går aldrig till Skansen för djurens skull...tycker inte att det är ok att ha djur i bur, men den här geten (eller om det nu var ett gutefår) med den coola blicken, kunde jag inte undgå.

Nyare inlägg

RSS 2.0
Related Posts with Thumbnails