Idag är det Tulpanens dag, men redan igår var vi till Bosse Rappnes Slottsträdgården Ulriksdal för att plocka en bukett i självplocksavdelningen. Januari är en trög och fattig månad, men ett besök på den här platsen gör att man får en behövlig dos av för-vår. Vi pratade en stund med Bosse Rappne som berättade att han planer på att utöka med fler visningsträdgårdar ute i trädgården i sommar och det ser jag fram mot!

 

I den fina nyrenoverade (inte riktigt klart än) kafeterian fikade vi och den här gången blev det en god morotskaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

Snön kom åter till Djurgården och gjorde dessa mörka dagar aningen ljusare. Min längatan efter januari är starkare än någonsin och jag vill ha ett nytt år nu! Ett bättre år! Jag vill starta om!

 

17 år mitt lyckonummer och jag tror på 2017! 

 

Nu skriver jag på min blogg-årskrönika och inser att jag trots allt upplevde många vackra och fina stunder under 2016. 

 

 

 Vi tog båten ut till Fjäderhomarnas krog, där vi hade bokat julbord. ´´Mälar-Victoria´´ som gick från Strandvägen var packad med förväntansfulla människor och vi klev iland vid fyratiden på eftermiddagen, när mörkret låg tungt över ön. Men det var upplyst och välkomnande vid restaurangen. 

 

Där inne fick vi ett fönsterbord och blev serverade av en trevlig kvinna från Simrishamn. Det visade sig att vi hade några gemensamma vänner där nere i landets sydligaste delar. Julbordet var helt underbart och det bjöds på mängder av läckerheter. Det är väl nu som jag egentligen skulle berätta om allt det goda, men jag nöjer mig med att säga att stjärnkocken Gert Klötze fick oss att njuta fullt ut den här andra advent.

 

 

 

 

Sorgen är tung och smärtsam just nu, då min älskade mamma lämnade livet här på jorden den 28 november. Vackra och roliga minnen kommer över mig helt plötsligt, när som helst och var som helst, och det är svårt att förstå att hon inte finns kvar bland oss. Vila i frid nu min fina fina mamma.

 

Ett nödvändigt avbrott i sorgen blev blomsterutställningen ´´Barock blomsterjul´´ på Drottningholms slott. Det är hovflorist Claes Carlsson som skapat denna vackra utställning, som på ett fantastiskt sätt lyser upp i det mörker som vi nu befinner oss i. Jag och Cecilia blev bjudna till invigningen den 1 december, då Drottningholm hade fått använda min frostiga vinterbild till sitt program och det var lite kul att se hur programmet låg på alla besöks-stolar i det vackra rummet där Drottning Silvia invigde utställningen. Det blev en pampig invigning med musik, tal av Drottningen och av hovflorist Claes, och sedan mingel med Champagne ute bland de fantastiska blomsterarrangemangen. 

 

Mossorna får stå för naturens prakt nu i november.

 

 

Snön smälter och Stockholm börjar bli grått och skitigt igen. I morgon är det arbete som gäller efter att ha varit hemma en tid med trasslande knä. Nu har vi avverkat halva november och det är drygt en månad kvar till Vintersolståndet, då allt vänder! Bilden är ifrån Pålsundsbron.

 

 

 

 

Det finns faktiskt fortfarande något att glädja sig åt i Stockholms trädkronor, nu när bokarna lyser i guld i vacker kontrast mot snön. Som här på Djurgårdsvägen vid Täcka Udden. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom jag tillhör den något oroliga och rastlösa typen, som har svårt att sitta still och som inte tycker om långa flygresor, så är korta resor till städer i  Europa perfekt för mig. Det är inte bara trädgårdar och parker som intresserar mig under resorna, utan även historia och arkitektur, och att se hur olika städer är uppbyggda. Den här gången hade min dotter, som alltid hittar bra resor till fantastiska priser, föreslagit en kort resa till Gdansk vid Polens Östersjökust. Det blev en kul och spännande höstresa på några dagar, med 55 minuters flygresa från Skavsta. Min dotter och hennes syster Josefine åkte ner en dag före Cecilia och mig, vi övernattade på Connect Hotell vid Skavsta flygplats, eftersom flyget skulle gå tidigt på torsdagsmorgonen. Att bo på flygplatser är något som jag alltid kommer att göra när flygresan startar tidigt. Frukost på hotellet och sedan gå 75 meter till terminalen.

 

Flygplatser har jag alltid sett på med skräckblandad förtjusning. Det är ju en plats från vilken man kan resa vart man vill i världen, men det är även en oerhört stressig plats med incheckningar (som i och för sig görs hemma i datorn nu för tiden), säkerhetskontroller och bordingkontroller. I säkerhetskontrollen är det alltid något som larmar och den stränga personalen gör allt för att göra mig ännu mer osäker. Väl på planet och under flygresan, sitter jag och lyssnar på ljud från all teknik som rör sig och jag känner mig inte avslappnad förrän jag kliver av planet. 

 

 Dag 1

Hotellet där vi skulle bo heter Liberum och ligger just innanför ´´Den gyllne porten´´ som leder in till den gamla staden och vi kom alla att tycka mycket om detta lilla hemtrevliga hotell med sin mysiga restaurang. Eftersom det var bra väder så bestämde vi oss för att ta tåget till den gamla bad- och kurorten Sopot vid havet. Sopot som anlades i mitten av 1800-talet kallas ibland för Nordens Monte Carlo. Från tågstationen ner till havet passerade vi många stora vackra bostadshus från förra sekelskiftet och man kunde konstatera att det här inte är en fattig del av Polen. 

 

Nu i månadsskiftet oktober-november rådde ett lugn över badstränderna och nöjeslivet. Vi kände på den fina sanden och vandrade ut på den 516 meter långa promenadbryggan/piren (Europas längsta), innan det var dags för lunch. Min dotter hade tagit reda på en restaurang som skulle vara den bästa i området och efter en stunds letande hittade vi den. Restaurang L´Entre var något utöver det vanliga, med en mycket vacker inredning och vi tog plats i orangeriet och åt en riktigt god lunch, som kom in på vagnar med rostfria lock över tallrikarna, serverad av personal med vita handskar. 

 

Dag 2 

Nu var det dags att upptäcka staden Gdansk, som på medeltiden var en av Hansans viktigaste hamnstäder. Det kändes en aning märkvärdigt att befinna sig på en sådan här historisk plats, med en händelse som ändå upplevts att många nu levande människor. På morgonen den 1 september 1939 började tyskarna beskjuta staden vid Westerplatte. Det var starten på andra världskriget och när kriget gick mot sitt slut 1945, bombade ryssarna sönder Gdansk för att jaga bort tyskarna, vilket resulterade i att 90 % av staden lades i ruiner.

 

Under 1950-talet byggdes sedan staden upp igen och många av byggnaderna är uppförda efter originalritningar från medeltiden. Det var en märklig tanke att alla dessa ´´medeltidshus´´  är ungefär lika gamla som jag och även om de vackra köpmanshusen inte har medeltida patina och själ, så är det fantastiskt hur hela staden har återfått något av det utseende som den hade före kriget. Husens vackert smyckade gavlar är vända mot gatorna och går oftast i stilen holländsk renässans. Den pampiga och breda Kungsvägen är stadens huvudgata och går mellan Gyllne porten och Gröna porten vid floden Wisla.

 

På morgonen klättrade Cecilia och jag de 409 trappstegen upp i Mariakyrkans torn och njöt av utsikten. Den här mäktiga medeltida kyrkan är världens största kyrka byggd av tegel och hade en mycket vacker interiör. 

Gdansk är verkligen inte alls någon shoppingstad och mina tre kvinnliga medresenärer letade efter klädbutiker och hittade endast ett par stycken. Ska man shoppa så blir det till att ta buss eller tåg till stadens utkanter där shoppinggallerior finns. Vi åt god lunch på italienska restaurangen Fellini medan regnet smattrade på fönsterrutorna som vette ut mot floden Wisla. Vi avslutade dagen med goda drinkar i hotellbaren...!

 

Jag tyckte om Gdansk, även om jag vet att jag inte kommer att återvända. Det som saknades var parker, några stora gröna rum hade mjukat upp staden och skulle kunna bli omtyckta träffpunkter för både Gdanskbor och turister. Den moderna flygplatsen ligger 30 minuter med buss från Gdansk och även om inte alla polacker var så glada åt turister, så mötte vi några med ett leende. Mitt kära ressällskap gjorde den här resan till ett mycket fint minne att spara. Nästa resa är redan planerad och i vår åker vi till en stad längre söder ut i Europa, som jag en gång i tiden redan nosat lite på. I vår ska vi känna av den vackra och historiska staden mer.

 

Det är alltid lika vackert och fridfullt att se dessa hästar på Djurgården

 

 

 

 

 

 

 

 Södermalm är nog  Stockholms märkligaste stadsdel. Där uppe på höjderna bor det konstnärer och kulturmänniskor i varje hus och invånarna är lika patriotiska som norrmän. Ibland känns det som om alla är konstnärer i den här stadsdelen. Som om alla målar, komponerar musik, skriver dikter, eller romaner som handlar om deras liv på Söder. De boende vill gärna framhålla att de bor på Söööder och skulle aldrig kunna tänka sig att bo någon annanstans. Dagens 127 000 söderbor består dock mest av inflyttade människor från alla möjliga förorter till Stockholm och från Sveriges alla hörn. Men Söööderbor är de alla!

 

På 80-90-talet jobbade jag i många av dessa vackra gamla trädgårdar runt söderkåkarna, nu har träden blivit mycket större sedan vårt familjeföretag skötte gårdarna och de flesta människor har bytts ut i husen. Det var en fin tid och jag är glad att ha fått se så många gömda trädgårdar som finns inne på gårdar som man inte ens kan ana från gatan. Efter att ha tillbringat helgerna under ett och ett halvt år på södra Djurgården, med bara enstaka utflykter från denna vackra ö - ut i osäkerheten, har jag fått en ny bild av mitt gamla Södermalm. De charmiga söderkåkarna som omgärdas av syrener, är ju bara en spillra av det gamla fattiga, men vackra Södermalm där de flesta kåkarna revs från mitten av 1800-talet i industrialismens begynnelse, då nya breda raka gator drogs fram, kantade av femvåningshus med blandat skönhetsvärde. Söderkåkarna som finns kvar står ofta på svårbebyggd mark och det var många gånger därför de klarade sig undan grävskoporna. Det som stör mig mest när jag vandrar längs gatorna är dock husen som byggdes under 60-talet och framåt. Många är ofta så fruktansvärt fula och själlösa att jag omöjligt kan förstå hur de över huvud taget kunde få byggas.

 

Det vackra Södermalm består idag just av dessa gamla söderkåkar, många från 1700-talet, som har lämnats kvar i små reservat, som till exempel vid Bastugatan, Yttersta tvärgränd, Gamla Lundagatan, Fjällgatan, Åsöberget, kvarteren runt Katarina kyrka, Nytorget och i Vitabergsparken. När jag tog dessa bilder gällde det att rikta kameran perfekt, för att inte få med någon iskall, själlös grå fasad från 60-talet. Södermalm är både vackert och fult och det kände jag extra starkt den här lite kyliga oktoberlördagen, då jag letade efter färgsprakande träd intill röda stugor. Det är tur att de här vackra reservaten finns kvar, vilket gör att jag kommer att fortsätta vandra på ´´Kniv-Söder´´ med jämna mellanrum.

 

Jag menar inte att jämföra en tätbebyggd innerstadsdel med Södra Djurgården som är en stor grön underbar naturpark och en del av Nationalstadsparken. Men om jag vill hitta vackra grönskande miljöer utan att få något som stör i bilden, så är mellersta och östra delen av Djurgården idealiskt. Vart man än vänder sig så finns här gammal vacker natur med stora åldrade ekar och varje byggnad passar in under de gamla ekarna och längs de vackra stränderna. Det är nog trots allt så, att jag inte är någon riktig storstadsbo ändå, utan trivs som bäst i naturliknande miljöer, men med närhet till den stora staden.