Veckodagbok oktober-december 2018
Vecka 38, 2018 - Ljudboksguidning i Gamla Stan
17 september – måndag
Brommaveckan inleddes med nattligt regn.
På morgonen läste jag en insändare i Östermalmsnytt om fåren på Djurgården, hur de skitar ner något fruktansvärt. Personen som skrev insändarbrevet jämförde med hundägarna, som med bajspåsar lydigt plockar upp efter sina hundar och samtidigt går hundratals får och skitar ner parkmarkerna och alla tycker att det är så mysigt. Jag har aldrig tänkt på det här problemet, utan bara tyckt att det ser trevligt ut med alla betande får. Något att fundera på…
Jag tog 6:ans buss från Odenplan ut till Norra Djurgårdsstaden, där bygget fortsätter längs Husarviken ut mot Lilla Värtan. I år har ännu några gårdar blivit färdiga och det är alltid lika spännande att se trädgårdsanläggningarna och vilka växter som använts. Idag kände jag mig mer positiv än under tidigare besök i Norra Djurgårdsstaden. Här satsas det oerhört mycket på växter, både längs gatorna, på torgen och inne på gårdarna i den här nya stadsdelen. Spännande växter har använts, både vad gäller träd, buskar och perenner och inne på många gårdar har man ofta planterat på ett ganska fritt och lekfullt sätt, inte alls så strikt och grupperat som det brukar vara vid nyanläggningar.
Längs gatorna finns nyplanterade ekar och björkar och många nya sorter som inte är så vanliga som gatuträd. Jag vet inte att jag sett en enda lind här, trädet som växer längs nästan alla gator i innerstaden. Det känns mycket bra och jag måste komma ihåg att åka ut hit i vår när träden blommar. Jag återkommer med vad det är för träd som använts, i ett blogginlägg framöver. Jag tyckte till och med att många av husen hade en ganska kul arkitektur idag. Kanske att jag bara var på ett ovanligt bra humör den här dagen? Riktigt gott kaffe drack jag på Creperie Blanche som ligger i hörnet Jaktgatan-Fågelhundsgatan.
När jag på hemvägen landade på Odenplan vandrade jag ut på Norrtullsgatan tills jag kom fram till Borgerskapets gamla enkehus vid nr, 45. Under ett år i slutet av 70-talet bodde jag på Norrtullsgatan 57 och trots det har jag aldrig besökt trädgården eller parken bakom enkehuset. Av en händelse läste jag på Stockholms stads hemsida om hur trädgården i år renoveras och jag blev såklart nyfiken. Så idag var det första gången som jag tittade in här bakom det vackra huset och det var full aktivitet med att slutföra renoveringen med nya murar mm. Nästa år ska jag besöka den här platsen igen. I trädgården finns ett Guttaperkaträd (Eucommia ulmoldes) och två stycken Pagodkorneller (Cornus controversa)
18 september – tisdag
Efter att ha tagit tvärbanan hemifrån Alvik mot Hammarby Sjöstad, gick jag Hammarby Allé fram och tänkte att det nu faktiskt ser ut som en stadsgata, så som var tanken från början. Här finns affärer av alla slag och många restauranger och caféer. Hammarby sjöstad sägs ju vara en utvidgning av Stockholms innerstad, men jag har ändå svårt att se det här området som en del av innerstaden, även om det tillhör Södermalms stadsdelsområde.
Igår besökte jag Norra Djurgårdsstaden som har liknande ambitioner - att bli hopkopplat med innerstaden och området tillhör ju faktiskt stadsdelsområdet Östermalm. Jag tycker inte heller att det här nya området känns som en innerstadsdel. Men nu är ju Norra Djurgårdsstaden långt ifrån färdigt, så vem vet, till sist kanske både Hammarby sjöstad och Norra Djurgårdsstaden ses som delar av Stockholms innerstad.
Det är lite intressant att jämföra de här två områdena. De första husen i Hammarby sjöstad var inflyttningsklara 1994, det var på Tullgårdsgatan och arkitekturen var inspirerad av Norr Mälarstrands hus funkishus. De första husen i Norra Djurgårdsstaden var klara 2012 och det märks att det hänt mycket vad gäller arkitektur och användandet av växter på de här 18 åren. Första gången jag besökte Norra Djurgårdsstaden blev jag nästan chockad av alla märkliga byggnader och det verkades som om olika arkitekter har fått leka med sina idéer fullt ut – utan spärrar. Nu tycker jag att det är ganska kul med alla märkliga fasader både vad gäller form och färg. I Hammarby sjöstad är inte arkitekturen lika vågad.
Längs de stora alléerna i Sjöstan har man traditionellt använt lindar, medan det i Norra Djurgårdsstaden finns mängder av olika trädslag bland annat inhemska sorter som ek och björk, men även mer exotiska inslag som katalpa , korstörne och magnolia. Nu finns där ännu inte några liknande stora allégator som i Sjöstan, där jag förstår att lindar använts eftersom det är ett säkert kort. Det är mer naturligt att ´´chansa´´ med nyare sorter på korta gator, än på långa alléer. Vissa gårdar i Norra Djurgårdsstaden är riktigt fina med mängder av spännande träd, buskar och perenner, som ibland planterats på ett friare sätt och inte så strikt som vanligt är på bostadsgårdar. Gårdarna i Sjöstan är mer traditionellt utformade med mycket häckar av måbär, avenbok och den i mitt tycke hemska lagerhäggen, även om det säkert finns fantasifulla anläggningar på vissa gårdar – jag har inte sett alla. Men det jag älskar med hela Sjöstan är att det har fullkomligt bombats med körsbärsträd, både vid stora Lumatorget, längs mindre gator och inne på gårdarna. Den långa ´´bäcken´´ med gångbroar som går inne bland bostadshusen från Lumaparken ända fram till Hammarby fabriksväg är fantastisk vacker. Längs hela bäcken växer körsbärsträd och jag bara måste komma ihåg att åka ut dit i vår och fotografera.
Nåväl, det här är två spännande områden där det är svindyrt att bo och även om det vore billigt så skulle jag personligen inte passa in i dessa tätbyggda områden, där man kommer väldigt nära sina grannar. Men jag kommer att fortsätta vandra här och se hur växtligheten frodas. I Norra Djurgårdstaden har bygget bara nått halvvägs eller kanske inte ens det och det finns mycket kvar att upptäcka där framöver.
Jag tycker om att åka spårvagn ovan jord, i stället för att ta sig fram i mörka tunnlar med tunnelbanan. På väg från Sjöstan, gick jag av vid Gullmarsplan och tog tunnelbanan till Slussen och gick sedan bort till Krukmakargatan, där jag fotograferade Korstörne som där använts som gatuträd. Vidare in till City för att fota samma sorts träd på Norrlandsgatan vid PK-huset, Korstörne är ett mycket fint gatuträd. Jag passade även på att ta bilder av de 17 Manna-askarna som växer längs Mäster Samuelsgatan och Regeringsgatan, trots att de inte blommar nu – jag får försöka komma ihåg att fota dem i blomning nästa år. Det är mycket spännande med alla nya trädsorter som nu börjat användas allt mer i vår stad.
Vid Sergels torg fick jag en känsla som jag aldrig tidigare fått här på mitt hat-område i Stockholm. Nu när spårvagnarna har börjat gå ända fram till Centralstationen och Klarabergsgatan har blivit bilfri, så har plötsligt den här delen av City blivit ganska ok att vistas på. Det är dock verkligen en miljö som inte alls tilltalar mig, men jämfört med tidigare när det kryllade av bilar här, så var det nästan trevligt idag och nu har även den stora massan av turister äntligen lämnat stan…
Biltrafiken får fortfarande runda fontänen från Sveavägen och ner Hamngatan, men eftersom genomfarten till Klarabergsgatan nu är strypt, är det väldigt lite trafik i området. I varje fall idag. Jag antar att Stefan Sauk hatar omläggningen, eftersom han nu inte kan köra bil här. Själv tycker jag om att nu kunna vistas på platsen, som jag tidigare tyckte mycket illa om och nu behöver jag i varje fall inte ta omvägar när jag ska passera platsen. Planteringen av alla kinesträd utefter Klarabergsgatan på Åhlenssidan, är ju också helt strålande!
Ombyggnaden av Sergelhuset/SEB-huset och två andra fastigheter vid Segels torg och mot Malmskillnadsgatan, kommer säkert också att bidra till att hela den här City-platsen blir trevligare att vistas på. Där ska det nu bland annat bli 32 bostäder, hotell, butiker och en soltrappa ner mot Sveavägen/Hamngatan.
Gamla Stan
19 september – onsdag
Tema nya bostadsområden i Stockholm fortsätter och idag besökte jag Annedal, det nya stora området med 2000 lägenheter, som ligger utefter Bällstaån i Sundbyberg, från Bällsta bro bort mot Solvalla.
Här har gatorna fått namn efter svenska barnböcker och heter bland annat Pippi Långstrumps gata, Ronja Rövardotters stig, Emils gata och Suddegummans gata, men där slutar idyllen. Jag kände att jag har fått nog av nybyggda bostadsområden, där arkitekter som vägrar att rita människovänliga hus, får härja fritt. Resultatet här blev iskallt! Det har gjorts försök att skapa lite mys med stora trädäck och bryggor utefter Bällstaån och visst gillade jag den blå bron över ån, men det kändes skönt att komma hem till gamla Traneberg igen, där människor inte bor så nära varandra, i husen som är placerade i naturmark och där det alltid är nära till sjön.
20 september – torsdag
Jag gick Kåkbrinken upp mot Stortorget i Gamla Stan och mitt mål var Slottsbacken framför Kungliga slottet. Jag hade länge tänkt att jag skulle bli guidad genom Gamla Stan av Martin Stugart, med hjälp av hans ljudbok och idag skulle det äntligen bli av. Det var ganska lugnt på torg och i gränderna idag och jag startade min lyssning och strosade sakta omkring på slottsbacken samtidigt som historia om platsen strömmade ur hörlurarna. Obelisken som kom på tal, är just nu nedplockad för renovering och ska åter komma på plats 2019 och Karl XIV Johans ryttarstaty som förr var placerad vid Slussen men som flyttades på grund av Slussens ombyggnad, står nu här framför slottet och det byggs i år en ny sockel år statyn, som skapades av Bengt Erland Fogelberg 1847-1851.
Den här placeringen är väl helt perfekt åt vår första Bernadotte! Men tydligen är det ännu inte beslutat om vad som ska hända med ryttarstatyn, om den ska tillbaka till nya Slussen om 8 år när allt nya elände blir klart där, eller om den blir kvar här på slottsbacken, vilket jag tycker är den absolut bästa platsen.
Jag lyssnade vidare och nu fortsatte vandringen in till Bollhustäppan som är en favoritplats för mig i Gamla Stan, möjligen för att Järnpojken har sin plats här, men även för det vackra grå valnötsträdet och de härliga gamla byggnaderna runt omkring. Här berättas att någon hemlig person klär på Järnpojken med olika mössor och halsdukar och att folk börjar offra pengar och stryka pojken över huvudet för att få lycka i sitt liv. Varje gång som jag besöker Gamla Stan, går jag in och hälsar på Järnpojken.
Vandringen fortsatte ut till Köpmangatan, som är Stockholms äldsta gata.
Jag tog en fikapaus från guidningen vid Brända tomten, där café Under kastanjen ligger och var det möjligen årets sista fika på uteservering? Det vackra röda medletidshuset med sandstensinslag - Hans Bartels hus - intill, har renoverats i sommar och nu började man plocka ner byggnadsställningarna. På taket av det huset finns ett litet lusthus, som jag väldigt gärna skulle vilja besöka! Det är alltid en skön känsla att sitta här med sitt kaffe bland dessa vackra medeltidshus och känna historiens vingslag (uttjatat uttryck…).
Det dunsade några kastanjer ner på det lilla torget från den stora hästkastanjen som planterades här en gång på 1910-talet. Innan jag gick från caféet, skulle jag gå ner till undervåningen för att besöka toaletten och först nu såg jag skylten som förklarar att undervåningens servering kallas Undre kastanjen. Fyndigt!
Guiden Martin fortsatte berätta i mina lurar och jag gick Österlånggatan fram, där jag fick veta att nr 24 var ett spökhus och att Bellman inte alls suttit på den kända krogen Den gyllne freden som startade verksamheten 1722. På Prästgatan 78 föddes Carl Larsson och i huset intill i nr 80, bodde Maja Stina Kjellström som var förebild till Ulla Winblad som ju så ofta dök upp i Bellmans diktning. I hörnet Prästgatan-Kåkbrinken finns en runsten inmurad i väggen, den är daterad till tiden mellan 1070-1100 och i Palmstedts hus på Västerlånggatan 27, finns tavlan som markerar gränsen mellan Uppland och Södermanland och som delade Gamla Stan. Nu stämmer inte den gränsen idag, utan går i stället vid Slussen, vilket gör att hela Gamla Stan tillhör Uppland.
Jag avslutade lyssningen av ljudboken på Stortorget, där det givetvis berättades om Stockholms blodbad från 1520, då närmare 100 personer avrättades på order av den danska kungen Kristian tyrann, eller som han kallades i Danmark – Kristian den gode…
Jag satte mig på trappan till det gamla börshuset, nu mer Bellmanmuseum, åt min mjukglass och såg ut över torget där människor njöt av sol och över 20 graders värme. I lurarna beskrevs avrättningarna och blod som rann på torget.
Det här var ett nytt sätt för mig att lära mig mer om min stad, visst vet jag en hel del om stadens historia, men det finns oändligt mycket mer att lära. Jag har två ljudböcker till med stadsvandringar av Martin Stugart i mitt ljudboksbibliotek hos Storytel – Norrmalm och Södermalm. Det får bli höstvandringar!
21 september - fredag
Idag vandrade jag i Karlbergs slottspark, den park som en gång i tiden hade en mycket ståtlig trädgård, där renässans- och barockstil blandades på ett spännande sätt. Slottet stod färdigt 1670 och parken kom till med hjälp av den tidens stora arkitekter Jean De la Vallé och Nicodemus Tessin d.y. som skapade en park med orangeri, dammar, vattenkonster, parterrer, terrasser och buxbomsbroderier. Även en djurgård fanns väster om slottet.
På 1700-talet förvandlades parken till en mer naturlik och enligt det senaste modet, engelsk park med mjukare former och med promenadstigar som slingrade sig fram. Parken är idag fortfarande i engelsk stil - som anlagd natur med höga träd. När jag vandrade fram på gångarna är det svårt att föreställa sig att en vacker renässans/barockträdgård ska ha funnits här. Det är fortfarande militären som håller till vid Karlbergs slott och jag var lite osäker om jag ens fick fotografera. Här finns än idag krigsskola och krigsakademi.
Det har blivit många besök på olika platser den här veckan och det är alltid intressant att nosa runt i Stockholms mer eller mindre gröna rum, men nu börjar jag längta ut till det vackraste gröna rummet Djurgården igen! Dags att packa väskorna inför en Djurgårdsvecka!
Norra Djurgårdsstaden
Trädvandring i Norra Djurgårdsstaden
Vi möttes på Högviltsgatan i Norra Djurgårdsstaden, Stockholms stads trädexpert Björn Embrén skulle berätta lite om stadens träd och vandra runt en stund med femton trädintresserade personer i den här nya stadsdelen. Björn började berätta om hur han en gång startade det som skulle innebära fantastiska förbättringar för stadens gatuträd. Träden i gatumiljöer har tidigare levt ett mycket besvärligt liv i hårdgjorda ytor, där vattnet hade mycket svårt att nå rötterna och där syresättningen i marken var näst intill obefintlig. Men i början av 2000-talet började Björn få igenom det som skulle komma att revolutionera livet för gatuträden.
Det handlade först och främst om att trädets rötter skulle få bättre plats och även få möjlighet att börja ´´andas´´ så som de gör i parkmarker och i naturen, med hjälp av genomsläppliga markförhållanden. Hemligheten är det som kallas skelettjord, som i stora drag innebär att planteringsplatsen fylls med stenskärv där jorden sedan vattnas ner så att rötterna får en luftigare tillvaro. Det finns mycket att säga om det här, men jag tänker inte gå in i detalj här. Det bästa för den som är intresserad är att googla på skelettjord
Björn Embrén har här i Stockholm även introducerat något annat mycket viktigt som växtligheten jublar åt, nämligen biokol.
Jag tar hjälp av Stockholm stads hemsida:
Biokol är kol som görs av till exempel kvistar och grenar och används i odling. I Stockholms stad används biokol i växtbäddar för träd och andra växter. Biokolet gör att växterna mår bättre och bidar till att minska koloxiden i luften.
Växtbäddarna består oftast av en blandning av biokol och makadam. När biokol blandas med makadam samlas det i hålrum mellan stenarna. Biokolet håller vatten, näring och syre och förbättrar syresättningen av marken vilket får träd och träd att växa bättre. Växtbäddarna med biokol har också den fördelen att de håller längre än tidigare lösningar och blir bättre och bättre med tiden eftersom kolet är beständigt. Biokol har blandats med odlingsjord i tusentals år världen över.
Resultat av biokolets effekter kunde vi bland annat se utefter Jaktgatan där de fantastiskt vackra växtbäddarna med träd, buskar och perenner är placerade. Vi började vandra på Jaktgatans norra del och njöt av prakten med strålrudbeckia och höstanemon som blommade som bäst nu. När vi stod framme vid korsningen Bobergsgatan-Jaktgatan, sa Björn att vi skulle jämföra de tre år gamla planteringarna på norra sidan med de på södra sidan som funnits i två år. Vi kunde konstatera att södra sidans växter hade ett mycket friskare utseende än de på norra sidan.
Hemligheten var biokol.
Björn som nu gått i pension, har trots det fullt upp med föreläsningar om skelettjordar och biokol. Hans arbete med dessa ämnen har gett eko runt om i världen och han har med Stockholms stad vunnit priser för det innovativa sättet att förändra gatuträdens liv. Det här är ett relativt nytt sätt att arbeta, men det är på väg att bli den naturliga vägen att få gatuträden att trivas runt om i världen. Jag förslog att han skulle skriva en bok om detta spännande arbete, men det var han inte så intresserad av, vem vill ge ut böcker i dessa tider, sa han. Ja, det är nog fortfarande vackra inspirationsböcker som säljer. Ny vetenskap kan man läsa om på nätet...
Vi fick också se hur den här stadsdelen ligger långt fram angående anläggning av gator och parkvägar. Här tas det mesta av dagvattnet till vara bland annat genom att planteringar är nedsänkta, utan kantstenar som tidigare hindrade vattnet att ta sig in till växterna som ofta satt i upphöjda bäddar.
Här finns inga kantstenar, utan vattnet tar sig fram i räfflade markplattor och leds in i planteringarna. Till och med dagvattnet från gatorna leds ner i brunnar som sedan tar vägen vidare till gatuträdens växtbäddar. Björn var verkligen lyrisk över hur väl Norra Djurgårdsstaden har använt det nya sättet att få växter längs hårdgjorda gatu- och parkvägar att trivas, men undrade hur det var tänkt med de vackra katalpaträden på som redan efter några år växt sig rejält stora och stör fasaden.
Jag älskar verkligen grönskan här, där gårdarna är fyllda med växter och där det längs gatorna har använts nya träd, som tidigare inte använts i Stockholm. Vi såg idag bland annat korstörne, många olika sorters magnolia, ornäsbjörk, katalpa, robinia, Liquidambar styraciflua (Ambraträd) och ek. Regnets som på slutet föll över oss störde mig inte det minsta. Björn Embrén berättade med glöd om något som intresserar mig mycket och jag hade kunnat går runt och lyssna i flera timmar till.
September i Norra Djurgårdsstaden
Jag tog 6:ans buss från Odenplan ut till Norra Djurgårdsstaden, där bygget fortsätter längs Husarviken ut mot Lilla Värtan. I år har ännu några gårdar blivit färdiga och det är alltid lika spännande att se trädgårdsanläggningarna och vilka växter som använts. Idag kände jag mig mer positiv än under tidigare besök i Norra Djurgårdsstaden. Det satsat oerhört mycket på växter både längs gatorna, på torgen och inne på gårdarna i den här nya stadsdelen. Spännande växter har använts, både vad gäller träd, buskar och perenner och inne på många gårdar har man ofta planterat på ett ganska fritt och lekfullt sätt, inte alls så strikt och grupperat som det brukar vara vid nyanläggningar.
Längs gatorna finns nyplanterade ekar och björkar och många nya sorter som inte är så vanliga som gatuträd. Jag vet inte att jag sett en enda lind här, trädet som växer längs nästan alla gator i innerstaden. Det känns mycket bra och jag måste komma ihåg att åka ut hit i vår när träden blommar, återkomma i ett kommande blogginlägg med vad det är för träd som använts. Jag tyckte idag till och med att många av husen hade en ganska kul arkitektur. Kanske att jag bara var på ett ovanligt bra humör den här dagen? Riktigt gott kaffe drack jag på Creperie Blanche som ligger i hörnet Jaktgatan-Fågelhundsgatan.
Vecka 37, 2018 - Förkyld Djurgårdsvecka
Vecka 36, 2018 - Skärgårdstur i valtider
3 september – måndag
Nu har jag har bytt från sommartäcken till vintertäcken hemma i Eken-sängen!
Idag hade jag tänkt åkt ut till Ekerö för att vandra i trakterna kring Ekebyhovs slott, men så såg jag något på Facebook som ändrade mina planer. ´Vilken växt´´ är en Facebooksida där man kan fråga följarna om man undrar vad en växt heter. Idag undrade Maria Engström som är en trädgårdskompis till mig, vad det var för träd som står vid Allhelgonagatan alldeles ovanför trappan som leder ner till Götgatan. Hon fick svar att det var ett kinesträd (Koelreuteria paniculata) och jag fick plötsligt lust att fotografera trädet som nu har så vackra frökapslar. Någon berättade att träden på Klarabergsgatan utanför Åhléns också är kinesträd. Dagens mission blev att besöka och fotografera dessa träd.
Jag tog tunnelbanan till Medborgarplatsen och gick bort till Allhelgonagatans trappa, just där Gunnarsssons kondis ligger. Alldeles ovanför trappan hittade jag trädet som utmärkte sig med sina vackra triangelformade frökapslar. Jag tog mina bilder och fortsatte upp mot Helgalunden som är en mycket trivsam stadsdel på Södermalm och gick vidare bort mot Fatbursparken där jag såg ett annat spännande och nytt gatuträd i vår stad - Kinesisk sekvoja (Metasequoia glyptostroboides) som nu är gatuträd på en del av Fatburs brunnsgata. Det finns även ett stort antal vid Hornsbergs strandpark.
Eftersom jag blev sugen på kaffe, letade jag efter ett mysigt café i de här trakterna av Söder, som jag sällan besöker. Caféerna på Söder har verkligen förändrats under de senaste 20 åren. Borta är de gamla enkla söderfiken, nu handlar det mer om att öppna annorlunda och coola caféer. Det är väl de yngre söderborna som går på café, så jag förstår att de gamla fiken och kaffestugorna inte är så intressanta längre. Personligen gilla jag enkla caféer, kaffestugor och gammaldags konditorier – ja jag vet att jag börjar bli gammal. Hur som helst så gick jag förbi hipstercaféerna och fortsatte med bestämda steg mot Konditori Chic på Mariatorget, som är ett enkelt gammalt favoritställe. Mycket bra bakverk, goda kanelbullar och gott kaffe!
Jag placerade mig på trottoarserveringen vid Sankt Paulsgatan och njöt av att vila benen efter en lång vandring. Plötsligt kommer en äldre man på en motorcykel och i famnen har han en gammal pudel som också han har hjälm på sig! När de parkerar vid kondiset, rusar folk fram med sina mobilkameror och fotograferar det underbara paret. Även jag frågar om jag får ta en bild och jag pratar en stund med den trevliga PJ:n. Hunden Chico har åkt motorcykel i 12 år och ibland reser de så långt som tio mil, självklart med fikapauser längs vägen. Dom fikade klart och satte på sig hjälmarna och drog sedan sakta iväg längs Sankt Paulsgatan.
När jag kom upp på Hornspuckeln gick jag in på The Tea Centre of Stockholm och köpte en påse Söder-te till Cecilia, innan jag fortsatte mot Slussen och genom Gamla Stan, där jag som vanligt undvek Stockholms mest krimskramsigaste gata, Västerlånggatan och kom till slut fram till Klarabergsgatan. Där hade det bara för någon timme sedan varit invigning av den nya spårvägen fram till Centralstationen. Nu kan man åka spårvagn från Centralstationen ända ut till Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården. Mycket bra!
Nu såg jag alla dessa kinesträd som kantade Klarabergsgatan på Åhléns-sidan. 20 st träd i rad och de orangeröda frökapslarna lyste i septembersolen. Åhlénsklockan hade samma färg som frökapslarna och jag kan tänka mig att den som beslutat att plantera dessa träd – möjligen Stockholms stads trädexpert Björn Embrén – blev glad åt detta!
Jag tog bilder och det kändes oerhört skönt att bilarna försvunnit från den här citygatan. Jag är tacksam för varje gata i stan som blir bilfri!
På eftermiddagen fick jag mail från just Björn Embrén på Stockholms stad som meddelade att han har gått i pension, men kommer att fortsätta som timanställd med undervisning och föredrag. Efter mitt blogginlägg om kinesträden fick jag en kommentar av Anna Embrén och det visade sig att hon planterat några av kinesträden på Klarabergsgatan och även trädet på Allhelgonagatan. Anna är dotter till Björn!
4 september - tisdag
Innan jag kom fram till Strömkajen, tittade jag in i Kungsträdgården och beundrade de vackra sommarblomsplaneringarna vid Jakobs kyrka. Vattenspridarna gick nu på morgonen och det var friskt och fräscht i den folktomma parken!
September är en bra månad att besöka Stockholms skärgård tycker jag, det är för mycket folk där ute på somrarna. Så jag klev ombord på båten som heter Skärgården och vi lämnade stan denna soliga morgon då vattnet låg helt stilla. På Strömbron halvsprang eller cyklade människor på väg till sina arbeten, själv lutande jag mig tillbaka för att på spegelblanka vatten glida fram i Stockholms inner- och mellanskärgård.
Jag är uppväxt i Roslagen och när jag var båtägare vistades jag alltid långt ute bland de ytterst öarna som gränsade till havets öppna horisont, där öarna består av låg växtlighet och där man kunde hitta en egen ö att övernatta på. I Stockholms mellanskärgård är öarna skogbeklädda och man har inte alltid kontakt med de vidsträckta fjärdarna eller med den öppna horisonten. I Stockholms ytterskärgård däremot, finns fantastiska paradisöar. Men - det har verkligen sin tjusning att vistas bland öar där sagolika sommarbostäder har byggts i de vackraste miljöerna och det finns alltid någon vacker byggnad att beundra under resans gång.
Mitt mål idag var Grinda som jag hört så mycket om och efter två timmars resa från Strömkajen i Stockholm klev jag iland på Södra bryggan tillsammans med fyra andra personer. Under sommaren svämmar Grinda över av besökare, men nu råder det lugn som jag eftersträvade. Även här ute låg vattnet helt stilla, det var runt 20 grader, perfekta förhållanden för en dag i stillhet. Några hundra meter från bryggan ligger Grinda värdshus som byggdes i början av 1900-talet som sommarbostad åt Nobelstiftelsens första direktör Henrik Santesson. Här finns också värdshusets bakficka Framfickan - som nu var stängt, däremot hade den lilla handelsboden med caféet fortfarande öppet och jag tog en kopp kaffe i pappmugg, innan jag började gå på upptäcktsfärd med hjälp av öns stigar.
När jag i ett mycket stilla tempo (jag hade ju 6 timmar på mig att upptäcka Grinda) gick mot norra stranden, stannad jag på stigen och upptäckte att tystnaden var fullständigt total. Jag hörde inget annat än mina egna andetag. Inga fåglar, inget ljud av vågor eller av trädkronor som rörde sig, eftersom det var helt vindstilla. Det var en mycket märklig och underbar upplevelse. Länge stod jag stilla och bara lyssnade på tystnaden, som om jag inte trodde på den, som om tiden stannat. Jag följde den steniga stigen utefter den norra stranden och kom fram till tältplatsen på de öppna markerna med stora gräsytor, där några få campare fortfarande höll till. Det betar får och kor på ön. De hjälper till att hålla landskapet öppet och det pågår även ett projekt att återställa ängs- och hagmarker som växt igen.
Jag hittade Grindastigen som är 3 km lång i skiftande natur och efter en stund kom jag till Lilla utsikten där jag högt uppe på berget åt min lunch som jag hade med mig. Utsikten var underbar och jag satt länge och såg ut över det blanka vattnet och alla öarna som låg som utslängda på fjärdarna, ibland kom en båt och spräckte den blanka vattenytan, men de störde inte den här stilla dagen. Längre fram på stigen klättrade jag upp på Klubbudden som är öns högsta punkt, där ljungen blommade vackert i bergskrevorna och jag tog bilder med blommorna i förgrunden och den vidsträckta skärgården i bakgrunden.
Det här blev en helt strålande dagsutflykt och jag tänker att jag vill hinna med att se fler skärgårdsöar innan hösten är här på allvar. Kvart över fyra kom båten till Södra bryggan och jag tog plats med kaffe och macka för att starta färden tillbaka till huvudstaden.
5 september - onsdag
Idag började en tvådagarskurs om sommarblommor, som Movium håller vid Ersta konferens & Hotell här i Stockholm. Movium arbetar med stadsutvecklings frågor och verkar inom Sveriges lantbruksuniversitet. På kursen deltog några från Djurgårdsförvaltningen, som till exempel trädgårdsmästare Cecilia, som nu fick tillfälle att visa sina vackra planteringar vid Rosendals slott. Kursdeltagarna fick även se färgplanteringarna vid Lunsthusporten som i år är extra fina. Djurgårdens planteringar blev mycket uppskattade av kursledare och deltagarna.
Mitt beröm över Cecilias planteringar och mina bilder på blogg och Facebook, hade gjort att Movium fått upp ögonen för allt detta vackra och nu fick den duktiga trädgårdsmästaren mycket välförtjänt uppmärksamhet för det fina som hon skapat.
6 september – torsdag
Lexus och jag skjutsade Cecilia till Djurgårdsfärjan eftersom hon skulle bege sig till sin andra kursdag om sommarblommor på Södermalm. När vi släppt av matte, parkerade vi bilen vid Djurgårdsbron och vandrade in i Lusthusportens park som blir vackrare för varje gång jag besöker den fina trädgården. Det är framförallt den röda och den blå-lila planteringen som lockar i år. Den röda planteringen brukar jag inte ägna så mycket tid åt i vanliga fall, men i år är den helt magnifik och som jag sagt tidigare är gräset Pennisetum advena 'Rubrum' perfekt tillsammans med de röda sommarblommorna.
Den här morgonen bjöd på perfekt vandrarväder, vindstilla och lagom temperatur. Vi fortsatte upp mot Rosendalsterrassen, där planteringen vid dammen fortfarande är fantastiskt fin. Tobaken trivs extra bra i år. Vid Rosendals slott fortsätter de ljuvliga planteringarna att glänsa och de har välförtjänt fått mycket beröm av både mig och av många andra denna sommar. Det är inte endast färg- och form kombinationerna som är så perfekta i Djurgårdsförvaltningens sommarblomsplanteringar, utan även hur de harmoniskt är uppbyggda i höjd.
Tyvärr hade jag inte min kamera med mig idag, så jag fick använda mobilkameran i stället, typiskt när det var så fint ljus den här morgonen. Jag får nog göra om fotograferingen en annan dag. Vi gick igenom fina Rosendals trädgård och bort till Prins Eugens Waldemarsudde, där Galleriterrassen är väldigt vacker nu och det blommar överdådigt i alla planteringar. Det blev en rejäl morgonpromenad, efter det att vi gått Djurgårdsvägen fram, besökt vackra planteringen Långkorven vid Skansens norra entré och sedan tillbaka till bilen. Lexus slocknade direkt när han lade sig på sätet.
7 september – fredag
Inne i Mälarpaviljongens vackra trädgård på Norr Mälarstrand träffade jag trädgårdsmästare Kristina Björk och jag har sagt det förr och säger det igen - hon gör ett fantastiskt jobb här och jag tycker att det blir vackrare för varje år som går. Det här är inte bara en restaurang, det är en mycket vacker trädgård i vår stad!
Jag hade även turen att få träffa författaren till den fantastiska boken om Holger Blom stadsträdgårdsmästaren i Stockholm mellan åren 1938-1971 - Brita Åsbrink som kom förbi Märlarpaviljongen.
Egentligen var det för att titta till renoveringen av parkstråket vid Norr Mälarstrand som gjorde att jag gick hemifrån Brommanästet och in till Kungsholmen idag. Det har fällts popplar från 1970 och -80 talet och några gamla björkar som sjöng på sista versen. Parken som ritades av Holger Blom och Erik Glemme på 1940-talet skapades som en bit natur av Mälardalens flora och skulle endast innehålla inhemska växter.
På originalritningar finns 120 träd inritade och idag växer här 210 träd, vilket har gjort parkstråket mörkare än det var tänkt från början. Visst tycker jag om lummiga parker, men här vid Riddarfjärden var det meningen att det skulle finnas utblickar från flera håll och även siktlinjer i parken, som med åren försvunnit då många nya träd har planterats vid olika tillfällen genom åren. Som vid tidigare renoveringar 1967 och 2002. Personligen tycker jag inte att stora popplar hör hemma i små parker utan bör i stället få växa sig stora i de större parkerna, så jag ser inte något problem att dessa träd togs bort och ersätts med nya, som ska passa in i det ursprungliga tänket.
Nu har folk på Kungsholmen polisanmält fällningen och politiker har till och med blivit hotade av arga medborgare som inte tycker att träd ska fällas. Någon uttryckte till mig på Facebook när jag visade nya stadsträd i Stockholm, som kinesträdet, att på Kungsholmen tar man bort träd för att de inte är inhemska. Nu var ju anledningen att försöka återgå till just den här parkens ursprung. Jag har jobbat med trädgårdsarbete i nästan 50 år och vet hur känsligt det är när träd sågas ner, men ibland känns det som om folk protesterar varje gång en motorsåg startas, oavsett syftet.
Jag tror nog att det här blir bra när de nya växterna får etablera sig och jag tror säkert att Holger och Erik hade förstått den här renoveringen. Är det någon som värnar om Stockholms grönska så är det väl jag, men i det här fallet så faller jag inte in i ledet bakom den protesterande massan. Visst finns det åtgärder som inte jag heller tycker om i den här renoveringen, som att de vackra häggmisplarna ska bytas ut, för att de inte anses som tidsenliga med originalplanen. Men men...jag kommer givetvis att bevaka etableringen av växterna, bland annat stora ytor med vildrosor, slån och hagtorn.
Jag förstod att jag var ute på farlig mark när jag publicerade detta på bloggen och det dröjde inte länge förrän jag på Facebook fick detta svar:
Sorgligt att du tar parti för dem som förstör Erik Glemmes arkitektoniska pärla. Populus Beroliniensis passar visst på Norr Mälarstrand och planterats in under Holger Bloms ledning under slutet av 1960-talet. När Norr Mälarstrandsparken anlades pågick 2:a världskriget. Klart att man inte hade tillgång till utländska träd då. Att fälla uppvuxna friska träd för att de inte är svenska är absurt. Träd i parker växer och de behövs för att ge skugga till alla dem som inte klarar att sitta och promenera i stekande sol hela sommaren. Norr Mälarstrand VAR en fantastisk lummig idyll. Nu är en tredjedel slaktad och till vilken nytta? Stockholmarna behöver så väl sin grönska som ger skydd från stekande sol, dämpar trafikbuller och renar från trafikföroreningar.
Mitt svar :
Stockholms gröna rum Erik Glemme dog 1959 och slapp vara med om att popplarna planterades på Norr Mälarstrand. Jag har arbetat med trädgård och träd i hela mitt liv och jag hävdar fortfarande att popplar hör hemma i större parker, med sitt våldsamma rotsystem. Nu kommer det att planteras nya träd och i en park/trädgård behövs trädbeståndet föryngras då och då så att inte alla träd är lika gamla. Nu kommer markvegetationen få mer ljus och jag tror att det här kommer att bli bra framöver när de nya träden och buskarna får etablera sig.
Begonia ’Belina Orange’
Fuchsia x hybrida ’Marinka’
Fuchsia x hybrida ’Orange King’
Fuchsia x hybrida ’Heri Mochara’
Fuchsia x hybrida ’Royal Mosaic’
Djurgården blommar i september!
Kungsholmsvandring och renoveringen av Norr Mälarstrands parkstråk
Egentligen var det för att titta till renoveringen av parkstråket vid Norr Mälarstrand som gjorde att jag gick hemifrån Brommanästet och in till Kungsholmen idag. Det har fällts popplar från 1970 och -80 talet och några gamla björkar som sjöng på sista versen. Parken som ritades av Holger Blom och Erik Glemme på 1940-talet skapades som en bit natur av Mälardalens flora och skulle endast innehålla inhemska växter.
På originalritningar finns 120 träd inritade och idag växer här 210 träd, vilket har gjort parkstråket mörkare än det var tänkt från början. Visst tycker jag om lummiga parker, men här vid Riddarfjärden var det meningen att det skulle finnas utblickar från flera håll och även siktlinjer i parken, som med åren försvunnit då många nya träd har planterats vid olika tillfällen genom åren. Som vid tidigare renoveringar 1967 och 2002. Personligen tycker jag inte att stora popplar hör hemma i små parker utan bör i stället få växa sig stora i de större parkerna, så jag ser inte något problem att dessa träd togs bort och ersätts med nya, som ska passa in i det ursprungliga tänket.
Nu har folk på Kungsholmen polisanmält fällningen och politiker har till och med blivit hotade av arga medborgare som inte tycker att träd ska fällas. Någon uttryckte till mig på Facebook när jag visade nya stadsträd i Stockholm, som kinesträdet, att på Kungsholmen tar man bort träd för att de inte är inhemska. Nu var ju anledningen att försöka återgå till just den här parkens ursprung. Jag har jobbat med trädgårdsarbete i nästan 50 år och vet hur känsligt det är när träd sågas ner, men ibland känns det som om folk protesterar varje gång en motorsåg startas, oavsett syftet.
Jag tror nog att det här blir bra när de nya växterna får etablera sig och jag tror säkert att Holger och Erik hade förstått den här renoveringen. Är det någon som värnar om Stockholms grönska så är det väl jag, men i det här fallet så faller jag inte in i ledet bakom den protesterande massan. Visst finns det åtgärder som inte jag heller tycker om i den här renoveringen, som att de vackra häggmisplarna ska bytas ut, för att de inte anses som tidsenliga med originalplanen. Men men...jag kommer givetvis att bevaka etableringen av växterna, bland annat stora ytor med vildrosor, slån och hagtorn.
Dessutom är vi många som älskar Populus Beroliensis. De är vackra, de är oerhört tåliga och dessutom behöver just den här strandremsan sammanbindande rötter.
Visst var det Glemme som skapade parken men Holger Blom var också med på ett hörn.
Ditt resonemang håller inte och vi som på daglig basis promenerar i parken GRÅTER av detta nidingsdåd. Man fäller inte 50 träd på samma gång!
När parken anlades fanns redan träd på platsen. Hela nedre Kungsholmen har traditionellt haft popplar. Många är lyckligtvis kvar.
Nej, vi ska inte göra etniska rensningar i vårt trädbestånd. Att bara ha svenska arter är tråkigt. Och för övrigt, vad är svenskt egentligen? Ingenting! Vi lever nu i en tid då vi inte ligger under inlandsis vilket är det normala för vår världsdel. Alla växter har kommit från andra delar av världen till oss på olika vis.
Det är så förfärligt att så många fina stora träd i strandkanten har fällts. Deras rötter invid strandkanten behövdes. Utan dem kommer stranden, som har djupa lerfickor, att erodera. Det som hänt på Norr Mälarstrand är en skandal. BITE AB kör med alldeles för tunga arbetsmaskiner längs strandpromenaden. Inga oarkvögar är konstruerade för sådan trafik.
Träden som har fällts fanns med på Holger Bloms ritningar över parken. Om man vill föryngringsfälla så tar man inte ett helt område på en gång. Att träd växer är inget onaturligt men det verkar inte Kungsholmens stadsdelsförvaltning med Arvid Vikman -S - förstå. Träd kan och ska bli underbart stora med fantastiska kronor. När Norr Mälarstrand anlades var det världskrig och ont om plantor men också ont om trafik. I dag behövs den grönska som Holger Blom ritade in på 1960-talet.
Bilden du visar visar hur det dog ut på 1950-talet o h illustrerar att det tar decennier för en park att få uppväxt grönska. Kungsholmens stadsdelsförvaltning har flyttad oss tillbaka till anläggningsstadiet och vi har berövats en mansålders tillväxt
😱
😭Tack alla följare av Stockholms gröna rum
Grinda - en skärgårdsö i september
Kinesträd - Koelreuteria paniculata i Stockholm
Vecka 35, 2018 - Blommande augusti
27 augusti - måndag
Lexus var hos veterinären för att få ordning på sina tänder och för att vaccineras. Vi lämnade honom tidigt på morgonen och under vår långa väntan besökte vi Görvälns slott i Barkarby, slottet med de fantastiska hotellrummen. Nu var slottsparken inte lika fantastisk! Lite rufsig, ovårdad och tråkig. Synd på en så vacker plats och vid ett spännande slott. Jag vill inte gå in på detaljer, det var helheten som var trädgårdsstökig helt enkelt. Jag tycker inte att man kan skylla på årstiden, att trädgårdssäsongen snart är slut - en slottspark bör alltid vara välskött!
Vi hann även med en sväng på IKEA och ett besök i Marabouträdgården i Sundbyberg. Jag har alltid tyckt att den trädgården varit tråkig och att den känns väldigt mycket 60-tal, med tidstypiska växter som rhododendron, måbär, oxbär och sommarblommor och perenner i alla färger. Men idag fick jag en helt annan uppfattning om växterna i trädgården. Det har skett en ordentlig uppryckning tycker jag. Nu var både perenner och sommarblommor i harmoniska färger och växtvalet var genomtänkt. Vi hittade även en kryddbuske - Calicanthus floridus - som blommade vackert med lila blommor vid dammen, en växt som jag själv aldrig stött på tidigare, men Cecilia hade sett den i Kenneth Nilssons kolonilott i Södra Årstalunden tidigare i år.
Det pågick renovering av trädgården på ett ställe, nya rabatter mm. Det blir intressant att se under nästa år!
Innan vi hämtade vår ´´kille´´ fikade vi i Gröna Stugan vid Lötsjön. Mazariner och dammsugare kändes även det som 60-tal. Lexus hade en tuff dag, så eftermiddagen och kvällen blev lugn hemma på Blockhusudden.
28 augusti - tisdag
Under långvandringen mötte vi en mycket vacker salongsbåt i Djurgårdsbrunnskanalen och äntligen fick jag fotografera en båt av trä här i kanalen, där annars plasten dominerar. En ryttare med häst red över Lilla Sjötullsbron där blomsterlådorna dignade av vackra fuchsior och begonior, vid Manilla passerade ett hästekipage med vagn och vid Blockhusuddens busshållplats stod busschauffören och fiskade i väntan på att han skulle köra sin buss vidare. Vilket underbart sätt att använda sin väntetid när andra helst dyker ner i sina mobiler.
Äppelträden dignar verkligen av frukt i år och jag minns inte senast som det var så rikligt med äpplen och päron. Musterierna går för högtryck och i Rosendals trädgård har de fått stänga av fruktträdgården under en tid, då torkan i sommar har gjort grenarna sköra och svagare än vanligt och det kan vara risk att grenar brister av all frukt.
29 augusti - onsdag
När jag bestämde mig för att skriva den här dagboken om mitt första år som pensionär, hade jag tänkt följa ALLT som hände i Stockholms parker och trädgårdar och lite till. Men jag insåg tidigt att det inte finns tid till det, trots att jag inte längre har ett arbete att gå till. Det är tur att jag bor på Djurgården varannan vecka, annars kanske jag verkligen skulle ha ränt runt i stan varje dag med min kamera. Nu får jag i stället även bo tillsammans med min käresta och fina Lexus på vackra Blockhusudden, där lugnet råder.
Det blev äntligen en dimmig morgon och fartygens mistlurar ljöd ute över sjön. När min vandrarkompis Lexus och jag passerade Café Blockhusporten, fick vi sällskap av det nästan 300 meter långa kryssningsfartyget Mein Schiff 4, som tyst och sakta gled in mot stan. Jag är lite kluven till dessa enorma kolosser, som vid Stadsgårdskajen skymmer utsikten från Fåfängan och Fjällgatan...
Fram på dagen vandrade vi på andra sidan Djurgården. Om östra sidan med Blockhusudden är nästan lantligt, så är den västra delen av ön ganska mycket tvärtom. Här finns bland mycket annat, Grönan, Skansen, Liljevachs och Junibacken, vilket betyder att det rör sig mycket mer folk här. Men vi började vid Prins Eugens Waldemarsudde där galleriterrassen och blomsterbäddarna vid sjön blommade riktigt fint.
Vi mötte upp min dotter som tagit spårvagnen hit från sin arbetsplats vid Stureplan och det blev våfflor på Café Ektorpet. Hon vandrade med oss bort till Djurgårdsbron där hon återvände till sitt arbete. Lexus och jag besökte de vackra färgplanteringarna i Lusthusportens park som är extra fina i år. och jag tyckte till och med att den röda planteringen var riktigt snygg, med det vackra prydnadsgräset Pennisetum advena 'Rubrum' i kontrast mot de starkt röda blommorna. Annars är det den vita och den blå planteringen som jag tycker allra bäst om. Den här parken är ett resultat av idéer från Gustav IV Adolf, som tillsammans med stadsträdgårdsmästare Holger Blom och landskapsarkitekt Walter Bauer skapade denna vackra park som invigdes 1968.
Jag avbröt Djurgårdsveckan en liten stund och tillbringade kvällen hemma i Brommanästet där jag jobbade med bilder.
30 augusti - torsdag
När jag tidigt på morgonen kom ner till bilen hemma i Bromma, upptäckte jag en stor grävling som kom ut från körsbärskornellen intill min parkeringsplats. Vi stod stilla en stund och tittade förvånat på varandra, innan den lufsade in mot granntomten. Tillbaka på Djurgården igen och morgonvandringen med Lexus var helt underbar. Stilla vatten med lätt dimma och luften lätt att andas. Det är nästan så att jag ser fram mot septembers behagliga temperaturer.
Hundpromenad till Hundudden, förbi café Krutudden och berget där Noppe Lewenhaupt valde att avsluta sitt liv förra året. Borta vid Lidingöbro vände vi och gick tillbaka. Ägnade mig en stund åt trädgårdsarbete på tomten och tänkte tillbaka på dagarna då jag alltid ägnade mig åt detta. Det känns som väldigt länge sedan och jag har nu hittat ett behagligt sätt att leva mitt pensionärsliv. Jag längtar alltså inte tillbaka till arbetslivet.
Söker i datorns arkiv efter bilder som ska säljas.
Vilar på altanen och jag kan inte se mig mätt på utsikten över vattnet och inloppet från skärgården in till stan, nästa vecka tar jag nog en båt ut i Skärgården. I förgrunden har jag Cecilias fantastiska blomsterarrangemang och bredvid mig har jag en älskad liten lurvig hund som tittar på mig med de vackraste ögonen. Medeltida lutamusik strömmar svagt ur högtalaren och nedanför tomten sköljer vågorna upp mot stranden, alltid lika skönt sövande. Min kompis och jag slumrar till en stund på altanens soffa.
1 september - lördag
Jag läser Östermalmsnytt till morgonkaffet och undrar vad som händer i mina drömmars stolta stad? S, M och C kommer att överklaga beslutet att det vansinnigt fula Nobelcentret inte ska byggas på Blasieholmen. Apple vill bygga en stor och galen byggnad i Kungsträdgården och när det fula 70-talshuset som är granne med Sheraton ska rivas, så ska ett lika fult hus byggas på platsen! Lägg till Wingårdhs fruktansvärda utbyggnad av Liljevachs på Djurågården! Jag undrar just hur jag ska rösta i kommunalvalet?
Vi besökte Pumpatunneln vid Slottsträdgården Ulriksdal för att ta några bilder. Självplock av sommarblommorna börjar väl gå mot säsongsslut, även om det finns en hel del kvar att plocka.
2 september - söndag
Höstmarknad i Bergianska trädgården!
Nu har jag skrivit bloggdagbok i 35 veckor, allt finns här!
Begonia ’Belina Orange’
Fuchsia x hybrida ’Marinka’
Fuchsia x hybrida ’Orange King’
Fuchsia x hybrida ’Heri Mochara’
Fuchsia x hybrida ’Royal Mosaic’
