Årets Stockholmsbild - topp 10!
Vecka 47, 2018 - Liljekonvaljer och amaryllis
19 november - måndag
Tillbaka på Blockhusudden.
Lexus och jag vandrade runt Kaknäs elljusspår, en sträcka på några kilometer i skog med kuperad terräng vid Kaknästornet. Ingen långvandring alltså, men en skön stund i skogen där vi några gånger blev omsprungna av joggare, men inte en enda hund såg vi längs spåret. Skönt! Kaknäs är ju mest känd för Kaknästornet, men här finns även gravfält från järnåldern.
Den mycket lågt gående solen bröt igenom de tunga grå molnen vid några tillfällen, vilket kändes uppiggande. Och mitt i det annars så grå och mörka, tänkte jag att det bara är 32 dagar kvar till vintersolståndet. Då vänder ljuset. Vänder åt rätt håll!
20 november - tisdag
Det finns ganska stora skogar på Djurgården, i varje fall med Stockholms mått mätt. Skogar som fram till mitten av 1700-talet var jaktmarker för kungen och jag visste inte att så stora skogsområden existerade, när jag för tre och ett halvt år sedan började vistas oftare på ön. Tidigare hade jag som de flesta, endast vandrat utefter de vackra stränderna.
Under morgonvandringen i skogen lyssnade jag vidare på Ulf Lundells bok ´´Vardagar´´ och tänkte att just den här dag fyllde författaren och uppläsaren 69 år. Jag har följt Uffe sedan 1975 då han var 26 år och hans första skiva Vargmåne släpptes. Året efter kom det stora genombrott som författare, då succéromanen Jack gavs ut.
Att naturens och trädgårdarnas alla träd nu har tappat sina löv och står helt nakna, försöker jag vänja mig med och lovar att inte börja räkna månader, veckor och dagar till vårens ankomst. Det blir för knäckande! Försöker i stället se det som är positivt nu, som att Djurgårdsförvaltningen vid Rosendals slott, har börjat pynta inför kommande högtid och slottsträdgården har i år fått en 8 meter hög julgran. Jag är verkligen inte någon älskare av julen, men gläds med andra som tindrar...
Räfsade löv på tomten. Saknade båttrafiken ute på fjärden. Endast Siljas vita skepp glider fram borta vid Lidingö och så pendlarbåten, som året runt går mellan staden och Lidingö. På morgnarna när den anländer till Blockhusuddens brygga, är fördäcket packad med cyklar. Cyklisterna kommer nog från Nackasidan och fortsätter här sin färd till jobbet med cykel.
Julfint i Slottsträdgården Ulriksdal
21 november - onsdag
Vi gick skogsstigarna idag igen. Ridvägen vid Isbladskärret mot Manilla och vitsippsstigen tillbaka till Blockhusudden. Folk med stora lösspringande hundar håller sig helst längs stränderna. Lexus och jag vill vara ifred när vi vandrar! Jag läste om en pudel på Östermalm som var nära att dö när en lös hund bitit sig fast och vägrade släppa taget trots att människor försökte slita bort hunden. I tio minuter hade hunden sitt grepp om pudeln. Ja, alla som följt min veckodagbok i år vet vad jag tycker om lösspringande hundar!
Lyssnade klart på Uffes bok och har ingen aning om vad jag nu ska välja bland Storytels enorma bibliotek med ljudböcker. Funderar lite på Sven Wikbergs bok om Gustav Vasa, men jag vet inte. Kanske att jag startar om ännu en gång med Fogelströms böcker, som Helge Skog läser. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag har läst och lyssnat på serien med Vävarnas barn, Krigens barn, Vitabergens barn, Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen. Några familjers öden och historia i Stockholm, som stäcker sig från 1749 fram till 1968.
C hade ärenden i Åkeshov på eftermiddagen och då passade Lexus och jag på att vandra en stund i Åkeshovs slottspark.
23 november - fredag
Kattugglan borta vid Hundudden hördes tydligt igår kväll då fullmånens sken jagade bort mörkret här ute på udden, när Lexus och jag tog dagens sista vandring runt Parkudden.
Flera minusgrader idag och jag frös trots varma kläder. Kylan kryper in i varje vrå av kroppen, men händerna och fötterna är mest frusna. Black friday idag och folk handlar hysteriskt. Programteamet som gör TV-programmet Lyxfällan, gnuggar händerna! Jag handlar inget!
Jag börjar längta till 1 januari, då vi har ett nytt orört år framför oss. Är lite trött på det här året nu, som har varit fantastiskt på alla sätt, men nu börjar det kännas trögt i mörkret. Behöver en omstart! Behöver höra de där första talgoxarna som börjar sjunga mitt i vintern, som ett tecken på att vi är på väg mot en levande natur igen. Som tur är har vi en rolig och annorlunda resa om några veckor, som vi ser fram mot!
När mörkret lade sig över Djurgården, åkte vi bort till Rosendals trädgård för att uppleva deras julkväll, med vinterprydda växthus och matställen som var öppna till åtta. Vi fikade och musik på lagom ljudnivå fyllde de vackra växthusen.
24 november - lördag
Marken var täckt av ett tunt lager snö när vi tittade ut på morgonen. Det kändes ljust och uppfriskande i den mörka tid vi nu befinner oss i. Efter långfrukosten vandrade vi tillsammans med Lexus längs kanalen och in i skogen på prinsessan Victorias kärleksstig. Såg två sångsvanar i viken. Minusgraderna kändes och jag måste verkligen börja med mössa nu - eller lämna landet för varmare breddgrader och återvända i april tillsammans med näktergalen!
Vid lunchtid besökte vi Bosse Rappnes Slottsträdgården Ulriksdal, för att fika och se på och köpa julblommor. Liljekonvaljerna gjorde min dag!
Det börjar redan bli julfint i huset på Blockhusudden!
Brommavecka väntar!
Grinsdstugan vid Djurgårdsbrunn, byggd på 1830-talet i nygotisk stil.
Vecka 46, 2018 - ´´En skymt af paradiset´´
12 november – måndag
Jag har fått brev från PRO i Bromma. Bland föreningens många aktiviteter i höst finns bland annat bingo, bridge och sittgympa. Men jag känner mig inte riktigt redo för PRO ännu och jag har ju fullt upp på dagarna ändå!
Besök på vårdcentralen. Antibiotika i 10 dagar mot kattbett i handen. Hon är en nyckfull kompis, vackra Alice på Blockhusudden!
Lämnade tillbaka låneböcker på stadsbiblioteket och letade sedan efter ett kondis eller café. Hittade ett ställe där jag aldrig tidigare varit, trots att jag ofta rör mig i dessa kvarter. På Adolf Fredriks kyrkogata 10 ligger Citykonditoriet tre trappor upp i byggnaden som tidigare hette Fenixpalatset och som invigdes 1912, då som restaurang och nöjeslokal med dans och musik fram till 1940. Idag finns Citykyrkan här och jag tror att konditoriet är kopplat till kyrkan. Jag blev en aning överraskad av den storslagna lokalen, som en guldsmyckad fransk matsal. Se bild. Det här kan man läsa på hemsidan:
Citykonditoriet ligger i en av Stockholms vackraste lokaler! Här bakar vi alla bakverk och allt bröd med en genuin känsla och hög kvalitet i främsta rummet.
Det spelas ingen hög musik som stör utan du välkomnas att äta gott, prata och umgås. Utbudet får dig att tänka på den gamla sortens konditori och det goda bryggkaffet serveras i kopp med fat.
´´Gamla sortens konditori´´ lockade mig in, men jag trivs nog bättre i mindre lokaler än detta stora konditori med väl tilltagen takhöjd. Förr brukade jag sätta betyg på fikaställen i appen Cafékartan, men jag börjar bli trött på att allting nu för tiden ska betygsättas, även om det många gånger är till stor hjälp.
Efter kaffet och ett smetigt wienerbröd - kanelbullarna var slut - var det dags för det obligatoriska besöket i Centralbadets trädgård och trots att klockan bara var tre, började det mörkna. Trädgården var nu naken, träden avlövade och den annars så omslutande trädgården hade tappat lite av magin. På Olof Palmes gata 20 ligger det stora antikvariatet Alfa, där 200 000 böcker trängs och jag var tvungen att titta till stockholmiana-hyllorna, som jag brukar göra när jag går förbi. Den här gången hittade jag Gerd Reimers bok ´´Diktens Stockholm´´ från 1985!
Jag kände för en snabb vandring hemåt och satte av i ett galet tempo förbi Norra Bantorget och Torsgatan fram mot S:t Eriksplan. Jag har nog inte gått så fort sedan Eldkvarn brann! Mina gamla knäproblem är som bortblåsta sedan jag slutade jobba. Vidare S:t Eriksgatan söderut, där himlen in mot stan var magiskt vackert mörk i skymningen när jag gick över S:t Eriksbron. Någon på Facebook undrade vad jag använde för filter när jag lade ut bilden som jag tog från bron. Inget filter. Ögonblicksbilder kan ibland bli onaturligt vackra. Vid Fridhemsplan, var jag nära att i det höga tempot, fortsätta hela vägen hem till Brommanästet, men jag valde till slut tunnelbanan!
13 november – tisdag
Efter kaffet och frukostmackan på Café Brioche nere på torget i Alvik, startade jag dagens stadsvandring på Fridhemsplan. Mängder av människor som var på väg till sina arbeten, trängdes i tunnelbanan och på gatorna. Själv gick jag ner mot Rålambshovsparken för att ta Västerbron över till Söder. Novembergråvädret håller i sig och jag tycker fortfarande att det är ganska mysig. Ett fint stadsvandrarväder, speciellt när det är vindstilla och 8 grader varmt. Jag vet faktiskt inte varför jag trivs så bra i gråväder! Tanken var att ta några snygga bilder uppe från Västerbron, men så blev det inte. Däremot nere vid älskade Pålsundet på andra sidan bron, tog jag kameran ur väskan. Kanaler är oftast fotovänliga.
Det var Riddarfjärden runt som gällde idag och jag vandrade Södermälarstrand fram mot Slussen. På andra sidan fjärden dominerade Stockholms stadshus och öster där om det fula City, med Waterfront som den absolut mest störande byggnaden. Stadshuset som innehåller 8 miljoner tegelstenar, tillhör inte heller mina favoritbyggnader i Stockholm, kanske på grund av allt tegel, men eftersom Ragnar Östbergs skapelse invigdes samma år som min far föddes, nämligen 1923, så har jag ändå en speciell känsla för byggnaden. Och i jämförelse med det motbjudande City intill, är stadshuset trots allt rena skönheten!
Arbetet med nya Slussen fortsätter!
På Riddarholmen gick jag förbi Stockholms äldsta byggnad med medeltida murar ovan jord - Riddarholmskyrkan som invigdes cirka 1300. Byggnaden var då en katolsk kyrka åt Franciskanorden, där munkarna kallades Gråbröder eller Gråmunkar. Det har tidigare sagts att Magnus Ladulås som dog 1290, skulle ligga begraven i kyrkan, men vid en gravöppning 2011 visade det sig med hjälp av Kol-14-metoden, vara en annan person, som i stället begravdes här under 1400-talet.
Väl över på Kungsholmen gick jag Hantverkargatan från Stadshuset och upp till Fridhemsplans tunnelbanestation. 17 700 steg blev det under Riddarfjärden runt och det fick bli dagens träning.
14 november – onsdag
Oro för mycket lågt grundvatten i landet och inget regn i sikte. Får vi inte mycket regn innan tjälen, blir det katastrofläge för träden.
På eftermiddagen satt jag nere på KB:s (Kungliga biblioteket) dagstidningsarkiv och letade äldre artiklar om parkerna i Stockholm. Hittade en del spännande skrifter om Centralbadets trädgård, bland annat från våren 1911, då det tydligen fanns planer på att hela trädgården skulle bebyggas. Artikeln var som ett farväl till den vackra trädgården. Jag har letat i boken om Centralbadet – ett vattenhål i stenstaden, men hittade inget om detta. Måste leta vidare en annan gång. Som tur är finns den vackra gröna oasen kvar på Drottninggatan 88.
Här en del av artikeln från den 17 maj 1911, då Centralbadets byggnad endast var 6 år gammal:
Den enda lilla skymt vi ha kvar af paradiset är trädgården. Och i våra dar plockar man bort mer och mer af det lilla fattiga skimmer från det gamla Eden. Där fruktträden först rest sina stammar staplar man upp tegelmurar och där bassängerna plaskat lägger man betonghvalv. Det går inte ihop med finanserna att skörda päron eller tulpaner på en mark värd ett par hundra kronor metern minst. Det måste den vägen gå, säga de som finansiera det stora hus- och tomtföretagen…
Ändå – Centralbadets gård! När nu denna idyll ska försvinna och just upplefver sin sista vår – det är med en alldeles särskild känsla af vemod man säger den farväl. Visst har man där sett utspekulerad regie och spårat försökt till lukrativ attraktion, men natur och kultur ha i alla händelser samverkat till att däraf göra en för naturvännen mycket tilldragande enhet.
En notis och en tecknad bild av blommande fruktträd i SVD 21 maj 1913. Där står att fruktträden, de stora päronträden blommar och att:
Hvar stockholmare, hvarje resande bör se denna trädgård!
I SVD 20 maj 1967 läser jag att ´´Centralbadets rese´´ knäcktes under stormbyar.
Fredagens stormbyar gjorde Stockholm en sevärdhet fattigare. Sveriges största (?) päronträd med minst 150 år på nacken gav upp med ett brak och sträckte ut sig över Centralbadets trädgård. Bjässen – drygt sex våningar hög med 60-70 cm:s diameter föll i den enda ofarliga riktningen. Ingen skada vållades men trädet hade brutist loss med rötter och allt. Trädgårdsmästare Iwar Larsson sågade upp trädet.
Innan jag gick hem sökte jag i arkivet på Blockhusudden och fick upp det enorma problemet med biltrafiken på Djurgården på 1950-60 talet. Då var tydligen alla vägar öppna för biltrafik och det var rundkörning med långa köer på hela Södra Djurgården. Folk ställde bilarna var som helst på gräsytor mm. Tur att Djurgårdsförvaltningen har fått bukt med det problemet!
Jag trivs alldeles utmärkt på KB! Här kan man forska och leta upp oerhört mycket från tider som gått. I en lugn miljö med mängder av datorer och även tillgång till microfilm, går timmarna fort och det planerade fikabesöket på entréplanet hann jag inte med.
Här kommer jag att vistas en hel del i vinter!
15 november – torsdag
Jag skrev ett blogginlägg på förmiddagen. En hyllning till Djurgården! La ut en bild och en länk till min blogg på Stockholms gröna rums Facebooksida och tänkte att rubriken ´´En hyllning till Djurgården och dess trädgårdar´´ skulle locka att se och läsa mer på bloggen. 347 personer gillade bilden på Facebook, men det var inte så många som klickade vidare in på bloggen för att se och läsa mer om Djurgården. Jag vet, det blir för många bilder och alldeles för mycket text!
Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården är räddningen när novembermörkret blir alltför tungt. När man längtar efter grönska och blommor och det var verkligen skönt att se blommande växter en stund, som den fantastiska passionsblomman, den vackra rumslinden och den eleganta klockthunbergian. Annars kändes det lite som väntans tider där inne. Väntan inför julpyssel och lite senare - tidig vår i Medelhavsrummet.
Ute i Bergianska trädgården gick jag en stund och tittade på trädens och buskarnas namnskyltar. Allt är avlövat nu, men den vackra Kurilerlärken som planterades 1907 lyste i orangegult intill sina grannars nakna grenar. Det här är min lärosal, min utbildning och jag trivs alldeles utmärkt i den här vackra botaniska trädgården. Vid varje besök lär jag mig något nytt. På trädens namnskyltar finns bland annat angivet vilket år det planterades, gillar sådant!
Utanför Edvards växthus gick jag förbi den äkta kastanjen som hade sina bruna löv kvar och den flerstammiga platanen som står invid granhäcken. Vid orangeriets gavel finns den rödblommiga robinian, macchiaträdet, katalpan, näsduksträdet och paraplymagnolian. Alla i en grupp, som om de var goda vänner. Vackra är de alla!
18 november – söndag
Södermalm runt - var det tänkt att jag skulle vandra denna grå och lite blåsiga novmebersöndag. Steg av tunnelbanan vid Slussen och gick upp Hökens gata mot Mosebacke, där julgranen nu var på plats, dock ingen belysning ännu! Jag fortsatte min vanliga vandringssträcka upp mot Åsöberget, men den här gången valde jag bort Vitabergsparken och gick istället ner Barnängsgatan mot Färgargårdstorget och ut på Norra Hammarbyhamnens långa strandpromenad.
Fortsatte att lyssna på Ulf Lundells bok ´´Vardagar´´ och jag har nu bara tre timmar kvar! Sparar de sista timmarna några dagar. Efter den här lyssningen av författaren själv, blir det nästan omöjligt att lyssna på något annat på Storytel.
Det kändes trögt att vandra idag och med tunga steg tog jag mig fram till Ekermanska malmgården i Tanto där jag träffade kamrat Per. Vi fikade och pratade en stund på caféet som bara är öppet på söndagar mellan kl. 12.00 och 15.00. Det är alltid lika trevligt att ses här i Våra drömmars stad!
Jag avbröt vandringen runt hela Söder och tog tunnelbanan hem från Zinkensdamm. Resten av dagen vilade jag hemma i mitt Brommanäste. Nu ser jag verkligen fram mot en Djurgårdsvecka!
Och ni vet väl att ni kan läsa hela min bloggdagbok för 2018 här!
En hyllning till Djurgården och dess trädgårdar!
För 400 år sedan började markerna på Djurgården användas till att hålla djur inhägnade för jakt och med tiden även för djurhetsning. Det var kung Johan III:e som på 1580-talet lät inhägna ett mindre område ungefär där idag Galärparken och Nordiska museet ligger. De djur som fanns inhägnade var främst dovhjortar och kronhjortar. I slutet av 1600-talet, under Karl XI:s tid som kung, började större områden att hägnas in med en 3 meter hög gärdesgård och över 2 mil stängsel löpte runt norra och södra Djurgården. En av öppningarna i stängslet fanns ute på Blockhusudden och kallades Blockhusporten, precis som caféet heter idag, där längst ute på östra Djurgården.
Kungar och adelsmän som en gång i tiden jagade på Djurgården, hade inte riktigt samma syn på djur och jakt som människor i allmänhet har idag. Dåtidens jakt på inhägnade djur och synen på djurhetsning, då olika djur hetsades att döda varandra som ett folknöje, känns idag främmande och obehagligt här i Sverige, även om tjurfäktning i Spanien och andra djurhetsningar runt om i världen fortfarande existerar.
Det som idag kallas Lejonslätten öster om Nordiska museet, har fått sitt namn från 1700-talet då bland annat lejon och björnar hetsades, till publikens stora glädje. Det började med att Drottning Kristina en gång på 1600-talet fick ett lejon i krigsbyte från Prag och det lejonet brukade sedan hetsas mot björnar. Det fanns sedan lejon på den här platsen ända fram till 1792. Då avlivades Djurgårdens sista lejon. Jaktparken med hjortar, älgar och renar, som hade sin storhetstid fram till mitten av 1700-talet flyttade en bit in på 1800-talet till Hjorthagen.
Idag är Djurgården en del av Nationalstadsparken, där södra Djurgården har ett stort antal besökare varje år, främst till den västra delen som även kallas Evenemangsparken. Här finns bland annat Gröna Lund, Skansen, Cirkus, Nordiska museet, Liljevalchs konsthall, Vasamuseet, Junibacken, Abbamuseet och Djurgårdens besökcentrum. På Södra Djurgården, eller ´´det egentliga Djurgården´´, finns för övrigt en stor variation i miljön, där evenemangsparken utgör platsen för nöjen av alla former, något öster där om finns de vackra trädgårdarna Rosendals trädgård, Rosendals slottsträdgård och Prins Eugens Waldemarsudde.
Det jag mest uppskattar med södra Djurgården är naturen, med de stora gamla ekarna som karaktärsträd, mängder av häggträd och buskage i de lite våtare markerna vid Waldemarsudde och vid Isbladskärret, lindallérna längs vägar och utefter Djurgårdsbrunnskanalen, gamla underbara syrenersnår runt gårdarna, samt den i övrigt mjukt lövskogsbeklädda naturen. Mitt på ön och längre österut, finns även stora skogar där tall dominerar och i övrigt blandskog. Blåbärsris täcker marken på de mer höglänta platserna och känslan är att befinna sig långt ifrån huvudstaden.
Djurgården lär ha Europas största samling av jätteekar och några av de mest kända gammelekarna är den kanske cirka 400 år gamla Prins Eugens ek vid Waldemarsudde och den uppskattningsvis 500 år gamla Manillaeken vid Manillaskolan, som under 2016 ´´renoverades´´ genom att man avlägsnade den betong som en gång fyllts i trädets ihåliga stam. På 50- och 60-talet trodde trädexperter att det var rätt metod att skrapa bort allt det torra, döda trä partierna och sedan stabilisera trädet med betong.
Dagens trädexperter har tack och lov en naturligare syn på ekarnas åldrande. Nu har betongen tagits bort, trädkronan har beskurits något för att för att få mindre vindfång och en bättre balans. De har även stabiliserats med vajrar för att hålla ihop de gamla grova grenarna. Invid Manillaeken stod tidigare den kanske mer kända ´´Kungseken´´ som nu är borta. Den eken användes under 1800-talet som vändpunkt för färder med häst och vagn ut till Djurgården.
Vecka 45, 2018 - Gråväder med Vardagar i öronen
5 november - måndag
Lätt dimma, stilla vatten och plus 9 grader mötte mig när jag anlände till Blockhusudden på morgonen. De stora ekarna och bokarna runt tomten hade nästan helt släppt alla sina löv och det kändes skönt att få räfsa löv igen, som jag under höstarna gjort i större delen av mitt liv!
Lite senare på dagen långvandrade Lexus och jag från Djurgårdsbrunn, förbi Roddarföreningen, Benny Anderssons Villa Lido och Källhagen, bort mot Djurgårdsbron och sedan tillbaka till Djurgårdsbrunn längs stranden på Södra Djurgården. Nedanför Rosendals slott fortsätter arbetet med fundament till Folke Bernadottes bro som ska gå över till Museiparken på Norra Djurgården och som kommer på plats nästa sommar. Det pålades idag. Två tillfälliga broar har funnits här för länge sedan, den senaste fanns här under Stockholmsutställningen 1930, som var en utställning om arkitektur, formgivning och konsthantverk. Det var efter den utställningen som funkisstilen fick sitt genombrott i Sverige.
Funderade lite över Jaume Plensas 7 meter höga skulptur av ett kvinnoansikte just intill, det är den enda av alla skulpturer som står kvar efter hans tillfälliga sommarutställning på Djurgården. Det vore ju riktigt fint om den här fantastiska skulpturen fått en permanent plats här.
Jag kan inte tänka mig ett bättre vandrarväder, det var nästan overkligt stilla och just den här dagen älskade jag det grå och fuktiga. Det blev en ordentlig promenad och efter att hemma ha duschat en skitig Lexus, somnade han gott i soffan.
7 november - onsdag
Det stora locket låg kvar över huvudstaden under hela veckan och det blev aldrig riktigt ljust på dagarna. Gråväder med dis och dimma dominerade, 8-9 grader varmt och jag trivdes alldeles utmärkt! Blockhusudden som ligger just intill storstadens buller och stress, brukar vanligtvis vara en väldigt lugn plats att vistas på, men den här veckan var det ovanligt tyst och stilla.
Inga vindar, endast vågor som rullade in mot stranden efter båtar som passerat, annars nästan inga ljud och jag kände mig helt avslappnad. Dagarna här ute innehåller vandringar med Lexus, fotografering, läsa böcker, skriva och så lite trädgårdsarbete. Idag har jag satt smålök i trädgården, porslinshyacint och scilla i blått och vitt.
8 november - torsdag
Vi gick längs den stilla dimmiga kanalen och jag lyssnade högtidligt i lurarna. Visst hade jag redan läst boken tidigare i år, men idag släpptes den som ljudbok och Ulf Lundell läser själv i sin 636 sidor fantastiska dagbok ``Vardagar``.
Jag började lyssna redan 04.30 då jag vaknade och fångades genast in i vardagsberättelserna. Minns så väl hans sommarprogram för många år sedan och han har verkligen en fängslande berättarröst och jag tappar inte fokus en enda sekund, vilket jag ibland kan göra när jag lyssnar på ljudbok då jag vandrar. Hans förmåga att beskriva naturens skiftningar, fåglarnas återkomst och flytt, svartfåglarna, hägern, tranorna, sädesärlan, koltrasten och örnen, är magiskt.
Då och då tog jag upp kameran och försökte på bild att fånga den här sköna morgonen vid Djurgårdsbrunnskanalen. I hemmaviken såg jag svanparet som bara fick behålla en unge i år. De håller fortfarande ihop. När lämnar svanarna sina ungar?
Båtarnas mistlurar hördes ute i gråvädret och dimman. Diset skapade ett dagslångt lätt duggregn och idag blev det inga långvandringar med Lexus. Jag såg det nästan som ett vårarbete när jag satte tulpan- och narcisslökar i jorden, eller i varje fall som en planering inför den årstid som i varje fall jag redan har börjat längta efter, även om årets november är helt ok.
En stor lösspringande hund rusade på Lexus igen, här nere vid ´´vår´´ brygga. Jag skyddade honom och ägaren skrattade och sa att vi såg rädda ut.
- Han har blivit attackerad flera gånger här av lösa hundar på senaste tiden och det är koppeltvång här, sa jag.
- Om du också släpper din hund lös också så lär han sig att möta andra hundar, sa mannen överlägset och jag försökte behärska min ilska.
- Menar du att det är jag som gör fel, som har hunden i koppel, försökte jag. Läs på skylten där borta om koppeltvång på Djurgården, fortsatte jag. Han bara hånskrattade och fortsatte med att jag skulle släppa Lexus lös också.
Läs på skylten!!!
Som sagt, jag fick behärska min ilska! Vad är det för fel på så många hundägare? Jag förstår att det är skönt för både hund och ägare om den får springa lös, men då får man besöka hundrastplatser! Det var inte länge sedan jag läste om en liten hund som blivit ihjälbiten av en lösspringande större hund.
9 november - fredag
Stora ekar och bokar finns det gott om på Djurgården. Här ute på Blockhusudden har de nu släppt löven och i gråvädret räfsade jag löv igen, med Uffes Vardagar i öronen. Jag kommer nog aldrig ifrån det. Har för mig att jag vid förra årets sista lövräfsning i Engsholms slottspark, sa att jag från och med nästa år inte längre kommer att jobba med löven, utan i stället som barn på nytt, sparka omkring i lövhögar och bekymmerslöst tycka att hösten är vacker och rolig. Efter 48 års arbeten i trädgårdar, tycker jag att jag kan ha rätt till det!
Men här på udden handlar det endast om några timmars arbete, vilket bara är trevligt och jag kan ju när som helst ta en kaffepaus, utan att få dåligt samvete. C är en vänlig ´´chef´´ här ute och är tacksam för det lilla jag gör i trädgården. Men någon inbyggd mossig gammal arbetsmoral gjorde att jag ändå ivrigt jobbade på tills det blev färdigt, utan kaffepaus.
Efter årets bok- och ekollonår, var marken som ett enda stort kullager där jag räfsade! Största delen av alla dessa ollon fick jag bort, men det kommer nog ändå att dyka upp ovanligt många små ekplantor framöver och ekorren och nötskrikan vill säkert ha lite kvar. Som tur är finns det inte ekollonälskande vildsvin på Djurgården.
10 november - lördag
Hallwylskas utställning om krubbor från Krakow var en märklig upplevelse. Stora fantastiska modellbyggnader i alla färger och allt kändes väldigt ryskt och lite konstigt.
Hallwylska palatset mittemot Berzelii park visar hur den mycket rika släkten von Hallwyl bodde i början av 1900-talet. Oerhört pråligt och väldigt skrytigt. 2000 kvm boyta och 40 rum. Ganska dystert mitt i all prakt, men ändå fascinerande.
Lätt regn hela dagen!
Vi satte upp stolpar för att senare med tunt svart nät hägna in hela tomten, så att Lexus kan springa fritt överallt. Nu är det endast en del som är inhägnat.
En tårta bestående av pannkaka, ost och leverpastej! Kan det bli bättre!
Vecka 44, 2018 - Sträcker sig mot himlen
29 oktober – måndag
Efter en natt med god sömn, såg jag snön sakta falla utanför fönstret när jag gjorde mitt morgon-te och det kändes mycket skönt att slippa gå ut.
Fram på dagen tog jag i varje fall tunnelbanan in till Sankt Eriksplan och gick bort till Vasa Reals skolgård på Hälsingegatan, där ett stort och gammalt Ginkgoträd står. Det sägs att trädet är en rest från tiden när Bergianska trädgården var belägen på platsen där Vasaparken och bostadskvarteren intill nu ligger. Trädgården skapades i mitten av 1700-talet av bröderna Bergius och flyttade 1885 till den plats vid Brunnsviken där trädgården ligger sedan dess. Trädexpert Per Ola Fritzon har vid något tillfälle uppskattat åldern av ginkgoträdet som yngre, men vem vet? Fritzon kanske inte alltid har helt rätt. Det är trots allt lite spännande att det finns en chans att ginkgon en gång tillhörde Bergielund som trädgården hette då. Jag åkte förbi platsen i fredags och såg då att trädet lyste som guld och bestämde mig för att fotografera det just den här dagen. Men helgens hårda vindar hade gjort att trädet nu nästan var naket. Jag får vänta med fotograferingen av ginkgoträdet till nästa höst!
Borta vid det höga Norra Tornet vid Norra Stationsgatan, tog jag några bilder och tänkte på det jag läste i tidningen, att den översta våningen i det 125 meter höga huset har sålts för 66 miljoner! Man undrar ju vem köparen kan vara?
Men det som intresserade mig mer var när jag upptäckte en ny enkelsidig allé som planterats längs Norra Stationsgatan. 26 stycken stora plataner har fått sin plats här och det är andra gången på kort tid som jag ser nyplanterade plataner i Stockholm. Tidigare upptäckte jag 7 stycken plataner på Sveavägen vid Tunnelgatan. Plataner är det vanligaste gatuträdet längre söderut i Europa och har tidigare bara funnits på ett fåtal platser i Stockholm, som i Humlegården framför KB och vid Grönlandsparken ute i Kista. De finns säkert på några andra platser också.
Nu verkar det som om platanerna har börjat hitta till huvudstaden på allvar. I böcker läser jag att de klarar zon 2 - som Stockholm tillhör - på skyddade platser. Jag vet inte om den breda Sveavägen och Norra Stationsgatan räknas som skyddade platser, men det är väl så att klimatet har förändrats och vi får börja skriva om zonkartan! Jag välkomnar i varje fall varje platanträd i Stockholm, även om klimatförändringen är skrämmande! Tänk om planen är att framöver smycka hela långa Sveavägen med plataner, nu när Hörsholmsalmarna där mår så dåligt.
Enkehusparken på Norrtullsgatan har renoverats och återinvigdes den 12 oktober med sång, musik och fika och det ska bli intressant att följa den nya växtligheten där inne. Jag försökte hitta det där guttapekaträdet (Eucommia ulmoides) som ska finnas där inne, men jag får vänta till nästa år då träden fått löv igen.
Innan jag åkte hem till Brommanästet, besökte jag för första gången Café Systrarna Andersson i hörnet Karlbergsvägen-Birkagatan. Ett mycket trevligt café och jag satt där i lugn och ro med mitt kaffe och min kanelbulle, fram till dess att en armada av mammor med stora barnvagnar letade sig in i lokalen. Jag trängdes allt längre in hörnet, svepte mitt kaffe och vandrade vidare…
Vid Bråvallagatan 14, som har en mycket vacker rosengård mot gatan, blommade fortfarande mängder av rosor! Skönt att inte allt som blommar slocknar så tvärt!
Jag läser i min nya favoritbok ´´Stockholm den planerade staden´´ av Peter Lundevall:
Skäms vi för våra känslor för naturen, att vi dras till skogsdunklet, det stora blå och de öppna blomsterängarna? Generar det oss att vi tror oss betraktade som kusinerna från landet bland kontinentens urbana proffs? Hur mycket lattekulturen än brer ut sig kommer stockholmarnas identitet förmodligen ändå att präglas av Stockholms eviga växelspel mellan vatten, grönska och byggnader.
Just så!
30 oktober – tisdag
Regnet slog mot mina fönster och vinden slet i träden utanför lägenheten. Jag stannade inne i Brommanästet hela dagen. ´´Jobbade´´ med bloggen, läste och såg en dokumentärserie på TV som jag spelat in.
Jag läser i tidningen ´´Mitt i´´ att 83 stycken lönnar ska bytas ut på Drottningholmsvägen och Bergslagsvägen, från Ulvsundaplan ut till Rockstarondellen. I somras när jag åkte där, blev jag mycket bekymrad över de döende träden och som tur är har man nu startat arbetet med att byta ut träden. Fällningen av de gamla lönnarna inleds den här veckan. De nya träden kommer nu att få växtbäddar med en blandning av biokol och makadam som ska hålla vatten och näring bättre och med bättre syresättning är det meningen att träden kommer att trivas mycket bättre nu. Arbetet kommer att pågå etappvis fram till december 2019.
Rapport från Djurgården:
De vansinnigt vackra prunusträden runt dammen med skulpturen ´´Gosse lekande med svan´ på Rosendalsterrassen, får nu en uppstamnings-beskärning för att få in mer ljus till planteringen runt Svanen. Jag förstår självklart syftet och jag vet att de inom kort kommer att växa sig vackra igen. Jag litar fullständigt på Djurgårdsförvaltningens beslut, men jag lider lite ändå!
31 oktober – onsdag
I vanliga fall när jag kliver av tunnelbanan vid Odenplan, brukar jag vandra upp mot Norrtullsgatan, förbi Observatorielunden där Drottninggatan tar vid. Jag brukar titta in i Spökparken och Tegnérlunden när jag går Drottninggatan ner mot Centralbadets trädgård. Idag tog jag dock en helt annan väg in mot City och jag undrar om jag någonsin tidigare vandrat Luntmakargatan i hela dess sträckning. Luntmakargatan som sträcker sig mellan Odengatan och Apelbergsgatan, är en typisk bakgata, ganska lugn, lite tråkig och med väldigt få butiker. Ibland tycker jag att det är ganska skönt att vandra just på tråkiga gator, där jag slipper folkträngsel och där man uppskattar det lilla, de små detaljerna!
Här har Taxi Stockholm har sin central och här ligger restaurangerna Stockholm Mathus AB på nr. 99, Restaurang Thai Wu på nr. 63, Ari Ariang på nr. 65 och Restaurang Lao Wai på nr. 74, med flera. Idag kallas ibland kvarteren kring Luntmakargatan för Lilla Asien eller Stockholms Chinatown på grund av de asiatiska restaurangerna.
Gatan är ganska tom på grönska, förutom en sträckning där en rad mycket höga pyramidpopplar står och skymmer de inte allt för vackra husfasaderna och vid nr. 25 upptäckte jag ett vilset och ensamt ginkgoträd.
Jag passerade den stora ombyggnaden av kvarteren kring Malmskillnadsgatan och Sergels Torg, som nu börjar kallas Sergelstan. där jag på informationsskyltar läste att syftet med ombyggnaden är att få fler bostäder i City och att göra de här trista kvarteren mer levande. Malmskillnadsgatan kommer även att få flera restauranger och butiker som det såg ut förr i tiden när 1800-talshusen fanns kvar och jag hoppas verkligen att gatan får ett mycket bättre rykte framöver, än vad den haft under en lång period.
Uppe på bron över Hamngatan stod jag en stund och såg ut över Sergels Torg, en plats som tidigare var en vild bilkarusell, men som idag har blivit så mycket lugnare tack vare att Klarabergsgatan stängdes för biltrafik och att Hamngatan är ett ganska dåligt val som bilväg. Jag kommer nog aldrig att tycka om Stockholms City, men platsen är i varje fall på väg att bli mycket bättre än den varit sedan grävskoporna grävde bort det gamla Stockholm här. Nu går spårvägen ända fram till T-Centralen och det är mycket få bilar som rundar Sergelfontänen. Jag kan inte reglerna här ännu, men jag hörde att det endast är bilar med tillstånd som nu får köra runt Sergels glasobelisk eller som den egentligen heter Kristallvertikalaccenten…! Torgståndet kallas den också ibland!
Många tycker att det är för lite grönska på Sergels Torg, men hur illa jag tycker om city, så förstår jag varför just den här platsen inte är en grönskande park, på undervåningen ligger ju T-Centralen! Visst skulle stora blomsterurnor passa bra här och det kommer säkert framöver! Den här platsen har precis blivit färdigrenoverad. Den nyplanterade raden med kinesträden på Klarabergsgatan utanför Åhléns, är väldigt fin tycker jag och när de träden växt till sig kommer de att mjuka upp den kalla citymiljön. Se mer om kinesträden här!
Annars var mitt besök i stan att hitta ett par mörkgrå jeans, vilket jag gjorde med hjälp av min dotter, som jag senare åt lunch med.
1 november – torsdag
Jag fick en plötslig längtan att besöka min barndomsstad Norrtälje och jag körde de sju milen mot Roslagen den här första dagen i november, den lugna, grå och ganska sköna månaden!
Varje gång jag nu för tiden rullar in i Roslagens huvudstad, tänker jag att jag inte längre kan besöka min mor, som lämnade oss för två år sedan och det känns så oerhört tomt. Men jag har en del av min historia här och min yngsta syster bor kvar i centrala staden. Besöker man Norrtälje under sommarhalvåret är det väldigt mycket folk på gatorna, men nu i november var det lugnt och stilla, förutom pålningen för de nya husen i hamnområdet. Den här dagen var det nog mest Norrtäljebor jag såg och på Tillfällegatan mötte jag Tony Irvine, som ju bor här.
Det finns väldigt många platser som har byggts sönder i den här forna småstadsidyllen där jag en gång i tiden växte upp. Fula byggnader har poppat upp lite här och där genom åren, som om man inte tänkt på att byggnader bör passa ihop med sina grannhus och bilda en något sånär harmonisk stadsmiljö. Men längs ån är det fortfarande vackert och jag älskar att följa den genom staden. Idag hörde jag att någon sett en strömstare tidigare i veckan, men hur jag än spanade, såg jag den inte. På långt håll såg jag däremot det nya höghuset som nu nått sin fulla höjd vid hamnen, där det nya bostadsområdet växer fram. De första husen som är färdiga blev mycket vackra tycker jag och nu är snart det omtalade höghuset klart. Jag la ut en bild på det 15 eller 16 våningar höga huset, på Facebook och kritiken var inte nådig bland de som kommenterade. Det var övervägande negativa åsikter och jag skrev att jag i det här blogginlägget skulle berätta vad jag tycker! Så nu gör jag det!
När jag växte upp på 50- och 60-talet var Norrtälje en lugn vacker liten idyll. Idag växer staden snabbt och många stockholmare flyttar dit. Många diskuterar det nya bostadsområdet i hamnen, med det fantastiska läget vid Norrtäljeviken, som leder ut till Roslagens vackra skärgård. Här har det tidigare stått två höga betongsilos som en stor del av Norrtäljeborna nu sörjer. De har ju funnits där så länge och de tillhörde hamnstaden Norrtälje!
När jag kom vandrande mot hamnen, såg det höga huset en aning skrämmande ut. Jag är ju i grunden en naturmänniska, även om jag även älskar att vandra i Stockholm. Min lilla barndomsstad har alltid varit en trygg tillflykt när huvudstaden ibland blivit för ansträngande. Nu är det stora förändringar på gång och staden växer inifrån, i de centrala delarna. Det mest naturliga vore väl att jag hatade det nya hamnområdet, att det förstör min barndoms idyll. Men den där idyllen har redan förvunnit, för länge sedan. Hela det här området bestod tidigare, förutom av två silos, även av stora lagerlokaler och förråd. Ingen vacker syn för vare sig ortsborna eller turister.
Vackra byggnader är viktigt för mig och jag bryr mig verkligen om arkitektur. Som sagt så blev de första husen i hamnområdet väldigt fina, men vad ska jag då tycka om höghuset? Vad jag inte riktigt förstår är att så många sörjer de två fula silorna och samtidigt tycker så illa om höghuset, som nu står på samma plats och har ungefär samma höjd. Ett hus där människor ska bo, i stället för två stora betongkolosser!
Visst hade det kanske blivit bäst om maxhöjden på husen hade varit så som de först byggda husen. Men det hände något när jag gick omkring på det område som nu var färdigt. Stenläggningen på marken var fin (sådant är mycket viktigt tycker jag) och när jag befann mig i närheten av det höga huset, tyckte jag plötsligt att det kändes lite spännande! Att det kanske inte blir så tokigt det här, när hela området blir klart. Eller hur tänker jag? Jag blir lite kluven. Allt som är nybyggt behöver ju inte vara dåligt!
Över en kopp kaffe med kanelbulle på Café Tre Praliner på Tillfällegatan 8, försökte jag smälta det jag sett och reda ut vad jag egentligen tycker om höghuset i hamnen. Men min bedömning av Norrtäljes nya bostadsområde får vänta till hela hamnområdet är färdigbyggt. Innan jag återvände till Stockholm, köpte jag två gravljus och gick till kyrkogården och tände ljusen för min mor och far.
Här är några reaktioner om Norrtäljes höghus på Facebook:
”Men hemska saker” säger Ove som också växt upp där. ”Skyskrapa i Norrtälje’ !!!
Gör ont i det estetiska sinnet! Kanske blir bättre med tiden och flera höghus bredvid.
Fult med enstaka höghus. Bygg hel stadsdel, där det passar in.
Och tur var det! Det som var där innan fick en ju att gråta! Allt är bättre än den fruktansvärda silon eller vad det nu var.
Nej, men vad...!? Tack för bilden! Man tror inte att det är sant.... Ganska förfärligt! Okey, silona var inte vackra heller! men men
Tragiskt att förstöra denna fina stad
Åhh nej! Passar inte där!
Så fel
USA komplexet verkar inte ta slut..
Nej, usch! Där också!!!
Fult, förstör den fina staden
Oj, nu tar man i !!!
Åh fy fan! Snacka om att bygga bort det man kan attrahera med.
Jättefint!
Mycket nyfiken på din åsikt
Inte den snyggaste skyskrapan jag sett
